Its quite a complicates process, to get your shoes of as fast as possible whit out letting go of your luggage, then trying to get them on in a crowded area that's way to small while the lucky people (the once whit there shoes one) passes by.

Since we had some extra time and my curiosity of the "way of randomly being picked every single time" I study there "system", lets just say it was pretty clear that if your English or west European the chance of getting out of the "shoes off, shoes on" process is a lot bigger then for the rest, I'm not saying that they all pass, of course not, but I'll say that its a 50/50 percent chance that they will, which fits in good whit the "randomly picked policy".

But if you're from another country, you will only pass if it's really crowded and they can't check allot of people. And when it comes to airport I'm really glad that I'm a girl.

I once flew whit my friend to London, he's a blackiness (I know! Its pretty cool huh?) And he has an American passport, and I swear we got stopped every were possible and more, just randomly outside a tax free shop two policemen's wanted to se his passport, even after every thing was checked in and we were almost on the airbus to the flight, he got stopped and they search his bag, (The scanner did dent see anything suspects about his bag, but I guess being a black man whit dreads in Europe isn't that easy sometimes" 

I have never ever been to the airport and passed the shoe scanner wearing my shoes... My point is:

We get randomly picked so fucking often that it's not even random anymore

Engelska versionen av "Robinson" som går under namnet "Shipwrecked" är inget undantag. Finns en lite snorunge där som inte kan säga ett ord utan att låta överlägesen eller hoppa (för att visa att det är värre än att "trampa") på folks tår. Resten av tiden klagar han bara.

Honom avskyr jag. Av någon anledning kännde jag igen honom, utseende mässigt & tror ni inte att visar sig att mr "jack ass" & jag jobbar på samma ställe. Ush, push!

Igår Mahiki hade vi vårt första riktiga samtal, & han verkade vara helt okej, men jag hade ju "shipwreck" i baktanken, sen började vi med någon galen dans & skrattade, pratade mer & då tänkte jag, han är faktist en en härlig kille. Här har jag gått runt & avskytt en människa som jag inte ens kännt. Jag började skämmas, & som vanligt kan jag aldrig hålla trut. ..

Efter påtryckningar från Steph tog jag upp det med honom (som nu förtjänar sitt riktiga namn "Tom") Jag berättade mina fördomar & hur dumt det är att jag skulle känna så för jag är ju helt emot allt sånt. Tyckte nästan lite synd om honom, han måste få sånt hela tiden , men det är nog många som aldrig lär känna honom utan bara går runt & hatar. 

Överaskat nog så tyckte han inte att jag var ett werdo som tog upp det & förvånade mig när han TACKADE mig för min ärlighet & mitt... ja någontin". .. 

Nu har ju en ny bekant som heter "Tom" han är ingen dokusåpa idiot, han är bara en härlig bloke.

Dansa du galet i flera timmar & försök se snygg ut på bild!

Varför Tom kan? .. För han är model. 

Slutet gott alltid gott

You can't sit down right,
Cuz you jeans are too tight,
And your lucky its ladies night.

Speaking of "Ladies night" Almost every place has it at least one, where day have some special offer for the girls, like "free entries" or "killer prices on cocktails" to attract more females, but in the end it's always more guys then girls on ladies night... And that ladies, is why it's called.. LADIES NIGHT! :)

Mina gamla dagar på sleven:
(I kassan står en pojke på fem år med sin fader)

Man - ...och tre kannelbullar.
Jag - Det är fyra kannelubllar för 25:-
Man - Då tar vi fyra!.
Pojke- Va? Men mamma bantar ju!!

Ush, jag orkar inte. Jag tar en break
Jag tar en kitkat.

På alla sätt & vis)

Bussresan till jobbet: Ännu en gång filosiferade jag med David, jag berättade för honom hur min kära mor hade ringt mig & bett mig att inte bara slösa min tid i London utan göra något vettigt som jag kan ha fördel för i min framtid. Oj oj oj, ångesttermometern gick i taket & funderade på att packa väskorna. Men som tur var ringde min syster inte många timmar efter med en annnan ide: "Ha kul, lev & njut av livet, bara du har en plan, tidplan, framtidsplan, eller whatever, vet bara vad nästa steg kommer vara"

Tydligen så var Davids mamma som min mor, men han hade ingen storasyster. Så jag tog tillfället i akt & sa samma sak till honom som min syster sa till mig, "Vi behöver en plan!"

Otippat nog träffar jag samma dag någon som inte allt för länge sen var i samma posttion som jag, men som har fått foten i branhen , & vill hjälpa mig! Förutom massa tips får jag en email addres som jag hjälpa mig stort.

Så för en drygt en timme sen sitter jag på bussen hem & pratar återigen med David, inget är annorlunda förutom en viktigt detalj. Jag har en plan! :)

Programet handlade om en man från Pakistan som kom till England i sina unga år, & som den enda asiaten i skolan blev han mobbad & förträngde sina rötter. Enligt han så anpassade han sig till västervärlden, men det visade sig att han istället klippte av banden med hans rötter. 

Han bestämmer sig för att i tio dagar bo i Uk's mest asiat tätaste ort där arbetslösheten är rekord hög, han ska gå undercover, säga att han spelar in en dokumentär som handlar om att knyta band med sina rötter. Men syftet med dokumäntären är att hitta olika projekt att sponsra.

Jag var ganska kritik till program iden, jag menar om han verkligen vill knyta band varför åker du inte då till Asien istället för att åka ut till "the hood" & leka forskare? 

"Mo" (som han kallades) hade starka fördomar & ifrågesatte varför människorna inte tagit sig själva ut ur fattigdomen som han själv hade gjort. Med tiden försvann dessa fördomar & han kännde sig hemma med kulturen, maten, vänligheten & lämnade staden med tårar i ögonen & ca 20 tusen pund "fattigare".

På ett sätt gillade jag programet, allt för att ta bort fördomar får en tumme upp av mig, men jag tyckte upplägget var korkat, man kan inte säga att man varit i irak för man bor i Rinkeby, eller tro att kina är som china town. Det var inte the real deal utan en blek jämförelse, dessa människor han mötte hade ju även de adaptat sig till ett nytt samhälle i västvärlden. 

I programets slut dök "Mo" upp på alla de valda välgörenhets projekten i sina fina kostym & annonserad:

"I'm not who you think I am. I'm actually a millionair." 

Den arroganta jäveln, allt han har sagt till människorna (förutom inkomst som förmdoligen inte ens nämndes) har ju varit sant. Han har lärt känna dem & de har lärt känna han. Kanske till och med bättre än många av hans vänner då han nu i sina egna ord "var han själv" Så hur kan man då beskriva sig själv så.

Miljonär är en inkomst, inte en personliget, hade han sagt: "i'm not who you think i am, i'm travesta" Skulle jag förstått, eller "I'm a alien" skulle varit bättre. Varför kunde han inte förklara sig själv som en förmögen man, varför valde han det ordet?! Jag bev förvånad, men mest förvånad blev jag över hur stelt allt blev när han gick runt med hans flottiga kostym till alla de ställena han hade hängt i med mjukisbyxor. 

Helt plötsligt var han tillbaka i sin höga tron..det var sorligt att se...

Friskt vågat, hälften vunnit!

Annars sitter man ju där & grubblar det där förbaskade tankarna som jag avskyr mer än något annat, det tankarna kan sammanfattas till två ord.. "What if"