För just nu när vi sliter som f-n för att få allt klart, känns det som om det går häftigt åt oss, i ordets äldre bemärkelse. För mycket på för kort tid.

Jag avslutade mina uppdrag i kommunen för Miljöpartiet i måndags, för ett år frammåt. Och igår tisdag avslutade jag mitt bildlärarjobb på Montessori. Vi har gjort en tavla tillsammans, jag och barnen. Den är till salu, och vi hoppas ett företag i trakten köper den så att de kan träffa sitt konstverk i sin vardag. Och jag hoppas vi får bra betalt så att barnen kan få rejäla målardukar med sig hem på sommarlovet, och en härlig klassresa senare. Det var en fin artikel om det i tidningen idag i Skånskan, tillsammans med mitt uttalande om budgeten från kommunfullmäktige.. :-).

Så här ser tavlan ut. Och jag saknar redan barnen.       Sovande sköldpadda:

Nu har jag bara ett uppdrag kvar att slutföra innan resan. Ska måla tre tavlor till Marina Plazas hotell i Helsingborg för Tillbergs design. Tacksamt till resekassan, och jättekul att ha fått jobbet. Tack alla som stödjer mig i mitt målande!! Här är bild på Enricas Harley Davidson som jag målade förra månaden: :-)

Tisdagen den 2:a juni flyttar jag över bloggen till wordpress, och kopierar alla tidigare inlägg och kommentarer hit. Därför ser det fr.o.m. här under, och hela vägen tillbaka till första inlägget, fortsättningsvis märkligt ut med datum och namn.

hejdå-omfamnade återupptäckta släktingarna från Kalifornien som kommit hit för släktbröllopet och blivit oss nära,


och har fler släktingar att säga hejdå till som väntar;

samt delar just nu  hejdå-visitkort, telefonnummer och foton med seglarvänner som fortsätter sin färd
- medan vi känner en växande ångest i kroppen.

SIFFROR
Hemtransporten av oss alla härifrån till Skåne, inkl. Siska, ser i dagsläget ut att kosta 50 000 kronor. Resan hit under ett år har kostat ca 200 000 kronor varav det mesta är lån att återbetala. Siska plus extra-utrustning har kostat 150 000 kronor. Och när vi kommer hem väntar en strulig värmepanna och antagligen därför ett nyköp på 70 000 kronor. Därefter skatteinbetalningar på 40 000 kronor. ..Hoppas att avställda bilen fungerar, och behöver köpa en bil till eftersom vi sålde Nunos bil/ar+mc innan vi åkte. Och så är det stora hål i garagetaket och väggarna murknar bit för bit. ..Det är väl de summorna som är mest påtagbara, förutom allt annat som kostar. ..Som böldpesten / osmois … 30 000 kronor?

Vi trivs i vår soliga bubbla, och har inte precis bråttom hem till allt jobb, men nästa vecka ser det ut som om vi börjar röra oss norrut, och sedan är det jobbajobbajobba jävlar i det som gäller!! Fast vi har bestämt att vi ska ut med Siska i farvattnen därhemma för att hålla modet uppe, så några lediga dagar tänker vi ta oss tillsammans i vår lilla båt!

Under tiden planeras för fullt för nästa båt, så får barnen behålla Siska och huset när de växt till sig lite och vi har fått ihop ekonomin till längre långsegling om kanske åtta år.

En av båtmodellerna som är på favvo-listan just nu; en Ovni:

Eller en Meta? Vi får se vad det blir :)..!

Jag ska skriva några blogg-inlägg till för att sammanfatta kustseglings-tipsen till andra seglare på väg hit, och jag har lite annat jag lovat mig själv att pränta ner, innan jag byter till pensel istället för pekfingervals. För min del är det måla som gäller nu mycket snart. Tavlor och väggar och annat. Plus färg-terapin och zen-coachingen. Och politiken. Och kanske lite annat ;-)!
Barnen har skolan och kompisarna som väntar,
och Nuno, Nuno har som vanligt gott om goda idéer, och coachingen, framförallt recovery-coachingen för missbrukare.

Under hösten tänker vi erbjuda bildvisning och föredrag om vår resa tillsammans fyra personer och en hund på några få kvadratmetrar – och en mannekängdocka..:-), jag måste bara köpa en ny projektorlampa för 4000 spänn först..

Tja-a, det här konstigt, att det tar slut nu.. Vad ska jag säga..?
Min inspiration att skriva är inte så slut som den kanske verkar,
det är bara så mycket.. Men vi talar om att skriva en bok på portugisiska, eftersom det är ont om portugisiska seglare – vi har inte mött EN ENDA PORTUGIS på hela resan, och detta från en nation som dominerade haven en gång.
När man kör härifrån Algarve, genom Alentejo, för att komma till familjen i Ribatejo, så passerar man en liten by som heter Cuba. Och där i Cuba, långt bort från havet, så står Columbus med blicken mot väster. Och på andra sidan havet ligger en ö som fick namnet Cuba. Forskarna som stödjer teorin att Columbus var portugis i spansk tjänst, säger att Cristóvão Colon föddes som Salvador Fernandes Zarco, son till furst Infante Don Fernando och Dona Isabel Goncalves Zarco, i byn Cuba i Alentejo, Portugal
.

Det jag kan säga säkert är att här är nu så varmt att gatuhundarnas tungor hänger och dinglar alldeles uttänjda och soltorkade, som deg som stelnat och sedan sträckts ut så att det skymtar en fuktigare konsistens under den torkade skorpans sprickor.

VI ÄR SOM SPERMA.

Alla spermier de har ett syfte med sitt liv.
Alla spermier besjälas med detta syfte som sin livsuppgift.
För de flesta av dem blir det ett liv i rusningstrafik, utan att hinna fram i tid.
För de flesta är det kört redan från början, eftersom de inte ens är i närheten av en plats där förutsättningarna finns.
För säkerhets skull vräker naturen på med så stora mängder, att av alla; kommer någon, någonstans, att klara det någongång.Resten föds i en stunds nöje, och dör i glömska,
Så små i en så stor värld.
Bara delar i en större plan.

HAMBURG
I Hamburg skulle utställningslokalen med Mark Rothko snart stängas för dagen, och jag slank in lika kvickt som ut, snabbt konstaterat att det inte var något för mig att lägga en hundring på. Där ute på Hamburgs gator var vindarna ljumvarma smekningar, och på min runda mellan tågbytena stannade jag till vid János Lázló Vargek som spelade hang.

Sällsamt sköna toner trummade han med lätta händer fram. Mannen som satt bredvid på trottoaren och lyssnade, visade sig kunna lite svenska efter att ha bott ett år i Åmål (!), det bästa året i hans liv. Han skrev en dikt till mig och gav mig två Loveparade cd-skivor. Hur kan jag då vara annat än ett vandrande leende när så oväntad vänlighet kommer med gåvor.

SÅ SNÄLLA MÄNNISKOR
Människorna jag och vi mött på resan, har inte en enda gång stämt med de bilder av världens tillstånd som saluförs i daglig media. Det finns fler goda människor än onda out there. Jag är säker på det.

SÅ MÅNGA TIGGARE
Antalet tiggare och boende på gatan har vi sett mest av i Frankrike och Paris det här året. Flickan jag gav två euro till, tjugo kronor, på järnvägsstationen Gare du Nord på min väg upp till Norden, hon hittade mig med sin utsträckta hand på samma plats tio dagar senare när jag var på väg söderut igen, och vi kände igen varandra med ett förvånat ömsesidigt leende och en glimt i ögat. Men den här gången var hon inte nöjd med tjugo kronor utan bad om femtio. Till gas till matlagningen förklarade hon. Min franska är inte tillräckligt bra för att förklara hur min resebudget skulle se ut om jag tänkte så i alla möten med människor som har mindre pengar än jag har. Det krävs inte så mycket för att jag själv snart skulle stå lika tomhänt. Visst jag har tillgångar som går att sälja, men det hjälper inte när den benhårda kvinnan vid toaletten kräver fem kronor för ett toalettbesök, eller Metron kostar femton kronor för att komma med resväskan till Gare d’Austerlitz. Till de flesta som tigger ger jag hellre mat. Men när jag har två små paket skorpor till tre dagar blir jag nästan sur när jag ger det ena till en tiggande kille, som genast stoppar ner det i sin ficka och ber om nästa paket oxå! Då skulle han ha två paket och jag inget! Jag förstår att han ser någonsorts rättvisa i det, eller att han inte ens tänker i sådana termer, och bara tar emot så mycket som möjligt där det går, men för min del känns det inte riktigt rättvist..
De som spelar musik ger jag till så länge jag har pengar kvar. Redan i Lund gick de första kronorna till en dragspelare vars nostalgiska melodi jag uppskattade mycket i tunneln under spåren. Men när jag stått ett tag på perrongen och väntat på det försenade tåget förstod jag att det var bara dessa första toner i refrängen han lärt sig, och mina tjugo minuter där var ett lyssnande på samma repertoar om och om igen. Utanför Pompidou var det värre; en gammal kvinna hade fått fatt i en fiol som hon körde stråken tvärs över fram och tillbaka, så att det inte var helt tydligt omifall meningen var att man skulle lägga mynt i tyget för att få henne att sluta! Hon satt ned i stor kjol, bistert harvande i sitt oväsen och jag mötte hennes blick, men undvek att stödja hennes idé. Slantarna gick istället till en didgeridoospelande ung tjej som imponerade. Tur att toaletterna inte kostade extra på museumet eller tågen.. Och bra att jag inte är så hungrig när jag bara har mig själv att rå om. Det går inte åt lika mycket energi när jag är ensam.

CENTRE POMPIDOU

På Pompidou så fick jag så sett Louise Bourgeois-utställningen efter en timmes köande. Det är egentligen mest saker hon sagt som intresserar mig. Det var de där små citaten i samband med verken jag sökte och fascinerades av.

<!--[endif]-->Traces du Sacré, “Spår av helighet” är sommarens utställning på Pompidou, och både August Strindberg och Hilma af Klint finns representerade från Sverige.

De konstnärer jag fastnade för var konstkritikernas så lovordade Damien Hirst’s, samt Svajone och Paulius Stanikas. Damien Hirst’s verk var tre svartblänkande tjocka tavlor med namnet ”Forgive me Father for I Have Sinned”. När jag närmade mig för att granska tavlorna i det lite mörka rummet, så kände jag tavlornas lukt innan jag såg vad de var tillverkade av..

Gjorda av ett massivt lager döda spyflugor fastlimmade och lackade. Men Svajone och Paulius Stanikas hade gjort de två stora tavlor som jag gärna själv hade gjort; The Fall.

I utställningen med modern konst från nittonhundratalet var somligt samma som i somras när jag var där med barnen, och somligt nytt. Valerie Export hade jag inte sett förut, och jag har nu lagt hennes kontroversiella art-happenings från sextiotalet på minnet. Att bygga en trälåda kring brösten och låta män stoppa in händerna och röra vid henne, var ett förutom ett statement, en intressant uppvisning i diverse minspel såg jag på filmen.

I shopen bläddrade jag i konstböcker och var så frestande nära att köpa William Wegmans underbara bok med bilder av hans livskamrater Weimaranerna i olika arrangemang.

En av mina favorit konstnärer är Alphonse Mucha, och honom lyckades jag springande pricka in mellan tågen när jag hade en och en halv timme i Madrid. Absolut värt stressen, och en jättefin utställning!

PARIS VANDRING

Hade jag tvingats välja hade jag ändå föredragit vandringen till Pompidou än i Pompidou. I Frankrike och Paris finns det så mycket att se att de flesta pärlor inte ens omnämns, och jag lockades av schersminernas söta sommardoft till en kyrka med röda smultron i rabatterna. Inne i kyrkan var jag ensam sånärsom på en kör som övade någonstans i en tillbyggnad och fyllde gångarna mellan pelarna med sakral stämning. Mina flip-flops gjorde själ för sitt namn i de ödsliga lokalernas eko, och jag undrade över om de kristna kyrkorna är som de muslimska där avtagande av skor uppmuntras? Eller tvärtom? ..Borde jag kanske veta, men mindes bara barfota-krav i Moskén i Jerusalem och i Taj Mahal i Agra i Indien. Men minns inte om jag varit barfota någongång i kyrkorna där hemma i Sverige.. Tog försiktigt mina flip-flops i handen och kände det kalla marmorgolvet mot mina bara fötter. Hade kyrkan alldeles för mig själv och lämnade en schersmin-blomma vid altaret. Det kändes bra bara.

INDIEN I PARIS
En bit längre fram fick min näsa mig att vända blicken mot en passage-gränd, Passage Brady badande i dofter av rökelse och Indien. Köpte cashew-nötter till lunch i Velan Sarl. Har sedan konstaterat att tiggarna föredrar skalade valnötter..

STARKA DOFTER M.M.
Det blev en doftrik resa ner med tåg. I Hamburg blandade sig de blommande Robinia-trädens sötma med giftiga gaser från ett brinnande hotell och mångfaldiga sireners tjutande. Från översta våningen steg en kostymklädd herre ut på brandbilens stege, och såg ut att lugnt fortsätta vidare nerför stegen till ett möte efter att han borstat av sig med handflatan.

Nattåget från Paris till Irún, ångrade jag snabbt att jag tagit med billigaste prisalternativet som mål. Oj vad gammal jag blivit! Jag led när jag på min fällbara sittplats inte kunde värja min näsa från allas påträngande utdunstningar i värmen. Med en duns föll min medpassagerare för natten tungt ned med sin stora kropp på platsen bredvid mig. Jag tryckte mig upp mot fönstret och flackade med blicken runt bland övriga platser och passagerare. Ja, jag hade fått värsta tänkbara killen vid mig! Och inga platser skulle bli lediga. Han torkade sig ideligen med en handduk från pannan längs kinderna, för att samla upp sina små bäckar av svett som föddes som källor ur berget i hans ansträngda ansikte. Hans mage var så stor att hans högerarm tvingades in på min platsbokade planhalva där jag förskräckt satt och bad till Gud om en mirakulös räddning från detta öde. Han var så lång att hans stora ben omöjligt gick att ta sig förbi ut i gången, och jag kände mig fullständigt insnärjd i min hörna. Ingen hälsning när han satte sig, inte ens en blick; jag var helt oförberedd. Och det värsta, det värsta var ljuden från hans andning genom hans näsa. De hördes. Mycket. Och jag har en sorts fobi för män som låter så ur näsan när de andas. Halvt traumatiska barndomsminnen gör sig påminda och får mig att rysa. Jag satt som en spänd fjäder och visste att det skulle bli en lång natt. Har förövrigt knappt kunnat sova en blund ändå sedan jag lämnade min mans sida. Med påsar långt ned under ögonen, så försvann jag tillslut in i slummer. När jag vaknade framåt morgonkvisten hade hans svettiga ansikte bytts ut mot ett par eventuellt lika svettiga gympadojjor tretton centimeter från min näsa. Killen bakom hade hittat en ny sovställning och stuckit upp sina fötter i glipan mellan stolarna framför sig.

HÅRDA TAG
Framme vid spanska gränsen plockade polisen ut en kille vars passuppgifter inte var tillfredsställande. ”Mi tren?” pep killen försiktigt när den två meter långa polisen kommenderade ut honom, och det var det sista jag såg av dem, för vår tågvagn åkte vidare med en passagerare mindre.

När vi kom in i nordöstra Spanien med båt i höstas såg vi efterlysnings-affischerna överallt med ETA-aktivister. Någon månad senare var några av dem på affischen överritade med svart gallermönster. Nu tror jag ännu fler tillfångatagits, men det var ett bombmord ganska nyligen, utfört av ETA. Som jag berättat är säkerhetskontrollerna på tågen i Spanien starka, och alla väskor skickas genom röntgenbandet.

VÄNNER MEDRESENÄRER
Jag har haft fina åtta dagar och nätter på tåg från Malaga till Östersund och tillbaka. I sovkupéerna med bara kvinnor hade vi goa pratstunder. Fatouh som kunde lika lite engelska som jag franska, kom jag kanske närmst ändå, för en stund. Jag slog huvudet i britsen ovanför när jag förskräckt for upp och inte visste var jag befann mig väckt av ett skärande skri. Mitt i natten i kolmörkret skrek hon värdigt en skräckfilm, och varken hon eller jag hade en aning om var man tände ljuset, eller om det ens gick att tända ljuset. ”Fatouh, Fatouh” tröstade jag i mörkret när hon skrek igen så att rrrrrrrrrr-en skorrade lika högt som iiiiiiiiiiiiii-na isade. Ingen av oss blev nog kloka på vad som hade hänt. En spindel, en dröm eller en spindel-dröm, jag vet inte. Fatouh var söt.

På järnvägsstationen Gare du Nord, som är så där som jag tycker att en riktig järnvägsstation ska vara, där pratade jag med två fotbollsspelare födda i Kongo, uppväxta i Paris, och nu spelandes i Rotterdam. Den ene av dem berättade att han var i Paris för att träffa sin före detta flickvän som var gravid. Han var mycket skeptisk till om det var hans barn. Han tänkte invänta faderskapstest, och om det var hans barn – köpa det fritt från henne! Han sa att av en svart kvinna kan du få vad som helst om du betalar för det. Han hade mycket bestämda åsikter om skillnader på vita och svarta. Svarta kvinnor kunde man inte lämna ensamma i tre dagar utan att de gick till någonannan. När han hade haft en vit flickvän i Nederländerna hade hon väntat på honom i tre månader! Han skulle gifta sig med en vit kvinna. Som han inte behövde ha någon direkt vänskapsrelation med. Jag påpekade att det kanske kunde bli svårt att hitta en kvinna som uppfyllde den krav-kombinationen. ”Intressant tanke” sa han. Och när jag sa att jag aldrig skulle gifta mig med någon som jag inte var bästa vän med, så skrattade han gott och berättade det roliga skämtet vidare för sin kompis, och så skrattade de tillsammans och himlade med ögonen.

VÅRA OPTIMIST-VÄNNER
Fantastiska Michel och Nadja kom cyklandes till Centralstationen för att hinna träffa mig en stund i tågbytet i Stockholm. Det var så underbart att ses igen! Overkligt och verkligt vackert. Fick en skiva i present med bildspel från deras resa Stockhom-Medelhavet, varav våran resa tillsammans var från Cuxhaven till Lyon, hela sommaren-sensommaren 2007. Jättegulligt, och mycket uppskattat när vi nu såg den tillsammans i Marbella på Siska när jag kom tillbaka. Nostalgi. Kanalerna var speciella. Rekommenderar det verkligen. Och längtar efter att mötas allihopa tillsammans igen. Barnen hälsar så mycket och tackar hjärtligt för presenten! De hade aldrig sett en så stor sa de!

MP, VÄNNER, POLITIK, POLITIKER
På det Miljöparti-chartrade tåget Stockholm-Östersund och Östersund-Stockholm, var stämningen smockad, hemtrevlig och garanterat miljöpratig.
Ombord på tåget träffade jag kära Pontus, och Janne från Lidingö vars sällskap jag gärna delar. Kramkram! Kvällen innan åt jag resans garanterat godaste mat på Stationen i Röstånga hos Andy när vi hade Mp-möte och dryftade våra EU-åsikter i lokalavdelningen. (Hit måste ni komma och uppleva mat, dryck, musikframträden och skönt folk!) Under resan vi gjort har jag känt mig mer europé än någonsin, och Maria Wetterstrands val att vilja stryka kravet om EU-utträde ur Mp’s program, var inte svårt att stå för för mig. Hennes starkaste argument är att klimat-situationen idag är så akut att vi inte har tid att nedmontera EU och bygga upp en ny och bättre form för samarbete för att driva miljöarbetet. Jag vill vara tydlig, så här i media på bloggen (eftersom mången annan media fumlar bort fakta), med att de i Mp som vill ta bort utträdeskravet för den skull inte är positiva till hur EU ser ut idag, och inte har en splittrad syn i partiets viktigaste frågor, men har en tro på att vi bäst kan förändra det från insidan. Väl hemma bland partivännerna i Svalöv och Sverige förstod jag att tveksamheten fortfarande är mycket stor till var vi kan uträtta och påverka mest – i, och med, EU eller utanför, och fristående? På tåget frågade jag genast kloka fina Carl Schlyter som jag har stort förtroende för, som politiker och människa, efter bl.a. många år på plats i Bryssel som EU-parlamentariker. Hans argument och förklaringar fick mig att vända riktning till fritt från EU-styrning. Beskrivningen av hur lobbyverksamheten från de multinationella storföretagen styr besluten i maktens korridorer dagligen var tydlig. Statistiken av hur allt vi fruktat skulle försämras med EU slagit in var ofrånkomlig. Och konsekvenserna av framtiden med Lissabonfördraget lät allt annat än bra. Att stanna kvar i EU som det utvecklas nu kommer att ge oss en allt mindre möjlighet att driva våra lokala krav i Sverige.
Efter seminarium om uranbrytning blev inte mitt förtroende för utomstående krafter större.. Euratoms befogenheter är skrämmande. Bl.a. Jag tänker inte skriva så mycket om politik här på denna bloggen. Men jag vill säga att efter kongressen och informations-updaten den innebar för mig efter så lång tid lite utanför allt till sjöss, utom klimatförändringarna vilka vi påminns om ofta, så tycker jag rätt mycket ser rätt dystert ut, tyvärr.
Bästa trösten i allt som förstörs, är alla sköna människor som fortsätter att jobba för bättre alternativ. I hela världen! Kramar till dem jag redan kände på kongressen (framförallt Malin, Göran, ) och tycker om, och kram till Noah som blev en ny härlig bekantskap!
Sist men inte minst, från kongressen-resultaten: Med ett nu kommande tydligt krav från Miljöpartiet om minskad köttkonsumtion är jag stolt över att vara medlem! Vilket annat parti är så realistiskt?

NORDISKT LJUS
I Östersund blev det inte mörkt! Det var fin svensk hemkänsla i det! Och utanför macken samlades på lördagkvällen så många raggare i sina bilar att jag inte kunde räkna dem alla! Vad ska jag säga?! Jag gillar det i lagom doser då och då! I Kågeröd i Skåne blir det lite patetiskt när en (1) bil ensam kör runt i ”centrum” och försöker leva raggarliv..!

Kågeröd med sin mustiga nattdimma av gödsel över fälten, och kor som förvånat fick en fotoblixt i an siktet när jag kom förbi mitt i natten.
Sa ”Hej så länge” till livet och familjen där hemma bland fälten, skogarna och trädgårdslanden, för att tre dygn senare komma till livet hemma på Siska i hamnar och hav. Brunbrända pepparkaksfamiljen klättrade ut ur båten och kramade mig gott när jag kom! Spirit hade tröstätit ordentligt och blivit alldeles rund om magen, och gjorde så mycket ansiktsgymnastik när jag kom att överläppen fastnade uppe på tandköttet i ett kärleksfullt grin!

Nu lämnar vi Marbella och våra vänner här som bjudit oss på softa stunder.
Line, Santi och Prinsessan samt Leo’s ställe Osiris.

Daniel Holm och hans coola workshop.
Vi undrar om vi snart träffar våra långseglar-vänner på Peter Pan, Wildcat eller Or igen. Kanske i Guadiana, gräns-floden mellan Spanien och Portugal. Narwal fortsätter direkt till Kanarieöarna från Tanger, och det är samma väg de flesta av våra vänner väljer. WestMonsun vi seglade med längre upp längs kusten är i skrivandes stund ute på Biscaya på väg hemåt. Våra andra svenska seglarvänner är i trakterna av Korsika och seglar.

Molinaris, är en romantisk historia jag berättar mer om snart, och dem hoppas vi möta i Portugal.
I morgon tar vi kanske Gibraltar. Det beror på strömmarna och vindarna.

Vunnit en dag till här i värmen med familjen, och vunna dagar är bästa dagarna!
TÅG, INTERRAIL:
På järnvägstationen i Málaga kunde de inte bistå med information om tågtider utanför Spanien, men nu har jag hittat tillräckligt på internet för att känna mig tidsmässigt trygg med att åka imorgon fredag istället.
Interrail idag är inte längre som när jag var ung ;-), och det går inte att bara hoppa på ett tåg, utan de flesta tåg är snabbtåg och kräver platsbokningar och extra-avgifter. Vet fortfarande inte riktigt hur det kommer att lösa sig med det. Enligt bästa tidtabellerna tar jag nattåg frånMadrid och vaknar i Paris på lördagmorgon, för att sedan ta nattåg därifrån och vakna i Köpenhamn på söndag.
Men det går inte att kolla upp bokning härifrån där jag är i Marbella, så jag vet inte om min plan går som på räls eller inte.
Ett intressant alternativ hade varit att ta de gamla goda lokala tågen, om de funnits kvar överallt, och åkt mitt över Pyrenéerna till Latour de Carol, vilket jag läst på nätet ska vara en väldigt speciell tågupplevelse. Det verkar som om den banan är under renovation i sommar, men jag ska kolla upp det så snart det går att få korrekt information.

KONSTNÄRER:
Får jag tid över i Madrid är Prado-museumet med sin konst lockande.
Och i Paris ställer Louise Bourgeois ut på Centre Pompidou, och det är lite lustigt för jag upptäckte henne för första gången igår när jag bläddrade i en tidning hos Daniel Holm, Danny Boy ;-), som vi hälsade på i hans workshop i Nueva Andalucia i backarna norr om Puerto Banúz. Och så hörde jag om henne för andra gången i mitt liv på Radio Sweden imorse!
Daniel som jag jobbat tillsammans med från och till under åren, är lika duktig på vad han gör som alltid och det var en maxad lokal han fixat, och delade med bl.a. Johan Wahlström, som var en lustig prick. Gott för min själ att prata mer konst än vindar en stund!
Osmart glömde jag min kamera kvar i workshopen, så jag kan inte visa några bilder därifrån ännu...

GOTT OM GOA VÄNNER I PB' KULLAR:
Och iförrgår hälsade vi på hos Line och Santi som oxå bor i kullarna bakom Puerto Banúz, precis som Daniels workshop och som Gabriella och Dolles ställe. Det var ju oxå alldeles häftigt eftersom det var så många långa år sedan vi sågs sist och satt och pratade på stranden vid La Paloma i Helsingborg innan Line åkte till Mexico. Jag glömde den kameran hemma den dagen, men Line har lagt in bilder på Santiagos blogg (klicka på Santi ovan).

Ikväll tror jag vi träffas alla på terass-premiär på Santis pappa Leo's bar.

Imorgon tar jag tåget till snön i Östersund.

Nuno fortsätter mot Gibraltar med barnen så snart vindarna vänder mot väster.

Jag är tillbaka första dagarna i juni.

Känner segelsuget i kroppen och tittar ut över Medelhavet och ser Afrika sticka upp med Atlasbergen i horisonten! Nuno vill inte alls hem, utan vill bara fortsätta. Det är onekligen lockande..

• som utsikt från mitt hem
• som dekoration i min by
• som konst i mina barns skola
• som del i min kommuns utgifter

Varför?

• jag tycker den är ful
• jag tycker inte den passar in
• den formar byns uttryck i en form jag vill motverka
• konstnären har mig veterligen ingen anknytning till bygden
• för de pengarna -95 000/150 000 kr- kan man göra något bättre
• jag tycker att utsmyckningen ska kunna förenas med lek och natur
• jag tycker att elever ska vara delaktigare i skapandet av sin skolas konst, inte bara i namnet

Idag frustrerande att vara långt hemifrån från byn och från politiken,
men jag ska göra allt vad jag kan för att stoppa bygget av Alf Björks sittplats på Lunnaskolan i Kågeröd.
Tyvärr vet jag inte hur responsen på "konstverket" är där hemma, men jag hoppas fler än jag hellre vill ha något vackrare och ändamålsenligare för pengarna. Subjektiva omdömen, jag vet.

Under resan har just formandet av orters uttryck gjorts mycket tydligt, eftersom vi flyttar oss från plats till plats och så påtagligt märker skillnaderna. Vi märker hur viktigt det är vad orter gör av sin presentation, och hur mycket det påverkar stämningen, både bland boende och besökare.
Här är det självklart att ortens konstnärer knyts samman med sin byggd med stolthet, och jag tycker att vi ska verka för det. Jag hade gärna gjort jobbet, och gärna tillsammans med barnen på skolan; och jag hade gärna sett att någon annan lokal konstnär fått uppdraget - bara inte detta som idag presenteras i Helsingborgs Dagblad.
Kända exempel här i Spanien är hur Salvador Dalí och Antoni Gaudí gjort sina hemorter världsberömda, och hur detta idag tillvaratas och lyfts fram.
Jag tycker det är ett klokt samarbete om kommunen lyfter fram sina konstnärer, och konstnärerna lyfter fram sina kommuner. Det behövs mer sådans samarbeten anser jag. Inte bara - men mer.

Sedan kommer vi in på regelverk. En halv procent av investeringskostnaden skall enligt lag användas till konstnärlig utsmyckning. Och vad konstnärlig utsmyckning är, det finns det många enligt mig dumma regler om.
Så där finns tyvärr mycket motstånd uppifrån. Vi har i Miljöpartiet pratat om något mer jordnära med trädgårdsarkitektur och lustgårdskänsla. Jag har hört glada rykten om en fontän hos barnen, vilket verkar vara deras favoritval. Och nu kommer istället detta som en kalldusch, när det innan bygget inte ens var många som utnyttjade de sittplatser som fanns.

När det gäller Kågeröds uttryck har jag inte mycket till övers för "modern konst" utan önskar något i linje med Kågerödslund och Lunden som är vårt vackraste smycke i byn enligt mig.

När jag tänker på Kågeröd tänker jag inte på tegel i första hand utan på trä och träd; ekar, bokar och vitsippor, friskt grönt och porlande vatten. Och så tänker jag på en litet antal som förstör vad de kan på kvällar och nätter i Kågeröds centrum. Och så tänker jag på hur det stör mig att pengar och energi uppifrån så ofta kolliderar med energi utan pengar nerifrån, och att inget vettigt görs för att förena de båda källorna..

Mina barn som liksom jag gått/går på skolan hälsar; Fult tegeltorn för hundratusenkronor - Nej tack!

Hjälp var ska jag börja!? Vaknar på morgonen i Alteas hamn och förstår att Nu är det äntligen sommartider när jag skådar båtgrannen halvnaken på andra sidan, och känner den ljumma brisen full av mjuka dofter. Använder klänningen igen för första gången i år.
Vi valde tillsammans med WestMonsun och Peter Pan bort Ibiza, för att inte ligga för ankar där och sukta efter att badvattnet vore varmare. Istället har vi fortsatt söderut längs spanska kusten, ibland för ankar och ibland i hamn. Har lärt oss att hitta delar av hamnar där man kan ha tur och slipper betala. Detta brukar vara vid samma plats som "Förbjudet att fiska"-skyltarna står - tillsammans med alla spanjorerna som fiskar.. vid hamninloppet.
Vet som sagt knappt var jag ska börja, och överväger dessutom allvarligt att sluta. Men en omgång till av utlovade bilder från denna stundom vackra del av Costa Blanca levererar jag.

En bit efter oss rundade WestMonsun kapet, och därefter Peter Pan, som synes på bilderna nedan, och kan ses stora om du klickar på dem.

Men nu kan jag inte bärga mig att berätta vad som hände igårkväll, fast ordningen här blir helt bakvänd! Vi hade flyttat in i Club Nauticos hamn för att få lite lyx, och ute vid piren låg/ligger de andra kvar eftersom de har mer utrymme för bekvämligheter som egen ström, stora vattentankar, lätt-använda vaskkranar, tvättmaskin osv. Så kontaktade Sten oss via radion och berättade att via kikare så hade en svensk man spanat in deras svenska flagga och kommit ner till hamnen för att hälsa. Prat om livet. De visade sig att han var från skånska kusten och snart blev det ka-tjiiing och stor jackpot när alla mynten föll på plats samtidigt som ljuset gick upp, för Vi som seglar med dem kom på tal, och då var världen så liten att denne man är en utav mina favorit kunder som jag har målat hos flera gånger!!! Helt fantastiskt att hitta varandra här under dessa omständigheter! Nu stannar vi så klart lite extra här där han alltså deltids bor, och ikväll är vi bjudna på bästa restaurangen allihopa! Visst är livet maxat!?!
Bilden ovan är en del av en väggmålning i hans garage, och nedan finns en Eland-antilop från samma vägg, samt skafferi- och elskåpsdörrar jag målat hos hans dotter.

MÅLA, MÅLA, MÅLA, MINDRE SKRIVA, OCH SNART MILJÖ PÅ G, SAMT NÅGONGÅNG HEMFÄRD
Seglingslivet har blivit vardag för oss nu, och jag har begripit att seglingsupplevelserna jag upplevt är vardagsmat för många och inget att ojja om - dessutom här på en kust där miljoner turister varit innan oss.. Måla med ord känns inte kul längre nu, för jag vill måla på riktigt snarast.
Många har hört av sig efter TV-programmet och att måla med penslar igen suger i hela mig. Tavelbeställningar, utställnings-förfrågningar och eventuellt mer TV-filmande, blir mycket mailande. (Jag behöver förresten manliga modeller att måla på - så intresserade är hjärtligt välkomna att kontakta mig.)
Och bloggandet vid datorn med sommar runtomkring lockar inte. Kan kanske inte låta bli att fortsätta med dagboks-loggen ändå, men så känns det nu iallafall,.
I slutet av maj ska jag hem till Miljöpartiets Rikskongress i Östersund, och hur jag löser den resan fram och tillbaka får vi se då, när vi vet var vi är med Siska. Vi vill segla in i Helsingborg tillsammans i sommar. Och vi vill inte skynda hemmåt förrän vi fått riktigt härliga sommardagar med mycket bad i kristallklart turkost vatten. Sommarn tror vi att vi kanske hittat nu. Kristallklart turkost vatten har vi ankrat i senast i vackra Moraira. Hemlängtan känner vi av. Men vi vill fortsätta segla, fast det känns som att det inte kommer att hända så mycket mer nu. Lugnet har lägrat sig, och det återstår att se om det är här för att stanna, eller om nya oanade äventyr väntar längre fram. :-)
Vi fick lite action häromdagen. Inget mot vad vi upplevt innan, men ändå lite ombyte från vår nuvarande turist-lunk . När vi lämnat Cap de Ifach kom Guardia Civil, polisen, i full fart och stoppade WestMonsun. Tassa och Tiago var ombord hos dem den dagen. Vilket förövrigt var ett uppfriskande lugn för mig och Nuno som glömt hur det är att vara bara vi. Spirit finner det mycket oroande att det saknas medlemmar i flocken ombord, och letar både inne och ute länge och väl. Bild där han vädrar efter vår besättning på WestMonsun:

Och polisen på havet fotograferade jag oxå samtidigt som de var hur macho som helst, med sin myndighet och sina omvälvande motorer och sin coola presicion när de kom upp vid vår sida för att be om våra papper:

Nu ska jag snart på middag och jubla över att världen är så storslaget liten. Men först snabbt fler bilder och förkortade berättelser om senaste tiden:

WestMonsun med Sten, Annika och Jakob är fantastiska på att hälsa oss välkomna när vi kommer ifatt dem. En gång spelade Jakob "Vem kan segla förutan vind" på trumpet när vi anlände, en annan gång hissade de alla festflaggorna, och sedan fick vi mumsig jordgubbstårta!

 
Festflaggsbilden är med dem och oss i Jávea / Xàbia med suggestiva och ack så lockande Montgó i bakgrunden. El Montgó ligger som en illusion bakom byn och påminner om gamla tiders filmer med en landskaps-kuliss bakom. Här låg vi gratis i flera dagar, åt jättegoda piroger, köpte begagnade engelska romaner och gjorde långvandringar i naturen; som var som en trädgård full av växter vilka jag inte visste trivdes tillsammans. Lavendel, rosmarin, cypresser, tallar, palmer, fetblad och massor jag inte kan namnet på. Uppe på Cap de San Antoni hade vi en av våra bästa naturupplevelse-dagar, och när vi kom längst upp vid fyren, kunde vi se Peter Pan som kom en dag efter oss, på väg att runda kapet. Ringde dem på mobilen så att de visste att vi såg dem, och sedan tjoade vi till varandra och vinkade till dem där de seglade som en liten prick:

I hamnen i Jávea / Xàbia där vi låg vid piren och förbjudet-att-fiska-skylten så fiskades det för fullt dygnet runt. Nuno fiskade upp en liten fender på drift som verkade söka ny ägare, och det passade vår lilla jolle med en liten fender. En nyfiken bläckfisk fiskade han oxå upp, med hoven - två gånger! Den klättrade otroligt smidigt ut ur nätet och spannen med sina långa tentakler och gled ner i vattnet igen medhjälp av sina sugproppar. Ingen kunde tänka sig tanken att äta upp den sötnosen:

Några bilder på barnen, Nuno, mig och Spirit:

(Nuno har lärt dem att den här gula blomman har ett syrligt skaft, och nu tuggar de som sommarkossor på bete ihärdigt ibland och förstrött ibland. Men sötast är vi överens om att Spirit är.)

I en salig blandning av tankar och känslor och upplevelser,
"hej så länge" med älskade Mimosa-blommor samt Tiagos märkliga mästar käpp-skaft!

Var jag inte botad från sexbehov och så kallat missbruk, så är jag ju definitivt det nu på båten kan jag säga. Rena jungfrun känns det som. Skratt :-DDD
(Observera gärna att det är skillnad på vad jag säger, och vad andra säger - särskilt om det är en kommentatör på Outsiders som säger det, efter att ha klippt freak-färdigt)...men vi roar oss åt tankarna på vad som sägs hemma i byn :-)))

Vi ska ut på havet igen om en liten stund och jag hinner -återigen- inte skriva så mycket.

Vi hade en väldigt obehaglig dag på havet i måndags när väderleksrapporten inte stämde riktigt med vad vi möttes av en timme efter avfärd. Det tog oss fem hemska timmar att lyckas ta oss in i närmsta hamnen.

Och nu ska vi ut igen. Det är som med förlossningar, efter ett tag har minnet möblerat om och man ger sig på det igen.

Lagom tills vi förväntas komma fram till Castellón ikväll, blir det så kallad freakshow på TV5 hemma i Sverige, och jag är med. Kanske tur vi är långt borta från Outsiders. Om någon dag ska jag våga titta på vad de har klippt ihop om mig, med ett öga och kanske två, på webben.

Länk till femmans sida. Sex, vaginor och videokonst. Jag är i ett spektakulärt sällskap :-). Fuck for Forest är gamla favoriter. Och Alexander har blivit en god vän. So welcome to the freakshow!

Vi ska ut i dagen-efter-stormen nu.

Måndag

HEEJ

Solen skiner och vi lever gott i Cuxhaven, Tyskland, vid Elbes utlopp i Nordsjön. Vi är flera stycken svenska seglare här i hamnen som väntar på att vindarna ska blåsa rätt i kombination med tidvattnet. Vi hade tänkt segla hit i söndags, men när en värmebölja la sig som ett svettigt täcke över den knökfulla hamnen i Brunsbuttël på lördageftermiddagen, då kände vi oss alla fem snabbt sugna på vindar och nya vatten och drog hastigt ut till slussen, ut ur Kielkanalen.

Har inte haft Internet sedan i Danmark. Blir mycket att komprimera här nu.

DYVIG

Den 9:de juli lämnade vi Dyvig efter nästan 2,5 veckor där med reparationer, regn och goda minnen av nya vänner.

På fredagen den 6:e juli (behöver strukturera upp datum och händelser i mitt huvud och i skrift), då följde jag och Nuno med Peter till ett föredrag han höll om sin fem år långa segling runt jorden. Peter lånade sin pappas segelbåt över sommaren och skulle lämna tillbaka den efter 2-3 månader, men kom hem 5 år senare.. J Det var klassisk diabildsvisning och en väldigt uppskattad äventyrsresa, berättad med värme, humor, och i dess mest positiva betydelse; barnslig inlevelse i en aldrig tidigare skådad värld, oavsett hur många andra som förut sett den. Peter håller egentligen inga föredrag längre, men när det här sköna gänget önskade en repris så gjorde han ett undantag, och vi fick äran att följa med som gäster. Där var de så gulliga att de sjöng en visa på svenska, för vår skull, och jag var så känslosam att jag blev alldeles rörd av att sitta där och delta i ”Höstvisa” av Tove Jansson, Mumintrollens skapare. Allt det här hände för länge länge sedan, men jag kan inte lämna Dyvig utan att igen berätta hur härliga och vänliga och hjälpsamma människor vi mötts av där. Sista dagarna målade jag en tavla till Peters barn; Erik och Daniel. Så här blev den:

Och här är en bild på Peter och Nuno vid Siska:

SØNDERBORG

När vi gled ut ur en av Danmarks finaste naturhamnar gjorde vi det med ett Aries vindroder på plats i aktern, och under blå himmel. Tiago och Spirit håller utkik i fören efter nya äventyr:

Nuno var jublande glad när vindrodret fungerade och skötte styrningen av kursen mot Sønderborg. Det var en kort och skön resa med omväxlande friska vindar, regndroppar och sedan vindstilla i solen. Såg ett vikingaskepp oxå :-)

Vill tacka Karin som gav oss perfekta fleeceplädar till resan . Tack! Välanvända! Här runt Tassa framme i fören:

I Sønderborg skulle vi under en uppfällbar bro; kom i god tid, lät bli att hetsa på gasen längst fram, beaktade föreskriften om långt avstånd till övriga båtar, och blev omkörda av alla så att bron stängdes mitt framför näsan på oss. Dagen var så perfekt att det gjorde inget, och efter nästa öppning gled vi in vid huvudgatan längs vattnet och förtöjde.

Nästa stopp var vid makalösa mega-glassar som vi firade vår toppendag med. Sønderborg har vi vandrat runt i kring centrum, och den som frågar mig får gärna veta att jag tycker där är Jättefint! Smakfullt och omsorgsfullt genomtänkt även i minsta gränd.

I de klara vattnet simmade även här ett svan-par, och jag, Tassa och Tiago är numera helt fast i förtjusning över dessa djur. Spirit delar inte vår förtjusning. Och Nuno kan inte begripa varför det är Svanarna på mer än hälften av alla våra foton..! Jag ska bespara er hela samlingen, men här är iaf två till:

På kvällen när jag och Tassa var ute och gick med Spirit, hittade vi oväntat en rökande snubbe vid en bänk. Och så här såg det ut när hon kom på sin pappa med att röka, vilket han lovat sluta med:

THE TASSA-CAUGHT-NUNO-SMOKING-SERIE

DAGEN TILL KIEL

…var hemsk. Tyckte jag. Det började fint, och vi tycktes ha turen med oss eftersom åska, blixt och horisontella mörka moln-massor hela tiden var vid horisonten, men inte vid oss.

Till slut så hamnade även vi i dem. Naturligtvis. Nu har det redan gått exakt en vecka sedan dess, och det av naturen inbyggda överlevnads-systemet i kroppen har raderat längden av timmarna i rädsla och illamående för mig. Allt jag minns är tre saker. Och jag är inte ens säker på att jag minns dem i rätt ordning. Tre gånger trodde jag det var slutet. Nuno har ingen aning om vad jag pratar om. Men jag var rädd rädd rädd.

1. Nuno går fram i fören och grejar med seglen som måste ändras när ovädret slog till. Någonting går fel, Nuno svär. Jag ser en helikopter vid horisonten och tänker att fler är illa ute. Barnen och hunden är under däck, och jag förbereder mig för det värsta. Faller Nuno i så har jag inte en susning om hur jag ska rädda livet på oss. Biter ihop och tar mig fram till Nuno i fören för att hjälpa till med seglen. Regnar och stänker och skakar och dunkar. Jag får inte panik, jag försöker hålla Nuno lugn genom att vara lugn. Till slut antar jag att det löste sig, för nästa jag minns är att jag kryper ner med blöta kläder under täcket. Illamående och rädd för att jag inte visste hur jag kunde rädda mina barn, försvinner jag in i glömskans sömn för att slippa tänka, slippa inte veta.

2. Vaknar då och då av det obehagliga dånandet av ljudet från bommen som slår över till andra sidan och allt smällandet från segel, vajrar och skrovets dunkande i vågorna. Det droppar in vatten från fönsterna. Allt som inte är välstuvat far från ena sidan till andra. Tassa kör samma lösning som jag och sover i kojen bredvid. Tiagos lugn störs bara av att vågorna inte är tillräckligt höga för hans smak, och Spirit är tystare än någonsin. Varje gång bestämmer jag mig för att jag inte står ut med att vara vaken, och väljer sömnen igen. Ända tills det där sköna suset av sömn som gör att allt annat tonas bort i fjärran, slutar infinna sig. Suset lyckas inte dämpa knakandet i skrovet, vibrationerna ner genom masten som går genom däck och ner i golvet vid sidan om huvudkudden, eller ljudet av seglens smällande i vinden. Förbannade mig själv att jag satt mig själv i den här situationen med mina barn. Inte våra barn längre. -Mina barn. Tvivlade starkt på om min man var någon att räkna med. Och om jag var en idiot som litade på honom. Kunde inte längre gömma mig under täcket, och tvingade mig upp.

3. Nästa minne jag har är att vi närmar oss land i ett allt trängre sund med grund. Och då är det plötsligt inte alls långt till ett grund precis babord (måste fortfarande tänka efter, men babord är vänster) om farleden (full med stora fartyg). Det funkar inte att styra upp oss med seglen, minns inte varför, så motorn ska snabbt igång. -…Och startar inte! Jenny = Panik. Tredje gången den dagen jag trodde det var slutet. Minns inte mer.

Men på något sätt fixade Nuno det, och efter elva stundtals plågsamma timmar (för mig) kunde vi angöra bryggan i Holtenau vid Kiels utkanter, just där slussen till kanalen börjar. Vi kom så sent att trots mycket rundvandrande lyckades vi inte hitta något ställe med färdig mat att inhandla. Jag stupade i sängen och har inte en aning om vad de andra åt, men åt gjorde de, medan jag sov. Jag tillagad något till oss där ute på havet, men priset för det har varje gång varit att jag blir illamående av att stå så länge under däck med fokus på matlagning medan allt gungar. Ett ömsesidigt tröttnade på varandras kapacitet har här, bl.a., sitt ursprung. Jag anstränger mig, och Nuno tycker inte jag gör något, och inget blir roligt. Men mer om det senare. Ville bara ge en hint om vad som komma skall.

KIEL

I Tyskland är och förblir vi förvånade av det konsekventa utelämnandet av information på något annat språk än tyska. Hursomhelst. Vi tar oss via färja och buss in till Kiel-centrum, där vi (igen) betalar tusenlappar för utrustning till Siska plus fler sjökort. Tiago shoppar loss i en leksaksaffär eftersom han lämnat alla playmobil-saker hemma och känner sig otröstligt orättvist behandlad. Romerska legionärer i mini-format invaderar Siska och historieboken kommer fram för att ge autentiska namn till alla forna hjältar; Julius, Brutus, Spartacus, Pompejus, Crassus, Augustus osv. Efter en kväll, en heldag, och en morgon utanför Kiel, så är vi så redo som möjligt att äntra slussen.

KIELKANALEN, DAG 1

Monstruösa fartyg ska in i kanalen med jämna mellanrum, och då får alla vi småbåtar samtidigt chans att tränga ihop oss som små guppande flisor runt omkring i slussen. Första morgonslussen var vi inte kvickt nog framme, utan blev tillsagda via Nunos första samtal i vår VHF-radio att vänta till nästa gång. Nästa gång kom Kess. Och Kess var så stor att ingen annan fick plats.

Inte förrän tre timmar senare när vi låg ordentligt många segelbåtar väntande, cirklande utanför slussen kom nästa chans att trängas med en jätte. Visa av jakten att komma först genom bron i Sønderborg visste vi att de andra med sina genomgående starkare motorer skulle göra sitt för att ta bästa platserna. Nuno höll sig långt framme och hade sin plats i sikte. Vi var alla på helspänn redo att genomföra alla nya okända manövrar en sluss kan innebära. Bli inte förvånade att de andra rusade genom vattnet förbi oss ockuperande alla platser. Allra sista platsen var borta och ett tag fruktade jag att Siska skulle bli utkommenderat för att slussarna skulle kunna stängas. Vi försökte lägga till vid sidan som de andra, och jag hoppade av för att fästa förtöjningslinan. Nej, nej, icke, det fick vi inte, vi skulle komma för nära portarna. De som tagit platserna framför oss var nu hjälpsamma och uppmanade oss att lägga Siska på tvärs istället, fäst vid dem istället för vid kanten. Som packade sillar i en enda röra lagom omskakade av de gigantiska motorerna från lastfartyget högt däruppe. Jag dealade med förtöjningarna i fören och höll koll på att inte stöta emot någon. Barnen hjälpte till allt vad de kunde med Spirit och med fendrar. Nuno glömde att vara lugn. Alla väntade på oss. Vi var sist. Alla tittade på oss. Och så PANG!

OLYCKA

Totalt hjärtstopp i ett stillastående tidshopp. Sekunderna man hinner frukta det värsta och smaka på skräckscener av blod, sirener, lasarettkorridorer, tår-dränkta dygn utan ände av tomhet. Sekunderna man vet; nu kanske aldrig någonsin igen livet blir vad det varit. Sekunderna vi slutade att andas och luften förvandlades till ett nära men fjärran skrik genom stillastående eter. Sekunderna vi var beredda på att se Nuno falla i vattnet med en kluven skalle. Bara trettio minuter tidigare hade pappa Nuno varnat Tassa för att komma för nära vindgeneratorn. Den sitter rätt högt upp och långt ut på hörnan av aktern, så den är inte direkt lättåtkomlig. Men den snurrar med fem blad så snabbt att man inte ser dem. Och när Tassa stod upp i aktern varnade han henne från att få skallen delad. Trettio minuter senare stoppar Nuno full av adrenalin in huvudet i vindgeneratorn när han försöker hitta ett sätt att fästa aktern säkert i slussen. Vi ser det och skriker. Jag släpper allt annat till alla de andra, som också ser. T.o.m. högt däruppe på lastfartyget ser de. Och i slusstornet ser de. Alla ser, och alla slutar andas de sekunderna. Nuno tar sig för ansiktet och två av generatorns blad faller ned i vattnet. Han är som sagt full av adrenalin och tänker bara på två saker; måste fixa slussningen, och faaa-an vindgeneratorn är väck. Han är synligt skadad på kinden och i örat, men säger att han är okey, och går upp till sluss kontoret för att betala de 12 euro det kostar. Vi fortsätter skakade att fokusera på sluss-röran, och Tassas ben är så spaghetti att hon knappt kan stå på benen. Det blir rörigt därinne när förtöjningen på en av båtarna släpper i kanten så att den och båtarna innanför som var fästade på den första sugs in mot lastfartygets turbulenta akter under allmän tumult. Och jag och barnen har fortfarande inte börjat andas, och kan bara tänka på hur allvarligt skadad Nuno egentligen är. Att han kunde vara i chock och envishet och därmed vägra erkänna att han kunde behöva vård. Vi var oroliga för hur hårt det hade tagit. Som tur är hade han sin mössa på, eftersom håret är på utväxt och ser bäst ut under en mössa under en avsevärd period. Och som tur är lyckades han ducka i sista stund när bladen kom. Och som tur är tog blev det ingen klyvning av skallen, inget avskuret öra, och inget sönderslaget öga. Det var nära. Sår på en mycket svullen och öm kind samt ett blödande jack i örat, och huvudvärk.

KANALRESAN

Kanalfärden kändes trygg så fort jag fått koll på hanteringen av rorkulten i möte eller passage med de absurt stora lastfartygen. De kommer som utomjordiska dinosaurer glidande mellan fälten och vatten-nivån sjunker en meter längs deras mitt hela vägen ut i kanalkanterna så att vassen visar rötterna och ankorna flyr sina hem. När detta händer gäller det att hålla sig precis i balans mellan att inte komma för nära fartyget och inte komma för nära kanten där botten-nivån kommer plötsligt nära. Samtidigt som svallvågorna från fören redan svänger Siska fram och tillbaka innan vi ens passerat mitten av fartyget. Eller tvärtom, skulle jag skrivit, för det enda Vi passerat är ankor, stora fina flockar med svanar, och fotgängare längs kanalstigarna –i övrigt har precis alla passerat Oss, inklusive cyklister… Barnen hade tivoli-känsla varje gång vi kastades runt av vågorna och det var party varje gång. Maffigt att se när giganterna möttes i kanalen. Och så har jag lärt mig uppskatta flaggor, för det är kul att se var folk kommer ifrån. Kanal-livet var soft, helt klart. En jättetrevlig dansk seglare i Dyvig försökte övertala Nuno att det var livet för oss –kanalerna ner hela vägen tilll Medelhavet. Men med en svag motor som redan klabbat känns det inte guld. Och att gå för motor hela tiden är inte riktigt vad vi tänkt oss. I alla fall; vi hann inte hela kanalen med våra tre knop och ihärdig motvind, så natten tillbringade vi i Borgstedt precis innan Rendsburg. Litet, nytt, fräscht och underbara duschar som inte behövde några polleter för att bjuda på varmvatten en låång stund. Kunde också tvätta tre tvättmaskiner och torktumla genom att gå upp under natten och byta. Rena lakan! Naaajs!

KIELKANALEN, DAG 2

Lugna livet på kanalen fortsatte till Brunsbüttel där vi möttes av en överfull hamn precis vid slussinloppet ut till Elbe. Utanför väntade tidvattnet, och alla låg och inväntade rätt tillfälle. Här köpte vi ett Vodafonekort som vi ska kunna använda för att köpa oss 15 minuter eller 2 timmar på Internet. Det är det jag ska prova att använda för att skicka allt detta jag skriver här i Cuxhaven. Brunsbüttel sov vi i förtöjda vid en annan båt –alla låg på rad fastsatta i varandra. Oroliga men taggade var vi för att ta slussen ut mot Nordsjön. Mycket kalkylerande och diskuterande med andra seglare kring tidvatten och vindar.

ELBE

Elbe ja… Först slussen. Vi kände oss redan som sluss-proffs och var alla topp-redo efter förra gångens prövningar. Det gick galant. Högt upp höjdes vi, för att trollas ut ur en tryckande värmebölja av stillastående ångande luft, rakt ut i forsande vågor och friska vindar. Det var ett snabbt fattat beslut och vi var fulla av äventyrslusta. Jag och barnen tog med beslutsamhet och blicken vid horisonten varsin sjösjuke-tablett, Postafen, och greppade tag i dagen framför oss. Racet ut ur slussen var motsatt det in. Nu spreds sig en stor klunga segelbåtar snabbt ut bland vågorna, alla med samma riktning, men med något olika kurs. Vi kom ut till en farled med Ännu större fartyg. Det största jag såg hade tjugo lastbils-stora containrar liggande på längden från akter till för , med flera i bredd vid sidan om och höjd ovan på. Full av duktighet tog jag mig an matlagningen, eftersom vi fattat beslutet så snabbt att dra ut att vi inte hunnit äta lunch ännu. Jag var så duktig att jag borstade potatisar och donade. Sedan mådde jag så lagom bra, och blev inte precis bättre av att stå och pumpa toaletten efter allas diverse besök. Tidvattnet strömmade rätt, men vinden vände nästan direkt så att vi hade motvind hela vägen. Nuno kryssade med Siska och över grund kom vi upp i 8,5 knop så att det forsade om oss. Säkert jättebra, men jag mådde illa och sökte upp sömnen i underbara horisontal-läget efter för mycket pulande under däck. Det lutade mer än någonsin och saker som brukade hålla sig på sin plats for fram och tillbaka mellan kryss-slagen. Försökte säkra allt och haspa fast kökslådorna som for ut. Spirit provade att ligga stående, dvs ligga på golvet med raka ben, ”låsta knän”, mot andra sidan så att han precis fyllde upp gångbredden och inte halkade runt. Så länge vi var samlade föreföll han lugn, om än mer maniskt slickig än vanligt..!

Tror att Nuno njöt av seglingen medan jag sov. Kändes ändå ofarligare än förra gången –lite vant ;-). Barnen varvade mellan sömn och segling. Tiago älskade vågorna.

När vi närmade oss Cuxhaven visste jag inte att det skulle bli en tid av den värsta rädsla jag upplevt i mitt liv.

När Tassa blev brännskadad som liten var det skräckfyllt, och det var hjälplöst, och det var en fruktansvärd syn –det var hemskt. Hemskt. Men annorlunda. Inte livsfarligt.

När jag vaknade upp ur narkosen efter ett blodigt missfall, var jag kanske fortfarande drogad och allt förvandlades till en skräckfilm av ondska, skräck och panik –det var hemskt. Men annorlunda.

Sedan finns det stunder av mer utdragen rädsla, månader av krypande rädsla, men det är inte jämförbart.. Och stunder av livsfara har jag nuddat vid, men antingen var de bara en snabb påminnelse om att livet kan vända plötsligt, eller så var det som i min cykelolycka så nära att jag i den direkta närheten redan hade passerat rädslan för vad som komma skall. Det hade redan hänt, resten var återhämtningsfas.

Men när vi skulle in i Cuxhaven, då fanns det gott om tid att bygga upp rädsla. Det tog inte slut utan bara fortsatte. Vi dog inte, jag bara fruktade vi skulle göra det. Inte så att jag hann se hur vi skulle dö i detalj, men en klar medvetenhet om; att om Nuno skulle falla överbord, skulle vi vara helt utlämnade till naturens krafter -ett häpnadsväckande tidvatten som strömmade med 5 knops kraft så att vår motor inte hade en trygg chans. Motvinden mot strömmen gjorde vågorna hetsiga och hackiga –det kallas ”krabb sjö”. Som jag skrivit förut går det långa stunder av monotont seglande, och sedan, Smack, så smäller det till och allt går för fort och ska fixas i en väldig fart, allt på samma gång. Och minsta lilla som blir fel då blir fel rejäl,t och får märkbara konsekvenser. En knut på ett rep som är no-big-deal i vanliga fall blir en ovälkommen katastrof. Det är bråttom! Seglen smattrar och smäller, båten vänder åt fel håll, båtarna runt omkring närmar sig okontrollerat, allt rasar runt, och Nuno skriker och svär, samtidigt som dånandet och vinden gör att jag inte hör vad han säger. ”Fort!” skulle jag komma och hjälpa till! Oförberedd, ovetande om vad som händer -utan koll..! Vet bara att det är bråttom, och att det är viktigt. Livsviktigt verkar det som, i en snabb bedömning av läget, för vad jag ser är kaos. Jag har ingen kontroll, och Nuno svär och säger alldeles för många gånger ”vi kommer inte att klara det! vi kommer inte att klara det!”. Säkert tio gånger säger han det. Jag ska hålla i rorkulten, men båten lyder inte. Motorn var inte på, eller inte stark, minns inte, för allt gick så fort. Nuno tar ner seglet för att gå in mot hamnen för motor. Han tänker inte på att under tiden vi ”står stilla” och han får ner seglet, under tiden strömmar tidvattnet vidare under oss och för oss en lång bit förbi hamninloppet. Så vi befinner oss med obehaglig hastighet motströms från hamnen, och ganska långt ut i farleden. Strömmen är starkare än motorn. Jag förstår med full klarhet varför jag hört om, och läst om, att den stora utmaningen är att komma In i hamnen. Tryggt lugnt vatten kan ligga där och vänta inom synhåll, och det kan vara helt kört att komma dit! Grymt frustrerande. I vintras dog flera stycken portugisiska fiskare utanför Nazaré´s vackra strand. Deras familj och vänner stod på stranden och såg dem dö en utdragen död inte många metrar ifrån dem, medan strömmarna och vågorna gjorde det omöjligt för dem att nå varandra. Här på Elbe kändes trafiken runtomkring med ostoppbara monster livsfarligt utan kontroll. Just att inte ha kontroll, men att ha försatt mina barn i det och vara ansvarig för dem, var fruktansvärt!

När Nuno såg att vi strömmade iväg från hamnen ville han få upp seglet igen, för att med hjälp av det som nu var medvind, hjälpa motorn mot strömmen.

”Vi kommer inte att klara det!” igen..!

Makabra scener i mitt huvud väcks av de orden och jag är så rädd att jag skakar och gråter. Segel-vajern har fastnat på något sätt och endast med hjälp av fler händer kan det tas loss, och barnen får inte komma upp i de korta höga vågorna, så seglet får fortsätta hänga där det hänger. ”Vi kommer inte att klara det!”

I duschen i Holtenau berättade en kvinna för mig att hon inte brukar få panik, men att i tidvattenströmmarna har hon fått det -Panik. Men hon sa också att man kan anropa hjälp, för de finns beredda i närheten. ”Om vi inte kommer att klara det –så be om hjälp” skriker jag till Nuno. ”Nä, vi ska inte ropa på någon hjälp” morrar Nuno. Jag har inte själv lärt mig hur man anropar på radion, och återigen skriker det i mig av vetskap om att jag är hjälplös här ute. Jag kan se land, men aldrig har land verkat så långt bort.

Det blir en kamp för Siska mot strömmen, med hjälp av vinden i en liten bit segel längst fram. Centimeter för centimeter tuggar vi oss tillbaka för att återerövra det förlorade avståndet till hamninloppet. Jag är så rädd att jag står kvar. Redo att möta kampen med det värsta.

Med en hårsmån som såg ut att kunna brista ända in i de sista sekunderna, lyckas motorn och Nuno få oss precis, precis på rätt sida om hamninloppet innan strömmen hann svepa förbi oss. Siska låg helt tvärs mot strömmen och försökte komma framåt samtidigt som strömmen förde henne 90 grader åt andra hållet. Med lördags-flanerande turister några meter ifrån oss var kontrasten stor mellan ro och oro när vi for in i hamnen. Jag blir helt matt när jag tänker på det nu, för vi var så adrenalin-pumpade då att lugn var okännbart. Här inne gick allting fortfarande för fort, och anläggningen vid bryggan var den sämsta hitintills. Siska fick ett halvmeter-långt skrapmärke i fören, för fendrarna hann jag inte få upp i Nunos hamn-stress.

Efter den pärsen kunde jag knappt röra mig och var som förlamad i själ och kropp. Jag ville bara lägga mig ner och gråta och fatta vad som hade hänt och njuta av att jag levde. Jag ville kura ihop mig i en liten hög för att samla kraft nog att ta mig upp ur hamnen, till gräsmattan. Jag såg framför mig forna tiders sjöfarare som korsat världshaven i veckor av skräck för världens ände och föll på knä på stranden för att kyssa marken och ropa högt av tacksamhet för att få återuppleva fast mark. Trygghet! Jag förstod inte hur jag någonsin hade varit, eller skulle kunna vara, rädd för någonting på land! Rädd?! Rädd för vad?! Vad skulle möjligtvis kunna vara skräckinjagande på land jämfört med att vara hjälplös på havet. Men.

STORBRÅK

Eftersom Nuno inte hade en aning om, eller hade något intresse av att veta, att jag på fullaste allvar varit Livrädd för några minuter sedan, så hade han efter Sin upplevelse noll tolerans för att jag lackade ur. Jag tvingade mig upp, men situationen var likt en laddad pistol, och jag höll på att brista. Nuno hade en hel del på lager på bristningsgränsen han oxå. Jag tror inte jag åt den kvällen. Ville bara vara för mig själv efter bråket och känna jorden under mina fötter i Cuxhaven. Nuno turistade runt med barnen. Nästa dag fortsatte vi med turistandet med barnen, och besökte ett Fiskerimuseum. Men till slut brast det ordentligt. Jag var säker på att jag inte kunde fortsätta resan under gällande omständigheter efter att droppen runnit över bägaren. Jag kände mig inte trygg ombord med barnen. Om jag fortsätter är jag en idiot?

Jag satt hela eftermiddagen och såg de andra båtarna gå in i hamnen med varierande framgång under samma tidvattenstimmar som jag själv upplevt 24 timmar tidigare. Såg att vi var långt ifrån de enda som kommit för långt och kämpat mot strömmen för att komma tillbaka.

Vi bråkade ännu mer när jag återvände till Siska och läget var rätt låst. Det verkade som om den sjuttonåriga drömmen var en bortkastad bit av mitt liv. Halva mitt liv. Vi var främmande för varandra. Nuno förstod mig inte, och jag vägrade att inte bli förstådd.

Jag vill ha en rolig resa med mycket kärlek. Och så hade det glasklart inte blivit. Vill Nuno berätta sin version får han göra det. Ni förstår själva att den inte är samma som min.

Misslyckande. Svart på vitt misslyckande. Precis så hopplöst som ett riktigt storbråk är.

Detaljer? Massor. Meningsfullt att rada upp dem? Kanske. ..Orkar inte.

Nuno gav med sig. Lät mig gråta ut mina rädslor utan att håna mig, och lovade att vi skulle förbättra alla säkerhetsrutiner, samt uppdatera oss alla på båten om vad som händer och varför. Jag lämnar inte hamnen utan genomgång av allt.

KÄRLEKSFULL ÅTERFÖRENING

Solsken och underbara dagar med massor av kärlek efter den skitiga utrensningen. Vi är alla är mer omsorgsfulla med varandra, förstående, kärleksfulla och lyckliga. Nystart.

Vi umgås med de andra svenskarna i hamnen, Michel och Nadja på Optimist, och återgår till konverserandet kring tidvattenströmmar och vindar. Vindarna blåser på fel håll och vi alla som ska söderut fruktar hamnrötan. Tassa och Tiago hade bästa tiden med nyfunna vänner från Sverige som är syster och bror med exakt samma tidsmellanrum. Hanna och Jonathan på nyinköpta Sayonara. Bryggseglandet är skönt en stund, men nu börjar det rycka i nerverna och vi alla vill komma vidare. Johan och Herbert på Teresia väntar också på vindar som blåser mot Amsterdam.

Vi kom i lördags kväll, nu är det onsdag kväll, och planen att segla på torsdag ser ut att bli framskjuten till fredag, då det förvisso är kulingvarning, men i rätt riktning.

Vet inte vad som väntar härnäst.

Spirit är som en panteistisk gud och finns överallt. Iaf hans hårstrå -ÖVERALLT!!!  ...även i vindrodernas färg som jag improviserade ihop färg till med ägg, pigment och annat jag hittade att måla med :-).

Det här är ett litet ställe utan något annat än två klubbhus, en kiosk och en gård som säljer nyplockade jordgubbar och kartoffler -potatis. Men idag lyckades Nuno övertyga en båtmekaniker som inte hade tid. På sin lunchrast kollade han Siskas motor och dömde ut den innan rasten gått tio minuter. Det kostade hundra danska, och en ny motor som han tyckte vi skulle skaffa skulle kosta 37 000 danska plus jobbet. Att bara byta ut delarna han misstänkte var fel, och försöka göra jobbet själv skulle vara billigaste alternativet och kosta ca 15 000 plus tid. Billigaste alternativet känns inget vidare. Det kostar att bo här, och vädret i Biscaya blir sämre ju längre vi väntar. Här har vi redan väntande räkningen från Peter för att installera Aries vindroder som kommer upp i många tusenlappar, och nu dessutom kostnaderna för ett nytt bogspröt i teak med avancerade specialsnickerier; och vi inte vet var notan kommer att sluta. Alternativ ett, att köpa en ny motor efter att ha köpt denna begagnade för 13 000, det alternativet kom som ett klubbslag som nästan sänkte oss med båt och allt i Dyvigs hamn. Det är bara omöjligt. Då blir det bara ingen resa.

Vi blev knäckta. Särskilt Nuno. Nuno var så ledsen.

Men nummer tretton betyder inte otur. Det betyder död. Och därefter nytt liv.

Våra nya vänner från Molinaris kom för att stödja oss. Jag har hållit på sedan i förrgårkväll med att måla deras vindroder till deras världsomsegling. Och nu medan jag fortsatte målandet så hjälpte Christian Nuno att öppna motorn och försöka hitta felet med hjälp av anvisningar via telefonsamtal med Ulf, världsomseglare och båtmekaniker som installerat motorn. Sedan efter kontakt med fler hjälpsamma människor här, framförallt Peter Matthiesen med familj, så kom man fram till att Nuno ska ta sig till staden imorgon med hjälp av lift och diverse bussar, för att försöka skaffa nya delar. Men först fick han cykla en mil idag för att komma till en bankomat så att vi kan betala hamnavgiften här fler dagar.

Under tiden målade jag klart, Tassa och Tiago gjorde skolarbete och regnet vräkte ned. Spirit upptäckte båtsråttan vi fick av Faruk och familj (Tack till denna goa familj som gjort så mycket för oss!) och blev mycket upprörd innan han pinsamt insåg att det var en tygråtta. Han blir också mycket störd av de gigantiska svanar som cirklar runt Siska för att tigga mat och för att revirtävla med Spirit. De når nästan in med huvudet upp på däck och är hur spända som helst. Jag lyckades blidka dem med smulmatande. De fick tills en halv limpa gått åt. Sedan gömde jag mig under däck med Spirit och Tassa. Tiago höll rockkonsert alldeles själv där han stod för sång och ljudimitationer på så hög nivå att jag var rädd att hamnfogden skulle komma.

Numera har Tiago en specialgjord gunga han fått av Peter och hans son Erik. Den är fäst i masten, och man svingar sig en bra bit utanför däck, fram och tillbaka. Vet inte om jag blir farmor efter att han svingade sig så att gungan gick sönder och han landade med en vajer mitt mellan benen innan han fortsatte ned i plurret ;-). Detta var på Peters båt. Nu har vi alltså fått en egen. Förvånar det någon att Nuno skulle testa den?! Samtidigt som jag städade och stuvade om, och skrev upp allt vi har packat in i Siska..! Effekten av Nunos sving var samma som en jättevåg till havs. Storm i hamnen. Allt inne i båten rasade med klang och klong i golvet.. 

Vi går vidare tillsammans, lyckliga i stunderna utan olycka. Vill säga att vi har bara internet vid ett fåtal tillfällen. Jag lyckas inte skicka mail, bara ta emot. Och med min telefon är det samma sak. Ibland kan jag ta emot samtal, men det är något fel på det nya abonnemanget så jag kan varken ringa eller messa. Därför; Extra hälsningar till er som messat mig, KRAM, KRAM, KRAM, Tack, Tack, Tack och Lyckönskningar!!! Och särskild hälsning till min mormor som har 3% syn kvar och får detta uppläst av goda vänner och go syster - Vi mår bra! Tack oxå till alla som följer oss på bloggen och hälsar!! Det förgyller livet ombord på Siska! :-)