Det handlade om B.Wahlströms ungdomsböcker. Jag älskade de populära bokserierna och de ringlade i rader av röda ryggar i mitt flickrums hyllor. Jag läste min mammas generations serier som Lotta (med titlar som Lotta går till sjöss och Toppen Lotta!) och den om Fröken Sprakfåle. (Vi fem och Biggles och andra böcker med gröna ryggar var för pojkar och undveks därför så gott det gick, men slank ner emellanåt.) Och sen var det Kitty förstås, privatdetektiven. I varje ny bok löste den självständiga och tuffa Kitty ett nytt mystiskt fall. Det var alltid skitspännande i all sin förutsägbarhet. Varje historia börjar bra men får snart en förfärlig vänding då Kitty hamnar i mitt i en halsbrytande härva av mystik, lögner och brott. Men man visste alltid att hon kommer klara sig ur det på det mest fantastiska sätt, överlista ondskan och bli stadens hjälte på köpet.

Min absoluta favoritserie med ungdomsböcker var Tvillingarna som handlade om de kaliforniska medelklassflickorna Jessica och Elizabeth i Sweet Valley. De var enäggstvillingar, lika på utsidan men olika på insidan. De var overkligt lyckade, att läsa om dem var som att leka med Barbie i bokform. Jessica var den ansvarslösa charmiga, Elisabeth var den lugna seriösa. Detaljerad utseendebeskrivning gavs i varje fristående bok: de var 172 cm långa, slanka med långt blont hår och blågröna ögon, och precis så söta man önskade att man själv vore. Det stod också uttryckligen att tvillingarna aldrig haft tillstymmelsen till acne, vilket kittlade till av både tillfredställelse och beundran hos den blankhyande och kroppsligt obekväma unga läsaren. Deras pappa är advokat och deras mamma är inredningsarkitekt. Mamman är så ung och vacker att hon ofta tas för tvillingarnas storasyster, och deras två år äldre bror är en kopia av deras stilige far.

Inte tänkte jag på då att det var en hägrande dröm om framgång, pengar, yta och överklass som lades upp framför mig. Det här var som en par fiktiva Paris Hilton-figurer som lockade mig med det ouppnåeliga och perfekta. De vuxna fattade skräpnivån på den här typen av böcker. Likt en ungdomsböckernas apartheid utestängdes Tvillingarna från biblioteken. Det var det yttersta beviset på dess vedervärdighet. ”Sådana böcker tillhandahåller vi inte här.” Välmenande, pedagogiska vuxna som lärare, föräldrar och bibliotekarier lät mig förstå varför – och det var sant och ingen hemlighet – nämligen att författaren Francine Pascal bara var upphovskvinna till figurerna, men egentligen inte skrev böckerna själv. Det hade hon ett stall av spökskrivare som gjorde: fusk som inte skulle tolereras. Det var massproducerat och med dålig kvalitet – på serietidningarnas nivå! Därför fick Tvillingläsandet förpassas till fritiden och skoltiden gav utrymme till Ulf Nilssons tonårsnoveller om 50-talspojkar som famlar efter kvinnobröst i tvättstugorna.

Fint eller fult, politiskt korrekt eller amerikansk glättig smörja – jag älskade den där skiten och jag kan fortfarande längta tillbaka till den tid då en ny tvillingbok i handen fick hjärtat att spritta inför den kommande läsupplevelsen. Framför allt har behållningen av alla B.Wahlströms ungdomsserier varit en läsglädje som håller i sig än.

Precis som att den som älskar skräpfilm förr eller senare kommer råka se en kvalitetsfilm (och kanske till och med tycka om den), så lär man som bokslukare – om än av amerikanska serieböcker på låg nivå – slutligen komma över sådant som anses vara god litteratur. Den som aldrig läst en bok i hela sitt liv kommer aldrig plocka upp Brott och straff. Hemligheten är att ge barnen smak för själva läsandet, inte av enskilda historier. Kopplingen ligger mellan skräplitteratur och övrig litteratur, inte mellan skräplitteratur och övrigt skräp.

Katarina Wikström

Andra bloggar om: Litteratur, Ungdomsböcker, B. Wahlström, Skräplitteratur

De få gånger jag reser gör jag det
inte med Dalatrafik utan med
det belgiska sovvagnsbolaget
Compagnie Internationale des Wagons-
Lits.
Det har att göra med själva tåget. Jag
låter mig inte färdas med annat än Ori-
entexpressen.
De är inte många och mycket att skri-
va hem om, mina resor i det liv som
folk som inte vet bättre kallar det riktiga
livet. Jag vill resa, men börjar längta
hem så fort jag rest bort.
Men om vi pratar om de resor man
kan göra i en läsfåtölj ... ja, då är jag en
globetrotter av den kalibern att man
skulle kunna ge mig en stående spalt i
resemagasinet Vagabond.

De få gånger jag ändå lämnar läsfåtöljen
vill jag åka tåg. Tågkupéer tävlar med
hotellbarer om bästa stället att sitta och
läsa böcker i. Kombinationen tåg och
bok spelar i samma liga som kombina-
tionerna bruna bönor och knaperstekt
fläsk; Bruce Springsteen och
The E Street Band.
Jag tycker så mycket om att sitta i
en tågkupé med en pocketbok att det
händer att jag tar ett morgontåg till
några hundra boksidor bort. Där sätter
jag mig i en hotellbar och äter och läser,
köper en ny pocketbok på tågcentralen
och åker läsande hemåt igen.
Åter på hemmaperrongen i kvällning-
en – ofta med flera sidor av noteringar i
anteckningsboken – är min bild av Den
Perfekta Dagen färdigexponerad.

Allt är mammas och pappas fel. Vi
hade inte bil när jag var liten. Vi tog tå-
get när vi skulle till farmor och farfar i
Hälsingland på semester.
Varje skarvduns har naglats fast med
rälssyllar i mitt minne. Hur jag klev om-
bord i ångan från det frustande lokomo-
tivet med en packe Biggles och Hjortfot
i den lilla resväskan av röd papp. Det
ljumma karaffvattnet i veckade små
pappersmuggar. Dofterna av slottsstek
med brunsås och vinbärsgelé från re-
staurangvagnen. Gnisslet och den viss-
lande blåsten i de gungande, svajande
dragspelsgångarna mellan vagnarna.
Vi gjorde de där resorna varje sommar
och snart var det inte längre jag som
steg av tåget i Ljusdal, för vidarebeford-
ran med svart droska på de dammiga
grusvägarna till den lilla bondbyn
Stocksbo i Färila.

När sommarlovens reslektyr blev an-
nat än B. Wahlströmböcker med gröna
ryggar, då var det Hercule Poirot som
steg av det där tåget. Inte i Ljusdal, utan
i Istanbul. Tvinnande sin vaxade mu-
stasch, grunnande på mysteriet i »Mor-
det på Orientexpressen«.
Det sitter kvar i en, det som fastnade
inombords i den bokslukande, fantasiri-
ka elvaårsåldern.

Så det är fortfarande med Orientexpressen
jag reser varje gång jag tar tåget.
Detta världens mest legendomsusade
och mystikomspunna tåg.
Med de stora blå och gyllene vag-
narna tillhörande det belgiska sov-
vagnsbolaget Compagnie Internationale
des Wagons-Lits.
Många av mina goda
vänner har rest med det: Agatha Chris-
tie, Graham Greene, Torsten Ehren-
mark, Jolo ... ja, självaste James Bond.

Redan om några månader ska jag göra
en ny resa med Orientexpressen. Då ska
jag möta våren i Paris. Sitta och läsa
böcker på uteserveringarna längs Boule-
vard de Montparnasse: Café Dõme, La
Closerie des Lilás, La Rotonde, La Cou-
pole, Le Select ... alla de där krångelsta-
vade vattenhålen som Hemingway, Pi-
casso och Fitzgerald häckade vid över
sina calvadosglas på tjugotalet.
Vid hemresan ska jag välja den klas-
siska avgångstiden för Orientexpressen,
23.25. Mellan en allé av bugande guld-
galonerade konduktörer ska jag kliva
ombord i det dimmiga lampskenet un-
der valvbågarna på Gare de l’Est och
sätta mig med min bok i kupén, omgi-
ven av hemliga agenter, hennes brittis-
ka majestäts diplomatiska kurirer, opies-
mugglare och Mata Hari-mystiska kvin-
nor.

Att jag sen läste någonstans att den
riktiga Orientexpressen inte längre
finns bryr jag mig inte om. I min värld
läggs ingenting så romantiskt och gåt-
fullt ner.
* * *
Fotnot: Krönika i Dalatrafiks tidning Hållplatsen, nr 2 2007