Första gångerna jag var med var jag rätt osäker och rädd. Nu känns det bara fint. Jag vet mer om vem jag är och vad jag vill med mitt liv. Jag börjar också i större utsträckning bli bemött som mig själv av andra. Många av de andra killarna har också fått börja på T (testosteron alltså) och några är i princip klara (dvs de har snart fått sitt nya personnummer). De som inte kommit lika långt får stöd av oss andra och kan fråga om allt som är snurrigt. Allt är tyvärr snurrigt eftersom utredarna och alla andra som är knutna till TS-vården har så olika syn på saker och ting. Vi utbyter därför en hel del erfarenheter, så vi inte står handfallna när vårdpersonal behandlar oss konstigt.

Det här nätverket har räddat mig och gjort allt mycket lättare. Jag tror nog att jag inte är den ende som känner så. Vi är alla olika individer med olika stilar, personligheter och intressen, men på nåt sätt så delar vi en väldigt viktig del. Det går fort att känna sig hemma tillsammans och vara öppna. Vi har haft camp ett par gånger (med olika deltagare) och det som förvånar mig mest är hur snabbt vi liksom lär känna varann och hur nära vi kommer. Trots att några absolut inte är öppna i sitt vardagliga liv och några är egentligen blyga och tystlåtna i vanliga fall. Ibland är det nästan som att vi bara nickar i samförstånd utan att ord utbytts.

Ganska många (typ alla tror jag) av dem jag träffar har en rätt öppen syn på könsroller och en hel del kommer från flatvärlden. De har liksom jag gått ut på ställen med bara tjejer och haft förhållanden med flator. Kontakt med olika feminismer är oundviklig. Från radikalfeminst till biologist på en vecka! Nej, så illa är det inte, men på något sätt blir det mer tydligt att biologi spelar roll. Självklart kan vi inte bryta oss ut ur våra sociala konstruktioner och säga exakt vad som beror på biologi och vad som beror på hur folk behandlar en bara för att man är antingen tjej eller kille eller något däremellan/utanför ramen. Men biologin, i vårat fall de ändrade könshormonerna påverkar oss. Jag mår mycket bättre, är mer stabil i mitt humör, känner mig mer bekväm i min kropp (...samt mer sugen på att använda den) och det påverkar även min personlighet. Jag är fortfarande jävligt anti mot biologister som vill försöka hävda tokigheter som att biologin styr vårt handlande. Biologin styr våra kroppar (rent fysiskt) och till viss del vårat sinne (kemi...), men fortfarande har vi en hjärna med tankeverksamhet. Oavsett kön måste vi kunna använda våra hjärnor och bete oss civiliserat (vilket verkar vara svårare för den halvan av befolkningen som flyttat tankeverksamheten till ett annat organ).

Jag hoppas vi fortsätter använda våra erfarenheter från våra tidigare liv vilket gör oss till mer förstående män i framtiden. Kanske vi till och med kan lära lite vanliga bio-killar (de som är födda med XY och därmed rätt hormoner från början) ett och annat.

I dokumentären "Ers kungliga höghet Westling", som SVT sände för några dagar sedan, satt storheter som Jan Guillou och Expressens Per Svensson och diskuterade just vikten av blodsband. Vilka konsekvenser det månne ha för världens kvarvarande monarkier om det blåa blodet späs ut med vanligt rött (när kungligheter gifter sig med vanligt folk).

Jag vet inte vilket som stör mig mest. Att ämnet fortfarande diskuteras i Sverige anno 2008 eller att svensk public service-tv ägnar en hel timme åt dravlet. Förmodligen det senare. Det tyder ju på att SVT tycker att detta är ett prioriterat ämne! Jisses! Och jag är inte ens övertygad republikan, ska ni veta!

Det som verkligen stör mig, dock, är att Sverige framställer sig som ett demokratiskt, modernt, jämställt och vidsynt land. Att de flesta svenskar anser sig vara ett av världens mest demokratiska, moderna, jämställda och vidsynta folk. Men...när man skrapar lite på ytan inser man att det även i Sverige frodas urgamla, konservativa (för att inte säga reaktionära) och biologistiska tankegångar. Nu menar jag inte att alla svenskar vill bevara det blåa blodet blått. Men vida spridd är t.ex. fortfarande åsikten att kvinnor är mest lämpade att ta hand om barn. Varför finns det annars motstånd till delad föräldraledighet? Och...är kvinnor verkligen lika kapabla i yrkeslivet som män? Hur kan det då komma sig att kvinnor kan ha lägre lön än män med motsvarande tjänst/arbetstid? Och hur är det med vår syn på människor från andra länder? Varför är det svårare att komma till en anställningsintervju om man har ett utländskt namn än ett svenskt?

Svenskar är inte sämre än några andra, på vissa områden har vi förvisso kommit långt, men ibland undrar jag om vissa "landvinningar" verkligen är mer än bara tunn fernissa.

Vi är ett otroget släkte vi människor. Det är inget konstigt med det enligt vissa forskare. Så är det nämligen i naturen.

Kan så vara.

Men vissa hävdar till och med att monogami strider mot den mänskliga naturen och att kvinnors otrohet är ett sätt att säkra artens fortbestånd.

Den biologiska förklaringen till varför kvinnor skulle välja att ha sex med en annan man än den vi lever med, är lika enfaldig som uppfattningen att homosexualitet är onormalt för att det inte leder till reproduktion.

Läs mer i Ab. Läs även andra bloggares intressanta åsikter om WitchBitch, sex, otrohet, reproduktion, biologism, fortplantning, homosexualitet, kvinnor, fördomar,

Jag jobbade kväll med en manlig kollega och vi blev lite förtroliga med varann. Kollegan ville belysa varför vår projektledare, vi kan kalla henne Anna, tidigare hade blivit så engagerad i en diskussion om föräldraskap. Hon är nybliven mamma, förklarade han.

Kollegan menade inget illa. Men när man säger ”projektledare” och ”engagerad” och ”mamma” inpå varann låter det som om Annas äggledare tagit kommandot över hela mötet. Som att hon fått något slags oprofessionellt, hormonstinnt utbrott. Så var det inte alls. I ett sakligt tonfall under en relevant debatt sade hon ungefär så här:

”Livspusslet är en av de allra viktigaste frågorna för vår generation. Hur mycket avkall kan man ge på sin karriär och sina prioriteringar utan att förlora sig själv? Kan vi föreställa oss samma föräldraroll som våra föräldrar hade?”

Eftersom jag är 28 och plastmamma till min sambos barn nickade jag bara. Jag antog att ungefär alla i min generation kämpar med samma frågor, vare sig de har barn eller oroar sig för hur det ska bli med den saken.

Hur är man tillräckligt närvarande när ens identitet och personliga tillfredsställelse är intimt sammankopplad med jobbet? Hur kan man sätta gränser och ta ansvar utan att förlora den lekfullhet som vi ”eviga tonåringar” kopplar ihop med ett lyckligt vuxenliv? Eller som det står på omslaget till Maria Svelands färska roman Bitterfittan – ”Hur ska vi få ett jämställt samhälle när vi inte ens klarar av att leva jämställt med dom vi älskar?”

Anna använde antagligen inte ordet ”livspusslet”. Det är vad det kallas i den svenska debatten, men många av de kvinnliga karriärister det oftast pekar på är själva obekväma med etiketten. Livspusslet myntades av tjänstemannafacket som en välbehövd samlingsterm för de praktiska utmaningarna med att kombinera jobb och familj. Men i den senaste valrörelsen förknippades det i media med borgerliga försök att – som det uppfattades – få kvinnor att stanna hemma.

Många av dem som argumenterar för hemmamammor och vårdbidrag gör det på grumliga biologiska grunder, med eldunderstöd av forskarvärldens mest oreflekterande knäppgökar. Typ så här: kvinnor har känsligare fingertoppar, alltså är de bäst ämnade för barnavård, alltså är det bäst för barnen att inte gå på dagis. Vänta. Va?

Därför blir det väldigt känsligt för unga feminister att kalla det jävla pusslandet vid sitt rätta namn. Att medge, jo, ”we want to have it all”, men det går inte. Vi orkar inte. Att klangen runt trettiostrecket inte kommer från romantiska bröllopsklockor utan könsfällorna som slår igen, en efter en.

Den jämställda vardag som i princip skulle kunna leverera livet vi hoppades på är få förunnad. Till och med hos par som uppfattar sig som jämställda ges – eller tar – kvinnan större ansvar för hem och barn. Många har inte råd att låta pappan ta halva föräldraledigheten. Om mammaidentiteten är ett alternativ i stället för ett komplement till yrkesrollen kostar det dessutom på att släppa in sin karl på den planhalvan.

Mytbilden om heliga mödrar med fingertoppskänsla för blöjbyten lever kvar. Det är fortfarande förbjudet att säga det som alla mammor vet: att ibland vill man bara dunka huvudet i bordet. Blir det ens eget i stället för ungens är det antagligen bara för att man har för mycket skuldkänslor för att orka dra på sig fler.

Anna talade inte om sin egen vardag på mötet, hon talade om min. Hon talade om bristen på förebilder. Jag vill också efterlysa dem. Träd fram, bitterfittor och livspusslare! Kvinnor och män som har hittat en lösning. Berätta. Vi behöver er.

Bilderna på böckernas framsidor är från Amazon.com

Jag hörde ett intressant inslag i P1:s OBS. Det var poeten Susanna Roxman som hade läst The Myth of Mars and Venus: Do Men and Women Really Speak Different Languages? av språkvetaren och Oxfordprofessorn Deborah Cameron.

Deborah Cameron gör upp med John Grays bok Män är från Mars, kvinnor är från Venus - en bok som påstår att män och kvinnor skulle vara så oerhört olika och därför knappt kan förstå varandra. Den typen av böcker var mycket populära för 15-20 år sedan, populärvetenskapliga skrifter som ofta byggde på myter och fantasier.

När fonetikprofessorn Mark Liberman läste i The female brain av Louann Brizendine  att kvinnor använder 20.000 ord per dag - medan män endast använde 7000 ord per dag blev han misstänksam. Han spårade källan till en populärvetenskaplig bok - där författaren fritt uppfunnit siffran. Det fanns alltså ingen grund för påståendet.

Författaren - Louann Brizendine  bad om ursäkt - och sa att i nästa upplaga av boken skulle misstaget rättas till. Men det är så dags då. Myten sprider sig - och både journalister och populärvetenskapliga författare kan komma att hänvisa till den siffran.

Sanningen är snarare att skillnaden mellan män och kvinnors ordanvändande är nästan försumbar - män pratar något mer i vissa sammanhang och kvinnor något mer i andra. Men kvinnor tystnar av någon anledning när det finns män i rummet. Möjligen av hänsyn till personer som anser sig ha högre status, eller på grund av att kvinnor som pratar och avbryter män anses okvinnliga.

Deborah Cameron reagerade också på boktiteln If men could talk (av Alon Gratch). Om man skrivit en bok med titeln If women could think - så hade det blivit ramaskri.

The literature of Mars and Venus, in both the self-help and popular science genres, is remarkably patronising towards men. They come off as bullies, petulant toddlers; or Neanderthals sulking in their caves. One (male) contributor to this catalogue of stereotypes goes so far as to call his book If Men Could Talk. A book called If Women Could Think would be instantly denounced; why do men put up with books that put them on a par with Lassie or Skippy the Bush Kangaroo ("Hey, wait a minute - I think he's trying to tell us something!")?

Men frågan om kvinnor kunde tänka och om de verkligen är som andra människor (män) är inte en så gammal fråga. Den diskuteras fortfarande på vissa håll i världen. Liksom frågan om färgade människor verkligen tänker som blekare människor (den oseriöse Nobelpristagaren James D Watson har åsikter om både kvinnors intelligens, överviktigas intelligens och färgade människors intelligens).

Det finns också oseriösa forskare som påstår att kvinnor är bättre på att vårda - medan män är mer logiska.

Även i Sverige finns personer som inte gjort avkall på denna märkliga människosyn. Den mest omskrivna är kanske Annica Dahlström (Könet sitter i hjärnan).

Vad gäller kvinnor och män så är variationen mellan kvinnor större än mellan kvinnor och män - liksom variationerna i gruppen män. Men att skriva en bok som handlar om hur oerhört lika män och kvinnor är - det skulle inte vara lika säljande. Bokförlag och läsare vill ha populärvetenskapligt mumbojumbo - i stil med Annica Dahlströms och John Grays fantastiska fantasier.

"I'm afraid I think John Gray comes from Uranus," säger Cameron "It's pretty annoying that people like him have made millions peddling this nonsense."

Denna film tillägnar jag Annica Dahlström och andra sexistiska biologister som tror att kvinnor är bättre vårdare, att män inte har känsel i fingertopparna och inte kan städa, som tror att barn som är på dagis blir knarkare, som tror att män inte kan prata - bara sitta i en grotta och mumla ohörbara fraser. Denna film tillägnar jag alla som tror att det som sägs i filmen är på fullt allvar och inte ens garvar åt den - eftersom den bara upprepar det som ni skrivit i era "forskningsrapporter".

Åt oss andra säger jag: håll till godo och garva gott - det är inte mycket annat vi kan göra. Såna som de kommer tyvärr alltid att befolka vårt klot.

They will never go back to Uranus...

~o~

Utdrag ur Deborah Camerons bok The Myth of Mars and Venus - från tidningen Guardian Unlimited. Det är en ganska lång och mycket välskriven artikel. Rekommenderas.

Ur artikeln: Perhaps men have realised that a reputation for incompetence can sometimes work to your advantage. Like the idea that they are no good at housework, the idea that men are no good at talking serves to exempt them from doing something that many would rather leave to women anyway. (Though it is only some kinds of talking that men would rather leave to women: in many contexts men have no difficulty expressing themselves - indeed, they tend to dominate the conversation.)

P1 OBS - lyssna på inlägget som sändes den 26 oktober. Ligger ute i 30 dagar.

Forskare ifrågasätter Annica Dahlströms bok Könet sitter i hjärnan 

Ur kritiken: Enligt Dahlström gör mäns begränsade synfält att de inte kan uppfatta barn eller dammråttor. Vore det så förstår inte vi varför de tillåts vara piloter, taxichaufförer eller flygledare.

Annica Dahlström svarar på forskarnas kritik

Ur försvaret: Glöm inte att vi har en hjärna som formats under miljontals år av evolutionära tryck, där omhändertagandet av avkomman spelat den mest avgörande rollen. Det är därför vi i dag fortfarande har två typer av beteenden och två typer av hjärnor, som genererar dessa beteenden. Därför lever vi i dag!

Malin Ullgren kritiserar populärvetenskapen och Annica Dahlström (och vissa journalister)

Ur Malins Ullgrens kritik: Arbetsplats efter arbetsplats har i snart två decennier utsatt sina anställda för heldagsattacker av vetenskaplig grumlighet. Och så lite igenkänningshumor på det, så att reptilhjärnan och de nedärvda stenåldersprylarna ska gå in i hjärtat på publiken.

The myth of Mars and Venus finns på bokus för 159:- och på adlibris för 166:-.

Om Deborah Cameron

Om Susanna Roxman

Times online om boken av Susannah Herbert

Ur Susannah Herberts artikel: No wonder we like to think our problems can be blamed on a failure of interplanetary communication. It’s easier than admitting we’re all earthlings, and we haven’t a clue.

Times online om boken (samma dag) av Ed Caesar

Cameron is not simply irritated that the Mars and Venus books have filled too many Christmas stockings. Her fervour on this issue runs deeper. There is, she thinks, something regressive, deeply conservative, in this outlook because what it seems to be saying is that we can't change.

Janet Shibley Hydes rapport (pdf) om olikheter/likheter mellan könen. Där likheterna visat sig vara större än olikheterna. Cameron stöder sig delvis på denna rapport i sin bok.