I kombination med så kallad ”post-kolonial” teori likriktades med tiden frågorna inom vissa ämnen, men det tog ett tag innan detta läckte ut på kultursidor och andra debattfora. Idag har queer- och postkolonial teori steland till dogmer, vilket illustreras i dagens DN kultur. Man kan idag inleda sin läsning med del 3 av Andreas Malms misstänkliggörande av alla kritik av politisk Islam. Vi som ibland har kritik mot politisk Islam kan därmed tryggt kategoriseras som ”Islamofober”. Det låter som ett skämt, men det är det dessvärre inte. För att det inte ska råda några missförstånd kring min egen position i fråga om Islam vill jag härmed göra klart att jag är en vän av Islam, liksom av Israel dock. Jag vägrar helt enkelt ställa upp på de fiendebilder som Malm och andra gör karriär på att måla upp i sina artiklar.

Den postkoloniala teoribildningen lever dock främst i seminarierum, på kultursidor och i små kulturtidsskrifter och där kan den inte göra så mycket skada som tur är. Det är dessutom en relativt heterogen teoribildning och betydligt svårare att omsätta i förenklade slagord. ”Islamofobi” är kanske dess enda fungerande one-liner, men räkna med att det kommer mer!

Med queer är det annorlunda. Queerteorin är mycket, mycket enkel. Den rör sig med en kombination av vanlig kulturrelativism och den traditionella vänsterradikala idén om att allt är politiskt, speciellt det personliga. ”Sex är politik” skriker lobbyorganisationen RFSU ut, och sammanfattar där i en hel världsbild. Beväpnad med dessa insikter har queerteoretiker genererat en närmast oändlig mängd symposion, konferenser, böcker, avhandlingar, artiklar och specialiserade tidskrifter. Får man bara ett tillräckligt maffigt forskningsanslag kan man raskt bygga ett litet imperium i form av en ”forskargrupp”. Detta imperium kan sedan spridas via individer som kan ta upp plats på andra lärosäten efter avlagd avhandling. Det är kort sagt en hel helt självgenererande och självrefererande teori och praktik vi har att göra med.

Nu har den tydligen dessutom läckt hela vägen från seminarierummen över RFSL och ner till mindre begåvade studenter vid Lärarhögskolan i Stockholm. Detta är föremålet för Maciej Zarembas senaste artikel i dagens DN kultur. Som vanligt bjuder Zaremba på rafflande läsning.

En person som Zaremba kallar ”Nilsson” anklagar sin lärare för att vara "bärare av patriarkala göranden". Och hur märks detta? "Svårt att beskriva”, menar "Nilsson":

Men det är något som Nilsson känt på sig en längre tid. Och i januari 2005 anmälde han (och två andra studenter) Eklund. Anonymt. De lät föreningen Gaystudenterna underteckna anklagelseakten. Nej, Nilsson kände sig inte kränkt av vad Eklund sagt. För honom var det "en könspolitisk fråga". Man kan inte ha lärare som fnyser åt queerteori, säger Nilsson. Det är queerteorin som gäller.

Om det inte var för det allvarliga i att denna ”Nilsson” faktiskt fått stöd och dessutom fått ett skadestånd på 30.000 kronor så skulle man kanske kunna skratta åt dessa halvfigurer, men det går inte som läget är idag. Om någon tvivlar på allvaret så kan vederbörande ta och lyssna till Lärarhögskolans jämställdhetsexpert:

"Definitionen av kränkning", säger hon, "är att den som känner sig kränkt definierar om han är kränkt eller inte. Då kan inte ord stå mot ord."

”Då kan inte ord stå mot ord." Tydligare än så kan inte den rättsosäkerhet som idag råder inte uttryckas! Eller som Roger Kimball uttrycker det - "yesterday's radical is today's tenured professor or academic dean."

Mina damer och herrar

För 63 år sedan, den 27 januari 1945, befriade sovjetiska trupper koncentrationslägret Auschwitz. Lägret var ett av de största koncentrationslägrena som nazisterna byggt. Upp till 1,6 miljoner människor miste livet innanför grindarna. Vintern 1945 såg världen början till slutet för den nazistiska mördarregimen. Och då kom bevisen för deras bestialiska gärningar.

Tidigare hade det funnits rykten, spridda uppgifter och enstaka vittnesmål om den skoningslösa aktivitet som nazisterna och Waffen SS ägnat sig åt. Plötsligt tvingades nu antisemitismen att visa sitt rätta och råa ansikte. Detta blev uppenbart även för dem som försökt att förneka. De svartvita bilderna från Auschwitz kablades ut över världen. Vi har alla sett dem. De utmärglade ansiktena, de frånvarande ögonen, högarna av personliga tillhörigheter. De blev bevis på något som kanske är det mörkaste som skett i mänsklighetens historia.

Vi hedrar idag alla de kvinnor och män, barn och gamla, bröder och systrar, mammor och pappor, grannar och bekanta, som mördades under det nazistiska förtrycket. Vi hedrar judar, zigenare, handikappade, oliktänkande, homosexuella och politiska motståndare som fick sätta livet till. Vi hedrar dem som överlevde och som ännu lever. Och på olika platser delar överlevande idag med sig av vad som hände, de delar med sig av sina smärtfulla minnen. Vi hedrar även motståndarna, Raoul Wallenberg-gestalter som vågade gömma de förföljda, som vågade riskera sina liv i kampen för det rätta.

Men dagen är inte bara en tillbakablickande dag, en dag när vi minns en svunnen och ond tid. Nej, syftet med dagen är även att det ska vara en dag då vi står upp emot de krafter av intolerans, främlingsfrihet, antisemitism och rasism som ännu en gång visar sig i Europa och i Sverige.

Jag vill tacka för inbjudan. För mig känns det angeläget att dela några tankar runt detta allvarsamma ämne.

Den tidigare statsministern Göran Persson och jag tillhör olika partier. Och det är mycket vi inte är överens om. Ändå, det finns saker som gjordes bra under hans tid. Det tål att sägas. Ett initiativ som jag kan applådera är det initiativ som han tog under en partiledardebatt för tio år sedan. Jag talar om "Levande historia", informationsinsatsen med syfte att utifrån Förintelsen ta upp frågor om me dmänsklighet, demokrati och alla människors lika värde.

Bakgrunden var att svenska skolbarn uppvisade vikande kunskaper om vad som hänt. Allt färre barn kände till det industriella mördandet som genomfördes under första delen av 1940-talet. Namn som Bergen-Belsen, Treblinka och Auschwitz var okända för allt fler. Begrepp som Waffen SS och Cyklon B väckte inga känslor, och "Arbeit macht frei" eller "Den slutliga lösningen" gav inga givna associationer.

Det är så med oss människor. Vi är inte dumma. Men ibland okunniga. Minnet är kort.

Egentligen skulle väl vi alla önska att vi inte vore här. Att vi inte skulle behöva samlas i dag. Att holocaust aldrig inträffat. Och även när detta nu har hänt så skulle man ju önska att minnena kunde få vila, kanske inte i frid, men ändå blekna bort undan för undan. I många fall när människor råkar ut för traumatiska händelser är det viktigt att, efter bearbetning, släppa taget och gå vidare. Att vissa minnen får sjunka djupt ner i glömskans hav. Tyvärr kan vi inte tillåta detta när det gäller förintelsen. Av respekt för dem som drabbades. Och framförallt: för att det inte ska ske igen. Mönstret från 30- och 40-talen riskerar annars gå igen. Att återupprepas.

Det började med lögner och hatpropaganda. Det fortsatte med trakasserier. Sedan följde organiserad plundring och deportering, och slutligen: massmord.

Under andra världskriget besegrades nazismen och fascismen. Tyvärr besegrades inte antisemitismen samtidigt. Sedan andra världskrigets slut har vi kunnat följa uppkomsten av flyktingfientliga och antisemitiska partier. Systematiska antisemitiska aktioner följde bara några år senare i det Sovjetkontrollerade Öst- och Centraleuropa. Nynazistiska grupperingar har organiserat sig i Tyskland. Vi har sett Le Penn i Frankrike, Jörg Haider i Österrike, Carl I Hagen i Norge och Pia Kjærsgaard i Danmark.

Många gånger går främlingsfientligheten och antisemitismen hand i hand. Idag möter vi antisemitismen i Mellanöstern. Det är viktigt att poängtera att vara kritisk till politiska beslut som fattats eller fattas av israeliska politiker inte är antisemitism. Självklart inte. Men många gånger blandas saklig kritik av politiska beslut fattade av Peres, Olmert, Netanyahu eller andra israeliska ledare med antisemitiska utfall och påhopp.

Den som tar del av hatpropaganda som sprids i delar av Mellanöstern och som samtidigt är historiskt bevandrad känner igen sig. Det är samma lögner, det är samma insinuanta och förvridna propaganda som en gång spreds av Hitler och Goebbels. Den politiker som idag är mest explicit antisemitisk är kanske Irans president Mahmoud Ahmadinejad. Förutom hans hållning i kärnvapenfrågan har han blivit känd för utfall mot Israel i allmänhet och judar i synnerhet, bland annat utfall om att förintelsen är en "myt". I början av december 2006 stod presidenten värd för en internationell förintelsekonferens. Det var inte en konferens i stil med dem som hållits i Stockholm. Nej syftet med arrangemanget var att "vetenskapligt pröva" folkmordet på sex miljoner judar. Eller, för att säga som det är, det var ett festtillfälle för förnekare av förintelsen från världens alla hörn. Där deltog också en datalärare från Stockholm.

Förintelsen förnekas, negligeras, förringas och förlöjligas. Även i Europa har vi liknande problem. Vi har sett rapporter som tyder på att antisemitismen ökar i Europa, och att den sprids via internet och satellitsända tv-kanaler. Det är allvarligt och extremt oroande. På internet finns en rad webbplatser på svenska som sprider grova antisemitiska fördomar om judar som tjuvaktiga och giriga och som hävdar att det finns en judisk världskonspiration. Vi ser alltså hur antisemitismen återig en sticker upp sitt fula tryne. Vi ser det inom politiska grupperingar ute på vänsterkanten och vi ser det inom nynazistiska och främlingsfientliga rörelser.

I det kristdemokratiska tankegodset är det okränkbara människovärdet centralt. Den djupa respekten för varje människas lika rätt. Vi finner tanken till exempel i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Ett samhälle bör inte vara etiskt neutralt. Ett samhälle behöver en grundläggande etik där respekten för människovärdet är grundmurad, ordentligt och offentligt. Den respekten yttrar sig i hur vi behandlar de minsta. Den respekten yttrar sig i hur vi behandlar de gamla. Och den respekten för människovärdet yttrar sig i hur vi behandlar etniska minoriteter.

Vi har, som människor, ett gemensamt ansvar att inte vara tysta. Att ta strid för människovärdet, varhelst det angrips. Det är därför vi är här idag. Vi vill inte glömma bort det som varit. Vi vill inte förtränga eller förringa det som skett. Vi står upp för människovärdet. Vi står upp emot flyktingfientlighet, människoförakt och antisemitism. Det är vad vi gör idag. För att hedra dem som drabbades. Och för att det aldrig, aldrig, ska ske igen.

Tack för ordet och tack för din uppmärksamhet.

Fredrik Lindström, som är dekan vid teologen i Lund, menar att valet av Jonas Gardell inte gäller hans ”vetenskapliga bedrifter”, utan hans insatser kring folkbildning. Det handlar inte bara om Gardells bok ”Om Gud” utan om hela hans litterära produktion och alla hans pjäser, där han tar upp mänsklig identitet, ansvar, människorätt, existentiella frågor och gudsbilder, menar Lindström. Tja, några ”vetenskapliga bedrifter” finns det väl inte att bedöma, så man får gripa efter de halmstrån som ges, där av ”folkbildning”.

Sedan när blev ett ideologiskt baserat hävdandet av rätten för samkönade par att få gifta sig i Svenska kyrkan ”folkbildning”? Jonas Gardell talar dessutom helt i egen sak, och det kan väl knappast betraktas som ”folkbildning”.

Och inte kan man bara gå runt Gardells lilla bok ”Om Gud”, som har stora teologiska ambitioner. Visst är Gardell mycket ambitiös, men han undviker att ställa de stora och viktiga frågorna. Finns det något i Bibeln som förpliktigar och som därmed går utanför den läsande personens egna tidsbundna referensramar? Om Bibeln är Guds Ord så är det mycket möjligt att detta Ord innehåller saker och ting som vi som enskilda personer inte tycker om och inte vill “ställa upp på” för att det inte passar det liv vi valt att leva här och nu. Då låter man sina egna känslor och uppfattningar styra sin läsning, och går då miste om Ordets förändrande kraft. Man står kvar med samma uppfattningar i slutet av sin läsning, som man hade i början. Det enda man har gjort är att spegla dem i Ordet. Så uppfattar jag Jonas Gardells ”teologi”. Man närmar sig inte Ordet utifrån dess egna förutsättningar. Jonas Gardell väljer bort det som inte passar honom i Guds Ord. Han bestämmer själv hur hans Gud eller gudsbild ska se ut. Det tråkiga med Gardells förhållningssätt är inte dess uppenbara “postmodernitet” i bemärkelsen “jag bestämmer vad som är sant för mig, och jag bygger min sanning på lösryckta delar av större sammanhang”, utan att han och många andra missar chansen att låta Guds Ord förändra dem. I Romarbrevet 1:25 lär vi “De bytte ut Guds sanning mot lögnen och tog sig för att dyrka det skapade istället för skaparen, han som är välsignad i evigheter, amen.” Gardells förhållningssätt till Bibeln byter Guds sanning till Gardells sanning. Det trista är att han är den största förloraren, ty han går miste om den evige Gudens omvälvande kraft i sitt liv. Det blir just “Gardells Gud” och ingen annan man möter hos honom och det är synd, i dubbel bemärkelse.

Det är upprörande att Jonas Gardell blir hedersdoktor i just teologi, och det är skrämmande att hedersdoktorat idag används av lärosäten för att positionera sig i den offentliga debatten. Jag undrar om en nybakad student vid teologen i Lund som hyser traditionella åsikter fråga om äktenskapet vågar prata om detta offentligt? Om en institution så tydligt har tagit ställning för ett visst perspektiv i dessa frågor så hotar det att tysta kritiker och de som har en avvikande åsikt. Men det är kanske precis vad de vill, för hedersdoktorat används idag för att tillfredställa tillfälliga opinioner. Det har skapat en rejäl titelinflation i den akademiska världen, och hotar den akademiska friheten!

”Om det varit RFSL som hade fått sina hemsidor nedsläckta och sina affischer systematiskt nedplockade i Stockholms tunnelbana då hade varenda intellektuell rest sin röst till protest.”

Det finns ingen ståndpunkt i det svenska politiska landskapet som är lika avskydd av alla, från yttersta höger till yttersta vänster, som en klassisk europeisk kristdemokratisk ståndpunkt. Det är den ”förbjudna” ståndpunkten, den ofina och objudna ståndpunkten som får folka att stelna till över middagsborden. ”Säg inte att du är kristdemokrat” är en kommentar jag ofta får. Det är liksom det värsta. Nyliberal, kommunist eller miljömupp, allt annat är ok. Icke så politiskt engagemang på kristen grund – det är oförlåtligt för många!

Det är de samhällets tystnad som gör att de vänsteryngel som sliter ner affischerna känner att de är på rätt spår – att de har ”rätt” att bete sig på detta vis. Vad samhället säger till dem är ungefär ”i normala fall är detta inte ok att göra, men när det gäller dessa människor och deras budskap, då är precis allt tillåtet”.

Mig passar dock inte den offerkofta som, Hedin axlar. Det är bara att kämpa på om man tror på sin sak!

Jag kan dock inte förstå varför ungefär precis hela det officiella Sverige idag ställer sig bakom en liten radikal minoritet som så tydligt driver en nivellerande agenda vars enda syfte är att svärta ner sådant som är heligt för vissa.

Tillhör man en politisk minoritet ser man verkligen samhället annorlunda, hur etablerad man än är för övrigt. I Dagen kan man till exempel läsa vad den vrickade biologen Richard Dawkins har att säga om oss troende och vår tro - ”Religionen är en sjukdom som överförs från föräldrar till barn.” Fundera på de orden ett par gånger. Testa och sätt in andra ord i stället för "religion". Inte så kul! Detta var den typ av uttryck som nazisterna använde för att demonisera judar och andra minoriteter i Tredje riket. Men om religiösa är det helt ok att säga vad som helst, där släpper alla hämningar. Märkligt.

Om artikeln saknar fog för att underteckna med titel och lärosäte, så råder det inget som helst tvivel om författarnas ärende i sig – ”Heteronormativitet strider mot idén om människors lika värde” skriver man frejdigt. Ursäkta, men även idén om alla människor lika värde är en ”ideologi”, men då en som passar författarna, till skillnad från den heteronormativa ”ideologin”.

Låt oss syna argumentet en smula. ”Heteronormativitet strider alltså, enligt vår uppfattning, mot idén om människors lika värde”, menar de alltså. Endast om man menar att ”jämlikhet” skall tolkas som ”likhet” kan man komma fram till denna slutsats. Självklart har alla människor samma unika värde, men detta leder inte med någon självklarhet till att det är en rättighet att kalla alla relationer för ”äktenskap”. Äktenskapet är idag omgärdat av flera begränsningar, t.ex. får ingen gifta sig med en minderårig, en nära blodsförvant eller med flera personer samtidigt. En annan begränsning är att det bör vara en man och en kvinna. Ingen av dessa begränsningar påverkar någons människovärde. Hur skulle de kunna göra det? Eller menar artikelförfattarna att det faktum att vi idag har dessa begränsningar kränker människor som vill gifta sig med sina syskon eller som drömmer om att ”gifta” sig med tio personer? I logikens namn bör de hävda det, givet deras argument i frågan!