Det här är en låt jag har spelat sönder de senaste dagarna. "True, True, True" av Ken Parker, en obesjungen legend i den jamaicanska musikhistorien. Om ni söker på "Ken Parker" på wikipedia så kommer ni till en karaktär i en italiensk serie. Men det här är en annan snubbe. Parker hade en stor hit med "My Whole World Is Falling Down", som spelades in hos Coxsone Dodd i Studio One. "True, True, True" är däremot inspelad i Treasure Isle. Jag kan inte motstå låtens optimistiska budskap, musikaliska arrangemang och Ken Parkers underbara röst. Ken Parker sjunger "Every man can find a good woman". Jag hoppas att dessa ord slår in. (Ännu en i raden av saker som borde ha blivit av tidigare.) I mellantiden låter jag mig förföras av "True, True, True".

Lyssna också på: "My Whole World Is Falling Down" och "Jimmy Brown".

Trots likheter i titeln handlar "Bam Bam" och "Ba Ba Bom" om helt olika saker. Jamaica i slutet av 60-talet var en tid av musikalisk omvälvning. Denna omvälvning tog sig uttryck dels i ett långsammare tempo och dels i texter som handlade om den växande rude boys-kulturen. (Lyssna på "Rudie Bam Bam" och "Rude Boy Gone Jail" av The Clarendonians för underbara exempel!)

"Bam Bam" är ytterligare ett exempel: "If you trouble this man, it will bring a bam bam". Dessa låtar tjänade säkert sitt syfte, och texterna i rocksteady är visserligen alltid av sekundär natur. Men jag tycker ändå att låtar om kärlek, dans och lycka har en mer tidlös karaktär.

"Ba Ba Boom" har inget att göra med rude boys: "Everybody get ready/It's time to rocksteady/It's ba ba boom time, yes it is". Och när The Jamaicans sjunger om "ba ba boom time" så har inte det med våld att göra: "People are dancing/Teenagers romancing/It's ba ba boom time, yes it is". Ett enkelt positivt budskap. Dansa och var glad.

Jo, tjosan. Men det är en underbart vacker låt. Ni hittar den här.

Lyssna gärna också på "Remember That Sunday", en duett tillsammans med Alton Ellis, kungen av rocksteady. Det är nästan Marvin Gaye - Tammi Terrell där. "Remember That Sunday" hittar ni här.

Man måste älska människorna.

Peter Guralnick skriver i Sweet Soul Music: Rhythm and Blues and the Southern Dream of Freedom att soul "is not ... (contrary to most received opinion), a music of uninhibited emotional release - though at times it comes close. What it offers, rather, is something akin to the 'knowledgeable apprehension,' in Alfred Hitchcock's famous definition of suspense, that precedes the actual climax, that everyone knows is coming - it's just nobody is quite sure when." Soulen skiljer sig sålunda från rock'n'roll som erbjuder detta utlopp för känslorna. Jämför t.ex. Otis Redding med Little Richard, och skillnaden lär vara hyfsat tydlig.

Jag vill påstå att rocksteady är för ska vad soul är för rock'n'roll. Lirare som Alton Ellis och The Paragons hade förmågan att, precis som de amerikanska soulartisterna, balansera på den där smala plankan som skiljer leda från eufori. Och såväl rock'n'roll som ska har en tendens att bli ganska uttjatad och enformig, till skillnad från soul och rocksteady, vars företrädare oftast inte förlorar sig själva i euforin. Det är kanske därför jag föredrar soul framför rock'n'roll och rocksteady framför ska.

"Hold Them" av Roy Shirley är ett utmärkt exempel på vad jag menar. Även om den bygger upp till ett orgasmliknande crescendo så behåller den sin tillbakalutade taktgång. "Hold Them" var stilskapande för rocksteadyn och Roy Shirleys enda riktigt stora hit. (Möjligtvis tillsammans med "Get On the Ball".)

För övrigt tycker jag att vi skänker en tanke eller två till Mikey Dread.