Farbror Atlas vs Gwellmyn: 19-16.

Jag har lite dålig koll på vad jag hamnade på i speltid. Uppskattningsvis skulle jag tippa på 3-4 timmar någonstans. Nu ska jag ge mig på Challenge Rooms och dra igenom det hela i co-op på en högre svårighetsgrad. Är lite sugen på att testa multiplayerdelen också. Den sägs vara riktigt bra.

Farbror Atlas vs Gwellmyn: 18-14.

Jag är sanslöst intresserad av Jonathan Blows kommande projekt efter det här. Grabben kommer ha press på sig minst sagt. Det lär ju knappast bli en baggis att toppa det.

Braid är för övrigt mitt nuvarande GOTY. Så bra är det. Ladda hem ögonaböj!

Det börjar bli lite av en sommartradition faktiskt. För sjätte gången (ja, det är sant) har jag tagit mig igenom remaken kallad Metroid Zero Mission. Ett spel som förvisso när det var rykande färskt lämnade en besk eftersmak i munnen på grund av den korta speltiden men som i efterhand bara har vuxet och vuxet.

Jag anser att det spelmekaniskt är vassast i serien och det vågar dessutom anamma en udda grafikstil som på förhand såg mer fånig ut än tidigare men i själva verket passar hur bra som helst. Om man ser till de gånger jag återkommit till spelet så kan man heller inte gnälla på speltiden längre.

Kraid gillar inte att käka missil.

Efter den sjätte varvningen så tror jag mig ha fått nog för ett tag framöver men jag blir inte förvånad om jag nästa sommar sitter där med min DS och Metroid Zero Mission igen.

Ställning Farbror Atlas vs Gwellmyn: 16-14

Ninja Gaiden till DS är lite lättare, lite fulare och stoltserar med ett lite mer udda kontrollkoncept än vi är vana vid, men framförallt är Dragon Sword ett riktigt bra spel. Jag var extremt skeptisk och till en början och rejält missnöjd med formatvalet. PSP kändes givet då det grafikmässigt hade slått DS på fingrarna både en och två gånger.

Men det pekpenneuppbyggda fightingsystemet visade sig vara djupare än vad man först trott. Efter att inledningsvis gnuggat så min stylus nästan börjat glöda utan större engagemang så började jag efter ett tag få rejält med stryk. Här krävdes det att man verkligen strategiskt tog sig an de fiender som en bit in i spelet fullkomligt täckte skärmen. Sedan så är faktiskt grafiken riktigt imponerande. Medan bakgrunderna är förrenderade så läggs allt krut på karaktärerna och det hela ser riktigt bra ut. Ett Ninja Gaiden till DS visade sig inte vara så dumt trots allt.

Ninja Gaiden Dragon Sword kan mycket väl vara det bästa actionspelet vi sett till formatet och är man sugen på sex timmars råös är det inget dumt val alls.

Ställning Farbror Atlas vs Gwellmyn: 15-14.

Mega Man: Powered Up är verkligen en suverän remake som får mig att törsta efter mer. Det enda minuset jag kan se är den så kallade Nes-versionen som medföljer. Jag hade hellre sett att man slängt med originalspelet precis i samma utförande som förr istället för denna uppfräschade variant. Men det är petitesser i sammanhanget. Powered Up är förmodligen ett av de bästa spelen jag fått äran att uppleva på min PSP.

Ställning Farbror Atlas vs Gwellmyn: 14-14.

Men det ska bli ändring på det.

För det första har jag idag lyckats nå fram till slutbossen i Ninja Gaiden Dragon Sword som jag nött ett tag. Förmodligen är den slaktad och begraven senare ikväll. Jag har också plockat fram ett par gamla godingar som jag tänkt att köra igenom igen. Först ut av dessa blir det ett av de mest underskattade spelen någonsin - Metroid Zero Mission. Visst, det är lite i kortaste laget men satan vad bra det är. Det här blir sjätte gången jag spelar igenom det.

Jag ser redan fram emot det.

Ställning Farbror Atlas vs Gwellmyn: 13-9

Underbart är kort brukar det kallas. LostWinds var fantastiskt mysigt från början till slut men det finns allt ett par saker som bör förbättras till uppföljaren.

Som alltid när det gäller den här typen av spel bör en karta finnas tillgänglig. Förmodligen lade jag åtminstone en fjärdedel av speltiden på att bara irra omkring utan att veta i vilken del av spelvärlden jag befann mig i och vart jag skulle. Spelet är visserligen långt ifrån stort men jag föredrar att veta var jag är när jag spelar. Utforskningsmomenten finns där ändå.

Utan att spoila för mycket så vill jag dessutom ha mer av den avslutande varan i spelet. Ni som hunnit klara det vet vad jag pratar om och ni andra bör utgå ifrån att jag har rätt helt enkelt.

Ställning Farbror Atlas vs Gwellmyn: 12-9

Ytterligare en episod avklarad. Jag gillade den. Kanske inte lika kul som Situation: Comedy men handlings- och spelmässigt åtminstone lika bra. Vilket också får mig att tänka på en sak.

Det är lite underligt att det bara är peka-klicka-genren som kan erbjuda såhär bra och sköna dialoger. Varför skulle inte att vanligt actionspel kunna göra såhär bra ifrån sig dialogmässigt? Varför krävs det en speciell genre för att lyckas med detta konststycke? Egentligen finns det ingenting som hindrar utvecklarna från att lägga ner mer energi på i mitt tycke en så viktig detalj som handling och konversationer. Så vad är problemet?

Jag kliar mig i huvudet lite förundrat...

Ställning Farbror Atlas vs Gwellmyn: 11-9

Pusslen var mer logiska och de humoristiska situationerna fler. Andra episoden trumfade den första på de flesta plan. Det är bara att slänga sig över nästa del i serien. Episoden med den skönaste undertiteln på år och dag: The Mole, the Mob and the Meatball...

Efter att ha beslutat mig för att återigen ge den första säsongen av Sam & Max en chans så kände jag mig tvungen att spela om den första episoden - Culture Shock. I ärlighetens namn var jag rätt besviken den första gången jag bekantade mig med Telltales version av radarparet Sam & Max och jag känner även denna gång en lite sur bismak efter att ha klarat den första av sex delar.

Jag tycker absolut inte att det var dåligt men inte heller jättebra. Jag har visserligen hört att Culture Shock är en av de svagaste delarna i serien och att jag redan i och med 102: Situation Comedy kommer att bjudas på ett starkare avsnitt. Jag blir säkert varse om hur det står till med det hela då jag tänker ge mig på uppföljaren redan senare ikväll.

Ställning Farbror Atlas vs Gwellmyn: 10-9.

Bäst i serien. Punkt slut.

Ställning Gwellmyn vs Farbror Atlas: 9-9

Avklarat 2008 Farbror Atlas:
1. God of War: Chains of Olympus
2. Streets of Rage 2
3. Castlevania: Symphony of the Night
4. LocoRoco
5. Rez HD
6. Half-Life 2
7. Samorost 2
8. Half-Life 2: Episode One
9. Half-Life 2: Epsiode Two

Avklarat 2008 Gwellmyn:
1. Legend of Zelda: Phantom Hourglass
2. Mass Effect
3. Army of Two
4. Portal
5. Professor Layton and the Curious Village
6. Super Mario Galaxy
7. Golden Axe
8. Mario Party DS
9. Neutopia

Efter den superba början så var ändå fortsättningen på Half-Life-sagan inte riktigt så bra som jag hade hoppats på. Hela mittpartiet kändes segt och det ryckte inte upp sig igen förrän i den avslutande fasen. Episode 1 var enligt mitt tycke inte helt oväntat en liten aptitretare inför vad som komma skall, en transportsträcka till Episode 2 och en kompetent skildring av flykten från City 17 men inte mycket mer.  

Gwellmyn hinner bara närma mig innan jag sticker ifrån igen. Nu har jag återigen spelat om Samorost 2, ett underbart litet peka-klicka-äventyr med den flummigaste grafiken jag förmodligen skådat. Verkligen störtskönt utformad. Jag har redan nämnt både ettan och tvåan på en av mina äldre bloggar tidigare och har man inte spelat dem så finns ettan att spela gratis i en flashversion medan tvåan kostar 6.90 $ om man vill avnjuta hela spelet. Halva spelet går däremot att spela direkt över nätet om man är snål.

Ställningen mellan mig och Gwellmyn? 7-5.

6-4 är numera ställningen.

Det tog mig runt 17 timmar att ta mig igenom Half-Life 2 - ett spel som i mitt tycke hade mått bättre av att varit en aning kortare. En speltid mellan 8-12 hade känts mer lagom, nu var det flera av "banorna" som blev en aning långdragna. Jag tänker bland annat på den inledande båtåkardelen och dessutom senare partier som definitivt hade tjänat på att varit kortare. Men allt som allt är Half-Life 2 ändå ett fantastiskt spel.

Atmosfären och stämningen som genomsyrar spelet är svårbeskrivlig och känns smått unik. Dessutom berättas historien precis som i originalet på ett magnifikt sätt. Inga taskiga mellansekvenser med omotiverad förrenderad tråkgrafik, nä, inte för en sekund fegar Valve ur utan fortsätter att berätta handlingen sett ur Freemans ögon. Den är också väldigt bra ska poängteras. Karaktärsgalleriet är bland det bättre jag stött på och förmodligen det överlägset bästa när det gäller FPS-genren. Dog och Alyx är fantastiska karaktärer.

Även om jag är sugen på att fortsätta med Episode 1 och 2 direkt så är jag rädd att jag blir aningen mätt på serien. Jag satsar nu istället på att klara Mass Effect som jag har låtit ligga ett tag. Men snart blir det förmodligen dags för de sista existerande delarna av Morgan Freemans strapatser. Slutet på tvåan gör mig rejält nyfiken på vad som komma skall...

Jag lyckades till slut ta mig igenom den sista banan. Egentligen var den inte så svår men den är ohyggligt lång och klantar man sig och dör så är det bara att nöta övriga banor för att levla upp tillräckligt för att ha en chans att ta sig igenom hela. Något som jag inte orkat med förrän nu.

Rez HD är annars en suverän uppvisning i hur en enkel grundidé ska utföras. Trots att spelmekaniken nästan inte har något djup alls så räcker det med att det både design och ljudmässigt knäcker. Jag är inte speciellt frälst i musikstilen som påminner om nån form av trance/techno men i symbios med den abstrakta neongrafiken så passar den perfekt. Helt klart ett av de bättre shmupén jag lirat.