Israel är förvisso inte en stat utan brister. Arbetet med att bygga en demokrati av västerländskt mått mitt i en region av diktaturer som helst vill förgöra detta nya experiment har inte varit lätt. Ändå är Israel idag, trots alla hot, är ett öppet samhälle som garanterar mänskliga fri- och rättigheter för alla sina medborgare oavsett etnicitet. Man har också byggt upp ett land som blomstrar såväl industriellt och tekniskt som kulturellt.

De palestinska flyktingarnas historia är en tragedi. Men det är en tragedi som inte har sin orsak i den judiska statens utropande. Hade araberna sagt ja till FN:s delningsförslag 1947 istället för att gå i krig mot Israel hade de två staterna tillsammans kunna fira 60 år nu. Men konflikten har aldrig handlat om gränser. Grundorsaken är och förblir att en judisk stat upprättats på mark som varit under muslimskt herravälde i över 1 000 år, vilket är omöjligt att acceptera för stora delar av arabvärlden.

Men är det viktigt att det finns en judisk stat? Är inte konceptet med en tillflykt för förföljda judar förlegat?

På många håll i Frankrike kan judar inte längre visa sig i kippa utan att angripas, och en fransk jude gjorde för mig den dystra förutsägelsen att de flesta judarna kommer att emigrera därifrån inom tio år. Till och med i Sverige växer antisemitismen snabbt.

Så, ja, det är viktigt att Israel finns. Att det finns ett land i världen där judars liv försvaras, där man inte som i Sverige rycker på axlarna åt den ökande antisemitismen därför att judarna är en så liten väljargrupp. När FN:s generalförsamling för några år sedan antog ännu en resolution mot Israel kommenterade den israeliske utrikesministern detta med att han var tacksam för att det inte är Europa och omvärlden som har ansvar för Israels säkerhet.

Ända sedan statens utropande har Israel varit ett hopp, inte ett hot, för Mellanöstern. Arabledaren emir Feisal välkomnade 1919 en judisk stat och menade att ”bara tillsammans kan vi nå verklig framgång”. När demokrati och mänskliga rättigheter vinner insteg i Israels grannländer kommer säkerligen också freden till Mellanöstern. Då kommer också till sist den judiska och den palestinska staten att blomstra sida vid sida.

Bengt-Ove Andersson

Sekreterare i Samfundet Sverige-Israel, riksorganisationen

Publicerat i Nerikes Allehanda Debatt 26/4

Delar av kristenheten har mest intresserat sig för judarna som objekt för frälsning eller profetisk uppfyllelse, medan huvudfåran länge dominerades av den så kallade ”ersättningsteologin”, som innebär att kyrkan har tagit det judiska folkets plats i Guds frälsningsplan.

Myter om judar som brunnsförgiftare och judiska mord på kristna barn för att användas vid bakandet av påskbrödet spreds under medeltiden och gav upphov till många massakrer på judar. Tyska SS-soldater deltog i Förintelsens massmord på judar och gick sedan i mässan. Göring citerade Martin Luther i sitt försvarstal i Nürnbergrättegången.

Sedan dess har kyrkan samfällt tagit avstånd å det bestämdaste från antisemitismen och i många fall även bett om förlåtelse för sin roll i judarnas lidande. Judarna har visat förlåtande sinnelag, och kyrkan som har försoningens ämbete borde självklart göra allt för att det judiska folket inte åter beljugs och bedöms efter en särskild måttstock. Så har det dock inte blivit.

Michael Sabbah, latinsk patriark i Jerusalem och kär gäst vid kyrkliga anti-israeliska seminarier i Sverige, är ett aktuellt exempel. I sin påskhälsning nyligen varvas fromma fridsönskningar med vitriolmättade angrepp på Israel. Efter att pliktskyldigt ha nämnt offren i den judiska religiösa skolan fortsätter han: ”Vi bevittnar varje dag israeliska angrepp i palestinska städer och mördandet av många palestinier trots avtal med det palestinska styret. Vi kan fortfarande höra ursinnets skrik efter mordet på fyra unga män i sina hem i Betlehem.” Han fortsätter med att förklara att ”staterna”, d.v.s. Israel måste förstå att ”man försvarar inte ett folk med trupper”. Kyrkans män kan alltså gråta över Förintelsens offer, men nåde judarna om de försvarar sina liv. De förväntas fortfarande vända andra kinden till när de beskjuts och bombas.

Här i Sverige har biskopar, ärkebiskopar och även frikyrkliga organisationer under många år gått i samma spår. Det har varit allt från kampanjer för bojkott av israeliska varor, vinklade ”informationskampanjer” där Israel utmålas som hindret för fred i Mellanöstern, kyrkligt arrangerade propagandaresor för riksdagsledamöter och kyrkliga ”följeslagare” som inte uppfyller lägsta tänkbara krav på objektivitet.

Det har alltså skett en överflyttning sedan antisemitism blev något fult i Västeuropa. Liksom kyrkan tidigare kände sig kallad att sitta till doms över judarna, sitter man numera till doms över den judiska staten. Inget nytt under solen, alltså. Många kristna är vakna över problemet och gör vad de kan för att vara en motvikt till den urgamla mästrande kyrkliga attityden. Har inte kyrkan nog på sitt skuldkonto? Är det inte dags att man tar bjälken ur sitt eget öga, kliver ner från domspulpeten och börjar praktisera vanlig mänsklig rättvisa?

Bengt-Ove Andersson
Sekreterare i Samfundet Sverige-Israel