Ett svar ges i en studie av Patricia Cortes som i morgon presenteras vid en konferens i Vaxholm. Hon visar tämligen övertygande hur den stora inflyttningen av lågutbildad arbetskraft till USA pressat kostnaderna för hushållsnära tjänster. Detta har i sin tur fått högutbildade kvinnor att arbeta mer. De riktigt stora effekterna på arbetsutbudet finner Cortes främst hos läkare, advokater och liknande grupper. Andelen kvinnor som arbetar mer än 50 timmar i veckan ökar även den markant där inflödet av billig arbetskraft varit stor.

Sättet Cortes identifierar orsakssambanden på är dock inte klockrent. Hon utgår från att nya immigranter söker sig till städer där det redan finns många invandrare. Detta är rimligt, men samtidigt har de tidigare immigranterna sökt sig till dessa städer av en anledning. En sådan anledning är antagligen att det där redan tidigare funnits en stor efterfrågan på barnpassning och trädgårdsarbete.

Vi väntar därför med spänning på en kreativ IFAU-rapport som analyserar effekterna av avdraget för hushållsnära tjänster på det svenska arbetsutbudet. Har vi nått den grad av jämställdhet att även män börjar arbeta mer när man kan leja ut dagishämtandet?

Förra veckan föreläste jag om subventionerad barnomsorg för ett gäng chilenska statstjänstemän som är i Sverige en månad för att lära sig mer om det svenska välfärdssystemet. De verkar rätt förundrade över generositeten i t ex den svenska föräldraförsäkringen och utifrån deras reaktioner är jag inte säker på att de verkligen trodde mig när jag berättade att svenska föräldrar har rätt att vara hemma 16 månader med sina barn. I Chile har man rätt till 1 timma om dagen för att gå hem och amma. En viss skillnad onekligen. Endast 30 procent av kvinnorna förvärvsarbetar och landet oroar sig idag dessutom för födelsetal som börjar skjunka ner mot 2 barn per kvinna för första gången i historien. Mot den bakgrunden ter sig det svenska samhället tämligen annorlunda.

En annan anekdot från det chilenska besöket belyser andra skillnader mellan Sverige och Chile. När våra gäster fick höra att det, sen ett par veckor tillbaka, pågick en omfattande vårdstrejk i Sverige såg de nämligen mycket förbryllade ut. Var befann sig egentligen alla dessa strejkande sjuksköterskor? Inte ett enda bildäck hade de sett brinnande på Uppsalas gator. Var det verkligen en strejk som pågick. 

Principen har troligen frångåtts då regeringen velat få maximal utdelning i termer av ökat arbetsutbud av jobbavdraget. Sannolikt hade ett jobbavdrag för pensionsinkomster fått pensionärerna att jobba än mindre än idag, så ur denna synvinkel är det naturligtvis rätt att inte låta avdraget gälla pensionerna.

Men ändå. Med samma typ av argumentation skulle vilka skattehöjningar som helst på just pensionsinkomster kunna motiveras. Varför inte höja skatten till 80 procent? Det skulle ju öka både pensionärernas arbetsutbud och skatteintäkterna. En sådan åtgärd hade nog fått fler än PRO att tala om konfiskation. Den mekanism som motverkar denna typ av konfiskation är just principen om lika beskattning av löne- och pensionsinkomster.

Daniel har rätt i att inget talar för att dagens pensionärer som grupp är särskilt missgynnad; tvärtom tyder det mesta på motsatsen. Trots detta finns det alltså skäl att vara emot jobbavdragets utformning. För även om konfiskation kan vara en effektiv form av beskattning är det knappast en sund princip, vilket även Martin skriver om i Ekonomisk Debatt.

Jespers inlägg visade tydligt varför relativa jämförelser leder till att vi jobbar för mycket (åtminstone i frånvaro av skatter). Men varför bryr vi oss om vad grannen tjänar? Man kan tänka sig två principiellt skiljda skäl:

1. Jämförelser med andra ingår direkt i vår nyttofunktion, vilket skulle kunna ges en evolutionär förklaring (se t.ex. Rayo och Beckers artikel i Journal of Political Economy), men kan också bero på kulturella faktorer. För att detta ska leda till att vi jobbar för mycket krävs dock att vi jämför oss med andra i hur mycket vi konsumerar i större utsträckning än hur mycket fritid vi tar ut, vilket det finns visst empiriskt stöd för.

2. Vi bryr oss om relativa positioner eftersom vi vill åtnjuta vissa fördelar som finns i begränsad tillgång. Det kan handla om ledande positioner i samhället, bostäder i attraktiva lägen och tjänstekonsumtion (någon klok person lär ha påpekat att "vi aldrig kommer att bli så rika att alla kan ha en betjänt").

Oavsett orsaken till att relativpositioner spelar roll har bland andra Robert H Frank och Richard Layard argumenterat för att det borde innebära höga marginalskatter och progressiv beskattning. Liknande idéer förs fram i en artikel av Thomas Aronsson och Olof Johansson-Stenman i ett kommande nummer Journal of Public Economics som teoretiskt studerar optimal beskattning när folk bryr sig om relativa positioner.

Såsom Ed Hopkins påpekat i en ny uppsats hänger dock ganska mycket på mer exakt hur vi jämför oss med andra. Något som tycks vara kritiskt är hur vi jämför oss med de som är fattigare än oss själva. Är vi generösa nog att bli glada över att de som har mindre än oss själva får mer (utan att springa om oss) eller blir vi olyckliga för att vår egen relativposition försämras? Detta har naturligtvis betydelse för hur progressiv beskattningen ska vara, men än så länge finns alldeles för lite empirisk forskning om relativa jämförelser för att dra några definitiva slutsatser.

(Det är för övrigt en intressant fråga i sig varför nationalekonomers kunskap om detta så bristfällig trots att arbetsutbud och arbetsbeskattning är väldigt centrala frågor inom nationalekonomin...)

"All this means in the long run that mankind is solving its economic problem. I would predict that the standard of life in progressive countries in one hundred years hence will be between four and eight times as high as it is today. [...] [T]hree hours a day is quite enough to satisfy the old Adam in most of us!"

Såsom den tidigare Stockholmsbaserade nationalekonomen Fabrizio Zilibotti har undersökt i ett nyligen publicerat bokkapitel så hade Keynes inte helt rätt. Om tillväxten i världen fortsätter som den gjort de senaste femtio åren till 2030 så kommer levnadsstandarden att öka 17 gånger på 100 år. Keynes var väldigt optimistisk -- speciellt för att vara skrivet mitt under depressionen -- men uppenbarligen var han inte tillräckligt optimistisk.

Keynes hade inte heller helt rätt i att vi skulle jobba mindre, framförallt inte om man tar hänsyn till kvinnors intåg på arbetsmarknaden (som Keynes inte förutsåg). Om vi bortser från detta så har veckoarbetstiden visserligen minskat en del, men framförallt lever vi längre vilket innebär att vi spenderar en allt mindre del av våra liv med att arbeta. Sammantaget förutsåg dock Keynes en betydligt mer drastisk minskning av arbetstiden än vad som hittills skett.

Varför använder vi inte en större del av våra ökade rikedomar till att arbeta mindre?

Traditionell nationalekonomisk teori är inte särskilt intressant när det gäller att förstå allokeringen mellan arbete och fritid. När inkomsten ökar får vi visserligen råd att jobba mindre, men det blir å andra sidan mer lönsamt att arbeta. Standardteorin säger dock inget om vilken effekt som kommer att vara den dominerande kraften.

Samhällsforskaren Christer Sanne tillhör de mest ihärdiga förespråkarna för att vi borde arbeta mindre. I boken Keynes barnbarn knyter han samman en mängd idéer som han alla tycker pekar i samma riktning. Hans främsta argument är att vi borde arbeta mindre för att minska tillväxten och därmed påfrestningarna på miljön, men han argumenterar också för att vi arbetar mer än vad som är bra för vårt eget bästa.

Det finns ny empirisk och teoretisk nationalekonomisk forskning som tyder på att en del av oss kanske jobbar mer än vi egentligen vill. Jag räknar med att återkomma till denna forskning i ett inlägg här på Ekonomistas inom kort.

Samtidiga rapporterades i gårdagens pappers-DN att hälften av pensionärerna faktiskt fortsätter jobba, men ideelt och oavlönat.  Är detta månne lösningen på Sveriges demografiska dilemma? Kan vi helt enkelt minska utbudet av offentliga tjänster för att i stället låta frivilligorganisationer sköta detta? För mig känns dock en sådan lösning som en ovälkommen tillbakagång till 1800-talets Fattigsverige, där de behövande var utlämnade till andras välvilja. Frågan är snarare om regeringen inte här kan få en ledtråd till hur man ska kunna öka arbetsutbudet bland äldre och en hint om att pengar inte är det enda argumenten i nyttofunktionen.