Jag var på begravningsbyrån idag och skrev på de sista papprena. Vi betstämde att jag ska få se J i kistan en sista gång och lägga ner bla hans glasögon i kistan.
Vet inte alls hur jag kommer att reagera men om jag får se honom igen känns dte inte som att han är död, utan bara ligger på sjukhus.

Jag drömmer nästan varje natt att J lever, men att det är något som gör att vi nte kan vara tillsammans.
Lilla N va så ledsen ikväll och ville att pappa skulle komma och trösta henne. Men hon förstog att det inte går, men så ledsen hon var. Jag försökte prata med barnen och känslor ovh tankar, om begravningen på måndag och lite tror jag att de förstog.

Usch tårarna bara rinner nu när jag tänker på våra barn som inte kommer få växa upp med sin underbara pappa. Jag lovade J att prata ofta om honom med barnen så att de aldrig kommer glömma honom. Varje natt säger vi god natt till pappa och kastar upp en puss till himlen.

J var mitt livs kärlek och jag trodde verkligen att det skulle vara vi två hela livet. Jag kan inte förstå varför vi skulle genomgå denna prövning om det inte var meningen att det skulle gå vägen. Jag har försökt leva och ge våra barn en bättre uppväxt än jag själv hade. Jag och J var helt överrens när det kom till uppfostran, ekonomi, inte gräla inför barnen, ta hand om kärleken till varandra mm. Vi var lyckliga. Trots all prövning vi hade med J's sjukdom så växte vår kärlek för varandra.
Nu är allt förstört... Min bild av hur jag skulle leva mitt liv och vilket liv jag ville ge mina barn är förstört, jobbigast är att jag kan inte göra någonting för att ändra det.

Ibland undrar jag om det är mitt fel, att J dog för att jag skulle straffas. låter knäppt jag vet, men man kan inte låta bli att undra varför....

Det är väldigt tråkigt att Anne har dött. Hon var en väldigt trevlig och rar människa och en inspiration för alla i hennes närhet. Hon brukade jämt baka bullar när vi kom på besök - och det gjorde vi ofta, eftersom vi hade det så fint i hennes sällskap. Jag kommer verkligen sakna henne.

Jag hoppas att begravningen blir fin, för det förtjänar hon verkligen, så fin och snäll som hon var. Vi ska se till så att hon får en riktigt vacker kista.

Om en vecka är det begravning... Känns jättejobbigt och jag bävar för denna dag. Jag kan fortfarande inte förstå att J är borta. Jag saknar honom så mycket, vi har levt tillsammans i 11 år.

Detta kort är taget ca 1 vecka inna operationen.

I våran huvudstad så finns begravningsbyrå stockholm för de som önskar att sina nära och kära ska få sin sista vila. Det är något som är mycket viktigt för många och att det finns fina begravningsplatser att få en sista vila. Det är också viktigt att bli behandlade av proffesionella människor som förstår att det är speciellt när någon dör och man har sorg.

Jag anser att sorgen och minnena är finnast i minnet där man får bevara personen i fråga på det sättet som var viktigast för en själv. Efter sorgeperioden börjar gå över så finns det oftast bara fina minnen kvar.

- Äh det blir snart 90 igen Teresa, Luuugn, ingen fara...

- JaMenFörHelvetePappaDuKörJu120....

Ska bli intressant som sagt... Snart begravning också, usch har en panik känsla i mig...Vill inte gå men vill jag ju gå, men fan.. tänk om jag får en panikångest attack..fan gör jag då? Kan ju inte gärna bara resa mig upp och gå ut, det är ju skämmigt.. äh får pina mig igenom den där halvtimmen som själva begravning stundas. Men nu ska jag göra något kul:D Ska sticka ner på stan och shoppa lite skoj...tjohej.. Puss å Kram

Efter begravningen var det fika i församlingshemmet och Peters absoluta favorit var smörgåstårta så det fick vi till fikat. Jag trodde jag skulle krevera där inne, det var så himla varmt så svetten bara rann på mig. Verkligen superhemskt alltså!

När allt var över så åkte vi hem till svärföräldrarna eftersom dottern var där. När vi kom så höll hon för munnen och då förstod vi direkt vad som hade hänt. Den lösa tanden hängde nämligen på en skör tråd innan vi åkte så hon tog med sig sin tandburk för det var ju bara en tidsfråga innan hon skulle tappa den och det gjorde hon också :-) Det bestämdes att dottern skulle vara kvar hos sin farmor och farfar eftersom både jag och maken skulle ut på kvällen fast på varsitt håll den här gången.

Jag åkte hem till en kompis senare och där vi satt ett bra tag. Sedan fick vi skjuts hem till en annan tjej och där satt vi bara en halvtimma ungefär innan vi gick in till stan. Hamnade på Koriander och där var det ganska mycket folk. Jag kände att jag inte vara på sånt superbra humör så jag stack till MacDonalds själv för att äta, var så himla hungrig. Skrev till maken att jag var på väg till MacDonalds och det dröjde inte förrän han dök upp där, full och glad i hatten! Han hade verkligen fått i sig en hel del ;-) Sedan kom Ekberg och Per också, Ekberg var som vanligt fullast och pratglad. Herregud, han "stre" i ett, inte en tyst sekund alltså! Pers tjej kom och skulle hämta upp honom och då var hon så snäll och kunde köra hem oss. Perfekt för då slapp vi ta den tråkiga bussen.

Roligast på hela kvällen var när vi kom fram till vårat hus, blev lite komiskt faktiskt när man tänker efter. När jag och maken klev ur bilen så märkte jag att det låg någonting på sätet där maken suttit så jag trodde det var hans mobil, kröp in i bilen. Märkte att det var en hundralapp, kröp ur bilen och viftade med lappen och frågade maken om det var han som hade tappat den. Samtidigt hann bilen köra iväg och maken utbrast att han hade lagt den där för bensinpengar till tjejen. Han ville inte säga något eftersom hon bara skulle neka pengar om han frågade. Nästa gång får maken faktiskt säga något till mig först, jag kunde ju inte veta att han hade lagt hundralappen där med flit!

Idag ska vi ju på bröllopsfest så det är snart dags att göra sig ordning. Jag hoppas verkligen att det finns skugga där borta, annars kommer jag nog dö av solsting och svett!

Sedan är det också så att just på fredag är det 3 år sedan som makens morbror, Peter hastigt gick bort. Så just den dagen Peter gick bort ska vi begrava en annan Peter....

Ikväll kommer det hit kompisar och vi ska grilla lite. Man får passa på såhär på semestern och bjuda hem lite kompisar för att äta och umgås lite.

Nu måste jag snart sticka till apoteket och se om jag kan hämta ut det nya pencillinet, har så himla ont i magen nu och jag är rädd att jag ska få mer ont om jag inte får ta tabletterna i tid. Känner även idag att jag har himla ont i mina händer/handleder, men det tror jag beror på att jag låg i barnpoolen igår och stödde mig med händerna. Man kan liksom inte göra nåt utan att få mer ont... *suck*

Begravningen kommer bli den 11/8 kl 14.00, det är 3dagar innan min födelsedag....

Imorrn bär det av till Örebro för en shoppingtur. Måste börja leta soffa, hittar ju fan ingen i min smak, eller jo..hitta en..men den va ju förjävla dyr och det har man ju inte råd med, oflyt. Men nu vet ni vad ska jag fixa käk här i Laggarhult. Ska baka ett Grekiskt bröd med fyllning, grilla lite marinerad lammfilé och fixa ugnstekt sötpotatis och diverse andra rotsaker och en STOR sallad... det här kommer bli gött serrni;) Tur att det är morstanten som betalar, annars hade det väl blivit snabb makaroner med ketschup hemma i lägenheten, hahah... Nä inte så illa men nästan.

Hörs, Puss å Kraam

Jag har även kontaktat en bergavningsbyrå så på måndag ska jag träffa dem. Vet inte om G ska få följa med oh vara lite delaktig i begravningen, kanske känns det bra för honom?!
Har kollat lite på den post som kommit men det är så svårt att ta tag i någonting just nu. Det är så mycket som ska fixas och göras, saker som J har haft ansvar för som jag nu måste lära mig och veta.
Vissa stunder blir det för mycket och då bryter jag ihop. Hade det inte varit för barnen vet jag inte hur ja hade orkat.

Vill passa på att tacka alla arbetskamrater, både mina och J's som skickat två fina buketter till oss. TACK!

Igår träffade jag min äldsta vän, Josefine. Jag lärde känna henne när hon bara var en bebis och jag var då 4 år. Sedan dess har jag väl alltid känt mig som en kompis/stora syster för henne. Men år 2005 var den senaste gången jag träffade henne, vi växte på två olika håll och därmed växte ifrån varandra. Hon fick ett umgänge jag inte passade in i och vice versa. Men igår var jag på hennes mormors begravning i Helsingborg, hon var så ledsen. Det kändes så skönt att jag fanns där för henne. Jag gav henne en varm kram och därefter var det som om vi inte hade varit ifrån varandra i tre år. Vi umgicks som vi gjorde förr med ett undantag att vi var äldre än förra gången, men ändå. Vi pratade om allt vi har varit med om sedan sist. Allt kändes så bra! Är så glad att jag har fått tillbaka dig i mitt liv, Josefine!

Men en del av mig förstod inte alls. Den ville skrika, säga att det inte alls var ok. Tvinga honom tillbaka med ren viljekraft.

För det är så himla dubbelt. Den person pappa var de senaste åren var egentligen inte pappa. Han var trött och kände att det började närma sig slutet på sitt jordeliv. Han var förändrad.

Men de stunder när han var min pappa. Pappa från när jag var liten, tonåring, ung vuxen. Pappa som kunde allt, som lät mig vara med, lät mig prova på allt. Som alltid tog för givet att jag skulle klara det jag gett mig in i. Som aldrig trodde jag skulle misslyckas. Och om jag mot förmodan misslyckades (prestationsmänniska) var det helt ok, för man kan alltid prova igen om så behövs. De stunderna vet jag inte hur jag ska klara mig utan. Och de andra stunderna, de när han malde på om allt gammalt i timmar, ja, jag vet faktiskt inte hur jag ska klara mig utan dom heller. För det var ju pappa. Ändå.

På fredag har vi begravning.

För pappa.

Så jävla absurt.