Till/
Bitte Hammargren, Svenska Dagbladet

I artikeln på SvD/Kultur beskriver du Gazabornas problem av olika slag. Visst är det synd om dem, på många sätt.

Men du kommer aldrig så långt som att försöka förklara orsaken till eländet. För att citera Tom Friedman i New York Times den 4/6-2008:

"...after Israel quit the Gaza Strip in 2005, Palestinians, instead of building Singapore there, built Somalia and focused not on how to make microchips, but on how to make rockets to hit Israel."

Men en mycket allvarligare sak är att du är okritisk, utan källkritik (åtminstone skriver du inget ifall du till äventyrs hade kontrollerat Omers påståenden) återger Omars uttalande:

"För fem år sedan, under den andra intifadan, sköts en av hans bröder ihjäl. - Han dödades på väg till skolan av sju kulor från en israelisk prickskytt. En kvinna försökte rädda hans liv, men hon dödades också. Det var den 18 oktober 2003, tidigt på morgonen."

Det är i sig en oerhörd anklagelse. Hur vet du att det är sant? Omar är rimligtvis en part i målet.

Du skrev att "Mohammed Omer – själv ättling till flyktingar från 1948". Är han då mer trovärdig, menar du?
Jag är också ättling till flyktingar från 1945. Gör det mina uttalanden mer trovärdiga för det?
Efter varje krig finns många flyktingar. I Europa finns idag säkert minst 50 miljoner ättlingar till flyktingar. Det ser inte jag som en tillräcklig merit i sanningens tjänst.

Förra gången det begav sig att massmedia körde en drive mot de grymma israelerna som dödar barn med flit var när den lille pojken al-Durra dödades i sin pappas armar under en strid mellan palestinier och israeler. "Israeler är blodtörstiga, det ser ni själva" tycktes inte minst de skadeglada svenska massmedia mena. Även SVT har visat filmsekvensen och då måste det ju vara sant, eller hur?

Nyligen har det visat sig att hela filmsekvensen troligen var fejkad (på engelska "staged") av palestinier, enligt en fransk domstol. Många av den fria världens massmedia har skrivit om nyheten från Frankrike, men i Sverige - där man ju har skrivit ganska mycket om det "bestialiska mordet" - har det förbigåtts med en nästan total tystnad. Ifall du inte vet detta redan, läs t.ex. i den kanadensiska tidningen National Post, eller i den australiska News.com, eller i flera andra massmedia världen över.

Har du skrivit något om detta i SvD? Du ska ju bevaka Mellanöstern åt tidningen, har jag förstått.

Ännu tidigare predikades det från alla kyrkor och dåtidens massmedia att "judarna har förgiftat våra brunnar", därav pestepidemin som härskade i stora delar av Europa. "Alla sa det, alla visste att det var sant" - förstås. Snart ledde det till överlagda massmord på judar.

Att många säger att 2 + 2 = 5 behöver inte betyda att det är sant. En seriös och ärlig journalist nöjer sig inte med dylika utsagor.

Nu har jag dessvärre inga illusioner att svenska journalister går ut journalisthögskolan med någon sorts hederskodex inpräntat i journalisthjärnan, där källkritik intar en framstående plats. Jag har sett för mycket av motsatsen, tyvärr. Men jag anser åtminstone att man kan kräva av äldre, erfarna journalister att de har lärt sig något på vägen. Har jag fel på den punkten också?

mvh,
Julius Glaser
mångårig SvD-prenumerant

På ett suveränt sätt orienterar hon läsaren i dagens mest brännande konflikter, med en nyanserad och analytisk journalistik och ett oöverträffat kontaktnät

Ni kan se direktsändningen från prisutdelningen på kulturhuset via Publicistklubben här.

Jag kan bara instämma i juryns motivering och sälla mig till hyllningskören och be att få framföra mina gratulationer, eller som vi säger på arabiska 1000 Mabrouk Bitte!

Tydligen så är det nördvarning på denna nyhet, men det finns ju likasinnade som uppskattar Amr Diab, Arabiyyun ana  och Bitte!

Fientligheten mot Israel sitter djupt hos stora grupper i det svenska samhället. Efter decennier av ensidig rapportering lever de flesta i föreställningen att Israel är roten till allt ont medan palestinierna genom åren företrätts av hedervärda politiska ledare, utan ansvar för övergrepp och våld.

Lars Adaktusson försökte utöva sitt yrke genom att rapportera från båda sidor i konflikten. Han var i Västbanken och Gaza, i palestinska områden, men även i Sderot och Nahal Oz i Israel. En självklarhet för varje journalist med självaktning. Adaktusson förmedlade nyheter och producerade dem inte.

På hemmaredaktionen och bland kolleger i andra medier möttes min rapportering av skepsis. Faktauppgifter ifrågasattes, diskussioner fördes om det är rätt att sända inslag som kan uppfattas som ett stöd för ockupationsmakten.

Adaktusson menar att rapporteringen från Israel enligt hemmaredaktion skulle produceras så att man uppnådde kritik av ockupationsmakten Israel. Alltså journalistuppdraget omvandlas till opinionsbildarens uppdrag och i detta syfte är det tillåtet att vränga rapporteringen.

Det är precis så som journalister som Cecilia Uddén från Sveriges Radio, Cordelia Edvardson, Bitte Hammargen från Svenska Dagbladet, Stefan Hjertén, TT, Olle Svenning och Helle Klein på Aftonbladet och Britt-Marie Mattsson, Göteborgs-Posten, med flera jobbar. Deras hat mot Israel är ideologiskt och deras rapportering om konflikten styrs av deras vilja att framföra budskap och bilda opinion.

Under förra valet till presidentposten i USA deklarerade Cecilia Uddén att svenska journalister inte behöver vara opartiska. Hon menade att deras uppgift är att genom att styra rapporteringen bilda opinion mot Georg Bush. Alltså producera nyheter som inte riktig stämmer med verkligheten men uppfyller målet att bilda opinion i den inriktning som man vill uppnå.

Enligt definitionen är Cecilia Uddén inte journalist - hon är partisk opinionsbildare..

I den svenska debatten behöver man inte vara hängiven supporter av den israeliska regeringens politik för att betraktas som proisraelisk. Det räcker att ha ambitionen att låta båda sidor komma till tals i skildringen av konflikten mellan israeler och palestinier, skriver Lars Adaktusson i sin kolumn.

Ett exempel på förvrängning av nyheter hämtas från förra veckan rapportering om den s.k. ”humanitära katastrofen” i Gaza.

För ca två veckor sedan attackerade Hamas terrorister bränsledepån som ligger vid gränsen mellan Israel och Gaza. Två civila Israeliska lastbilsförare som kör bränsle till depån - som slussar vidare till Gaza - blev mördade. Övergångsstationer mellan Israel och Gaza attackerades fyra gånger under två veckor och orsakade delvis en förhalning av förnödenhetsleveranser till Gaza. En rapportering om detta skulle ge en förståelse för de minskade leveranserna hos svenska radiolyssnare. Det vet Cecilia Uddén. När hon rapporterar om fallet berättar hon att detta är en israelisk hämnd för att två civila israeler dog i en raketattack. En rapportering som är förvrängd och inriktad på att beskylla Israel för kollektiv bestraffning av palestinier och en våldspiral. När jag ringer till P1 och anmärker på detta lovar de att återkomma eller rätta till misstaget. Två löften som inte är uppfyllda.

Självklart erkänner inte dessa s.k. ”journalister” att de egentligen jobbar som opinionsbildare. Vad som är märkligt är att ansvarig utgivare inte tar itu med detta problem för att återvinna respekt för svensk journalistik.

Förhoppningar väcker den Yrkesetiska kommittén i Journalistförbundet som omarbetar sina regler för mottagande av s.k. stipendier för journalister efter ett fall då en känd journalist från GP tillsammans med 7 andra journalister fick ”stipendier” från Svenska kyrkan för att deltaga i en resa på Västbanken som ensidigt inriktades mot Israel. Gert Gelotte från GP skrev fyra flagranta antiisraeliska artiklar på ledarsidan i GP efter den resan.

Vår förhoppning är att nästa generations journalister har högre yrkesmoral.

Källa: SvD Lars Adaktusson 080423

Oded Meiri
FiM ::

EN ENKEL ANALYS av Hamas visar att:

* Hamas erkänner inte Israel
* Hamas stadga uppmanar till förintelse av Israel.
* Hamas utövar terror genom att utföra självmord, skjuta raketer mot civila.
* Hamas utövar terror mot minoriteter i Gaza, t.ex. kristna.
* Hamas behandlar kvinnor som mindrevärdiga människor.
* Hamas mördar egna interna fiender, t.ex. Fatah medlemmar
* Hamas eftersträvar bildandet av en muslimsk stat i hela Mellanöstern med Sharialagen som grund.

Alla dessa kvalifikationer visas öppet av Hamas så att även Mona Sahlin, Bitte Hammargren SvD, Cecilia Uddén SR m.fl. lätt kan förstå att Hamas inte är en demokratisk organisation även om de vann ett demokratisk val. Varför vill dessa människor ändå satsa på en terrororganisation?

Det torde vara så att enbart naiva människor tror att Hamas kommer att lyssna på dem och acceptera terrormetoder för att nå fred. Dessa människor vill jag råda att studera Chamberlains agerande mot Hitler före andra världskriget.

Vill jag däremot realistiskt tolka deras agerande så kommer jag till slutsatsen att en judisk stat i Israel inte ingår i deras världsbild. Tvåstatslösningen som dessa människor förespråkar en palestinsk stat på Västbanken och Gaza utan en enda jude (alla bosättningar skall avvecklas). Det är en stat med palestinsk majoritet i Israel - och palestinska flyktingars rätt att återvända - och en stat med 65 % majoritet för palestinier i Jordanien där inga judar bor idag.

Häromdagen träffade jag representanter för svenska organisationer som säger sig jobba för fred och för tvåstatslösningar. Inga av deras representanter svarade ja på min fråga om de accepterar Israel som en självständig judisk stat. Om jag har fel är det lätt för dessa människor och institutioner att svara på min fråga:

Accepterar ni en tvåstatslösning med en judisk stat vid sidan av en palestinsk stat båda inom säkra gränser?

Jag ber er: svara Ja.

Oded Meiri
FiM

TVÅ DAGAR dessförinnan träffades två bröder och deras mor av en Kassamraket som sköts från Beit Hanoun. Det är samma by som bonden i Hammargens artikel och som bor vid den israeliska gränsstaden Sderot. En av bröderna, en 8 årig pojke, skadade svårt och läkarna var tvungna att amputera ett av hans ben. Cirka 50 raketer sköts mot Sderot under förra veckan. Invånarna i Sderot är upprörda och demonstrerade båda i Jerusalem och Tel Aviv.

Man tycker att en erfaren journalist som Bitte Hammargren skulle åkt de 10 kilometrarna från Beit Hanoun till Sderot och rapporterat om den tragiska händelsen; om hur människor i Sderot kan leva under ständiga beskjutningar; om Gaza som blev fritt från Israel men i stället för att satsa på utveckling av jordbruket ägnar man sig åt vapenindustri.

Bitte Hammargren håller fortfarande samma still. Hon bryr sig mer om palestinska grödor än om israelisk fot.

Källa: Bönder drabbas hårt av blockad SvD

Oded Meiri