I tangon, säger en del, är det bäst när man inte behöver känna sig för om vilket avstånd folk är bekväma med utan går rakt in i omfamningen. Pang in bara, och iväg.

Så gjorde jag på bluesnight.

Blues dansas nära, kropp mot kropp, och har inga föreskrivna steg eller mönster. Särskilt i USA finns det folk som undervisar blues på vad som ska vara autentiskt sätt, men de flesta som dansar blues gör det utifrån allmänt danskunnande kanske med lite argentinsk tango eller foxtroterfarenheter i bakfickan.

Det här var bara föra och följa, ingenting annat. Bluesnight var kontakt. Jag är egentligen ganska blyg rent kroppsligt, så varför jag kastade av mig det på bluesnight är en gåta. Stämningen och arrangemanget uppmuntrar till det. Eftersom kroppslig kontakt ledde till kontakt av en annan sort, den lek med kroppars rörelseriktning i rummet som är mitt knark, var det bara att hänga på. På bluesnight kände jag för första gången att jag kunde dansa.

Jag tror att de flesta var ännu "väljigare" på bluesnight än på lindykvällarna, men det gjorde mig mindre. Jag vet inte om jag egentligen dansade mera än på lindykvällarna, kanske till och med lite mindre, men jag blev inte nedslagen av det för själva dansen var så bra. Oftast, i alla fall. Stolpskotten har jag glömt, förutom då han som försökte dippa mig och tappade mig på golvet. Först efter att jag på vant kampsportsmanér studsat upp för att fortsätta, reflekterade jag över att han inte ens bad om ursäkt - och jag blev inte ens rädd. Jag måste ha varit hög på någonting den kvällen. Frågan är bara på vad.

En amerikan bjöd upp mig flera gånger och gav mig massor av vackra omdömen. Sen begick jag nybörjarsynden att överbelasta honom, och fattade det inte förrän han nog ledsnat ganska ordentligt på mig. Märkligt nog kom han aldrig med några ursäkter för att dra sig undan, förmodligen för att han faktiskt gillade att dansa med mig - även om det fanns gränser. Jag skäms lite när jag tänker på det, även om det nog är ganska naturligt att man lätt gör så.

När jag kom hem efter lägret skulle jag dansa blues. Lindy, javisst, men mest blues. Det var helt självklart.

------

Andra bloggar om Herräng, bluesnight, blues, dans, kroppskontakt

Kursen börjar bra. Det är jämn könsfördelning, faktiskt en förare över för ovanlighetens skull. Frida och Zacke undervisar denna engångskurs om två timmar. Vi gör enkla steg i tät omfamning, med rörelseriktning runt väggarna istället för på fläck som i lindyn. Det påminner inte så lite om tangon, fast med vanlig pardansposition lite snett omlott istället för rakt mittemot varandra. Dock plockas mina tangovanor ur mig, steg för steg. Inte släpa fötterna utan kliva ordentliga steg, och kanske framför allt - vi inte bara får utan ska röra på höfterna, en dödssynd i tango.

När en timme och en kvart använts till grundläggande rörelsemönster, börjar det blandas in mera lindyaktiga figurer i dansen. Här blir det svårt att hålla kvar dansens karaktär, och för de förare som inte tidigare fört just de här lindyfigurerna blir det krångligt. Jag demonstrerar en av dem hur Texas Tommy fungerar genom att gå in nära, lägga hans arm bakom hans rygg och föra ut honom i en snurr med kroppsvridning. Han ser förvånad ut, men metoden fungerar uppenbarligen för sen får vi till det.

Flera figurer läggs ihop i en liten slinga, och mängden material per undervisad minut ökas drastiskt. Det är ett fåtal av förarna klarar av att gapa över det kursinnehållet. När förare kämpar för att klara av en kurs som egentligen är lite för mycket för dem, hanterar de saken på lite olika sätt men alltför många blir obehagliga att dansa med. De vill ju lyckas föra hela stegsekvensen, och en del av dem våldar då gärna igenom de delar som de inte lyckas föra på vettigt sätt. När stegen undervisas som slingor, där steg eller turer läggs på varandra i en viss ordningsföljd, ökar frustrationen om man inte lyckas föra en av länkarna i kedjan - då får man ju aldrig komma i mål! Misslyckandet blir väldigt tydligt, jämfört med om man får träna på sakerna var och en för sig.

Jag dansar med en man som försöker göra det som visas samtidigt som han tittar på lärarna. Sånt blir aldrig bra. Hallå, är du medveten om att du håller i en annan människa? och faktiskt tagit på dig ansvaret för hennes placering i rummet? Allt som vi tränat på den första timmen, med nära kontakt och känsla för vad den andre befinner sig, är som bortblåst. Mycket riktigt känner han inte heller att jag inte är med för fem öre när han helt plötsligt, i en liten paus medan lärarna väntar på att gruppen ska samla sig så de kan börja prata, drar iväg med det steg där han tar över delar av min kroppsvikt. Vi tappar balansen, men undviker att falla omkull. Jag blir ordentligt förbaskad och inte så lite skärrad.

Helt plötsligt ser jag gruppen av män i salen med helt andra ögon. Hur många av dem har jag lust att anförtro min vikt åt, i den här situationen där jag inte på motsvarande sätt får hantera deras? Kanske en fjärdedel, max. Av dem känner jag igen de flesta som tangodansare, och jag misstänker att av de övriga är flera gamla vana foxtrottare som åtminstone är vana att jobba med nära kontakt.

Med nästa förare inser jag att oops, jag har gjort en viktig sak fel i det där steget. Föraren ska inte behöva ta så stor del av min vikt som jag trott, för jag ska göra ett steg där så jag får en ny stödpunkt och kan ta en viss del av min egen vikt om än inte all. Varför jag underlåtit att göra det steget vet jag inte. Möjligen är det för att figuren något liknar ett tangosteg där föraren verkligen tar över vikt och man inte kliver framåt, eller för att jag haft vikten på bägge fötterna så det känts onaturligt att kliva iväg? Jag är fortfarande spänd och stressad, men gör mitt bästa för att slappna av med de förare jag känner att jag kan lita på. Stressen släpper, det blir lättare att slappna av men jag är fortfarande lite skakig. En av de sista jag dansar med för det svåra steget ypperligt, hur behagligt som helst - mycket riktigt en vansinnigt duktig lindypojke. En bra avslutning, men jag är mycket skeptisk till att försöka dansa blues med folk som gått den här kursen. Jag vet ju vad de kommer att försöka föra, och att ytterst få av dem klarar av det. Jag vet vilken del av gruppen som kommer vara mest mån om att försöka föra det där steget på dansgolvet... den grupp som allra minst klarar av det, för de har minst aning om hur obehagligt det kan vara.

Jag bara tål inte när dans blir obehaglig... jag tål det verkligen inte. Skakar alla andra tjejer fort av sig sånt här och går vidare? Är det jag som har extremt låg obehagströskel? Egentligen tycker jag inte det är den karl som nästan drog omkull mig jag borde vara vansinnig på, utan på den stressiga undervisningsmetod som lurar män/förare att försöka utföra moment som de inte kan föra.

Ute på dansgolvet, när det råder fri uppbjudning, då kan jag undvika att dansa med folk jag inte vill dansa med - och till långsam musik kommer jag att bli extra försiktig, det är en sak som är säker. På kurs däremot... där dansar man med alla, och normalt tycker jag om det systemet. Det är enkelt, okomplicerat och skapar en bättre stämning i gruppen om man slipper det väljande och vrakande som är en del av spelets regler på socialt dansgolv men generellt sett inte på kurs. Jag som brukat gnälla på tangokulturen, där folk mest dansar med "sin egen partner" även på kurs... har jag skäl att ändra mig nu? Förvisso är det fler saker i tangon som riskerar att bli ordentligt obehagliga med en riktigt klantig förare än i lindyn, där man håller lite större avstånd och själv ansvarar för sin vikt och sin detaljplacering. Om man utgår från att det alltid kommer att finnas en stor mängd rent obehagliga förare, då är det det logiska sättet att hantera det att inte utgå från att alla ska dansa med alla på kurs. Ja.

Å andra sidan, är de obehagliga förarna verkligen dömda att förbli obehagliga förare? Eller är det danspedagogiken, eller brist på sådan, som gjort dem sådana?