Och sedan bör vi hitta en lösning på hur vi ska komma hem,
vilket vi ännu inte alls har klart för oss hur det ska gå till.

VÄRLDSOMSEGLARBRÖLLOP
För ett år sedan firade vi midsommar i Dyvig i Danmark. Motorn slutade fungera, och vi hade just blivit påkörda av en tysk fiskebåt som bröt av vårt bogspröt och segelfäste. Känns fantastiskt att vi trots den början på resan har lyckats komma hit. Det bästa i Dyvig var människorna vi umgicks med där. Värdsomseglare Peter Mathiesen som tillverkar Aries Vindroder i Danmark, och hjälpte oss installera vårt Aries vindroder,
-Och blivande världsomseglaren Christian Schmoll från Tyskland som vi blev så goda vänner med.

Christian gifte sig nyligen med Leena, samma dag som de lämnade sin hemmahamn för en världsomsegling. Peter Mathiessen överlämnade brudgummen och bruden till varandra, och gästerna på avskedsfesten fick en överraskning, eftersom bröllopet var en hemlighet. De har avancerat snabbt på sin resa, trots problem med transportstrejken (som är slut nu) och fiskare som vägrade släppa in dem i de franska hamnarna pga sin strejk(!), så att de fick vända över till England, och därifrån utgå för sin resa över Biscaya. De hade en mycket tuff överfärd, men är nu i norra Spanien, och vi hoppas på något sätt hinna träffa dem innan de ska över Atlanten till slutet av sommaren.
Här är deras film med, delfinerna i Biskaya och deras hemsida - Molinaris.

Och nu när vi har internet ombord i Alcoutim, som vi firat och firar midsommar i, kan jag lägga in detta för här är perfekt på alla sätt och vis; vackert, varmt, vänligt, återfunna seglarvänner från Almerimar, billiga café och gratis internet, och mycket mer som får komma i nästa inlägg om att
VI HAR KOMMIT HEM TILL PORTUGAL!

*Men nu är vi klara med Medelhavet för den här gången, och havet här ute i Atlanten har uppvisat betydligt pålitligare humör. Det som inte skiljer sig är katterna i hamnarna. Magra och skitiga, men alltid välförsedda med mat av diverse välvilliga människor. Men igår blev vi anfallna av en kattmamma som ut ur intet slängde sig upp på kajkanten och anföll Spirit vilt fräsande och skrikande med alla klorna utspärrade och galenskap lysande i ögonen. ”Helt crazy!!!” sa Spirit och retirerade medan hans matte gick till motattack i försvar med handduken som en torero på tjurfäktning.
Tassas kattbilder:

Det som ändå är helt mest crazy är resultatet av transportstrejken:

*Mathyllorna är allt tommare pga av transport-strejken om bränslepriserna. Igår blev vi rätt omskakade när vi lyckades få fatt i de sista vattenflaskorna på hyllan i gången. Och toalettpapper och hushållspapper var helt rensat så vi köpte några servetter istället som fanns kvar. I alla de olika hyllorna ser man olika stor naggning av tillgången, och jag tänker på att jag borde köpt mer hundmat. Och på att en watermaker och ett miniväxthus måste man ha på sin båt om man ska överleva framtiden. I tomaternas Mecka går det idag inte att köpa en tomat. Grönsaksavdelningen har varit rensad de senaste dagarna, och vi har helt enkelt under vår livstid i våra liv inte varit med om något liknande. Om det fortsätter så här blir tillvaron helt och hållet annorlunda.

Vet inte hur ni har det där hemma, har inte alls följt nyheterna. Radio Sweden har varit svårt att pricka in bra, och internet har vi inte haft i en hamn sedan….. vet inte, i våras någongång. Senast jag hörde på Radio Sweden var det en värnpliktig som blivit ihjälskjuten under övning i Stockholms skärgård, och det blev jag och vi på besättningen på Siska kraftigt påminda om på väg till Cádiz:

Konsten att ändra sig…

För att få min man att ändra sina seglingsplaner krävs det hårda tag har det här årets resa bevisat några gånger. Beslutet att inte gå ut i Atlanten över Biscaya var stort, och fattades som resultat av ett himla väder som skulle föreställa sommar men mer påminde om klimatförändring. Det var helt crazy. En annan stor förändring skedde efter att jag fått bommen i huvudet och kapten Nuno sedan dess blivit en mycket mjukare kapten på skutan. De upprepade ekonomiska smällarna kring motorn och andra bekymmer, gjorde att vi till slut tillsammans bestämde oss för att upphöra att oroa oss för pengar, eftersom det var ett tänkande som konsumerade allt för mycket av vår tid. Det blev ett nytt liv för oss efter det beslutet, fattat när allt brakade ihop. Och så nu häromdagen brakade det ordentligt;

*Hade hört skjutvarningarna på Navigational Warnings, men de var längre bort. Sa de i alla fall. Redan dagarna innan hade vi hört hur det dånade i fjärran, så vi var vanda. Vi hade riktigt skönt seglingsväder här ute i Atlanten, något vi inte upplevt på Medelhavet, och gled på bra. När det gäller att stoppa en timme för ankar för att bara vara stilla och njuta av matlagning, fiske eller bad, är det svårt att övertala Nuno. Det har alltid varit så, även när vi bilat mellan Sverige och Portugal. Han vill inte stanna förrän vi är framme. Och med de instabila Medelhavsvindarna kändes ingen trygghet till havs på vintern. På Nordsjön var det tidvattnet som gjorde att stopp var olämpliga. Eller farleder, eller något annat, alltid något. Svårt att få plats i hamnen kanske, om man anländer sent på dagen. Den här dagen gick det så smidigt och fint i farten och seglingen att det vore ju syn att stanna, och vi hade dessutom ringt till hamnen i Rota i förväg och bokat en plats, så de väntade oss på eftermiddagen när vi sagt vi skulle anlända. Så att göra en paus var inget alternativ.
Inte förrän vi var nära att bli bombade..!
Vi satt och njöt och hörde då och då de där smällarna i fjärran. Men så började de höras tydligare. Ungefär med tio minuters mellanrum. HaHaHa skämtade Nuno om hur han skulle ha rusat in till radion och undrat vem som besköt oss omifall det plötsligt skulle landa en kanonkula vid sidan om oss med en stor vattenkaskad, Ha-Ha-Haaaaaaaa…..och det skrattet satte han i halsen ordentligt.
Det smällde igen, högt, dovt. Jag såg hur Nuno blev alldeles lång i ansiktet, när han bakom mig längre ut såg vattenpelaren från kanonkulans landning (”Använder man fortfarande kanoner??!” undrade jag)! Jäklar i det vilken fart han fick! Snabbt ner till radion och sedan tankestillestånd – Vem anropar man?!? Vad säger man?!? Tassa och Tiago tyckte det var t jättespännande framme i fören tittandes efter vattenpelare, och Spirit var i upplösningstillstånd och försökte komma ner i eller helst under kölen. Nuno anropade Radio Cádiz, och det var inte lätt att få kvinnan där att hänga med i svängarna, men hon bekräftade att skjutövning pågick där vi befann oss. När Nuno redan upprepat vem vi var och vårt läge några gånger - och hon undrade om vi var ett krigsskepp (!!!???), - medan det smällde väldigt nära och vinden taktfast förde oss framåt längre in i militärövningens skjutområde, då skedde det en förändring i mig oxå, och jag som bara brukar hantera segel i fören, men inte i sittbrunnen rörande styrning, jag vände kosingen helt om och fick över genuan på rätt sida och storseglet på plats utan tvekan, ut ur skjutområde så fort som bara möjligt. Samtidigt hade en man tagit över i instruktionerna till Nuno och sa att vi måste lämna området och gå runt om det, eller vänta utanför i en och en halvtimme. Ankra utanför helt bestämt tyckte jag. Ja, gå runt skulle ta alldeles för lång tid för lilla oss tyckte Nuno, men om man gick riktigt nära kusten skulle det NOG (!!!) vara lugnt. Med vår tur – icke sa jag!! Och så kom det en smäll till som var så kraftig att tryckvågen kändes i luften och våra hjärtan sögs fram och tillbaks bakom bröstkorgen. Japp, så får man min man att stanna för ankar en stund. Och det blev en mysig stund, med fruktlöst fiske och tre paket bönor plus potatis. Nakensolning och en liten ö som hyst ett tempel tillägnat Herkules en gång. Och för tvåhundra år sedan stod Slaget vid Trafalgar inte långt bort, med över femtio skepp och mycket blod. Tiago har läst en hel roman om det på engelska av Bernard Cornwell; Sharpe's Trafalgar.
Och just nu läser jag tegelstenstunga Spanska Inbördeskriget av Antony Beevor och förfasas över fascister, kommunister, och godtyckliga massmord.

Ibland lägger vi oss till ro på stränder där blodbad i krig stått. Tanken på det är då svår att föreställa sig. Mycket svårare än det är att fatta hur havet ena dagen kan vara så lugnt och andra dagen helt crazy. …Och i Medelhavet på vintern handlar det bara om minuter mellan himmel och helvete. Men nu är vi på Atlanten, och det är sommar!

I Sancti Petri berättade Reeds Nautical Almanac the Yachtsman’s Bible att vi skulle mötas av en ghosttown. Hmm! En spökstad gjorde oss nyfikna. Men de spanska farbröderna som seglad Iman hade berättat att det skulle var nästan hopplöst att få någon plats där i hamnen som ligger en bit in i floden. Då är det bra att vara liten, för någon liten yta brukar det efter lock och pock att gå att trolla fram. ”Vi är ju så små, och barnen, tänk på barnen, vi kan inte dra ut dem på en långseglingsträcka till nästa hamn”, trugar vi medan de alltid – alltid!!! – först gör sig omöjliga och sedan ändå alltid har flera lediga platser. Det bara är så här. Man ska veta, alltid få veta, vilket besvär de gör sig för vår skull, och hur tacksamma vi bör vara för det. Det är verkligen en fördel att kunna spanska i Spanien. Då blir ett Nej snart till ett Ja. Särskilt om man har en så trevlig man som jag har.

Sancti Petri hade mycket riktigt sin spökstad; resterna av en blommande tonfiske-by upprättad under generalissimo Francos tid, år 1940. Gedigna byggnader i långa rader, som nu var ruiner i eftermiddagssolens skuggor, med en och annan ljusskygg figur levandes i spillror och smuts.

*Helt crazy när en liten valp kommer fram och skäller på Spirit, för att minut efter minut få förstärkning av allt fler gatuhundar som kom skällande från alla väderstreck, men främst från ruinen med en stor Majja-flagga i fönsterhålet.

Spirit har blivit en cool kille och hetsade inte upp sig för det, men jag var inte så glad över alla loppor som fick nytt blod att smaka.
(Här är en bild på fiskar, pargos, som Spirit däremot morrade högt och upprört på:)

Tassa och Tiago var desto gladare, och hade snart namngett de två hundar som slog följe med oss efter allt gullande med dem. Så när någon släppte lös sina större bestar efter allt bjäbbande, och vi såg hur de närmade sig i ett dammoln, fann vi för gott att ta oss därifrån kvickt. De som vänskapligt följde med oss fick av Tassa och Tiago namnen Indra och Crazy. Crazy var helt crazy. När det kom bilar rusade hon ut, fick dem att sakta in och förföljde dem sedan vilt skällande och attackerande framdäcket. Vi hade andan i halsen varje gång, och styrde mot stranden, bort från vägen. På stranden fick man som vanligt inte ha hund enligt skyltarna, men som vanligt är det ingen som verkar bry sig om de där skyltarna.. Men med tre hundar väckte vi såklart uppmärksamhet och när vi försökte dela upp oss och finta bort Crazy och Indra lyckades vi inget vidare, och Nuno blev utskälld för att hans hundar Indra och Crazy sprang fram till en barnfamilj..! (I denna delen av Spanien är det arabiska ursprunget mer påtagligt, och många är muslimer och rädda för hundar.) Till slut gav Indra, valpen, upp. Våra barn tyckte vi var mycket elaka föräldrar som inte ville ta dem med oss. Crazy hängde med oss några timmar till medan vi vandrade i kvällssolen på en makalös strand.

Jag har i alla fall aldrig sett något liknande! Berg efter berg av likrester i olika stadier från slemmigt till stenhårt. Det blev en geologi-lektion, för vi kunde tydligt se de olika stegen från snäcka/mussla till berggrund. Och det var både vackert och varmt i pölarna och poolerna som bildades när tidvattnet drog sig tillbaka.




Stränderna här på Atlant-sidan av Andalusien är i en helt annan klass än de på Medelhavssidan! Jättefina! Härlig sand och stora ytor. Och så allt spännande som tidvattnet blottar. Krabbor i tusental som kommer upp ur små hål, t.ex.
Vill nämna stranden alldeles vid hamnen i Barbate, där det är nära till naturen men längre till affären. Ställe att besöka om man är intresserad av den fångstform av tonfisk som har bedrivits här sedan tusende år; Almadrabas.

Och så information till er andra båtburna:
Här i Andalusien så finns så kallade Eppa-hamnar som är statliga och alla har samma prissättning. De är billigare än de privatägda hamnarna, även om alla sedan juni dubblerat priserna till sommarpris. Och det är för att vi valt Eppa-hamnarna som vi inte har haft internet ombord på så länge, för de har ännu inte utvecklat detta.

I Tanger var det oxå billigare, och Peter Pan som var där, är nu åter här med oss, i Rotas hamn väster om Cádiz, i en Eppa-hamn.

*Det som var helt crazy i Tanger, Marocko, var vårt besök på stranden där. Massor med män och pojkar, och några kvinnor och barn.
De som var av samma kön som jag och Tassa är var rätt väl påklädda, och tjejerna i Tassas ålder stod ute i vågorna med jeans och allt (det står en grupp till höger på bilden). Tassa var helt förfärad över hur där kunde vara så många pojkar som var lika störigt busiga som Tiago – utan att någon sa till dem!!! Fast de stänkte sand, kastade och sparkade bollar,och de lite större körde både jeepar och waterski mitt bland allt folk och tog allt utrymme i besittning.
Jag övertalade Tassa att prova på känslan av kamelridning, som är i ett slag för sig. Just som hingst-kamelen Jamél gungande fram och tillbaks reste sig upp med Tassa högt uppe på ryggen, så kom strandpolisen galopperande över sanden på sina hästar.

Vi (jag, Tassa, Susan, Jan, Valérie, David) gapade storögt när de stannade vid ett par som satt tillsammans på stranden – med alla kläderna på – och häktade mannen; uppenbarligen för att de varit för nära varandra!! Han sattes i handbojjor (!!!!!!!) och så leddes han därifrån med henne i bredvid. Första tanken är ju att vi måste ha missförstått vad som hänt; att han var en eftersökt kriminell som nu upptäckts. Men på kvällen när jag och Tassa lärde oss vilka som var de rimliga priserna att pruta sig fram till vid shoppande i Medinan i gamla staden (byggd delvis av portugiser vilka Tanger tillhörde förr), då pratade jag med massor av män (inga kvinnor i sikte någonstans i den delen), och när jag frågade om vad vi sett på stranden, så förklarades att han nog fick en natt i fängelset. Att hålla på sådär offentligt på stranden var inte okej. Att pussas eller vänslas fick man sköta i det privata i hemmet. Han som förklarade för mig såg besvärad ut både över tanken på att någon gjort sådana snuskigheter öppet, och över att jag som turist sett ett sådant polisingripande. Han sa att för utlänningar som jag gällde inte samma regler. Men det var ändå skönt att komma ”hem” till Spanien. Fler bilder från Tanger:




Saknar bara all god mat på marknaden där nu när strejken här tömt grönsakshyllorna.. Och så förstår jag inte helt varför jag bor i ett kallt hus i norr, när det finns så fina hus här och solen skiner varmt.
Turistinformationsmässigt vill jag upplysa om att här är mycket finare och genuinare på Ljuskusten än på Solkusten, i alla fall om man gillar spanska Spanien. Inom en vecka kan vi dock vara i Portugal och nära resans slut. Snyft. Känns tungt på många sätt. Samtidigt som det finns mycket vi längtar efter att ta fatt i där hemma. Men mest längtar vi efter att jobba ihop livet till möjlighet till nya resor.

Imorgon den 17: juni har vi varit ute i ett år.

SPIRITS SJÖ-BEN
Jag ler fortfarande när jag tänker på Spirits min ute i jobbigt väder för några veckor sedan. Det gungade rejält, och jag försökte upprätthålla lugnet genom att agera lugnt. Gick ner för att göra mackor, och Spirit som är noga med att hålla koll på flocken följde med. Nuno höll oss rätt i vind, och Tassa och Tiago satt i sittbrunnen som är så liten att inte alla får plats samtidigt, men är bästa platsen för att inte bli sjösjuk. Så stod jag därnere med spänt lugn och koncentrerade mig på att mackorna inte skulle flyga i iväg med färskosten doppad neråt i golvets hundhår. Då fick jag syn på Spirit.
Han var oxå koncentrerad på osten.
Och detta visar hur han, som vi, vant oss vid att ha sjö-ben:
Jag tittar rakt in i ögonen på en nästan dräglande liten svart krullig Mudi, som menande leder min blick mot maten vid mina händer. Och så börjar jag skratta medan han allvarligt står svängande fram och tillbaka stint fokuserande på osten.
Som om de vore alldeles naturligt och självklart balanserar han sin vikt från sida till sida med tankarna på helt annat håll. När Siska lägger sig på babordssidan fördelar Spirit sin kroppsvikt mot styrbord, och i nästa stund gungar vi över till styrbordssidan och Spirit mot babord. Med ett gapskratt landar jag i komiken i situationen vi befinner oss i, när jag egentligen är så skraj att jag inte vågar skaka. Och Spirit bara fortsätter vagga fram och tillbaka med blicken menande flackande mellan mig och osten. Även hans ögon vaggade med i takt med vågorna. Hans stod inte bredbent som jag för att hitta stabilitet, utan var lite uppochnervänd-kon-formad från mitt fågelperspektiv, med sina små tassar invid varandra vaggande under den svarta hårbollen hans kropp är, men väl fästad vid golvytan. Minut efter minut medan jag gjorde mumsiga mackor på valnötsbröd med smör, färskost, hårdost och gurka plus kryddor, så stod han där och gungade i motsatt riktning mot båten. En oredigerad vardagsbild från seglingsdag ombord på SY/ Siska med Spirit som observerar och följer varje steg som tas däruppe:

BARN DJUR OCH TILLSAMMANS

Nu så har vi varit fyra sköna dagar hos våra vänner Dolle, Gabriella och Lina i deras familjelägenhet i Puerto Banúz och firat högtidsdagar tillsammans med dem och deras vänner; sköna familjen Hunnefalk. Stor lycka, även hos Spirit som mest njöt av kallt stilla stengolv under sängen efter att han busat med barnen:

Tassa och Tiago älskade pool-tillvaron dag som natt,
och hittade en trädgård full av blommor,

frukter, djur och dofter. Golfbane-natur, prunkande välskötta trädgårdar, nattliga vattenspridare som blötte oss sena kvällar på väg hem, och vattenhål är dokumenterat välbesökta oaser för diverse djur. Paddorna var gigantiska, ödlorna snabba och sniglarna långsamma.

Tiago, påhejjad av Edvin och William, räddade syrsor som klarar sig på vattenytan men inte i den evighet som en skarp pool-kant innebär. Gröna pojken.

GOTT ATT ÄTA

Nisperos är en frukt vi inte hittar hemma, men älskar att pricka in i majmånad när träden står dignande av denna delikatess. Träden var överfulla eftersom ingen där visste att de var ätliga,

och jag plockade massor varje morgon så att det nästan räckte till att hålla sig mätt fram till kvällarnas restaurangnöjen. Då åt vi så mycket och så gott att det blir ett minne för livet. Så mätta på godsaker har vi inte varit sedan vi var bjudna hos Jorm och Ann-Sofie i deras vackra dal utanför Barcelona.


Det bästa var att träffa våra gamla vänner, och nya vänner. Så långt hemifrån och ändå precis som hemma, alldeles märkligt hemkärt. En favorit i repris om och om igen; som Fawlty Towers fast softare.

FILM OCH TV-SERIER
När vi lämnade redan TV-fria tillvaron hemma i Sverige ville jag inte ha något filmtittande eller data- och gameboy-spelande med på resan.
Men. Tittar varje dag på Fawlty Towers och Seinfeld på video-I-poden, (vilken Dolle dessutom hade laddat med ca tretusen superba låtar till oss), eller på laptoparna som vi kan se filmer och serier på vi fått av Cicci och Jocke. Av Ulf har vi oxå fått filmer, och längs färden lånar vi av varandra, oss seglare emellan, för att dela bra filmer med varandra. I Frankrike hade jag ett videokort och lånade filmer om Världskrigen och annat som hade med landet att göra. I Palamos skaffade vi t.o.m. bibliotekskort, och lånade gamla klassiker.
Jag har kanske berättat det förut; men det har visat sig att dessa media-medel är ett utmärkt sätt att inte känna sig som packade sillar ovanpå varandra i en trång liten båt. I filmens värld besöker vi under vår kvällsmat jordens alla hörn tätt sammanpackade utan att känna begränsning, för att glatt återse varandra när det är dags för kvällspromenad med Spirit och kvällsmys i sängen.
När man hör Nunos rungande gapskratt ekande mellan båtmasterna då vet man.

RADIO
Jag skrattade när jag en seglingsdag med radion på, stod ensam vid rodret och lyssnade på Spaniens populäraste radiokanal; ”Los cuarenta mejores”. Varje dag spelas Robyns ”Please don´t stop the music” minst två gånger, och den här dagen var inget undantag. ”Men vad pratar de om!!?!” tänker jag när jag satt igång radion och börjat följa dialogen. Jo, det ska jag berätta för er. ”Testet av den trolovade” heter programinslaget, och går ut på att gillra en fälla för den trolovades trohet, till alla radiolyssnares stora nöje. Denna dag knäpper jag på radion just som fällan gillrats och bytet gått rakt på den, men ännu inte anat att den kommer att smälla igen hårt, snart, och utan smärtlindrande.
Radioreportern pratade i telefon med honom, och jag missade hur hon fått till början, men hon var i full gång med att locka honom till ett möte med henne. Ett erotiskt möte utan tvekan av den ömsom förföriska lockande tonen, ömsom kvinnligt rädda och försiktiga takten inför mötet, med små skratt mellan meningarna och de suktande betoningarna på orden. Snart hade hon honom så med på noterna att han utan att tveka var redo.
Men det tar inte slut här. Nejdå. Efter att vi får lyssna på Robyn eller lite flamenco, så får vi höra reaktionen på telefonen med flickvännen som hört allt och nu är utom sig. Hon snyftar och svär och kan inte tro det är sant och förbannar sin pojkväns uselhet. Då kopplar man på nästa telefonsamtal, med hennes bästa väninna. Denna kan inte tro att det är sant vad hon får höra av sin vän och säger att det måste vara ett missförstånd. Hon försöker lugna ner sin totalt uppvarvade och frustande väninna. Skruvarna dras nu välplanerat åt, och medan de två väninnorna lyssnar utan att kunna höras, så ringer den låtsas-kåta reportern upp den trolovade igen. Han svarar och hans bästa vän är där med honom, (vännen är oxå mycket god vän och arbetskollega till flickvännen). Reportern börjar dra lockande i kroken med sig själv som lustfyllt bete. Hon låtsas så villig att han gärna får ta med sig sin vän. Ojojojoj, javisst, männen bländas och tror sig se sin lyckas stjärna lysa, när de upphetsat tror att det är de som lockar henne. Hon får prata med vännen. Hon kollrar, han intygar deras förträfflighet. Hon undrar ”men ni tänker väl inte göra mig illa”, de svarar ”nej, nejdå, vi ska vara snälla, du vet, bara slicka och suga på varandra”. ”Oooh, men då kanske jag kan ta med mig en väninna?” fnitterstönar reportern. ”Ja det ska väl gå bra” säger den trolovade som är tillbaka i luren. ”Hon är här, vill du prata med henne” gullar reportern så att den trolovade pojkvännen står redo i luren, och redo att bege sig till det bestämda datumet det bestämda klockslaget, redo för inte bara en trekant utan t.o.m. en fyrkant. ”Hallå” säger han mjukt men hett. PANG!!! Fällan slår igen som en blixt från ljuvligt klar himmel och hans trolovade flickvän ylar till honom på andra sidan telefonluren! Han får sitt livs kalldusch och hinner inte fatta vad det var som hände utan börjar stapplande på de överslätande orden att försöka intyga henne att det inte alls är så som hon tror. Flickvännen lyssnar INTE på det örat, kan knappt andas mellan tjuten om ”hur kunde du!???!!!” och får snart sin väninna inkopplad på tråden samtidigt. Väninnan är duktigt kokt på sin väns pojkvän, och lovar att det är bäst att han håller sig förbannat långt bort för får hon syn på honom på gatan så ska hon slå ner honom!

Jag kunde knappt tro mina öron jag heller, och stod vid rodret översvämmad av utropstecken. Spanien säger jag bara.

SMÅSKRATT SOM FÖRGYLLER

VHF-radion är såklart igång på kanal sexton när vi är ute, och då lyssnar vi på konversation omkring oss ute på havet. Mycket ryska accenter, spanska fiskare och korrekta engelsmän. En dag försökte ett stort fartyg förgäves anropa fiskebåten som var på väg in i deras kurs. Inget svar. Det är ingen småsak att ändra kurs på monster-lastarna, så de försökte verkligen länge att få kontakt, för att få bekräftelse på att fiskebåten uppmärksammat dem och skulle väja. Nix. Fiskarna här har en tendens att anse sig äga havet och köra dit de vill. En sista uppgiven svordom vilket inte är brukligt, var vad vi hörde innan tystnaden lade sig igen. ”Son of a bitch!” uttalat med ett väs. Skratt ombord på Siska.

De allra allra härligaste skratten i tillvaron är ändå de som smeker en förälders öra under natten när barnen skrattar i sömnen. Historian bakom förtäljs inte, men det skratt som gurglar fram från djupet av barnamagen och klingar ut i nattens stillhet, det är vår största skatt.

Och de sällsamt euforiska skrattsnyftningar vi alla delade när delfinerna kom första gången, de lägger vi oxå i vår skattkista.

SKADEGLÄDJENS LYCKA
Förlåt vår illojalitet, men jag och Tassa skrockar gott när vi följer Nunos och Tiagos fruktlösa kamp för att lyckas fånga någon fisk. Tiago stödjer jag, men Nuno får vara ett roligt skämt tills han lyckas med sitt företag. Som han
kämpar! Så många fiskebutiker, och så många fiskeråd! Han och Jan tävlar om vem som ska få napp först. Och likväl får de gå till affärens fiskdisk om de vill få något på tallriken. Dagen vi såg delfinerna var en stor matfest för alla fiskare; både människor och delfiner. En fiskeodling med Doradas hade gått sönder. Det var därför delfinerna var så många och så glada. Det var därför fiskehamnen i Carboneras där vi låg gratis bland fiskebåtarna, var så full av folk som fyllde lådor med Doradas. De bara håvade in fisk efter fisk på sina krokar. Tassa, jag och Spirit lämnade de hugade männen och pojkarna i hamnen åt fisket, och gick en lång strandpromenad.
När vi kom tillbaka hade de lokala fiskarna fyllt sina bilar och cyklar med lådvis med fisk, och kvar fanns bara våra misslyckade fiskare i solnedgången utan napp.

EN FRÄKNIG MAN BRÄND AV SOLEN OCH MYCKET LEDSEN FÖR ATT HAN INTE FÅR NÅGON FISK
...det var vad sexåriga Edvin ritade på sin teckning förra veckan (innan vi någonsin träffats) efter att han på sistone ställt mycket frågor kring fräknar . Han hade ingen vuxet känd aning om att han några dagar senare skulle träffa Nuno - som stämde klockrent in på beskrivningen! Fascinerande tyckte jag, och trodde först det var en skämtfälla som drogs framför min näsa. Men alldeles sant. Edvin gjorde mig nyfiken och imponerad.

Och en mycket rolig pappa hade han, med många skämt i rockärmen, och sedan plötsligt allvar.

TUFF PRÄST
Med somliga är det inte lätt att veta vad som är skämt och vad som är allvar. Utanför katedralen i Almería väntade vi på att dörrarna skulle öppnas innan högmässan. Då kom en liten farbror som höjde sin käpp och stötte den bank-bank-bank i den magnifika och väldiga porten, så att vi undrade om han var lite efter och hade bråttom att möta Gud. Bank-bank-bank i nittiograders vinkel med käppens ände rakt mot helighetens dörr. Vi tittade förundrat på utan att stirra. Nyss hade pojkarna på gatan spelat fotboll mot dörren så vi misstänkte att eftersynen av Guds hus kanske inte var den bästa. Nu började den lilla farbrorn ropa oxå. Och BANK-BANK-BANK så öppnades dörren! Då tyckte jag det var bäst att hänga på och försöka bli klok på om man kunde få komma in i kyrkan eller inte, så jag frågade farbrorn på väg in mellan de gläntande massiva dörrarna om ”se puede entrar?” Då vände han sig mot mig och grep tag i en stor blond hårlock som hängde ner under min mössa. Sedan drog han mitt ansikte mot sitt, med mitt hår kvar i hans hand, och sa tyst men intensivt mittemellan mina ögon och mitt vänsteröra ”du kan komma in”!! Inte utan att jag blev lite paff! Han bytte grepp och tog fatt i min ena hand med ett fast grepp som inte gick att slinka ur, och så förde han med mig in i kyrkan efter sig. Jag ropade efter de andra att oxå komma, och så fick vi besöka katedralen som byggts både som kyrka och som fort, medan farbrorn gick in i ett rökelsedoftande rum och bytte om till präst.

Jag vet inte hur roligt ni tyckte det här var, men jag hade kul.
Och nu ska jag avsluta Jenny-humorn med att berätta att några av våra världsomseglande vänner från Almerimar just gett ut en bok, så färsk att den fortfarande inte lämnat tryckmaskinerna. Den heter ”On the nose” och detta beskriver den konstanta riktningen på vinden i Medelhavet. Den är fylld med små roliga teckningar och berättelser från allt typiskt komiskt Bob och Liz varit med om under resandet i Medelhavet. Har man seglat i Medelhavet så känner man genast igen sig, och förstår att det är alltså sånt här som händer alla, inte bara oss..! Vi ska köpa mer än ett exemplar.

Nu har jag skrivit ner allt detta långa som krävt sitt minnesutrymme i mitt huvud, och det ska bli skönt att lägga in det på bloggen, samtidigt som inlägget nedan; Tillbaka som jag skrev först, för att liksom duscha av mig trassel i hjärnan, och i slutändan stå kvar med de glada minnena och en glad min. Tack till er som tar emot. Tack till er som ger.

In the sidebar you can find A LOT of links to sailors. In many of them it´s a certain movement at this time of the year. One of my favorites is the one of Roz Savage who crossed the Atlantic rowing in 2006 and now is on her way to go for the Pacific summer 2008.
I found this crazy you tube clip on her page:

Here follows some links to sailors, friends we have met here, which are not yet in the sidebar:

www.alnair.org with Muriel, Stéphane and Falco on Alna'Ir, in French
www.bluewatersailors.com with Bente, Arnd and Siri on Narwal, in German
www.castingoff.mysite.com with Phillippa, Paul and Oscar on Pondlife, in English
www.freewebs.com/onthenose with Liz and Bob on Yanina, in English
and of course:
www.sailingpeterpan.blogspot.com with Susan and Jan on Peter Pan, in German

...We got some Goodbyes to do, and hopefully a lot of See you soons too..!
I'll get some more sites then..

Until then do check out, and fill in some harbours, at www.theharbourmap.blogspot.com!

And,
Best wishes from Tassa and Tiago!
They send two new favorite video links, for a more lovely world:

The cat, the rat and the dog
The kitten and the crow

Fresh photos from the beach today:

We are in Almeria. A very nice town here in the south of Spain. Nice and cheap harbour with free internet.
We have been here now 5 days, as the winds have been incredibly strong and from where we want to go. Hopefully on Monday we will move on, but according to the weather sites we consult we won't go very much further the following days... too much wind again.
During this trip we have been having a lot of bad weather but also beautiful moments.

Here is one of that beautiful moments.

Love to u all,

The Kaptain

Tre starkaste minnena sedan jag senast skrev:

1. Mazarrón - tyckte vi om jättemycket!!! Lite märklig sand, som damm blandat med lite sten, men stränder perfekta för ögats njutning och barnasinnets fantasi. Klippor, berg och stränder i vackra intervaller blandat med palmer. Och fortfarande väldigt folktomt och skönt. Hade perfekta dagar där allihopa var och en på sitt sätt. Kommer bilder sedan.

2. Lämnade Mazarrón rakt ut i vindar som vi inte var beredda på, och jag ville bara hem, eller iaf in till solbränd JORD, och aldrig mer ut på havet! Hemskt!

3. Idag!!! DELFINER!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
Massor med delfiner som racade med oss, hoppade omkring oss, stänkte ned oss, gled framåt på fenan, samt skrämde slag på Spirit som trodde det var en invasion! Tiago sa det var den underbaraste stunden i hans liv, Tassa bara upprepade om och om igen "Jag älskar delfiner, jag älskar delfiner", och jag och Nuno var så rörda att vi grät.

Nu tar min internet tid slut!
Hoppas vara tillbaka imorgon kväll med detaljer!

Kramar!
Bilder kommer!

"högst vidrigt skådespel för varje nobel själ, och att det bär med sig inte få element av det okultiverade, och en moralisk perversion (...)"

fritt översatt från intressant spansk grön blogg.
På frågan vad han ansåg att man skulle ersätta tjurfäktningen med,
svarade han att man skulle

"ta bort den blodiga festen och ersätta den med en fest för träd, vilket skulle signalera en triumf för civilisationen".

Han var tidigt ute.

I dagarna firas nu Trädets Dag i Spanien.

Och tjurfäktningar är allt mindre populära bland spanjorerna.
För er som kan spanska finns en fyllig debatt i ovannämnda blogg.
Från den debatten och från dess förespråkare för tjurarnas bevarande, har jag hämtat två snuttar med iberiska tjurar på bete.
Den andra är från Portugal, av kläderna och avslutningsscenerna med forcado att döma.

För er som gillar mycket muskelmassa i rörelse, bland träd:
(har inte lagt in blodiga filmer)

Alltså, innan Torrevieja, som nu har passerat gränsen som innebär att invånarna består av fler utlänningar än spanjorer, så gav jag mig tid att skriva av mig, vilket jag inte helt hann. Det är som att öppna en kran, och det bara kommer mer och mer, och hjärnan blir inställd på ett speciellt sätt att tänka dagarna som går runt skrivandet. Jag har endel flummigt nedskrivet på papper från Internationella kvinnodagen oxå, då vi inte hade någon ström och datorn inte var användbar, vilket gick ut på att jag tänker det vore najs att vara en man som kunde ägna sig hundraprocent åt sitt kall så som män kunde (kan?) när någon annan sköter allt omkring och ingen tänker på om det påverkar miljön. Men min självrannsakan ifrågasätter starkt mig och mitt skrivande, och jag blir så trött på mig själv. Nedan följer så mycket jag hann skriva den där dagen, och jag har inte publicerat det för, suck, jag tröttnar på min hjärna, men. Nu gör jag det ändå. Här i Cartagena idag på Långfredagen har en bit vinterstorm till blåst förbi, men jag är helt mossig och mosig i huvudet, och känner det som om jag tappat verklighetskonceptet. Hörde lite svensk radio för internet är bra, och - det känns så konstigt!!! Helt utspejsat... Hade redan vant mig vid tanken på att höra skandinaviska resten av resan här, och ändå är det så skönt när det i Cartagena är mer spanjorer än turister. Ååh, det är så mycket mer jag lagrat i min minnesbank för saker att skriva om... människor jag aldrig glömmer och lustigheter som händer. Har inte hunnit berätta om BABOSAS som är de coolaste varelserna vi skådat. De är så maxade!! Är det Aliens undrade vi först? Eller fladdermöss under vatten? Eller sniglar? Eller maneter? Eller VAD? De fanns i en hamndel i Vila Joyosa, och Pepe och Pepe som jobbar där sa att de är Babosas. ...C-o-o-l-a!!!

Sedan dess, har det varit val i Spanien och ingen jag träffat bryr sig, för de tycker det är som att välja mellan kattbajs och hundbajs. Och jag kan säga att sättet att göra valpropaganda tjutande och tutande med bilar i kortege, hade fått mig att göra anti-val.

Och sedan dess, har vi alltså ankrat i Mar Menor utanför ön Perdiguera, vilken ni kan kolla in på blogg-kartan i högerlisten. Men där har ön fullt med pontoner och bebyggelse. Idag ett år senare är allt rivet och övergivet, vilket lämnat ön med en mycket märklig utstrålning som jag ogillade och resten gillade. Har inte hunnit kolla bilderna ännu, men de kommer, kanske. Ön var full med tunnlar sedan Spanska Inbördeskriget då de hade en ammunitionsfabrik här!

Men nu, utlovad skåpmat jag ruvat på ett tag:

2008 03 13

Sarong!! Fattar ni?! Sarong!! Det är så skönt!!

KANALMINNEN
Befinner oss i hamnen i floden Seguras utlopp, Marina de las dunas. (Ställe som har haft ett kalifat en gång, och om och om igen begravts i sand. Alltså fullt med arkeologiska fyndplatser.) Återupplever kanalkänslor och minns allt det bästa med tiden i somras i franska kanalerna tillsammans med Nadja och Michel på Optimist.
På kanalerna var det sommarkänsla, men dock oaptitligt att tänka sig ett dopp i vattnet. Då som nu hägrade det gyllene havsbadandet. Dagarna puttrade angenämnt långsamt på, och bestod av varierande längd på pauserna mellan slussarna. Tvätta för hand på fördäck, plocka ihop ingredienser till smarriga nybakade baguetter, styra med hjälp av Nunos uppfinningsrika lin-förlängning från rodret till fören, titta på utsikten; och klara slussarna så effektivt och harmoniskt som möjligt.
Då skrev jag mycket mer. Det var så mycket nya intryck. Nu har vi fortsatt till andra upplevelser. Det som händer, händer antingen som en upprepning av vad seglare och turister gjort så många gånger innan oss, eller som en upprepning av vad familjer och individer gått igenom i årtusende innan oss. Inget nytt under solen. Förfining av upprepning och dagliga rutiner.
...Nä, så var det kanske förut också…sanningen är bara att lugnet runt om för att kunna skriva så här, inte funnits på samma sätt? I kanalerna var det ok för mig att dåsa mellan slussarna. Men är jag trött ute på havet efter en sen natts eller tidig morgons skrivande, så blir havet allt för jobbigt, och därmed farligt. Behöver vara hundra procent på havet. Har förstått det och anpassat mig därefter. Ingen ofullständig sömn innan havet för mig. Sömn, mat, dryck och förberedelser och organisering blir Alltet.
Och därför har vi inte gjort längre resor än dagsresor, för vi har inte hittat kapaciteten att få ihop dessa ingredienser alla fem ombord på åtta gånger två meter. Det har alltid varit något. Hunden, Spirit, behöver rastas. Matförråden saknar något. Vattentankarna behöver fyllas. Duschar känns efterlängtade. Smutstvätten upptar för mycket plats. Det gungar för mycket för att göra mer än bara mat, dvs mat som smakar riktigt gott. Kylväskan och datorn till navigeringen tar mer ström än vi laddar, och datorjobb plus kamerabatteri och annat smått och gott kräver mer el. Vädret känns inte tryggt. Alltid någon som den dagen helst vill i land snart. Dessutom så har vi gett upp hoppet om att kunna filtrera vattnet vi fyller tankarna med i hamnarna, till en drickbar kvalitét – inte ens Spirit vill dricka det klorerade vattnet, så vi köper de hemska vattenflaskorna och plågas av förpacknings- och transportslöseriet det är. Vattenkvalitén vi har i Sverige är en av våra dyrbaraste och viktigaste skatter. Sanna mina ord.

FULA LINJER
Några andra ord som blivit mina följeslagare sedan vi följt spanska östkusten allt längre söderut är ”Tänk så vackert det varit här - förut, innan de byggde alla de här fula husen!” Som ett mantra jag inte lyckas byta ut följer det mig dagligen. De där fula husen med sina höga kantiga former utan vacker form eller färg, som totalt skiljer Spaniens dåtid från Spaniens nutid. Som totalt skiljer natur från människor, och människor från natur. Ett så vackert landskap där berg möter hav med en bit sand och land som konturlinje mellan de båda. Så fula linjer det blivit nu när människor skapat i kortkortsiktigt. De förpestar mig. Och de är inte så där livfullt fulla av död som slum är, utan bara kalt gapande av tomhet utan charm. Monster utan själ. Ingen hemma. Så nära stranden som bara går, men bara några få veckor om året.
Vi märker vi äntrar sommar-riktningen, allt pekar åt det hållet. Turisterna blir bara fler och fler för varje dag, för varje kilometer närmre värmen. Kläderna blir allt färre och allt färggladare. Nordvästra-medelhavets invånare är ett folk i toner av brunt och olivgrönt, särskilt under vintern, men vi som är turister eller invandrare från norr vi avslöjar genast vår närvaro på långt håll med blått, rött, randigt, blommigt och vitt omvartannat. Den randiga generationen är vanligast förekommande förtillfället. De mellangamla generationer som förenas över världsgränserna genom sin musiksmak och sina svartare valda kläder suddar i nationalitetsklädseln. Svart och grått och musik. Men de är inte så många. Nu mest mer och mer vitt.

FLAMENCO OCH TESTOSTERON
I Vila Joiosa hittade jag som en inbiten spårhund raka vägen till flamenco och testosteron. Ett café där unga män med långt hår uppknutet i nacken sjöng och klappade i takt till gitarrspel, medan de äldre männen såg ut som om de varit med förr, och kvinnan bakom baren såg ut som om ingen satte sig på henne ostraffat. När jag tog med mig Nuno, Susan och Jan dit på kvällen hördes inte längre något långt ut på gatan. Men det var samma män vid baren, och jag frågade vart festen tagit vägen. Männen blev glatt ljudliga, och kvinnan bakom bardisken dämpande. ”Vill du ha mer fest?” sa de, ”Nej” sa kvinnan, och så tog de ändå fram gitarren igen och började sjunga flamenco med hjärta och smärta så som jag älskar. Då kallade jag in de andra. Utan en rörelse så pissade min man som en stel hanhund runt sitt revir, och kvinnan bakom baren såg kanske lugnare ut, tillskillnad från oss andra lite vilsekomna. Blev lite konstig känsla av ”nu sitter vi turister och tittar på när ur-invånarna gör sin show”. Obekvämt. Så de slutade innan den tagna tonen klingat hela vägen, och kvar satt vi i ett café på väg att stänga med varsin öl i handen. Ett stort fint inramat foto på kvinnan låg på vårt bord innan vi satte oss, och när jag frågade hennes man förstod jag att både hon och han ägnat sig mycket åt flamencons ädla konst. Jag älskar flamenco-grejjen så som bara en naiv utomstående kan, om du frågar min man. Lika förstående som jag är för dess skönhet och temperament, lika oförstående är min portugisiska man för min blåögdhet. Men jag har melerade ögon, och Portugal har fadon, så vi kunde mötas i samtal kring detta, tack vare våra tyska vänners lugnande effekt. Vi bjöds generöst på dryck och mat av mannen som ägde stället och hade jobbat sedan klockan halvsju på morgonen. Han förklarade att grannarna ovanför inte uppskattade flamencons höga toner så som jag, utan ringde polisen om ljuden störde kvällsfriden.
Barnbarnet kom och hälsade på med sin mamma och gitarrspelaren var tydligen pappan. Familjemedlemmar samlades innanför baren i kvällsavslut, och de starka gränserna mellan vem som hörde hemma på caféet och vem som inte gjorde det, blev tydligare när alkoholnivån i blodet steg hos en tjock zigenare vid bardisken, så Nuno som fattade läget bäst –ansåg han i alla fall- lotsade pressat ut oss så fort han kunde.
Vi fortsatte kvällen på ett mer turistanpassat ställe vid stranden, helt utan testosteron, och blev klådda av Susan och Jan i både dart och hockey. Nästa dag var jag bakis på tre glas öl, och mindes igen att på havet behöver jag vara skärpt och absolut inte må illa, så vi stannade i hamn en dag till i Vila Joiosa, vilket tilltalade hela familjen.

MORISKA FÄRGER
Vila Joiosa har kvar en bit genuin morisk/spansk stadsdel vid stranden, i starka och många färger. Smutsigt och många spanjorer som en go’ svensk sa oss. Lite förvånat, men förtjust, vandrade vi trånga gator med högljudda människor innanför öppna dörrar vid lunchtid, och kikade så omärkligt som möjligt i ögonvrån på blandade åldrar vid matborden. Tiago var så klart inte lika omärklig, utan var på väg att stoppa in hela näsan innanför plastdraperierna. Plattskärms TV på väggen men fattigdom i utstrålningen. Fick inte riktigt ihop det, men gissade att lägenheterna går vidare från generation till generation med låg hyra, istället för att säljas för dyra pengar till andra livsstilar.

Andra goa svenskar vi känner skulle kalla invånarna här för hillbillies. Spanska hillbillies. Zigenare säger min man. Och jag tar en massa foto. Det som betyder något för mig om jag ska stoppa in folk i fack, är hur de behandlar djur och natur och sig själva. Kan jag efter min måttstock hitta skönhet är jag öppen. Det var frustande nära att jag stoppade undan kameran och blandade mig i förloppet mellan den lilla hunden vid väggen och barnen som attackerade. Men så kallade en mamma och en matte från varsin dörr, hundarna kaxade till sig när barnen sprang hem, och jag såg något vackert i det, lät det vara, och tog ett foto.

KULTURKROCK/CHOCK
Nu kom Nuno just tillbaka från provianteringsrunda i Guardamar del Segura, helt förskräckt över att ha sett strand och strandserveringar fulla av stora feta rosa turister omkrullade av svarta män som säljer solglasögon, och öststatare som spelar dragspel.
Chockade över vår chock?!
Jag har hela livet skytt turistfällor, och aldrig satt min fot i en, trots många och långa resor. Nuno och barnen har inte heller varit på några klassiska resmål, upp och ner mellan hemmet i Portugal och hemmet i Sverige som de senaste två decennierna bestått av. ...Så JA, den här soliga-spanska-kusten-grejjen är en kulturkrock för oss, och den kommer nog att fortsätta vara vårt samtalsämne ett tag framöver.

CAMPOAMOR
Om Campoamor, söder om Alicante, läser jag i den tidning på skandinaviska som för första gången längs resan väntar oss i en turistbyrå. I Campoamor anlägger man en arton-håls-golfbana för nio millioner euro, dvs ca nittio miljoner kronor. Nästa år, 2009, ska villor och lägenheter runt om vara klart för inflyttning. Stolt berättas hur man bygger i klang med naturen och miljön runt omkring. Golfbanan slingrar sig fram i en dal som varit en citrusfrukt-odling, och för varje pinjeträd i bergen runt om som sågas ned vid byggandet planteras ett nytt gammalt och ett nytt ungt. Vid stranden byggs en autentisk medelhavsby upp. En äkta medelhavsby från scratch - alldeles autentisk… Jag förstår att här ska det byggas med smak och närhet till naturen, precis som jag ju efterfrågar. Helikopterplattan ska ligga en bit avsides, och Formel 1-föraren Mika Häkkinen från Finland, har fått avslag på att ha en egen helikopterplatta på tomten för att det inte passar in i med hänsyn till området. Allt enligt Magasinet Scandinavia på Costa Blanca. I denna tidning läser jag att år 2007 besöktes Spanien av 59 miljoner turister.
I spanska Metro står det turist-siffrorna sviktar, och att det tros bero på att turister från norra Europa på grund av klimatförändringarna inte ser samma behov av att åka söderut när värmen ökar hemma.
Jag frågar mig själv varför Jag hellre skulle åkt till spanska kusten förr än nu, och ser de höga kantiga betonglådorna längs stranden som främsta skäl. Men det var ingen i byggbranshen som frågade mig när jag föddes, och nu är det försent, både med lådorna och klimatförändringen. Ja, förutom för Campoamor då som hittat en bit orörd natur att bygga på i samklang med naturen, och autentiskt.
Kan nog bli snyggt. Men jag är full av motstridiga tankar.

SKÖNT ATT SLIPPA KAMERAÖVERVAKNING I HAMNEN
Ofta när man saknar något, förstår man inte vad det är som inte stämmer, förrän det man saknade är tillbaka. Och det har hänt mig flera gånger under resan, på varierande teman.
När vi kom till Marina de las Dunas i Guardamar del Segura var det så skönt! Och jag förstod att jag/vi saknat lite skit i hörnen. Inte så att här är skitigt, men det känns att det är tillåtet. Det får finnas lite ogräs i rabatterna, man får slipa lite på båten, damma och lassa av sina projekt på bryggan. Det står några oputsade bilar på parkeringen och skräpar, och det verkar helt okey. Det är ingen som är för fin för att ens rynka på näsan här. Vi har varit i så många hamnar med flashighet att de blivit norm. På vår lilla yta med våra personligheter är det inget koncept som riktigt funkar nu, men när normen omärkligt tränger sig in i själen, börjar man/vi känna att det är fel på oss. I Alicante ville de inte ens ha oss i hamnen. De sa bara kallt bakom solglasögonen att det inte fanns plats. Ironiskt nog var vår båt för liten. Större båtar som betalar mer fanns det plats för. Ingen av de två hamnarna i Alicante centrum hade platser för en åttametersbåt. Vi kändes oss skitiga i deras ögon när vi undrade om plats för en natt, där vi låg förtöjda vid de polerade skinande jättestora segel- och motor-yachterna med städpersonal. Som skit i hörnet. Och så hade vi en hund dessutom.
Vi blev ivägskickade.
Fuck them, sa vi utan vår värdighet i behåll.

I början när vi kände oss fel i fina hamnar tänkte vi att vi nog skulle köpa lite nya kläder istället för ärvda gamla godingar, och jobba på att se allmänt blankare ut, osv.
Nu har vågskålen slagit över och uppror känns mer rätt. Tillrättalagt, prydligt, sterilt, perfekt, välstruket, korrekt, storslaget, lyxigt, flashigt, blänkande, designat, med klass, med stil, – allt det där som ska symbolisera välstånd och bättre levande, står mig just nu upp i halsen.
Jag spolar inte båten med en massa sötvatten för jag vill inte slösa. Jag överdriver inte med polering med blankgörande produkter, för jag vet att det inte är bra för inne- eller utemiljön. Jag klarar mig med en liten båt, och jag tycker om att ha djur ombord. Mina barn får lov att bli sandiga och jordiga och gå barfota i naturen.
När spanskt överklasstänkande riktas mot mig och min familj blir det tydligare för mig hur det ser ut i Sverige, och hur jag inte vill att det ska vara. Det är inte snyggheten eller osnyggheten som är problemet. Det är det talande föraktet däremellan, och den orensade luften som uppstår därav.

Jag tycker om asfalt. Nuno tycker också om asfalt. Vi tycker om olika asfalt. Jag tycker om smutsig asfalt, jag tycker om smutsiga människor och jag tycker om jord mellan tårna. Jag hade bara glömt det. Men nu märker jag att jag saknat det.

HYGGLIGA PEPE
Lyckliga och tacksamma blev vi när vi fick ligga i en liten hamn precis söder om Alicante lagom till solnedgången – en ”varadero” som har kran för att ta upp/ner båtar. Inte så stiligt som i centrum av Alicante, utan mer av arbetarkänsla och asfalt. Vi fnissade när hamnkillen hette Pepe, för alla hamnkillar tycks heta Pepe eller Paco. Hade vi inte kunnat spanska kunde vi trott att ”pepe” var det spanska ordet för hamnkille. Pepe var jätteschysst och lät oss ligga helt gratis :-D, för hamnkontoret var stängt för helgen, så det var han som bestämde när chefen var hemma. Hamnkillarna här var jättetrevliga, och hundvänliga.
Vi har verkligen träffat många hyggliga människor. Och verkligen många Pepe.

ISLA DE TABARCA

Nästa dag seglade vi till ön Tabarca. Där blev vi hjärtligt mottagna och fick ligga mellan färjan som kördes av en spanjor med en båt precis likadan som Siska, en 28:a fots svensktillverkad Laurin Koster, och en spansk härlig familj med tre döttrar ombord på sin segelbåt. Han med samma båt som Siska hojtade och tjoade till sina kollegor att vår båt var som hans båt, och sedan var han på besök ombord. Familjen, blev vi glada att se, för det var faktiskt första spanska familjen vi mött på segelbåt. (Skattereglerna för båt-innehav för spanjorer är kostsamma och det påverkar utbudet av ägare markant) Gissar att det inte varit spansk familje-seglings-säsong ännu. Fick vin med specialgjord seglaretikett av dem i present. De hade hus på ön. Och de berättade att bästa tiden för besök är nu, för sedan kommer det för mycket turister.
Tabarca har 3000 besökare per dag under sommaren! Så det finns många fördelar med att segla på Medelhavet vintertid. Vi hade ön nästan för oss själva, och var förutom naturreservats-vakterna de enda övernattande i hamnen. Vi älskade ö-känslan. Det är något speciellt med öar. Himlen känns mycket högre. På smalaste stället är den 1800 meter långa ön bara 400 meter, och vi hade på ena sidan kraftig sjö med brusande vågor, medan andra sidan som vi låg vid hade alldeles lugnt vackert vatten. Den strandsträckan som var uppbyggd av meter tjocka lager sjögräs var som den bästa soffa, och jag sjönk ner i den soltorra prassliga värmen med största välbehag så att bara huvudet stack upp:

Den lilla byn med kanske tio-tjugo pers var magiskt öde, och sand var det enda gatumaterialet att finna. Tjusande ödslighet. Helt annorlunda än den i turistkomplexen på vintern. Här sitter många hundra års historia i väggarna.
År 1741 erövrade Tunisiens kung ön och fängslade invånarna, som blev slavar under Algiers sultan, ända tills 1764 då spanska kung Carlos III köpte dem fria. Den spanska monarkin beslutade därefter bygga ett fort på ön för att skydda fastlandet mot att pirater använde den som bas.

Vår kvällsrunda med Spirit på Tabarca förevigad med hjälp av självutlösaren:

Försöker nu efter många dagar utan eget internet, och långa tider utan tvättmaskin, eller elektricitet och laddningsmöjligheter till diverse apparater, att komma ikapp med allt; mail, tvätt, städning, lagning, inköp, och förberedelser för kommande dagar. Det känns att det är jul i luften även här i Barcelonas kalla kvällar med överfulla affärer. Hursomhelst, är vi glada att vi lyckats ta oss hit!

Tills ett av mina långa inlägg; lite sjöstjärnor och andra vackra varelser så länge, som Tassa har fotograferat:

JENNY, I SKRIVANDES STUND

Vaknar klockan fyra i fyra på torsdagmorgonen med en mygga surrandes i mitt öra. Har somnat gott fyra timmar tidigare efter utsökt mat, champagne, vin och ost som bjöds ombord på Optimist som ligger utanför oss och försöker bestämma sig för hur de ska fortsätta resan. (fotograf: Michel)

De kanske skickar ner sin Optimist till Rivieran och Medelhavet för att få sol och bad innan semestern är slut, eller de kanske tar färden ned i lugnare tempo med fler stopp och cykelturer för att lämna sin båt på land i en marina vid Medelhavet och återkomma till våren. Jag skriver detta, för deras beslut, påverkar i viss mån våra beslut, även om våra valmöjligheter är begränsade nu, för att senare mynna ut i ett hav av beslut att fatta. Just nu är det i alla fall Paris och resan ner genom Frankrike snart som är allt för oss.

Vi har vandrat oss blodiga och blåsiga genom stadens gator för att riktigt känna hur stort och storslaget och fullspäckat Paris är av kultur, historia och berömdheter.

PARIS, PARIS, PARIS

Crepes med nutella och mandel beställde Tassa, medan Tiago valde med smör, kanel och socker, och vi valde ost och skinka. Det finns en liten hytt på hörnan här på Place de la Bastille där vi skådade tillverkandet av våra crepes medan människor i massor korsade varandras vägar. Jag mötte blickar och trivdes efter dagar av vatten, buskar och träd så långt ögat kunde nå. Så det är här alla är!

Vi testar olika strategier för att möta och bemöta mötet med tiggare. Tiago är den givmildaste och han sponsrar både katolska kyrkan och alkoholister med pengarna han sparat till Playmobil. Lustiga huset bjöd han sig själv och Tassa på, efter att Tassa bjöd på Pariserhjulet.

Vi snålar och spenderar om vartannat för att kunna uppleva så mycket som möjligt av både välstånd och verklighet. Hade inte tunnelbanan varit så dyr hade vi tagit den, och hade inte vår buss slutat gå klockan sju hade vi tagit den. Istället tog vi oss fram gata efter gata från morgon till natt, och gjorde en rejäl runda via Notre-Dame, Place de Art och algerisk lunch, Louvren, Tuilerierna med nöjespark, Obelisken på Place de la Concorde, Champs-Elysées, Triumfbågen, Palais de Chaillot, Eiffeltornet inklusive alla trapporna upp och ner, Ecole Militaire, Hotel des Invalides och Saint-Louis med Napoleons grav, etc. Bilder från Notre-Dame, Tuilerierna, Algerisk restaurang och Tassas min i en tygaffär:

Det var en runda som kändes i benen och fötterna då och nu, och när vi nästa dag stegade till Louvren och letade oss runt där i en av världens största byggnader med världens största konstsamling. Tassa fotograferade allt, inklusive tillhörande skyltar, för att kunna katalogisera allt för sig själv under färden vidare med Siska. Som är välkänt finns det inga möjligheter att se allt på Louvren på en dag, även om man anstränger sig lika mycket som vi gjorde.. J Visste ni att palatset Louvren togs av folket, till folket, med alla sina konstsamlingar, under franska revolutionen, samtidigt som man högg huvudet av kungen, drottningen och tusen andra utanför där obelisken står idag. Världens första konstmuseum för allmänheten. Där är storslaget. Nuno hade bara varit utanför förut, och jag jag hade inte varit där sedan jag tågluffade med mormor som fjortonåring – så det var mäktigt för oss alla att uppleva tillsammans.

Idag torsdag regnar det – IGEN – och det blir nog bara praktiska saker som tvätt och sökande efter internet gjorda, för Centre de Pompidou ska helst besökas utan regn. Irriterande när allting är vått, och när internet bara finns i regn över en soptipp… Efter regn kommer solsken..   Michels regnbild från igår:

Tänker på så många där hemma........

* Vill hälsa till alla så mycket, och berätta hur glada vi blir för hälsningarna på bloggen. Hälsningar xå till alla vänner som lyckas ta sig hit på bloggen men inte begriper sig på hur man skriver ett meddelande, lol, - klicka på ordet ”comments” längst ned i inlägget och skriv i rutan som kommer upp (längst ned om andra kommenterat redan)

* Ett gigantiskt tack till Faruk som ordnat transport till Almeirim i Portugal för all den mängd mat vi fick i sponsring av gogreen. Jag har inte berättat för er på bloggen om vår min när vi fick en pall med 700 (!) kilo bönor, linser, ris, couscous, solrosfrö, sesamkakor levererade vid kajkanten i Norra hamnen i Helsingborg. Det var väldigt mycket! Och vi är evigt tacksamma till både gogreen och Faruk. Det vi inte fick plats med i båten har anlänt hos Nunos mamma nu och väntar på oss där har vi nyss fått veta. Tack! Och tack till hela familjen Bejvra-Swhan för skeppsråttan som vi fick med oss och vårdar ömt.

* Ett soligt tack till Dr. Hauschka som räddat oss med sina solskyddskrämer när solen lyst på havet. Kan berätta att Nuno slarvat ibland och har en rosa näsa efter att ha ömsat skinn.

* Tusen tack också till Zorka och Livia och familjen för presenterna, jag använder varje dag och tänker tacksamma tankar . Vi saknar er!

* Tack till Rolf, Örjan, Paul, Freddie, Håkan och Lisa som jobbar och sliter medan jag semestrar! Ser framemot att träffa er igen .

* Tack till Fille som ställt upp och hjälpt oss till tusen!

* Tack till Bosse för hjälpen och middagarna!

* Tack än en gång till Micke och Mia för allt stöd.

* Tack till Cicci och Jocke omigen ,Tack, Tack.

* Tack till Ulf för filmerna och serierna.

* Tack till Malin och Åsa och Birgitta för lägenhetsfixande.

* Malin, Ana och Mia och .., Tack för att ni finns! Saknar mina samtal med er..

* Tack till Dolle för musiken som gör livet vackrare och skönare J Och hälsningar till hela familjen ombord på båt med Arne! Kram till Gabriella, Lina och Bill .

* Tack till alla som skickat med flaskor med gott innehåll som vi avnjuter vid särskilda tillfällen.

* Tack till Therese, och grattis till nya hemmet, nya trädgården, nya jobbet och nya livet i magen .

* Tack till Karin för filtarna vi använder varje dag, och hoppas smekmånaden fortsätter länge.

* Tack Sophie för lång vänskap, och färgglada muggar på resan. Hur går det med lägenheten?

* Tack till Stisse, Dejan, Uffe & Jenny som hjälpte oss fixa festen - och tack för alla andra fester oxå !

* Tack till Filip och Lisa!

* Tack Enrica!! Lägg till mig på din Skype-lista - jag hittar inte dig. Kram.

* Tack till alla som kom från när och fjärran och avskedsfestade med oss.

* Och. Ja, Maria, du får gärna nämna oss. Tack för stödet!

* Extra stora hälsningar till mormor, mamma och pappa där hemma från mig. Tack för allt!!!

HÄR FÖLJER VAD SOM BLEV SKRIVET PÅ KANALERNA INNAN TIDEN FLÖT IVÄG:

SAKER SOM JENNY TÄNKER PÅ (KANSKE VÄL FLUMMIGT MEN NU HAR JAG JU REDAN SKRIVIT NER DET..)

När Tiago gick bland måsarna och liksom dem letade efter småkryp och musslor i sanden, så flyttade sig alla fåglarna åt sidan när den lilla människan kom. Det såg så självklart ut att jag reagerade, för de var så många fler, hungrigare och köttätare. Tack för att de inte själva insåg det och hade viljan att döda ett större byte tillsammans. Jag tycker de ser alldeles för hätska ut när de slåss om mindre matrester. På stranden här spatserar de runt bland alla solbadande människor och vet väl när någon lämnar sina saker obevakade, för så fort någon går och badar som tidigare ätit, så är någon mås snabbt framme och drar och rycker i väskor och påsar. Väldigt målmedvetet och ibland effektivt. Sedan kallar de dessutom gällt på en massa andra – som de ändå inte vill dela med sig till..! Är ingen måsexpert, men full av respekt för deras avsikter, eftersom jag som liten anfölls av en stor flock på en gotländsk strand när jag kom för nära, och de dök ner i skurar mot mitt huvud medan jag sprang gråtande därifrån. Så när måsarna flyttade sig för Tiago på stranden tänkte jag på hur det varit om de istället varit rovdjur som i flock dödade större byten - och jag tyckte det var skönt att världen inte är skapt så. Men förundrad att lite genprogrammering, eller vad det är som avgör, kan göra så stor skillnad.

SAKER FRÅN DEN VARMASTE DAGEN JAG GLÖMDE BERÄTTA

I Belgien var rabatterna längs gatorna fulla med jätteplantor av inte bara lavendel, som kan bli rätt stora hemma, utan oxå magnifika buskar rosmarin! Luktade ljuvligt av skog och hav samtidigt, och vi gnuggade och strök oss mot dem och med dem, så mycket vår blygsamhet tillät. Kändes att vi var mittemellan Medelhavet och Östersjön – på många sätt.

Språken omkring oss var välblandade, men flamländska och franska tog över. På radion sjöng någon som lät som en fransk Thåström.

Blankenberg var häpnadsväckande så till vida att redan från havet reagerade vi med undran över vad det var för något vid strandhorisonten som såg ut som stora gråa stenar i ett långt band utan mellanrum. Sanddyner och sandvallar – precis så som de ser ut i alla krigsfilmer där D-day skildras. Och sedan en vägg av betongrektanglar med fyrkantiga hål. Ett mörkt band på Osteendes plats på kartan, sedan strand, och sedan samma sak där Blankenberg låg. Det slutade lika tvärt som det började – horisontell sand, vertikal betong.

I Blankenberg bor det normalt 70 000 invånare. Under sommaren förändras den siffran till 200 000. Som det såg ut så bodde de extra 130 000 personerna i ett massivt band av hög höghusbetong (utan mellanrum som sagt), mellan egentliga Blankenberg och stranden. Mest totala utraderandet av havsutsikt jag skådat. …Det bodde nog Blankenbergare i de strandlägenheterna oxå – hoppas jag.

Vi hade många tillfälligt boende hos oss på vägen dit. För oss rekordmånga.

Den dagen landade på Siska; getingar, bi, flugor, fjärilar, sländor, skalbaggar – t.o.m. duvor..! Mycket förvånade av ett plötsligt flaxande och skrapande ovanför Nunos huvud när en duva landade på livräddningsbojen, och en Försökte landa på solpanelen. Solpanelen såg säkert ut som den perfekta landningsbanan; platt, fri från krockobjekt och t.o.m. med streck inrutade som en alldeles riktig landningsbana. Vad duvan inte räknat med var solpanelens lutning i kombination med glatthet och saknad av något att greppa fast i. Och dessutom gungade det, för vi var på havet, ju. Duvan i livräddningsbojen satt hur trygg som helst. Kompisen kämpade och kämpade och försökte få fäste men gled bara nedåt hur den än försökte. När inte båda kunde sitta bra på sina utvalda platser, så flög de vidare, tillsammans.

FARVÄL VÅGOR

Och vi seglade vidare, tillsammans. Delvis sjösjuka.

Men eftersom inte alla hade det bekvämt, fortsatte vi alltså till Dunkerque i Frankrike, och sa adjö till Nordsjön. Lite beklämmande först, men sedan när vi tagit ned masten, och skulle ta första slussen precis vid ingången till havet, då kändes det underbart skönt. Den dagen blåste det mycket starka vindar, igen, och det var läskigt att försöka manövrera in i slussen med den långa masten utstickande på båda hållen. Vågorna på Nordsjön vid sidan om skummade från höga höjder, och vi var alla - utom Tiago – tacksamma att vi valt bort det alternativet. Ingen sommar precis. I slussen där blev det en stund kaotiskt och p.g.a. de starka vindarna var det svårt att få fatt i kanterna, vilket ledde till att de som bara fått i ena änden drev ut med den andra mitt i slussen. Två båtar tappade sina båtshakar. Vi som kom in sist (alltid sist) gjorde visa av de andras erfarenheter en galant fästning vid slusskanten.

AVMASTNING

Michel och Nadja hade tänkt skicka sin mast med lastbil och hade hört att det skulle kosta 6-7000 kronor, men här var bästa budet 14 000 kronor. Så de valde oxå att ta ner masten och lägga den över båten. I Sverige skulle det kostat några hundra lappar att få hjälp med kran att avmasta, men här kostade det oss 1000 kronor. Kanske turistpris..?

Lite om dagarna inne i hamnen i Dunkerques center har vi redan skrivit, och vi vill bara tillägga att den kvinnliga hamnkapten som skötte Port du Grand Large var den bästa vi råkat på resan, och vi vill ge en eloge till henne.

FÖRSTA DAGEN PÅ FRANSKA KANALERNA

T.o.m. i vår toalettstol har gröna små växter flyttat in – samma sort som flyter överallt på det grönbrungrågrumliga vattnet i kanalen. Nadja på Optimist i grön sörja:

Saker vi sett flytande på vattnet under förmiddagen, förutom stora gräs- och tångruskor plus grenar; ballong, fotboll, sko, juicepaket, cigarettpakett, glasflaskor, petflaskor, plastpåsar, döda fiskar, död fågel och död råtta. Tiago väntar efter en kommentar jag råkade fälla, att få se även en död människa – vilket han verka se fram emot.

Siska är nu förstärkt med ett sjövattenfilter för motorkylning för tusen kronor. Och vi vet att det bara är en tidsfråga tills propellern eller motorn får sitt första trubbelmöte i vattnet. Oundvikligt och väntat. Tryggt förutsägbart och knappast livshotande. Får bara se hur länge plånboken håller.

Imorse började vi alltså vår nya resa. Franska kanaler.

Vi möttes av en sluss som tog oss många meter neråt så att vi fick ta fram våra längsta linor. Stanken från vattnet var stark.

På havet har vi inte sett något skräp, som jag hade befarat. Och när man anländer land från havet, är det den vackraste sidan som visas upp – undantaget industrihamnarna.. De vackraste byggnaderna med de tjusigaste fasaderna. Hit dras människorna. Skräpet hamnar någonannanstans. Idag den 12:e juli lämnade vi Dunkerques fina framsida och tog bakvägen ut. Det luktade därefter.

SLUSSERFARENHETER

Tassa är förste slussexpert J. Även om hon ligger och sover kommer hon snabbt och rufsigt upp med vakande blick och skärpa trots att hon är nyvaken.

Efter vår allra första slusserfarenhet då Nuno smällde huvudet i vindrodret har inget varit jämförbart hemskt. Och vi är alltid på alerten som de trofastaste slussveteraner. Nu har läget fått en ny dimension av komplikation. Vår mast sticker ut någon meter framtill och någon meter baktill. Inte lätt, men för dyrt att skicka den med lastbil.

Efter morgonens första sluss så fick vi i nästa sluss visa upp intyget för att vi betalt för en månads kanalvistelse i Frankrike. Det kostade oss 670 kronor för en månad. Därefter kostar varje extra vecka 160 kronor, om man inte köper ett nytt månadspass. Egentligen kunde vi ligga gärna köpt ett fyramånaderspass som kostar 1030 kronor.

SPIRITS AVBRUTNA TOALETTBESÖK

Spirits min idag var obetalbar. Vi slussade uppåt och jag vågade släppa lös Spirit under tiden. Han gjorde en maratonkissning på närmsta tall, och sprang sedan runt och tog alla de andra tallarna och tuvorna oxå. Just när portarna började öppnas satte han sig att bajsa. – Jag vet, det blir mycket bajs-bloggande –

Spirit hörde att vi tjoade och förstod faktiskt direkt vad det innebar – han kunde ( i Spirits tankar) bli kvarlämnad på land utan oss! Ve och fasa! Något sådant skulle han aldrig kunna tänka sig! Men han tänkte på det. Och han blev förvånansvärt avlång i minen där han stod med krummad rygg. Vi hade tid att vänta på honom, men den risken var han inte beredd att ta, utan snörpte ihop minen och rumpan. Han drog in vad som skulle ut och kom illa kvickt för att inta sin ”lyft.ombord-mig”-ställning. Hans flytväst har ett handtag på ryggen. Ibland lyfter vi i handtaget, men jag vill inte att det går sönder en oväntad dag, och tar hellre en arm under bröstkorgen och en om bakdelen. Och Spirit vet precis hur han ska ställa sig för att jag/vi ska komma åt bäst.

SLUSSERI

Just när vi trodde vi var slussexperter, kom vi fram till en läskigt bubblande och stänkande slussport, där vattnet forsade starkt fram underifrån. När portarna öppnades var det ett helt vattenfall i andra änden som redan började fylla på. ”Oj,oj,oj ” tyckte vi..!

Men det var bara början…

Runt en krök längre fram i kanalen uppenbarar sig en gigantisk byggnad från 1887, som är - en Båthiss..!

Vad var nu detta?! Rätt förfallet. Skulle detta hålla för oss?! Skulle vi in där?! Nej, för runt hörnet fanns monsterbyggnaden som snart visade sig intill. Kanalen tog slut i en betongvägg som fick mig att minnas Svarta porten till Mordors rike i Sagan om ringen. Vi tryckte ihop oss och undrade vad det var för en skapelse, och vad som väntade oss innanför.

Hu! Även här började det snart forsa fram vatten under ifrån så att det slog stora vågor emot oss. Optimist gick först, och det är lättare att fotografera dem än att gå iland och ta bilder på Siska:

När man gick in under ”porten” så forsade det äckliga vattnet ner över oss, och vi gömde kamerorna. Det var Riktigt, Riktigt höga väggar, och de var alldeles slemmiga och motbjudande. Ont om platser att fästa vid, men tack och lov fanns en påle som flöt med uppåt, och sedan kunde vi flytta ett rep efterhand längs stegen. Det här var en upplevelse kan jag berätta. Sluss des Fontinettes utanför Saint-Omer tror jag är på tretton meter, men det kändes som trettio när man låg där nere längst ner i det drypande mörkret med alldeles för mycket vatten bakom porten framför oss. Lättade var vi när vi kom upp och iväg.

Nuno Antunes kom på en genialisk lösning för att slippa stå i sittdurkens motorväsen och kunna sitta med oss i fören och njuta. Eftersom rorkulten drar åt styrbord till när man släpper den, så fäste han ett snöre via samma väg som seglen trimmas, och satte sig i fören med snöret i handen. Drar man i det så dras rorkulten åt babord och vi svänger mot styrbord, höger. Släpper man efter så svänger vi vänster. Gör hela resandet upphöjt till en helt annan kvalitétsnivå. Dessutom är det roligt att se de konfunderande minerna på alla vi passerar som ser sittdurken tom vid rodret.

Plötsligt när vi var någonstans som verkade vara mitt i ingenstans kom två män rusande, viftande och ropande. Nuno hade redan hunnit få sig en skrapa när fiskarna (de mänskliga) längs kanterna tyckte han gick för nära deras spö. Så först trodde jag, som styrde då, att de här unga männen oxå hade oro att uttrycka, men så hördes genom motorljudet ”Hallååå! Svenskar!” :-D Ja! Svenskar! Vi och de – Svenskar – mitt i ingenstans i Frankrike på samma plats, Trevligt!

På tal om Sverige där hemma, så är det idag första dagen sedan kära Söderåsen som jag ser kuperad terräng efter två månader med platthet omkring mig. Vi kommer mellan de större städerna ut ur industriområdenas baksidor, pråmarnas glömda gravplatser, pundarnas och uteliggarnas brotak, och bort från soptipparnas släktingar. Solen skiner ömsom ljumt, varmt eller inte alls. Vi är på landet, och om kanske en vecka ell