Gamla sår rivs lätt upp med ett enkelt nätklick eller en under en normal lunchkonversation. Mitt ärr sitter djupt - långt, långt därinne i mig blöder det fortfarande i ett sår som för länge sedan borde levrat. Men jag vägrar plåstra om det, jag vill inte kväva den sista droppen som finns kvar av min dröm.

Min dröm, ja.. vad blir det av den? Någonstans så inser jag ju, efter miljoner av motbevis, att min dröm aldrig mer kommer ha chans att slå in. Men jag kan inte acceptera det, för mig finns inget annat än möjlig framgång tills jag verkligen står där bokstavligen nedslagen, bara i det ögonblicket kan jag inse att det aldrig blir som jag önskar. Men borde jag inte redan vara nedslagen? Gång på gång kastas otäcka, gråtfärdiga sanningar i ansiktet på mig, - jag ser in i de ögon vars själ jag vill fånga och.. fortsätter älska dem trots munnens äckliga uttalanden? Damn baby, varför är allt så hemskt och förjävligt?

Man kan inte tvinga en annan människa att älska. I can't make you love me if you don't..

Tja.. vad skall man säga? I'm a total dork. Men.. något måste det väl betyda liksom? You just don't hold on in vain.. eller? Jag försöker gång på gång att släppa taget, men faan, every time I see x's picture, every time I hear x' voice.. I'm there again, back in the days when everything was indeed possible.

Nu kommer tårarna.. fan, din fjant! Men varför egentligen? Gråter jag för att jag inte kan leva utan x, eller är det egentligen bara hela framtidssituationen som är jobbig? Man vill inte dö som gammal nucka liksom, ensam och grå. Jag vet inte vad jag vill, på något plan.. och det är.. frustrerande.. Men jag vill vara en del av allt i x's liv liksom.. är inte det kärlek?

"pictures of you, pictures of me, remind us all of what we could have been"

Nu är de allra flesta proven färdigskrivna, det enda som återstår är två tyskaprov i eftermiddag (efter varandra, puh!) och ett biologiprov imorgon. Skönt, det värsta är över, och för att evaluera mig själv så gick det..

.. rätt dåligt. Jag måste bli bättre på att hantera tidspress, för det har varit mitt största problem denna veckan, för i övrigt har väl egentligen själva svaren på uppgifterna och uppsatserna varit ganska kvalitativa, bara det att jag inte riktigt hinner med kvantiteten alltid. Undantaget för dessa konkluderningar är Business & Management som verkligen är pain just nu. Jag orkar bara inte det. Egentligen är det simpelt, men som det är just nu så har min bortprioritering av ämnet orsakat rätt sunkiga provskrivningar. Jag glömde till och med bort innebörden av Ansoff Matrix (skäms).

Nåja, IB är IB och jag får ta igen missat plugg i sommar. Nu återstår bara att skriva (färdigt) extended essay tills nästa vecka (och nej, jag har inte ens börjat) .. sedan måste jag greja det här med sommarjobb också, men det är knappt som man kommer hinna ha ett sommarjobb med allt skolrelaterat som måste fixas during die Sommerferie.

Nåja, nu ska jag sitta här och tråka i några timmar till, tyskaprov nummer eins börjar 14.00. Deutschland ist ein schönes Land. 

Det finns inga skäl till publiceringen av Snusmumriken förutom att jag hittade honom här, undangömd bland skitbilder på skolans dator, höhö.

Idag skrev jag i alla fall mina första mocksprov. Morgonen började med svenskaanalysen och på eftermiddagen skrevs English comparison. I båda fallen feldisponerade jag tiden, men för att (efter en dag full av enbart analyserande) analysera mig själv så tycker jag faktiskt att jag lyckades få till catchy intros på båda, även om konkluderingarna kanske inte vara några 25-poängare. Språket fungerade också väldigt bra, no surprise really.

Så i helgen blir det biologiplugg för hela slanten, sen måste jag hinna titta på businessen och matten lite med. Tyskan får gå som den går, det fixar sig nog. Men hela helgen kommer stavas studera, exkluderat eventuell andrachansenkväll med tjejerna imorgon.

I övrigt kan jag säga att jag har en del påtänka blogginlägg på gång, gäller bara att få tid till att skriva dem. Men ge inte upp, alla trogna läsare därute, jag kommer snart tillbaka med debattinlägg du inte hittar någon annanstans och andra skriverier du inte trodde fanns.

Började med en fett trög morgon vilken inkluderade räknande av cirka 7 mattetal. Sedan practice, practice, practice on Interactive Oral. Jag var Miss Bree Van De Kamp. Vet faktiskt inte om det är den karaktär som personifierar mig bäst, även om alla quizzes say so. Presentationen gick bra med tanke på att vi skrev färdigt 'manuset' klockan 21.00, 15 timmar före deadline där även sömn skulle infinna sig. Problemet var dock att vi sket i typ all fakta, själva framträdandet blev riktigt stämningsfullt, men informationen vi skulle förmedla var typ non-existing. (PS. idag gjorde vi något som kändes lite förbjudet. vi lånade nyckeln till en lärares arbetsrum, rotade bland grejerna, hittade det vi sökte, tog det, och lämnade INTE tillbaka det..)

 Nåväl, post-school så gick jag till Step In och juljammade :) Sehr funnish. Me löööve the new choreography. Fast den är svår. Men det roliga slår det svåra.

Sedan jammish har jag ägnat mig åt ingenting. Imorgon ska jag handla julklappar in the big city town of Luleå. Yaps, känns skönt att faktiskt nästan ha tid med den sysslan.

Dagens låt: Wind of Change - Scorpions. (del av redovisningen)

PUSS and kiSS

men jag måste uppdatera och säga något så därför tillgodoser jag nu er med dagens knäppa tankar; "Varför kan inte jag skilja på bra och dåliga killar?"  Jag menar, någon del av mig är typ helt inställd på att alla verkligen är dåliga (exceptions not neccesary to be named) och att de typ pratar och tittar på mig för att de typ tycker jag är en idiot eller något. Typ varje gång så tror jag att de snackar skit om mig, typ hånar mig, även om det kanske inte är så. De kanske OCKSÅ är hormonstinna tonårsidioter utan logik, vad vet jag?  

Vid alla otroligt knäppa och ibland hemska situationer  jag hamnar i tänker jag alltid: Vad hade han velat/tyckt att jag skulle göra? Sen gör jag tyvärr oftast inte det, men det hjälper ändå att tänka på att han hade försökt få mig att gå igenom det (med bravur), det hjälper mig så grymt att tänka på att han hade stöttat mig och tyckt jag var bra hur det än gick.

När jag hamnade i en knäpp (och frustrerande pinsam) situation idag så tänkte jag att om bara han hade varit där hade han ordnat det lixom. Idag blev min nyckel stulen. (ok alla tror jag överdriver, men nej) Jag råkade glömma nyckeln i datasalen, kom på det när jag var vid skåpet och 2 minuter senare kommer jag tillbaka, då är nyckeln BORTA. 2 minuter? En nyckel försvinner inte bara och ingen verkade av vänlighet tagit reda på den eller lämnat in den. Hur har folk mage att bara tatta någons nyckel? Missta mig icke, jag är ingen människokritiker, jag vill tro gott om alla, men idag kändes det som om jag såg ett hånskratt från en viss grupp när de såg mig leta och fråga efter nyckeln. Okej, man skola icke döma, men idag tror jag att min dom är rättvis. Imorgon vet jag kanske om den var det. Eller inte.

Nåväl, denna förlust gjorde mig iallafall inget gott, jag kunde inte komma in i skåpet för att ta min mobil, (och jag väntade samtal) min plånbok eller mina läxor och dessutom hade jag mitt smink i skåpet så imorgon lär hela skolan få se mig a' naturelle. Förutom det fanns också jackan och busskortet i skåpet vilket gjorde att jag blev grymt uttittad i bara tröja på stan. Okej, nu förstår jag att ni undrar hur han hade kunnat fixa fram den stulna nyckeln och ordnat hela grejen. Men det är inte alls så jag menar, nej det jag menar är mindre konkret. Men det tar vi en annan gång.