Los contenidos publicados en este espacio son producidos principalmente por estudiantes del énfasis de Periodismo de la Universidad Autónoma de Bucaramanga.

Presentamos a ustedes esta nueva cara, más acorde a la evolución de la Web y ofreciendo a ustedes la posibilidad de suscripción vía RSS y habilitando los comentarios al público lector.

EQUIPO 15

[blip.tv ?posts_id=1215738&dest=-1]

La faja territorial autónoma de Bolivia constituye una zona estratégica del Cono Sur cuya extensa frontera internacional se fusiona en espacios con regímenes federales y autónomos de Perú, Brasil, Paraguay, Argentina e inclusive Chile.
En Pando, confluyen Bolivia, Perú y Brasil; Beni, con su zona amazónica de ríos navegables y floresta exuberante que penetra el corazón de Brasil; Santa Cruz y su extensa frontera con riquezas incalculables del Escudo Brasileño Precámbrico y el Chaco paraguayo inexplorado; Tarija se abraza con Argentina en lo que puede ser la mayor alianza energética con su socio estratégico, Chile.

Este ensamblaje territorial-económico-político en el centro de América del Sur es el impulso que esperaba el proceso de integración latinoamericano, que estuvo siempre ‘taponado’ por el obsoleto sistema político centralista boliviano, que no aprovechó su condición de país de menor desarrollo económico, los beneficios para la inversión y los mercados con arancel cero que ofreció Aladi. El accionar pendular de Bolivia no permitió que fluya el comercio intrarregional y el mercado que viene del Pacífico hacia el Atlántico, y viceversa.
Quienes pueden atestiguar este hecho son los organismos subregionales como el Mercosur y la CAN, el Tratado de la Cuenca del Plata, el Pacto Amazónico, Urupabol y el Grupo Empresarial de Inversión del Cono Sur (Geicos).
Los territorios no autónomos de Bolivia que se han impregnado del proceso autonomista irreversible son Chuquisaca, Cochabamba y Potosí, en el entendido de que la oportunidad de autogestión para su desarrollo está a un palmo. Si la Bolivia occidental altiplánica, compuesta por La Paz y Oruro, no se integra al resto del país, estará condenada a ser tan sólo un enclave territorial con reducción indígena de corte aimara, para circuito turístico y sin mayor relevancia económica.
Los países vecinos que se beneficiarán con el nuevo estatus autonómico de Bolivia son, sin duda, Perú y Brasil, por el norte y este, y Paraguay, Argentina y Chile, por el sur.
La faja territorial autonómica de Bolivia ofrece a sus nuevos socios inserción en mercados subregionales con integración plena a sus procesos de desarrollo, garantías e incentivos para la inversión, recepción de nueva tecnología y energía para sus ávidos vecinos.
La otra Bolivia no autónoma está condenada a languidecer si no se engancha al tren autonómico de modernidad y desarrollo que ya partió el 4 de mayo pasado.

I och med förra valet dök begreppet “utanförskap” upp i stor skala (vilket delvis ersatte “segregation” som då betydde att inte vara ekonomiskt integrerad i drömsamhället), främst genom alliansen. Jag ogillade begreppet från början som den sure jävel jag är. Främst för att jag menar att den klassamhället i sig är problemet och med begreppet “utanförskap” skiljer man från klassamhället och dess konsekvenser. Man menar att de som lever på bidrag, är bostadslösa eller arbetslösa, är sjuka, diskriminerade eller vad det nu må vara är “utanför” vilket är solklart trams – de är en väl integrerad del i det samhälle vi har idag, i första hand som arbetskraftreserv och därmed ett mobilt och flexibelt slagträ mot de löneslavar som spenderar mer tid i gruvan aka arbetsplatsen.
Ett annat problem med begreppet är att det antyder att om man har en lägenhet och ett någorlunda fast jobb så leker livet och man har med andra ord inget att gnälla över. Något jag menar är en åsikt som delvis finns i vänstern också.

Så på grund av det här blev jag glad när jag läste en artikel i Sydsvenskan där Tapio Salonen pratar om “innanförskapets gissel” - så är jag också svag för poetiska begrepp:
Professor Salonen beskriver situationen dels som innanförskapets gissel, arbetslivets krav är så höga att människornas olika roller krockar. Dels som utanförskapets plåga, trösklarna är så höga att människor ställs utanför och tvingas leva på bidrag.

Karoshi och hyperstress

Så arbetslivet skördar liv och innebär ett liv i smärta, genom arbetsplatsolyckor, förslitningsskador och Karoshi (“död genom överarbete” finns alltså som ett eget ord på japanska), i dagens Sydsvenskan står det också en sväng om arbetsrelaterade självmord i Frankrike “trots” 35-timmars vecka. Att dagens arbetsliv är otroligt uppstressat är kanske ingen nyhet, men det gör också kravet på arbetstidsförkortning mer komplicerad. I pamfletten “Stop the clock!” går flera olika europeiska kommunistiska grupper igenom hur arbetstidsförkortning har använt i deras länder för att pressa mer arbete ur oss.

Mitt eget jobb har sett en liknande utveckling, arbetet har omorganiserats så vi, som individer, fått mer att göra utan att få mer i lön eller mer lön. Det är lättare sagt en gjort att maska i det här läget, för om en person försöker hålla ett mer rimligt tempo innebär det ofta att nån annan får jobba mer (och det är långt ifrån alltid som vi vill jobba övertid trots att ingen av oss, på pappret, har 100%). Och arbetet är så individuellt organiserat och våra arbetstider olika så det är svårt att föra en effektiv gemensam kamp. I den situationen blir en del kamper av helt enkelt individuella trots att man inte önskar det, genom att man säger “take this job and shove it” eller vägrar övertid.

Vänstern och utanförskapet

Den uppmärksamme läsaren här säkert märkt att det står att inlägget ska handla om vänstern också så här kommer den biten: Jag menar att i en situation som nu, där stora delar av etablissemanget definierar “utanförskapet” som problemet är det förståligt, men en klar högervridning, att delar av vänster tar till sig det resonemanget och reducerar arbetarklassen till en grupp som har det rätt bra egentligen och “bara vill försvara sina egna privilegier”. Jag har då och då stött på aktivister som resonerat på det här sättet, de brukar oftast sätta sin tilltro och intresse till nån mer “förtryckt” grupp. Exemplena jag tar är ganska extrema men jag vill peka på en tendens som jag tycker finns i Sverige också. Först ett citat från ett sida från de (med rätta) idiotförklarade tyska anti-tyskarna anti-deutsch:

It became clear that an emancipatorical left cannot rely on the German working-classes but must stand in opposition to the vast majority in this country; a majority who advocates racism, anti-Semitism, nationalism, a majority with a deep authoritarian disposition and a majority that did not change too much since their parents or grandparents committed the most horrible crime in mankind’s history: the mass murder of six million European Jews.

För mig visar det här citatet med all önskvärd tydlighet att anti-tyskarnas kufiska positioner, med stöd till USA och Israel och allt annat, har sin grund i deras vettlöst usla klassanalys. Det är heller inget märkligt att en vänster utan tilltro till arbetarklassen delvis driver folk åt höger, men frågan är väl vem anti-tyskarna ska “lita” på om de inte kan lita till arbetarklassen; de kanske räknar med att Barack Obama ska fixa biffen.

Nästa citat kommer från de danska autonomas första maj-mobilisering. Detta är alltså samtidigt som över 100 000 arbetare i den offentliga sektorn är ute i strejk:

Det er vist desværre ganske længe siden, at international solidaritet havde noget som helst med arbejderbevægelsen herhjemme at gøre. På den ene side har vi en lang fantastisk fortælling om de kampe, sejre og nederlag, som undertrykte subjekter over alt i verden har kæmpet den 1. maj tilbage fra 1880’erne, på den anden side har vi de triste og tænderskærende kompromiser, som den etablerede venstrefløj har indgået for at sikre velfærd til de danske arbejdere, der i mellemtiden blev middelklasse.

Om jag förstår dom rätt så har alltså de danska arbetarna gått och blivit medelklass. Tja, vad säger man? Utan vettig klassanalys är det i de här positionerna man hamnar. Man hamnar i något man i bästa fall kan kalla miltant socialdemokrati, där man har samma frågor och positioner men är lite mer militant, i sämsta fall blir man en militant liberal som vänder sig mot diskriminering men inte har någon kritik mot systemet i sig; Ricki Lake drar på sig rånarluvan och kastar sten. För på något sätt är det ju också så att den enskilt största gruppen som är helt politiskt korrekt för en liberal att spotta på är arbetarklassen.

Innanförskapets och utanförskap

“Ett problem är att många politiska teorier utgår mer och mer ifrån prekariseringen genom att märkligt nog borga för ett försök att återupprätta kontroll, förvaltning, en politik som reser sig ur politikens omöjlighet. Med andra ord ett försök att gestalta en ny kompromiss. Jag talade med Kim häromdagen om vad han benämnde som innanförskapets gissel, och det intressanta med de som försöker politisera den prekära delen av proletariatet är ju att de i mångt och mycket "kämpar" för att komma in i systemet och att man därmed inte undersöker eller strävar efter brott som så att säga går åt andra hållet och motverkar en sådan interiorisering.“
Ottorino i en tråd på antipolitik.se

Ur ett svenskt perspektiv så tycker jag att begreppet “prekariatet” har använts på ett problematiskt sätt (även om jag alls inte jämför det med de tyska och danska irrlärorna). Istället för att fördjupa förståelsen för klass så har det delvis använts för att på ett mystiskt sätt klumpa ihop folk som är allt från illegala invandrare och studenter som snart tjänar 30.000 i månaden. Folk i osäkra arbeten, eller om man så vill, osäkrade arbetare befinner sig ofta någonstans med en fot i både “Innanförskapets gissel och utanförskapets plåga” och som jag ser det är klassammansättning ett långt bättre verktyg för att förstå och se deras kamper. Jag tror för övrigt att det har visat sig att SAC är ett ganska bra verktyg för den här delen av klassen.

Arbetare i stad och land...

Nu blir jag kanske lite off topic i detta redan ganska spretiga inlägg, men jag måste skriva ett par ord om glesbygden också. Jag menar att det fortfarande idag pågår en klassvandring från glesbygden in till städerna, med höjda bensinpriser och krav på att man ska flytta runt hela skandinavien för att söka jobb sätts det en stark press på den del av klassen som är bosatt på landsbygden. Precis som för 150 år sedan ska folk in till städerna för att jobba och göra rätt för sig. För ett par år sedan var de största utflyttningsorterna Pajala och Perstorp. Landsbygden och kusterna ska finnas för turism och sommarställen för de rika. Nära de större städerna är det idag väl vanligare med keldjur som hästar än kor. I ljuset av det går man bara kapitalets intresse med allt skitsnack om white trash och att alla nazister är bönder och annat trams. Grisknullarfilmer som Jägarna gör ju inte saken bättre. I slutändan sätter den här utveckling hela klassen under större press på ökad mobilitet och flexibilitet, med större svårigheter att kämpa även på jobbet.

Tycker du att detta är intressant? Tryck då här så får fler läsa det.

Läs även andra bloggares åsikter om utanförskap, autonoma, vänstern, klass, antipolitik, integration, innanförskap

Ett inlägg av Svensson på delvis samma tema.

Mer i Sydsvenskan om hyperstress i Frankrike.

A principis dels 80, Barnils va proposar a aquest grup d'estudiants fer un llibre sobre Puig Antich i el MIL. Els va donar quatre documents, un llistat de números de telèfons i un parell de pistes. A partir d'aquell moment, els estudiants i el professor Barnils - millor hauríem de dir mestre Barnils - es reunien un vespre a la setmana per posar en comú el material que anaven obtenint. A poc a poc, els documents van començar a prendre forma de llibre.

L'obra és un exemple de feina periodística. És una crònica acurada en la descripció dels fets, contingudament sentimental,  documentada fins a l'extenuació i, sobretot, perfectament contextualitzada perquè aquells que no van viure aquells anys siguin conscients del significat de la història. A diferència d'altres llibres sobre Puig Antich, La torna de la torna té un altre gran mèrit: explica amb precisió quirúrgica què era el MIL, com es va gestar i quins objectius perseguia.

L'obra és, doncs, un gran llibre i una gran esperança per al món del periodisme. Ho explica Barnils al pròleg del llibre: ‘Al lector li podria despertar una emoció especial de veure, com m'ha semblat de veure-ho a mi, que hi torna a haver periodistes que a l'hora d'escriure es preocupen tant de dir coses com de dir-les ben dites - si és que és decent de separar una cosa de l'altra'. Amén.

El Referéndum de Beni y Pando nos dan doblemente la razón. Nuestros pueblos merecen gozar de la libertad de decidir y de elegir sus destinos. Esto se nos ha hecho absolutamente evidente frente a los desatinos que ha cometido el Mas y el gobierno actual que han pretendido obstruir e interferir la voluntad de las urnas.

El sábado ya se observaban las estrategias del Ejecutivo. Cargadas de artimañas y faltos de principios, periodistas de Telesur, cadena televisiva ligada al chavismo, hacían entrevistas a personas compradas para tratar de tergiversar el espíritu autonomista que se respiraba en la capital del Beni y sus provincias. La compra de conciencias y el tráfico de información estaban a la orden del día operadas por los gatilleros de la información oficialista que no descansaban tratando de cambiar el destino que se han trazado las regiones autonomistas. Observamos también que habían “alquilado” a algunos ciudadanos benianos que vestían de rojo para identificarse entre sí y que acudían prestos a auxiliar y a prestar apoyo a quienes estaban afanados por interferir el proceso a horas de consolidarse.

El domingo, los masistas hicieron todo lo posible por frenar lo inevitable. Manidos de palos patrullaron las calles trinitarias tratando de amedrentar a los ciudadanos que tenían que sufragar para expresarse en su decisión irreductible de ser autónomos. La ciudad amaneció inundada de volantes cargados con propaganda sucia con la que se pretendió sembrar dudas sobre la hermandad de los cruceños con los benianos y pandinos. Todo apuntaba a tergiversar nuestros vínculos consanguíneos tratando de fraccionar la unidad de sangre, de identidad, de visiones que hoy más que nunca se restablece para beneficio de Bolivia y en honor de la verdad histórica y cultural que no tiene porque ser negada, que tiene más bien que ser aceptada y elogiada, porque la verdad no se debe ocultar, se debe enaltecer para permitir que los pueblos sean dignos y vivan lejos de la opresión y el oscurantismo.

Es grandioso que finalmente saquemos la verdad del armario, que salgamos del desván, que no ocultemos más nuestro espíritu de respeto por la dignidad a la que tienen derecho todos los pueblos que conforma Bolivia.

El reloj de la historia dice que ha llegado la hora de quitarnos las máscaras. Todos tenemos derecho a ser en lugar de parecer, a ser uno con nuestra historia, con nuestro origen para construir un proyecto de república en el que nadie sea oprimido. Llegó la hora de construir un país equitativo, por eso la autonomías han llegado para quedarse, son ya una realidad, se respiran y transpiran por los poros y los pulmones de los ciudadanos que están dispuestos a construir un nuevo país, a librarse de los viejos males y lacras del centralismo.

Para gloria de nuestros pueblos Bolivia ya es autónoma, estamos liberando esta republica.

Mentre somies despert, sona el telèfon. Múltiple accident a l'AP-7 al terme municipal de Sant Cugat. Moto, cotxes i camió implicats. "Potser hi ha morts", et diu l'altra banda del fil telefònic. Ja saps què toca: hora de mobilitzar-se. En aquell moment ets el responsable dels serveis informatius i, per tant, has de preparar en breus instants un petit dispositiu per seguir la notícia. "Marina, truca als Mossos i al Servei Català de Trànsit. Li expliques com està el tema a l'Anna, perquè piqui la notícia i actualitzi constantment la web", dius als teus companys mentre repasses mentalment si és la millor manera de seguir l'última hora. Una sola trucada ha fet passar la redacció de la tranquil·litat a un ritme d'activitat galopant.

Agafes la unitat mòbil i marxes fins al lloc de l'accident. No t'hi pots apropar gaire. Finalment, aparques la furgoneta a l'Autònoma, aquella universitat de la qual vas ser alumne quatre anys perquè ara puguis dir que ets periodista. Des d'allà prepares la crònica i filmes les imatges de les retencions. Et toca confirmar el final tràgic: un mort i un ferit greu. Mentre esperes per entrar en directe per explicar-ho, tens uns minuts per recordar els anys d'universitat, sobretot les estones al bar i aquells companys que fa tant de temps que no veus. Tornes a la redacció i tot ja és coll avall. S'ha modificat l'informatiu radiofònic i s'ha canviat la portada del diari electrònic de l'endemà per incloure-hi l'accident. "És una sort treballar amb professionals eficients", penses. Tanques edició i baixes la persiana del local. Ara sí, ja ha començat el teu cap de setmana, tot i que amb una mica de retard.

Arribes tard al sopar. Demanes un entrepà a un cambrer que, per variar, no entén el català. Com creus que els polítics no menteixen mai, penses que això només et passa a tu i que el PP i Ciutadans tenen raó quan encenen la seva maquinària d'agitprop per propagar que l'espanyol està discriminat a Catalunya. La conversa s'anima, els temes avancen i et sents afortunat de tenir amics intel·ligents. De sobte, sense saber per què, perds el fil de la conversa i et quedes pensatiu. Reflexiones i, just en aquell instant, t'adones de la superficialitat del periodisme: acabes d'explicar la mort d'una persona de la mateixa manera que parles d'una notícia de política o d'economia. No has fet res de dolent, perquè només has seguit la fórmula que et van ensenyar a l'Autònoma: sigues neutre, contrasta els fets amb diverses fonts i escriu sense valoracions personals. Tot i això, ja no pots deixar de capficar-te en el drama que arrossegaran de per vida els implicats en l'accident i els seus familiars. Abans de ficar-te al llit, només demanes un desig: que passi molt de temps fins que hagis de tornar a informar d'uns fets semblats. Tanques el llum, et costa molt però t'adorms.

Article publicat a Cugat.cat

La Galería Enlace Arte Contemporáneo presenta a la artista argentina MARTA MINUJIN, considerada una de las pioneras del Arte Pop y la realización de happenings e instalaciones. Minujín, artista polifacética, trabaja en los campos de la escultura, arte efímero, arte participativo, instalación, perfomance, Arte/objeto, etc, ha realizado decenas de muestras individuales y colectivas en Francia, España, Estados Unidos, Gran Bretaña, Japón, Italia, Colombia, Brasil, etc.

Entre las distinciones obtenidas destacan la Beca de la Embajada de Francia (1960/62); el Premio del Instituto Torcuato Di Tella (1964); la Beca de la Fundación Guggengheim (Nueva York, 1966); la Beca de la Fundación Fairfield (Nueva York, 1967) y la Beca de la Fundación Rockefeller (New York, 1968).

La exposición podrá ser apreciada desde el 9 de Mayo hasta el 8 de Junio.
La Galería Enlace Arte Contemporáneo (Avenida Pardo y Aliaga 676, San Isidro)
Ingreso es libre

Amar a a maria articulo

Avui, la resposta ha estat massiva i molt significativa: sobre les 13.00 aproximadament un miler d'alumnes han ocupat l'edifici del recotrat a crit de "rector dimissio" i "universitat, pública i de qualitat".  Però el rector s'ha amagat, i el vicerrector no ha volgut donar ni ua sola explicació i s'ha negat en rotund a condemnar l'actuació dels gossos d'esquadra i molt menys a demanar perdó.

vergonyós.

això no quedaà així, els alumnes repondrem, senyor rector. Per què tan d'interès en privatitzar la pública??

Despues de algún tiempo de ausencia de nuevo se presentan iniciativas de este tipo, es en este tipo de eventos donde conocí a Marlon J. al igual que otras personas también interesantes.

Espero que no se presentesn eventos que me impidan asistir a esta conferencía.

En liten ynka artikel slipper igenom mediabruset och ger en annan bild av "vänsterextremisterna". En artikel som inte presenterar oss som våldskåta idioter som inte ens vet vad vi gör. En artikel som inte med alla medel försöker separera oss från alla andra människor och förvandla oss till ett ordningsproblem.

Här kommer en liten berättelse från en av dem: jag föddes som en "vanlig" människa - jag var inte förvirrad eller passerade någon magisk gräns när jag bestämde mig för att jag ville arbeta mot klassamhället utanför parlamentet. Borgerlig media och mainstreamkultur vill få det till att allt annat än passivitet och inordning från ungdomars sida är onormalt, att allt politiskt engagemang utom meningslösa partistrider är extremism och udda att ens få för sig att syssla med. I min politiska handling liksom i min vardag är jag också en vanlig människa, vad kan jag annars vara! Jag äter, jobbar, lyssnar på musik, handlar som alla andra människor.  Borgerlig media och polisen på orden av yrkespolitikerna vill separera "autonoma" från resten av arbetarrörelsen genom att rikta allt våld mot oss och ge oss skulden för våld. Och ibland har det lyckats så att vi isolerats, men vi vill vara en del av en bred rörelse för ett bättre liv för oss som är förtryckta i samhället, mot klassamhället. Att vara vänsterextrem är idag synonymt med att ha ett klassperspektiv och tillämpa det, så långt har det gått idag. Sluta tro på politikerna och fråga dem ni är rädda för innan ni dömer dem, vi är samma sort som ni och vill egentligen samma sak!

 /Planekonomen

En liten ynka artikel slipper igenom mediabruset och ger en annan bild av "vänsterextremisterna". En artikel som inte presenterar oss som våldskåta idioter som inte ens vet vad vi gör. En artikel som inte med alla medel försöker separera oss från alla andra människor och förvandla oss till ett ordningsproblem.

Här kommer en liten berättelse från en av dem: jag föddes som en "vanlig" människa - jag var inte förvirrad eller passerade någon magisk gräns när jag bestämde mig för att jag ville arbeta mot klassamhället utanför parlamentet. Borgerlig media och mainstreamkultur vill få det till att allt annat än passivitet och inordning från ungdomars sida är onormalt, att allt politiskt engagemang utom meningslösa partistrider är extremism och udda att ens få för sig att syssla med. I min politiska handling liksom i min vardag är jag också en vanlig människa, vad kan jag annars vara! Jag äter, jobbar, lyssnar på musik, handlar som alla andra människor.  Borgerlig media och polisen på orden av yrkespolitikerna vill separera "autonoma" från resten av arbetarrörelsen genom att rikta allt våld mot oss och ge oss skulden för våld. Och ibland har det lyckats så att vi isolerats, men vi vill vara en del av en bred rörelse för ett bättre liv för oss som är förtryckta i samhället, mot klassamhället. Att vara vänsterextrem är idag synonymt med att ha ett klassperspektiv och tillämpa det, så långt har det gått idag. Sluta tro på politikerna och fråga dem ni är rädda för innan ni dömer dem, vi är samma sort som ni och vill egentligen samma sak!

 /Planekonomen

Det är ett märkligt och förvånande krav från just denna grupp. Det handlar ju nästan uteslutande om ungdomar med extrema vänsteråsikter som vanligtvis inte ger ett jota för den borgerliga demokratin och den demokratiska kapitalismen. Jag brukar inte förvänta mig att mina opponenter ska ge mig resurser att bedriva mitt arbete mot dem, men det gör dessa ungdomar. Kanske skulle man kunna kalla dem ”kravvänstern”, eftersom de ställer krav på ett hus från som vi skattebetalare ska betala för, utan att göra reda för de skyldigheter som följer med en sådan gåva. Tvärtom. De ska ha full rätt att göra som de vill i "sitt" hus! Bara rättigheter, och inga skyldigheter. Det känner vi igen!

Jag har ett tips till dessa ungdomar. Under de senaste kravallerna var de tydligen en pöbel på mellan tre- och fyra tusen ungdomar, som löpte amok och slog sönder bilar och skyltfönster för en ansenlig summa (de är ofta äckligt många, faktiskt!) under ett dygn. Här är mitt tips - kan de inte istället fråga sina öräldrar om ett bidrag på säg 500 kronor för att köpa ett hus, istället för att kravalla för att få ett gratis?

Om de lägger ihop sina pengar blir det ju nästan en och halv miljon! Dessa pengar kan de lägga i handpenning för ett hus, helt utan kommunens inblandning. Med all säkerhet kan de låna upp resten av köpeskillingen hos någon kommersiell bank. Om de gör så istället, så får de också lära sig att sköta amorteringar och leva upp till ömsesidiga förpliktelser.

Det skulle i sanning bli ett ”självförvaltat” hus som den fruktade ”staten” inte skulle kunna ta ifrån dem. De skulle helt enkelt inte kunna bli utkörda om de sköter sina plikter mot gäldenärerna.

Så långt kan man så klart inte tänka inom den radikala vänstern.  Enligt dem finns det ju alltid någon annan som kan betala för deras nöjen och "rättigheter". Att organisera kravaller, det kan de, men att ta ansvar och leva upp till ömsesidiga förpliktelser – det klarar de inte!