Inom kampkonst är det en del av kulturen att saker inte måste vara roliga på en gång. Lärande tar tid, det är normalt. Nybörjarterminen kan få vara lite gnetig, det är sen det roliga kommer. Man måste lära sig falla innan man kan ta emot teknik, till exempel. Det roliga kommer sen, det är bara att acceptera. Inom dans däremot förmodar man att folk inte har tålamod att vänta.

Prova på-lektioner i pardans är som dansens vanliga nybörjarundervisning brukar vara, fast värre. Lär ut några turer och spring igenom dem alldeles för snabbt, "så folk får känna att de gjort något". Undvik allt prat om att föra och följa, sånt klarar nybörjare ändå inte av. Skulle man prata om att föra och följa på ett sånt nybörjarintro finns ju risken att folk förstår att här finns någonting som är lite komplicerat, som tar lite tid att lära sig. Då kanske de försvinner ut och gör något annat istället. Dessutom är förande och följande ganska generellt; ungefär samma grundprinciper gäller för de flesta pardanser. En introlektion i tango där man dansar tryckare istället för tango skulle ge ett konstigt intryck. Att den förmodligen skulle ge en bättre bas för fortsatt tangodansande än den där förkättrade sekvensen som heter salida, det är en helt annan sak.

Jag har vid ett par tillfällen tagit med mig en bekant till ett prova på-tillfälle i någon dans. Under och efteråt har jag känt att hjälp, vilka ovanor han eller hon får lära sig nu. Inte lär han eller hon känna efter vad hon gör efter det här, utan bara leta komplicerade steg och trix utan att känna efter... så dumt, och så onödigt.

Om jag i framtiden tar med mig någon till ett prova-på som inte är van dansare i någon annan dans, tror jag att jag ska inleda med mitt alldeles eget lilla intro. Vad det ska innehålla? Föra och följa, såklart. Pardansens själva kärna, den som garanterat inte kommer att rymmas i prova på-lektionen. Om människan har sysslat med någon som helst kontaktsport förut - aikido, judo, jujutsu, brottning, kontaktlekar från teaterns värld, kanske även ridning - så blir det enklare, för då finns något att utgå ifrån.

Jag skulle börja med att känna på kontaktpunkterna: handen i ryggen och de händer som håller i varandra. Känna på de "styrmedlen" en stund, var för sig och tillsammans. Prata om, visa och demonstrera hur man för och hur man tar emot förning. Kanske trippa igenom några basala figurer utan steg* för att känna på förningen. Prata om hur det funkar med partnerrotation på lektioner, att man kommer att få dansa både med de som kan föra respektive följa, de som inte har en susning, och de som tror att de kan men faktiskt inte gör det. Att andras dansageranden i viss mån går att styra, genom det egna.

Jag skulle också säga att när det går att få grundsteg och ett par figurer att funka samtidigt som man faktiskt för och följer dem, då kan det vara idé att testa att dansa lite "på riktigt". Försöker man före dess, då är det enda man kan göra att fuska. Förvisso finns det massor av duktiga dansare som börjat sin dansbana genom att fuska. "Fake it 'till you make it" är en gångbar strategi, särskilt om man klarar av att göra det leende så alla tillfälliga och möjliga partners ser att man är en trevlig prick. Själv dansar jag mycket hellre med nybörjare som för mig efter bästa förmåga, än med människor som fuskat i två år. Jag har inget intresse av att lära upp fuskare, så jag har inget skäl att släpa med folk till prova på-sessioner utan att åtminstone förse dem med lite motgift.

------

* Det där att trippa igenom figurer med massor av små steg är något som Harlem Hotshots brukar göra. Jag vet inte var de har det ifrån, men det är faktiskt en fin pedagogisk finess. På det sättet kan de få folk att träna in en ny figur med lite fokus på hur den förs och följs, inte bara på stegen. Jag har klagat på Hotshottarnas pedagogik mer än en gång, så det är inte mer än rätt att ge dem ett erkännande ibland också: ska man ha turbaserad undervisning, är det här jättenyttigt.

------

Andra bloggar om lindy hop, pardans, kampkonst, kampsport, nybörjare, prova-på, introlektion, danspedagogik

Vad katten stod hon och sade? Jag glodde dumt och inte så lite surt på den blonda tjejen som för ögonblicket funkade som ledare eller lärare. Skulle jag själv se till så jag kom runt 180 grader, själv ansvara för min position i flera taktslag? Var inte det killens/förarens sak att ta hand om? Hur var det nu med allt skäll man fick om man "gick själv"?

Det var inte för min egen skull som jag gick på den här lilla extrasessionen. Den var insatt eftersom det kommit såpass många rena nybörjare direkt in i nybörjarmedel på vecka två, och alltför många dansare utan grundläggande hum var ett problem för gruppen. För ovanlighetens skull var det tjejbrist, så jag gick till extralektionen för att hjälpa till som träningsdocka. Själv räknade jag med att det som lärdes ut där skulle vara så basalt att jag efter mer än 20 lektioner redan kunde det, men där högg jag i sten.

Den kvinnliga läraren/ledaren gick alltså på mig med detaljkorrigering, berättade vad jag gjorde för fel och hur jag skulle göra. Jag blev paff, tappade hakan, trodde inte på henne och blev sur över att betraktas som en del av problemet istället för osjälviskt hjälpmedel. Sen tvingades jag inse att hon hade rätt. Jag jobbade på att få till det, det gick rätt bra. Problemet löst, och när det väl var löst insåg jag att ja, det hade varit ett problem.

Varför hade ingen av de dyra proffslärarna sagt något, inte på hela första veckan?

I efterhand förstod jag vilken av lektionerna som det var meningen att jag skulle ha lärt mig vilken position som var "rätt" på fyran i swingouten. Emellertid var det så att jag inte tänkte i termer av var jag ska befinna mig vid vilket taktslag; jag tänkte i termer av att följa. Så länge ingen förklarade för mig att här finns en position som faktiskt inte kan föras, där följaren själv ansvarar för att ta sig till rätt läge, gick det inte in i min hjärna. Jag behövde få detta särskilt påpekat för mig, och det fick jag inte - inte förrän denna min brist ingick i högen "allmänna problem som folk borde fixat till långt innan de försöker sätta sin fot i nybörjarmedel".

Var det många av nybörjartjejerna som missat att ta till sig det här, eller var det bara jag? Om det varit många borde väl hela gruppen fått sig en gnuggning på saken. Men om det bara var jag, varför tog ingen lärare sig tid att påpeka detta mitt grova fel så jag kunde rätta till det? Ibland på kurser har jag sett hur man springer förbi och kör över "den hopplösa eleven", den som ändå inte har kapacitet att ta till sig kursmaterialet och som inte kan tillåtas sinka hela gruppen. Var det så de sett mig? Eller var det helt enkelt viktigare att mata gruppen med fem turer till att bli förtvivlade över?

Den uppmärksamme läsaren undrar förstås varför jag var kvar på Herräng vecka 2. Jo, jag såg en chans att få mera av min drog... jag ville ha en bluesnight till. Jag hade ingen bil och kände ingen som körde fram och tillbaka, så valet var att åka hem eller stanna - och då stannade jag, till och med onsdagen. Sen var det också så att jag verkligen ville lära mig det här. Jag hade ännu inte kommit fram till att såga undervisningen i sin helhet. Efter min första Herrängsvecka skyllde jag fortfarande mina brister mest på mig själv. Vi var inte så många från första veckans nybörjargrupp som stannade kvar till andra veckans nybörjarmedel, men vi som gjorde det hade faktiskt något gemensamt: vi var dels envetna som synden, och dels misslynta över vad vi kunde och hur vi klarade oss på dansgolvet. Upp i sadeln igen, skam den som ger sig. 2004 gavs nybörjarnivån bara första veckan, så något nivåval gavs inte.

I år kostar nybörjarveckan 3600 kronor, och jag tror inte det har höjts särskilt mycket sedan 2004. Om jag istället hyrt mig duktiga amatördansare för privatlektioner hemma i Stockholm hade jag fått mina grundläggande misstag tillrättade mycket snabbare och avsevärt billigare.

Därför, MaXMC som undrade varför jag inte åkte till Herräng i år. Därför har jag ingen större lust med Herräng. Jag försvann ganska fort ut från lindyn till tangon så jag hann bara med ett enda läger till, i Uppsala - en mycket trevligare erfarenhet. Om jag sätter igång och lindyhoppar mer seriöst i framtiden igen kommer lektionspaket på Herräng fortfarande att främst ge mig associationen "en av de sämsta affärer jag någonsin gjort", för att inte säga "lurad".

Nej Ulla-Bella, jag förväntade mig inte att bli någon dansfantom på en vecka. Jag förväntade mig bara att om något arrangeras som tar tre och ett halvt tusen av mig, ska jag få ut en hel del av själva kärnverksamheten alltså lektionerna i lindy hop. Du säger i princip "Herräng är inte för nybörjare", och det kan jag hålla med dig om - men i så fall borde man väl inte hålla nybörjarkurser där över huvud taget.

Enligt Jonas har arrangörerna gjort en del förbättringar de senaste åren, alltså efter min nybörjarvecka. Jag antar och hoppas att det är sant.

Jag vet inte vem den blonda tjejen var som fixade till mina swingouter. Hon var svensk, blond, och ganska lång. Hon rekommenderade mig att ta lektioner i SSS när jag kom hem, men jag uppfattade det som att hon inte själv kom därifrån. Förmodligen var hon inte från Stockholm. Om du ser det här så ber jag om ursäkt för mina dolska blickar, och framför istället det tack du inte fick då. Det tog mig ett tag att förstå vilken tjänst du gjorde mig.

------

Andra bloggar om Herräng, lindy hop, dansundervisning, pedagogik, dans, swingout

Det började bra och grundligt. Ett steg i tagen. Han går framåt, hon går bakåt. Klick. Kontakt.

Simon Selmon undervisade en liten introduktionsklass i tango på egen hand. Hallå där, sade jag liten? Hela gymnastiksalen var full med folk.

Man ska luta sig lite framåt, sade Simon. Damerna brukar för det mesta ha lite klack, det hjälper till. Simon hade även instruerat introlektionen före bluesnight, och det var ganska mycket samma sak. Förmodligen använder han sin tango som bas för bluesdans.

Sen introducerades ett korssteg, och sen kom raskt en lång stegsekvens flygaden genom luften. Pang. Mina kavaljerar började säga åt mig vad jag skulle göra. "Där ska du korsa benen". Jamen om jag inte känner att jag ska korsa... då ska jag väl inte göra det??? Eller??? Min förvirring var total. Salidan, denna underbara undervisningsmetod som får folk att sluta känna efter vad de håller på med för att istället göra "rätt".

Det arrangerades lite tango i caféet på nedre botten i Folkets hus. Jag tittade på. Det var inte många som dansade, bara tre eller fyra par. Min favoritpartner från lindykursen hade hittat sig en ryska som kunde dansa tango. De dansade enkelt i kontakt utan större åthävor, bara lite märkliga svep med benen ibland. Några andra par dansade med stora gester. Jag tyckte det enkla såg mycket bättre ut.

Varför är då nybörjarundervisningen på Herräng så sällsynt usel?

För det första är dansundervisning ofta ganska dålig, och alldeles särskilt nybörjarundervisning. Metoden "låt folk dansa turer tills de småningom av sig själva fattar vad det faktiskt är att dansa" är inte mycket till pedagogik. Att den är den förhärskande skulle jag tro beror på att danslärare under minst ett århundrade levde på att undervisa folk inte i att dansa, utan i att överleva i ett socialt sammanhang som krävde dans. Idag måste man inte längre kunna dansa för att klara av sällskapslivet, och enda tillfället då många tar sällskapslivsrelaterade danslektioner är inför brudvalsen. Istället undervisar man människor som har eller vill ha en hobby, och som man faktiskt borde kunna utgå från är intresserade av att lära sig.

För det andra är man på Herräng vad jag kan se ganska strikt med att undervisa enbart turer på lektionerna. Förmodligen är det meningen att man ska köpa privatlektioner, om man vill lära sig teknik. Så funkar det normalt i USA, har jag fått höra från en före detta tävlande baldansjänkare. De svenska lindylärare jag sett som experimenterat med att faktiskt lära ut teknik i grupplektioner har generellt sett varit glada amatörer. Vill man leva på att vara danslärare är det säkert trevligt att få in sitt levebröd på turbaserade grupplektioner som man kan undervisa utan större ansträngning, och tillfredsställa sitt behov att se sina elever utvecklas på privatlektionerna. (Den argentinska tangon skiljer ut sig lite här, vad jag kan se. Där är fokus på teknik är överlag större och kommer kanske framför allt in på en lägre kursnivå. Där finns även ett fåtal lärare - även professionella - vars undervisning är helt teknikbaserad.)

På Herräng snurrar alla lärarpar runt mellan alla olika grupper på olika nivåer. Man återser lärarparet varannan dag, eller så. Som tredje punkt i min lista som är menad att förklara hur man lyckas åstadkomma så usel undervisning skriver jag: Ingen gör något som helst försök att överblicka hur gruppen utvecklas, och att ingen försöker beror på att det är praktiskt omöjligt. Ett lärarpar kommer in, undervisar sina turer, säger tack och hej, springer runt och undervisar andra grupper, och återser nybörjarna om två dagar. Lennart sade att lärarna försökte verkligen prata med varandra om vad man gjort med eleverna och inte, men det går ändå inte att få någon överblick på det sättet. Dessutom skulle det inte förvåna mig om kommunikationen lärarna emellan mest gick ut på att berätta vilka turer man undervisat, så alla lärarpar kunde komma med nytt material... det är ett logiskt tänk i grupperna på högre nivå, men inte, inte, definitivt inte i en nybörjargrupp.

Min fjärde punkt hör ihop med den tredje. Förmodligen har man tidigare år upptäckt att nybörjarna blir förvirrade när olika lärare kommer med sina pedagogiska knep och beskriver dem som sanningar, och sedan kommer någon annan lärare och vill ha det helt annorlunda. Som van dansare - som svartbälte i dans, för att ta till min standardliknelse - blir man inte störd av sånt, för man förstår att folk kan göra olika men kärnan är ändå densamma. Nybörjare brukar däremot bli grymt förvirrande att få olika budskap på olika håll. Nybörjarpedagogik i budo går oftast ut på att förenkla träningen till något som nybörjarna kan ta till sig. Olika lärare förenklar på olika sätt, men ofta har man bara en lärare så man blir inte varse detta. I ett försök att åstadkomma en enda linje för nybörjareleverna att följa, har lärarna på Herräng helt enkelt skurit bort sina pedagogiska knep och linjer för att inte förvirra. Kvar återstår bara skalet. På högre nivå behöver de inte göra så, för där klarar eleverna av att olika lärare är olika.

Min femte punkt handlar också om samordning mellan lärarna. Harlem Hotshots, som undervisar i Stockholm och som Herrängsarrangörerna ingår i, lär ut nybörjarlindy med fört baksteg på ettan. Det gör man även i SSS, som ju Hotshottarna historiskt sett har starka band till, men i större delen av lindyvärlden har man skippat detta. Att föra baksteg på ettan är enkelt och tydligt, men framför allt är det autentiskt. The Rhythm Hotshots, föregångaren till Harlem Hotshots, sprang fram ur medlemmarnas önskan att återskapa lindyn som den var en gång. Herräng är det "autentiska" lindylägret som spelar nästan enbart musik från swingeran, som har gäster från the good old days som stående inslag och dragplåster - självklart ska man undervisa nybörjare att göra på klassiskt vis, alltså föra baksteg på ettan. På högre nivåer kan lärarna förmodligen undervisa lite som de vill; att man måste välja det ena sättet är för nybörjarnas skull. Problemet är bara att de flesta av lärarna, eller i vart fall många av den, normalt inte för baksteg på ettan. Alltså kan de i än mindre grad använda sig av vad de lärt sig om att undervisa nybörjare i egen regi.

Min sjätte och sista punkt är något som dansare på alla nivåer klagar på: grupperna på Herräng är gigantiska. Det ger lärarna ännu mindre chans att överblicka gruppen, och än mindre möjlighet att gripa in med teknisk korrigering där det behövs.

Min slutsats är att det vore mycket bättre att låta ett enskilt lärarpar ta hand om nybörjarna, och köra sitt rejs under en vecka. Eventuellt kunde man ha gästlektioner med något annat lärarpar, upp till maximalt en sådan per dag. Det kunde säkert vara nyttigt just för att illustrera det där med att det finns flera olika sätt både att lära ut och dansa lindy. I så fall ska det ordinarie lärarparet helst stanna kvar under dessa lektioner. Då ser de inte bara vad som undervisats, utan hur gruppen tog till sig det. Sen kan de bygga vidare därifrån, och kanske till och med visa sitt sätt att göra något som det andra lärarparet gjorde annorlunda.

Självklart har ingen av de internationellt kända lärarpar som undervisar på Herräng lust att åka till Herräng för att bara undervisa nybörjare. Alltså är detta något man bör erbjuda antingen lärarpar "på väg upp", som ännu inte är tillräckligt kända för att undervisa på Herräng, eller något lärarpar från någonstans i Sverige som alls inte behöver vara några dansfantomer - bara duktiga amatörer som tycker det är en rolig utmaning att lära nybörjare att dansa och ha kul med lindy hop. Faktiskt så skulle troligen rätt många av de lärare som undervisar nybörjarkurser runt om i Sveriges lindyklubbar åstadkomma en bättre nybörjarkurs än den nuvarande, även med den gruppstorlek som lärarna erbjuds på Herräng, bara de fick chansen att ansvara för gruppens utveckling och möjlighet att överblicka den.

------

Andra bloggar om lindy hop, pedagogisk, danslärare, Herräng, nybörjare

Jag hittade igen en kille från nybörjarkursen på Chicago, där han gått kursen tillsammans med sin tjej. Han åkte på Herrängslägrets nybörjarkurs solo för att bli bättre på att dansa så han skulle bli mer i nivå med henne; förarrollen kräver ganska mycket mer än följarrollen i början, men den här killen hade inte heller särskilt lätt för sig. Största delen av gruppen bestod av svenskar, men det kom även folk nerifrån Europa. En medelålders man från Österrike som dansade argentinsk tango hemmavid drog omedelbart in mig i alldeles för nära dansfattning för lindy så jag hamnade kloss mot hans mage. Det kändes som att han visste vad han gjorde, och jag blev lugn. Han vars vanliga dans var befriad från grundsteg i egentlig mening hade svårt med lindyns olika rytmer att trampa med fötterna, och att han drog in mig på fel dansavstånd för lindy ställde till med ett par problem som det tog ett tag att lösa. Dock delade vi något fundamentalt i inställningen till vad det hela handlade om. Under hela kursen förblev han den man jag kände mig tryggast med och dansade bäst tillsammans med.

Gruppen var jättestor, mellan tumme och pekfinger skulle jag säga 40-50 personer. Det tog ett tag innan man roterat igenom hela gruppen och fått lite kläm på vilka som ingick i den. Eftersom jag inte dansade med tjejerna lärde jag känna dem minst. För vana dansare är detta säkert självklart, men för mig som är van att lära känna folk i omklädningsrummen var det jättekonstigt.

Av första dagen minns jag inte så mycket, men i slutet av den andra var jag knäckt. Vi hade tre lärarpar per dag, och alla matade de oss med turer. Eftersom det hela tiden kom in nya saker att lära sig hann killarna aldrig med att försöka känna in var tjejerna befann sig - i den mån de försökte föra, alls. Vad som instruerades i förning var att trycka med händer här och där. Så många år som jag tillbringat med att lära mig använda mina händer som en förlängning av min kropp, och jag vet vilken förbättring det blir teknikmässigt! Inte ett ögonblick att jag tror att de här lärarna själva för genom att "trycka med handen"!

Ny lektion för nytt lärarpar som lär ut några turer till, ny lektion för nytt lärarpar som lär ut några turer till, ny lektion för nytt lärarpar som lär ut några turer till... så höll det på sex dagar. Så gott som alltid hade turerna satts ihop till en liten slinga, så att sekvensen som skulle göras var förbestämd. Det är säkert praktiskt för lärarna på många sätt: om gruppen gör samma sak samtidigt är det enkelt att se hur det i stora drag ser ut. I solodans medför slingorna inget pedagogiskt problem, men i pardans medför slingorna att tjejerna, som ju följer, hela tiden vet vad som ska hända. Om man hela tiden vet exakt vad som ska komma, är det skitsvårt att vänta på förningen. Nästan alla kommer att föregripa den. Killarna å sin sida fick ingen som helst feedback på sin förning, eftersom tjejerna kämpade allt de kunde för att göra "rätt" så det lyckades att köra slingan till slut.

I den här miljön uppstod inte mycket till kontakt. Jag visste att möjligheten fanns där, och jag var oerhört frustrerad. Dock var det ingan som pratade om sådana saker som intresserade mig. Det var bara steg och steg och steg och steg, dansens allra yttersta skelett, och mycket lite av dess kärna. Av min drog fick jag ingenting.

Faktiskt var stora delar av gruppen ordentligt frustrerad. Inte mycket sades ut, för vem vill vara negativ och kritisera det fantastiska danslägret på Herräng? men det syntes på pannor och i munvinklar. Mina favoriter bland lärarparen var inte ett skvatt mer pedagogiska än de övriga, men de var mest uppmuntrande av alla lärarpar. "Don't panick!" blev efter ett tag den manlige lärarens standardutrop för att lugna oss. Ja, vi verkade nog ganska panikslagna.

Min aikidoerfarenhet och mina samtal med baldanskillen som även dansade lindy hade ju givit mig uppfattningen att vad det handlade om var att följa. Alltså koncenterade jag mig på att följa, följa och följa. Det var nu inte riktigt meningen, ur lärarnas perspektiv. Undervisningen byggde på att eleverna inte kan föra och följa, och därför ska de få fuska tills de småningom råkar plocka upp vad det är att föra och följa. Hur man gör sig lättförd, hur man strukturerar sin kropp för att bli mottaglig för signaler, det fick vi inte veta. Ordet "frame", dansram - det som baldanskillen tyckt var a och o - nämndes en gång, i hastigt förbigående, av Simon Selmon. Någon av de två första dagarna hölls en lektion som jag i efterhand förstår undervisade att tjejen själv är ansvarig för att komma runt 180 grader i swingouten på lagom många taktslag, det kan inte föras. Just den biten information missade jag totalt, för jag gick omkring och försökte följa för allt vad mina känselspröt höll. Det undervisades en gång, och sedan verkade ingen bry sig om ifall vi gjorde rätt eller inte. Hur de andra tjejerna klarade av det vet jag inte, men jag vet att ingen lärare under hela veckan klev fram till mig och korrigerade detta grova fel. Istället fick jag trampa mig igenom två ton turer till, som ingen av killarna som förde klarade av att faktiskt föra. Hur meningsfullt är det, på en skala?

På kursen fanns en liten sjuttonåring från en mindre ort som extraknäckte som danslärare på sin lokala dansskola. Till henne sade jag att metoden verkade vara att först knäcka oss innan de lyfte upp oss. Hon sade att ungefär så här brukar dansundervisning gå till. Jag tittade stumt på henne. OK, så den mest använda undervisningsmetoden i dans måste vara att knäcka eleverna för att sen lyfta upp dem. Jag väntade på att det stora genombrottet skulle komma, när saker började kännas åtminstone lite bra, men det kom aldrig. Det kom några små, ett par gånger, men frustrationen övervägde.

Två gånger skolkade jag från lektionerna för att jag inte pallade. En tredje gång gick jag till lektionen och peppade mig att nu, nu måste det vara dags att vi fick börja lära oss hur man skulle göra det här för att det skulle kännas bra. Istället kom det en slinga till, med idel nya steg. Jag orkade inte, utan klev av lektionen.

------

Andra bloggar om Herräng, lindy hop, danslektioner, danslärare, pedagogik, frustration

Jag satt på tåget hem och funderade på att följa med min bekant ut och dansa. Tangotankarna gled iväg till olika lärare, och hur man bedömer vilka som är bra. Ett intressant mått vore det här: vilka lärare eller skolor har störst andel elever som fortsätter dansa mer än ett halvår? På ett sätt spelar det ingen roll hur bra eleverna trivs på lektionerna och hur nöjda de är med kursen. Kvalitetskriteriet borde egentligen vara hur bra undervisningen förbereder eleverna för det sociala dansgolvet. Frågan är om inte den mesta dansundervisningen lär folk att ta danslektioner snarare än att dansa ute.

------

*Bidansuell är ett ord jag konstruerade efter att ha läst glosan "bidancual" på ett engelskspråkigt diskussionsforum om pardanser. Den som är bidansuell dansar eller vill dansa bägge roller.

Andra bloggar om tango, argentinsk tango, pardans, dans, danslektioner, danslärare, pedagogik

Som jag redan berättat släpade skolan under en serie gymnastiklektioner med oss till dansskola för att lära oss dansa foxtrot, varvid de mobbande killarna i min klass fick en ypperlig scen för att demonstrera hur äckligt det var att behöva hålla i mig. Denna aspekt av danslektionerna har jag redan gått in på. En annan är att skolan genom dessa lektioner lyckades förstöra mitt förhållande till dans som sådan, och intala mig att jag inte kunde. Faktum är att jag redan kunde dansa enkel folkdansvals och schottis. Min mamma hade lärt mig, och jag tyckte det var ganska roligt. I och för sig misstänker jag att jag egentligen förde mer än jag följde. Svensk folkdans är nu inte den mest föra-följa-intensiva dans som finns, så på den nivå jag kunde dansa schottis spelade det mindre roll.

En lokal dansskola fick alltså en hygglig inkomst genom att låta två danslärare undervisa en årskurs i högstadiet, klasserna hopklumpade två och två, två gånger i veckan. Vad gäller dansundervisning är detta en enorm gruppstorlek. Lärarna fick knappast sina danslärarkarriärers roligaste undervisningsögonblick med denna gigantiska hop ointresserade högstadieungar.

Efter att ha trampat rytm med fötterna solo, skulle vi börja dansa parvis. Då sade den äldre läraren att "tjejerna ska ligga lite efter killarna". Vafalls? Jag sysslade själv med musik. Mitt fiolspelande var förvisso halvhjärtat, men jag var en ivrig körsångare som tyckte att jag kunde det där med rytm och takt. Faktiskt var jag nog den i klassen som hade bäst pejl på sånt. Menade läraren att killarna ska få trampa rytmen, och tjejerna ligga efter? Konstigt. Inte ville jag ligga i något slags konstig baktakt. Var det verkligen så han menade?

Jag tror inte att ordet "följa" nämndes alls. Killarna skulle föra, tjejerna skulle inte göra det utan "ligga lite efter". Jag tycker fortfarande att detta är den klantigaste beskrivning av följande som jag någonsin hört. I och för sig tror jag inte många ord sades om vad det var att föra heller. Däremot var det tydligt att tjejer skulle akta sig väldigt noga för att göra det. Följande verkade det antas att tjejerna hade automatiskt, ungefär som att passa små barn.

Det uttalade målet med hela undervisningen var att tordas bjuda upp, så man inte behövde dricka för att tordas. Det var vad våra vanliga gymnastiklärare sagt, innan de lämpat över oss på danslärarna. Om vi nu ponerar att några elever i två klasser framöver faktiskt gick ut och dansade (vilket jag inte alls är säker på). Vilka var det som hade ångest inför danssituationen? Vilka förväntades mestadels bjuda upp? Vilket av könen är det som främst brukar dricka för att tordas?

Synd bara att de här klasserna bestod av nästan två tredjedelar killar, så de blev tvungna att stå över en stor del av tiden på grund av brist på övningsobjekt. Dubbel dold läroplan är bara förnamnet. Jag får vara innerligt tacksam för att skolan inte försökte sig på att introducera mig till budo eller annan kampkonst. I så fall hade jag blivit mycket äldre än 23 innan jag tordes börja träna karate.

------

Fredrikbloggen förklarar vad den den dolda läroplanen är, och kommentarerna nämner den dubbla. Andra bloggar om foxtrot, danslektioner, styrdans, dans, högstadiet, skolidrott, bjuda upp, drickande, tonåringar

Kontexten i trådens början är att någon eller några organiserade ett läger inriktat helt mot följare. Sedan flyter diskussionen ut till att behandla hur följarrollen undervisas i balboa, i den mån den undervisas alls.

---

Har någon besökt någon av de här följarhelgerna?

Det låter spännande, men jag reagerar negativt på en del av konceptet. Varför får förarna gå gratis?

Jag menar, DE FLESTA kurser, särskilt de som lär ut någon typ av koreografi, är till större nytta för förarna än för följarna. Och för det mesta är det fler följare än förare, så i bytena får vi stå över då och då. Ändå betalar vi lika mycket som de.

Så varför ska vi stå för hela deras kostnad om de går på helgläger? Jag skulle vilja höra om någon kan sälja in det hosnåt mig. Enligt min mening borde förarna betala minst hälften av vad följarna gör, även om lägret är inriktat på följarna. Förarna kommer förmodligen att få lära sig vad de behöver göra för att låta följarna ta plats. Det skulle jag i alla fall vilja att de lärde sig. Det borde de betala för. Om ni helt enkelt behöver få in tillräckligt många, så är jag säker på att halva priset är tillräckligt lockande för att fylla kurserna.

Eyeballs

---

(Det här är ekonomen i mig som talar...) Om det material som undervisas på ett vanligt (icke följar-)helgläger riktar sig mest mot förarna, varför är det för det mesta fler följare än förare? Varför går följarna med på att betala fullt pris, om de vet att de inte kommer att få ut lika mycket av lägret?

opie

---

På FBF (jättebra läger, tack A-H och B) förra helgen lärde jag mig tre nya "saker" (=variationer i fotarbete) på tolv lektioner. Den övriga tiden riktade sig undervisningen till förarna.

Ofta känns det som om jag tillbringar de flesta lektioner med att ge feedback till förarna. Det har jag inget emot att göra då och då (hur skulle vi lära oss om vi inte hjälpte varandra?) men jag vill inte göra det hela tiden. OM det är så här lektionerna kommer at se ut framöver kan jag bara se två sätt som jag kan uppskatta balboalektioner på:

1. Jag håller mig till min partner och deltar inte i partnerbyten. Då ägnar jag åtminstone min tid åt feedback till någon som jag vet uppskattar den, förstår den och kommer att arbeta på den - och jag kommer att få dansa med den människan regelbundet. (Det här känns lite ohyfsat mot resten av kursdeltagarna och vi går miste om socialt umgänge med andra, så det är inte något jättebra alternativ.)

2. Eller så ber jag min partner att ta kurser utan mig. Jag kan antingen titta på, eller bara be honom berätta för mig vad som lärdes ut. (Vilket inte heller är någon riktigt ideal lösning.)

Jennie

---

Enligt min åsikt är följarens utmaning, i varje lektion och undervisningssituation, inte att lära sig något särskilt om de turer som lärs ut utan att lära sig, öva och finslipa sitt följande. Visst finns det coola variationer i fotarbete som en följare kan lägga på, och jag har sett lektioner där detta lärts ut mycket bra, men det är bara en liten del av vad en följare kan få ut av ett helgläger. Det är därför det är så viktigt för följare att delta i partnerbytena, för följandet anpassas till varje förare. Hur bra lektionen gick borde inte bedömas på hur bra turerna gick med de olika förarna, utan snarare hur väl man följde det som varje förare förde.

Boomer

---

Här kommer vi in på några andra mindre bra saker med de vanliga lektionerna, som oftast lär ut några häftiga nya turer som folk kan krångla till sin dans med och sen glömma bort. Sådana lektioner är ett fruktansvärt dålig sätt för följare att lära sig följa, eller hur? Det verkar som att de nästan är utformade för att lära följarna att föregripa förningen och gissa vad förarna tänker göra.

Som följare tycker jag inte heller de är särskilt värdefulla, eftersom många av följarna inte väntar på förningen och få ger mig tillförlitlig feedback på min förning. Musiken är dessutom ofta långsam, och hur som helst lyckas jag sällan behålla mer än två nya turer i min dansvokabulär efter en dags undervisning.

Jag är glad att en del instruktörer försöker nå bortom denna lektionsmodell. Jag tänker särskilt på många av David Rehms lektioner, som ofta undersöker [larger movement techniques] eller handlar om att bryta vissa vanligt förekommande dansvanor. Respekt till de instruktörer som verkligen lägger ner tankemöda på att utarbeta lektioner som ger folk en chans att faktiskt lära sig något. Kanske det finns några inbyggda begränsningar i formatet "lektioner på helgläger" och folk borde helt enkelt anpassa sina förväntningar därefter, åka hem och ta privatlektioner för att verkligen arbeta på sin dans. Jag tror dock inte den gränsen är nådd än.

opie

---

På helgläger ser man i princip tre typer av lektioner: nybörjarlektioner, lektioner inriktade på turer, och teknikbaserade lektioner. Nybörjarlektionerna behöver inte förklaras. Turbaserade lektioner undervisas vad jag kan se främst på medium-nivån, eftersom detta (oftast) är vad dansare på mediumnivå vill ha: de vill lägga några fler turer till sin repertoar. Teknikbaserade lektioner ges vanligen på avancerad nivå. Orsaken är densamma, det är vad dessa dansare vill ha. Oftast kan de massor av steg och turer, och arbetar på att föra tydligt, smidiga övergångar, och avslappnat följande. På mindre läger tror jag det kan vara svårt att ge både medeldansarna och de avancerade vad de vill ha, eftersom nivån på kursdeltagarna är så spridd. Medeldansare blir ibland uttråkade av att arbeta på teknik, såvida det inte förkläs till en ny tur. De avancerade dansare jag känner vill för det mesta finslipa sin grund, och bryr sig inte så mycket om nya turer.

Boomer

---

Jag tror absolut att det finns utrymme för stora förbättringar för följarna, inom ramen för lektioner på "vanliga" helgläger. Följande är emellertid ett svårt ämne. Jag tror att många bra följare är "instinktiva" följare - de kan följa, men de vet inte exakt hur de lärde sig det eller hur man lär ur det. Jag är övertygad om att följande går att lära ut, och jag hoppas att några (alla?) av våra utmärkta lärare kommer att ta sig an denna utmaning inom en snar framtid.

Jennie

---

Man kan lära sig grunder, variationer och stilelement på lektioner, men man lär sig inte att "följa". Att bli uppmanad att "slappna av" och att "låta honom föra dig" är inte samma sak som "ställ din fot här". Följa lär man sig genom åratal av träning, genom sina misstag och genom att lära sig att "släppa taget".

hnlflygirl

---

Jag tycker du bekräftar min tes. Vi blir inte lärda hur man följer. En del tjejer klarar det jättebra ändå, men inte alla. Varför tror vi att vi inte kan lära folk att följa, när det är uppenbart att vi kan lära folk att föra?

Jennie

---

Den sak på följarhelgen jag personligen älskade mest (förutom Anne Mills föredrag, ett måste för ALLA följare) var all positiv feedback vi fick från förarna som sade att de lärt sig massor. Jepp, vi borde låtit dem betala ;-)

2PlySwing

------

Jag har matat in samtliga citat i en diskussionstråd på Tangoportalen. Andra bloggar om balboa, dansundervisning, danslektioner, pedagogik, föra, följa, könsroller

När man följer en dans med grundsteg och man på något sätt hamnar fel, bör man som följare så fort som möjligt hitta tillbaka till följarens grundstegsrytm igen. Man kan säga att man struntar i var man själv hamnat, för att anpassa sig till var följaren är. Om man tränar kan det förstås vara en bra idé att försöka lista ut vad som gick fel, men är man ute och dansar är det bättre att inte tänka på sånt. Tillbaka i hjulspåren igen så fort som möjligt, bara. Om dansen är lindy hop blir det något i stil med Ah där får jag ett bakåtsteg, där är ettan. Ah, här är tripplarna, nu är jag i takt igen. Med tiden gör man den här anpassningen till att falla in i förarens rytm på ett mer omedvetet plan, och behöver inte längre räkna trippelsteg för att veta var någonstans i förarens grundsteg man ska ramla in i takt igen.

I tangon, där varje steg är en enhet för sig, ska följaren inta helt motsatt förhållningssätt. Om det uppstår dålig kontakt mellan paret eller om någon gör något klantigt, så att den som följer kliver iväg på något sätt som den som för inte tänkt sig - då är det sista följaren ska göra att anpassa sig till var föraren står. Vad man ska göra är att lugnt ta ut sitt steg - och sedan får föraren anpassa sig till situationen. I tango står man spegelvänt mittemot varandra. För att kunna gå, måste man ha sin vikt på samma sida - den ena på höger fot, den andra på vänster. Om vi bägge står på höger fot är det svårt att komma vidare. Det är då förarens sak att byta vikt och kliva in i följarens viktposition - och därifrån kan man dansa vidare. Om detta görs riktigt mjukt och smidigt, är det inte säkert att följaren ens märkt det.

Som tangoföljare är det därför på ett sätt bra att utgå från att man inte gör några fel. Det låter bisarrt och förhållningssättet kan förvisso skapa andra problem, men åtminstone i början är det ett bra sätt att tänka. Om jag tog ett steg var det för att jag kände att jag skulle göra det. Jag upplevde en förning - och då ska jag gå, så enkelt är det.

Detta kan vara svårt att förstå för nybörjarföljaren, kanske särskilt om hon har erfarenhet av annan dans - och nästan alla kvinnor har väl försökt att följa en foxtrot eller en vals. Märkligt nog brukar det inte påpekas under nybörjarkurserna, att den reflex som man lärt sig i annan dans ska kopplas ur här, men det beror väl mest på att nybörjarkurserna brukar undervisa kanske 80% förarroll. När nybörjarundervisningen innehåller stegkombinationer - och det gör den oftast, istället för att ta ett steg i taget, som tango egentligen ska dansas - lurar det tjejerna att det finns en stegkombination att "göra rätt" i, ett mönster att anpassa sig till. Här blir förvirringen ofta total.

Hur hjälper man en följare som kommit in i det här "nej nu gör jag fel bäst jag korrigerar" att komma ur det? Att säga "nej det där är fel, du ska inte byta tillbaka" hjälper nog ofta inte alls, för upplysningen kommer för sent. Reflexen är redan inlärd, och nästa gång lär hon göra likadant igen. Jag föreställer mig att man skulle kunna göra så här: man dansar enkla grundelement, och följaren får till uppgift att då och då göra fel, medvetet. Kliva iväg när ingen förning finns, byta vikt utan att det förs, eller inte följa med när föraren byter vikt. Föraren får då träna sig på att anpassa sig till följaren för att åter plocka upp dansen, men minst lika viktigt: följaren får träna sig på att lugnt vänta in detta.

Lugn, det är den följarkvalitet som Gunilla Rydén pratar om i sådana här sammanhang. Hon pratar extremt lite om att man gör fel. Istället berömmer hon en för att man har den kvalitet hon eftersöker, och säger Jättebra! Ännu mera av det! Du är så lugn. Här står jag. Nu går jag. Här står jag. Jag köper bilden och förhållningssättet, men faktiskt tror jag att man även bör prata om vad man ska göra när det blir fel. Det här följarsättet att reparera när dansen blir trasig är så fantastiskt inarbetat, hos så många av oss. Troligen vore det inte heller helt fel att säga det rätt ut: när saker krånglat till sig, är det han som får anpassa sig efter henne. Den som faktiskt inte känner sig så lugn kan nog behöva höra det, tror jag.

------

Andra bloggar om tango, argentinsk tango, pardans, dansundervisning, lugn, anpassning, grundsteg

Sammanfattning (med inbakade kommentarer): Någon eller snarare några arrangerade under 2006 eller 2007 en balboahelg någonstans i USA helt fokuserad på följarperspektiv. Någon annan frågade sig varför killarna fick gå gratis på denna helg. Visst skulle hela helgen tillägnas följarperspektivet - men är det inte ungefär så det är i vanliga fall fast tvärtom? Undervisningen på de vanliga kurserna och lägren behandlar mest förarperspektivet, och där betalar tjejerna fullt pris. Så varför ska killarna inte behöva betala en cent bara för att undervisningen för en gångs skull inte fokuserar på dem? (Redan här, i det inlägg som startade tråden, tänker jag på mitt hittills mest polemiska, mest vågade blogginlägg och ryser igenkännande.)

Tråden utmynnar i att den vanliga undervisningen borde undervisa mer följarperspektiv. Visst kräver förarrollen mer uppmärksamhet, det är inbyggt i dansen, men kanske man kan gå från 90/10 till 80/20 eller till och med våga föreställa sig 75/25? Dock har ytterst få någon bra idé om hur man egentligen undervisar att följa.

Lärare som inser att man i undervisningen måste ge något till tjejerna också, lägger i allmänhet in några finesser i balboaundervisningen i form av fotvariationer. Det kan ju vara bra, men själva kärnan - hur man egentligen följer - den undervisas inte.

En central fråga i tråden är den här: "Om undervisningen normalt är inriktat mest mot förarna, varför är det normalt överskott på följare? Varför accepterar följarna att betala fullt pris, om de vet att de inte får ut lika mycket av undervisningen?" Svaret blir: på grund av det allmänna tjejöverskottet. Det spelar ingen roll hur många tjejer som slutar ta lektioner på helgläger, för det finns alltid massor av andra som villigt intar deras plats. Vi är för mesiga helt enkelt. Vi accepterar ojämlika villkor eftersom kvoten tillgång/efterfrågan är till vår nackdel.

Jag kan invända: inbillar sig någon att killarna skulle acceptera motsvarande sits, om det var dem det var överskott på? Dessutom, vill jag inflika, går tjejer kurs för att lära känna killar att dansa med. Vi betalar för att vara träningsredskap åt killarna, för om vi inte är jätteetablerade på den dansscen det gäller behöver vi lite hjälp för att komma upp på dansgolvet. Enklaste sättet är att betala för den hjälpen, genom att ta lektioner. Som tredje punkt: ofta fattar vi inte hur liten del av undervisningen som vänder sig till oss. Först när det är så extremt som det tydligen är i balboan, då reagerar tjejerna - men problematiken är densamma i nästan all pardansundervisning jag sett.

Om killarna har så väldigt mycket mer att lära sig, så kan de väl träna med varandra - precis som de manliga tangodansarna gjorde i Buenos Aires på den gamla onda tiden. Eller så kan vi alla börja dansa bägge roller, för då är det inget som helst problem om den ena rollen mest får agera stöd och träningsdocka för den andra. Eller så fortsätter vi som vi gör nu. Vilken variant föredrar du?

Om killarna faktiskt inte har fem till tio gånger mer att lära sig, så kan man förstås istället göra om dansundervisningen till att faktiskt undervisa alla elever istället för hälften på någorlunda jämlika villkor. Jag är dock tämligen skeptisk till att få se detta i sinnevärlden.

------

Andra bloggar om pardans, balboa, dansundervisning, föra, följa, könsroller

På förarkurs får man alltså dansa hälften av tiden i följararroll, paradoxalt nog. Jag har gått en sådan lektion, när ett lärarpar var på besök i Tango Norte. Vi var två eller tre tjejer, resten män. Tangon har en tradition av att män dansar med varandra i träningssyfte, men ändå är det ganska lustigt - och trevligt - att detta är så okontroversiellt. Det finns en lärare i stan vars följarkurser har mycket gott rykte rent tekniskt, så någon gång ska jag väl gå en sådan också.

Tänk om man skulle göra samma sak i lindy hop. Inte många torde ha tänkt tanken. Jag undrar om det vore en bra idé. Att ingen gör det, betyder det nödvändigtvis att idén är dålig?

------

Andra bloggar om dansundervisning, tango, lindy hop, föra, följa, könsroller

Traditionell budoundervisning börjar väldigt ofta med att göra just detta. Man lär ut grundpositioner som är så anatomiskt komplicerade att nybörjaren knappt klarar att ta ett steg för att förflytta sig från den ena positionen till den andra. Aikido är ett typexempel. Den grundläggande positionen kallas "hanmi", vilket betyder halv kropp. Ordet syftar på att man inte står med kroppen rakt fram, utan vrider den åt sidan. Fotpositionen i klassisk hanmi är som bilden visar. Den tänkte utövaren tittar rakt åt höger, med den främre foten pekande rakt fram och den bakre i nittio graders vinkel rakt bakom. Personligen tycker jag att avståndet mellan fötterna är lite väl kort på bilden, men det kan ha med min aikidostil att göra. Sånt beror på situationen, också.

Från denna position kan en nybörjare förstås knappt röra sig. Självklart kan man inte gå med vanliga steg framåt, nej man får gå som en fäktare med den ena foten framför den andra. Dessutom är de vanligaste aikidostegen inte förflyttningar framåt eller bakåt, utan olika varianter av vridningar runt den ena foten. Det första man lär aikidonybörjaren är alltså att han eller hon inte kan gå. Det brukar ta ungefär två år innan eleven anpassat sig till formen, såpass väl att han eller hon kan röra sig fritt inom den. Det låter otroligt men är faktiskt helt sant.

Argentinsk tango lärs ut på lite olika sätt, men bra undervisning börjar med att träna på att gå. Caminata, promenaden där den som för går framåt och den som följer går bakåt, är basen för tangon. I tango går man med fötterna tätt ihop, inte riktigt på linje men med fötterna så tätt ihop det bara går. Även i tango har jag några gånger blivit lärd att jag inte kan gå, och blivit matad med så många detaljer att jag faktiskt inte längre kunde.

Dock finns det undantag. Det finns lärare som utgår från att man faktiskt redan kan gå, och låter ens gång med tiden anpassa sig till det rörelsemönster som är naturligt i respektive utövning. Gunilla Rydén pratar inte ett smack om att hålla ihop fötterna. Hela hennes tangoundervisning går ut på kontakten inom paret - funktion först, form som en konsekvens av funktion. Även den nybörjarkurs arrangerad av Bajofondo som jag gick i förarroll för Gunnar och Fredrika utgick från att vi redan kunde gå. Först på fortsättningskursen, då Guro och Peter tagit över, började de på allvar vara på oss om att smala in positionen och gå på ett streck.

Det enda undantag jag stött på inom aikidon, var när Jan Nevelius småningom släppte in ett par nybörjare på sin lilla klubb Mitsu Domoe. De fick gå rätt på aikidons kärna, istället för att först ägna sig åt att bekanta sig med dess utanverk. Mycket riktigt blev de fort väldigt duktiga. När jag själv undervisade nybörjare tordes jag inte undervisa såpass fritt från form, men det förstås - min grupp hade mest bara andra nybörjare att träna med. Det är lättare att gå direkt på kärnan när man får känna på duktigt folk.

Om jag mot förmodan skulle försöka undervisa i aikido igen, eller i något annat dans- eller kampsportsrelaterat... så måste jag åtminstone försöka.

------

Bilden är hämtad från en sida som tillhör en Iwama-klubb i USA.

------

Andra bloggar om aikido, budo, kampsport, dans, tango, argentinsk tango, pedagogik, dansundervisning, kroppskännedom

Om det är många fler tjejer än killar på kursen, får tjejerna dansa mindre. Täta partnerbyten ser till så alla får dansa allt som undervisas, men i mindre mängd. Om det någon gång är herröverskott på en kurs brukar killarna efter ett tag bli ordentligt irriterade över att då och då tvingas stå över. Tjejerna däremot är vana. Det är så här det är, helt enkelt.

Ibland försöker man motverka detta genom att ta in stöddansare. Killar/förare får gå gratis på kurser på lägre nivå än den som egentligen passar dem, eller så får de gå flera kurser på samma nivå för samma pris som en. Eftersom förarrollen är mycket tuffare än följarrollen i början kan detta synas logiskt. Eftersom det bästa sättet att lära sig följa är att dansa med duktiga förare, kan stöddansarna möjligen ses som en kompensation för att dansundervisningen ofta inte är anpassad till tjejernas behov. Jag har dock hört påstås att stöddansare i gruppen är döden för killarnas självförtroende. Om man vill att inte bara de duktigaste killarna ska lära sig dansa, bör man i så fall inte ta in stöddansare. Det här kan jag inte bedöma, men jag hoppas att de danslärare som tänker så ser till att aktivt undervisa följarrollen på kurserna.

Om man inte vill ha tjejöverskott på sina kurser kan man se till så man bara tar in så många tjejer, som det finns killar anmälda. Eftersom många vill gå kurser tillsammans, antingen för att de redan dansar ihop eller för att de är ett par privat, brukar man då tillämpa paranmälan där de som anmäler sig tillsammans går före singelkön. I tangon brukar man ofta dansa större delen av kursen med den man anmält sig med, vilket har sina konsekvenser. I de flesta andra sammanhang är dock paranmälan bara en teknisk anmälningsabrovink, och då gäller det att känna killarna för att få anmäla sig tillsammans med dem. Om man spetsar till det lite kan man säga att det blir din social kompetens som avgör hur lätt du kommer in på kursen.

Varför är det då så många fler tjejer som vill dansa? Dels klassas dans som en kvinnlig aktivitet, på samma sätt som de flesta idrotter är manliga trots att det finns damklasser på tävlingarna. Sedan har ju tjejerna oftast lättare för att lära sig dansa, vilket förmodligen mest beror på att de redan har dansat mera när de kommer till sin första danskurs - en annan pardans, eller disco, eller bara studsat till musik hemma. Men vi ska inte heller glömma att förarrollen är så mycket mer krävande i början. Där man som nybörjarföljare växlar mellan att vara uttråkad och att ha roligt, får nybörjarföraren kämpa för att prestera. Det brukar sägas att män är mycket mer prestationsinriktade. Om detta gäller även pardans får vi konstatera att den könsskillnaden är för liten för att uppväga skillnaden i prestationskrav på tjejer och killar som börjar dansa i respektive roll.

Hur man än vänder och vrider på det är könsobalansen i dansvärlden är ett elände, och ännu mer på dansgolvet än på kurs. Jag har sett två riktigt hopplösa nybörjarkillar i lindy hop envetet dansa vidare, och faktiskt bli riktigt bra. Det är sånt som gör mig glad att se. Samtidigt kan jag tycka att det är ganska elakt att kräva av de här killarna att de ska hålla reda på takten och räkna in, när de har fullt upp att hålla reda på sin kropp. I min ideala dansvärld skulle alla börja med att lära sig följa, och börja föra först när man har lite grundläggande koll på vad det här med pardans är för något. Alla borde tjäna på det, rent dansmässigt alltså. Alla utom de som tycker att de 1800-talsmässiga könsbundna dansrollerna är något naturligt. Personligen har jag svårt att förstå hur detta ända in på 2000-talet kan vara det förhärskande synsättet.

------

Andra bloggar om dansundervisning, pardans, dans, dansroller, föra, följa, kvinnoöverskott, könsroller

Väldigt mycket dansundervisning, förmodligen och tyvärr den mesta, fokuserar främst på mannens roll. Killarna har mera att lära sig innan det hela kan tänkas funka, så på ett sätt är det logiskt precis i början men tyvärr brukar det fortsätta på precis samma sätt upp i nivåerna. Sedan finns det två saker till som gärna puffar in dansundervisningen i den här fållan: dels är tjejer så förbannat vana vid att stå tillbaka för killarna, så vana att vi sällan ens tänker på det. Dels är det alltid mycket flera tjejer som vill dansa. För att få dansa när det väl gäller måste man lära känna folk - för allvarligt, social kompetens är minst lika viktigt som dansmässig kompetens, om man tillhör det överrepresenterade könet. Om man behöver lära känna killar att dansa med, vad gör man då? Antingen har man kompisar som kan introducera en för folk, eller så har man det inte. Har man det inte, går man på kurs. Därför går det utmärkt att säga att man lär ut pardans men i själva verket till 80% eller mer lära ut förarroll. Tjejerna kommer att komma ändå.

Helt klart är förarrollen lättare att undervisa ur, eftersom det är den som för som detaljstyr vad som ska hända. Om en lärare som dansar följare ska kunna vara huvudansvarig för undervisningen måste hon antingen ge sin partner muntliga instruktioner inför öppen ridå, vilket kan se lite illa ut, eller förbereda lektionerna ordentligt tillsammans med den lärare som för. Om det är föraren som styr lektionerna däremot behöver inga instruktioner ske för öppen ridå. Instruktionerna finns ju i förningen. Till detta kommer att tjejer är så förbannat vana vid att stå tillbaka för killarna, så vana att vi sällan ens tänker på det... så självklart domineras dansundervisningen av det manliga perspektivet, av förarperspektivet.

Till och med i så kallade queerdanssammanhang, av den typ som nog egentligen hellre fortfarande borde heta gaydans, har jag hört folk stå och prata om danslärare i den vanliga icke-queera världen och enbart nämna de manliga lärarna! medan de kvinnor dessa undervisade tillsammans med inte verkade finnas. De lärare som diskuterades var givetvis sådana som till absolut övervägande del fokuserar på att lära ut turer, vilket som jag förut konstaterat är något som killarna behöver lära sig men inte tjejerna - inte egentligen. Tjejerna behöver inte i första lära sig turer, de behöver lära sig följa. Jag undrar när denna lärartrupp tänker börja hålla följarkurser i syfte att finslipa följarteknik... nej det undrar jag inte alls. Det kommer de aldrig att göra.

Det citat som inleder detta blogginlägg är hämtat från en diskussion på nätet. Jag själv har aldrig hört någon danslärare säga så här. På ett sätt är jag inte förvånad, men samtidigt blir jag paff och stum över den totala cynismen hos den människa som säger så. Om man inser att man till 92,3% undervisar förarroll, det vill säga killarna - hur har man då mage att ta lika mycket betalt av tjejerna?

------

Andra bloggar om dans, pardans, dansundervisning, danslektioner, könsroller, queerdans

Det är klart att det underlättar att känna igen vad man gör, men många turer och varianter på turer går utmärkt att följa utan att någonsin ha gjort dem eller ens sett dem bara man kan dansen ifråga. Förvisso finns det turer som är svåra att följa på gehör på första försöket. Att föra sådana turer med en följare man inte väl känner till är alltid en chansning: funkar det så funkar det, och om inte får man hitta på något annat. Alltså: dansens grundprinciper och följarförmåga, framför allt annat.

Grundstegen är en väsentlig del av dansens elementa, förstås, men verkligen inte allt. Kroppshållning och rörelsemönster hör också dit, hur man rör sina ben och sin kropp i förhållande till varandra, och i vissa fall - som i swingdanser och salsa - även hur de dansande växlar mellan olika avstånd till varandra.

Följarförmåga är att acceptera de inbjudningar man får, till ändringar av rörelse eller position. Att följa är i hög grad att känna efter vart man ska, och därför innebär följande att vänta på signaler. Medan man väntar utför man antingen de rörelser som är underförstådda i den position man befinner sig i, eller inget alls. Det som börjar på ett sätt kan mitt i turen ändras till något annat. Varje signal gäller tills vidare, tills nya stimuli kommer in. Att otåligt vänta på signaler och sedan försöka "göra rätt" när man tror att man fattat vad som förväntas av en duger inte alls. Lugnt agerande med ständig beredvillighet att agera på nästa signal, när den nu kommer - det är idealet.

Det överlägset bästa sättet att öva upp sin följarförmåga är att dansa med duktiga förare, som för turer man aldrig gjort förut. Om stor del av materialet är okänt kan man aldrig slå sig till ro med sina gissningar, utan måste hela tiden lyssna. Det bästa sättet att inte lära sig följa är att hela tiden veta vad som kommer att föras, för då behöver man inte lyssna och känna efter ett smack. Faktiskt är det nästan helt omöjligt att ha alla känselspröten påslagna när man vet, eller tror sig veta, vad som kommer. Istället kopplas autopiloten in, och känselspröten stängs av.

Fundera nu över hur stor andel av den dansundervisning du genomgått har varit sådan att tjejerna vet precis vad som komma skall, och hur stor del som bestått av situationer då de faktiskt följer. Svara mig sedan på frågan: i vilket grad brukar danslektioner eller -kurser fokusera på tjejernas eller följarnas behov, och hur stor del av undervisningen fokuserar på dem som för?

------
Intressant? Andra bloggar om dansundervisning, dans, undervisning, pardans, könsroller, följa

Det var Helena Norbelie som höll i det hela. När jag gick på dansläger i Uppsala i förarroll för några år sedan, var hennes och Kenneth Norbelies lektioner de jag gillade bäst, eftersom de inte undervisade med hjälp av slingor alls. En tur presenterades, gnuggades på ett eller några olika sätt, sedan fick man blanda fritt. En ny tur, gnugga, blanda fritt. Jätteskönt. Synd att paret Norbelie undervisar så lite nuförtiden, jag skulle springa dit direkt.

Precis när Helena bröt av musiken för att avsluta det hela för oss som skulle testa till medel, försökte min partner föra in mig i tandemcharleston. Saved by the bell!

Jag som inte tänkt lägga pengar på lindykurser just nu, utan vänta till nästa kursomgång. Jag blev ruskigt sugen. Hmmm förarroll, nybörjarmedel, på tisdagar. Kanske.

Charleston i lindy hop är en släkting till 20-talscharleston. 20-talsversionen har du säkert sett på TV någon gång, i form av någon kvinna med shinglat hår i knäkort klänning och pannband som sparkar med benen ut åt sidorna. När charleston-stegen inkorporerades i lindy hop ändrades kroppshållningen till lindyns framåtlutade, och själva fotarbetet ändrades också lite. Den upprätta 20-talsdansen kan dansas solo men även som pardans mitt emot varandra. Lindycharleston dansas förstås oftast i par, antingen sida vid sida eller bakom varandra. Det är det sistnämnda som kallas tandemcharleston.

Positionen i tandemcharleston är lite speciell. Den som för står bakom, och för att stegen ska funka bra måste bägge luta sig framåt. Det syns så väl om följaren inte trivs: då börjar hon - oftast en hon - resa sig upp. I värsta fall säger då föraren åt henne att böja sig framåt. Män bakom mig som beordrar mig att böja mig framåt är något jag kan leva utan.

Den som för håller i armarna på den som följer. Steget förs i hög grad genom armsvängningarna, framåt och bakåt i en pendling som egentligen följer naturligt gångmönster ganska bra. Emellertid brukar det ta ett tag innan man hittar den kroppsrörelse som gör så armpendlingen känns naturligt i steget. Om den som för inte har sin armpendel instoppad i muskelminne och nervkretsar är det svårt för honom eller henne att föra turen, och som pedagogiken i lindystockholm ser ut är det "fake it 'til you make it" som gäller. Folk som dansar förare gör turen utan att egentligen föra den, och förlitar sig på att den som följer ska gissa sig till vad som ska ske. Det gör man i allmänhet också. Man vill ju inte vara "hon som inte kan följa back charleston". I min bok är dock sådant fuskföljande helt enkelt inte roligt. Vi kontaktknarkare tycker att pardans utan förning liksom tappat bort själva vitsen.

I början hade jag inte så enormt mycket emot tandemcharleston. Det funkade inte så bra och var inte så behagligt, men det var sant även för en hel del annat. Sedan kände jag mig tvungen att koncentrera mig på just tandemcharleston. Jag hade gått mina kurser på Chicago, på Herrängslägret och på EBBA dansklubb i Bredäng. För att få kurs på medelnivå i SSS var jag tvungen att göra ett litet prov, bisarrt nog benämnd "audition", där några av SSS' lärare skulle bedöma om jag höll nivån. På SSS lär de ut tandemcharleston på nivån under medel. Alltså förväntades jag kunna detta, om jag skulle gå kurs på SSS.

Att följa tandemcharleston är inte svårt alls bara charlestonsteget sitter ordentligt i kroppen, och ingången till steget och positionen förs på ett okej sätt. Emellertid är det inte så det går till när folk i lindystockholm lär sig tandemcharleston. Man lär ut figuren på en nivå där folk inte ordentligt behärskar sina charlestonsteg, och förandet och följandet av figuren blir därefter. Folk fuskar sig fram. En del har roligt under tiden, men är man lagd som jag är det som bäst tråkigt och som sämst olidligt. Går man ut på Chicago och dansar finns det alltid killar som vill föra tandemcharleston. I allmänhet har de nyligen "lärt" sig turen på SSS' nybörjarmedelkurser och är ivriga att omsätta sina kunskaper i praktiken. Jag försökte, och försökte, och försökte följa illa förd tandemcharleston och blev mer och mer frustrerad.

När det väl var dags för det lilla nivåtestet på SSS behövde jag inte ens göra någon tandemcharleston. Så mycket besvär i onödan... de killar jag dansade med vid det tillfället skulle testa för högre nivåer och var mindre fixerade vid tandemcharleston.

Efter nivåtestet hade jag egentligen inget som längre tvingade mig att försöka. Ändå gjorde jag det, ett tag till. Till slut bestämde jag mig för att problemet var att så gott som alla de killar som försökte föra den inte behärskade den. Nog dansade jag med en och annan riktigt duktig kille mellan varven också, till exempel min gamle danslärare - men ingen av dem försökte föra mig i tandemcharleston.

En figur som aldrig någonsin känns bra... vad är det för vits med den? Varför ska jag tillåta någon annan att röra mina armar på obehagligt sätt, alternativt hålla dem helt stilla så stegen känns aviga?

Första gången jag på socialt dansgolv gled ur figuren och sade till min partner "den gör jag inte" var det läskigt, och jag kände mig lite misslyckad. Nu har jag lärt mig att det inte är några problem alls. Bara jag är lugn och presenterar det som ett faktum och inget annat så tar killarna det bra. "Okej, då gör vi inte den". Perfekt, bra, tack.

Jag lär nog inte vilja föra tandemcharleston heller. Inte vill jag föra sånt jag inte själv vill följa! Det kan nog vara så att det är de lektioner ute på EBBA där vi verkligen gnuggades i charleston som gör att jag inte står ut med att låta någon annan förstöra min armpendling. Om jag behärskar den här rörelsen bättre än du... varför är det bara du som ska föra?

Nä, det var just det.

Skillnaden mellan jig walk och lindy charleston är att det först steget avslutas med en liten spark framåt, och sedan sätter man ned foten. I charleston sparkar man först framåt och sedan bakåt innan man sätter ned foten. En jigwalk tar sex taktslag, charleston åtta. Hur katten ska man när man följer känna om det komer en spark bakåt, eller om foten ska sättas ned?

Jag tror, OBS bara tror, att lösningen heter kroppshållning. Tjugotalscharleston dansas tämligen upprätt men lindycharleston brukar vara tämligen framåtlutad. Kanske kanske om följaren vet att jag brukar föra min charleston framåtlutad och jag istället rest mig upp, att denne då fattar att något annat är på gång. Jag får väl försöka experimentera.

Kursen benämnes queerlindy, men jämfört med Charlotte Riveros queertango är den nog bara halvqueer. Förväntningen är att man i första hand ska vilja dansa bara en roll, alltså antingen föra eller följa. Det är svårare att växla mellan rollerna i danser som har ett grundsteg... alltså i princip alla pardanser utom argentinsk tango. Låt oss inte glömma bort det. På en grundkurs i tango, i en miljö där dansrollerna inte anses könsbundna, blir det naturligt att alla åtminstone testar bägge och de flesta både för och följer största delen av kursen. I lindy hop är grundsteget spegelvänt mellan de två dansande. Jag skulle verkligen vilja se en kurs där man låter eleverna byta roller från början, hur det skulle utvecklas! Jag tror det skulle ta några lektioner till innan saker och ting flyter, men att dessa elever sedan skulle ha det mycket bra förspänt även om de småningom skulle välja att huvudsakligen dansa den ena rollen. I just den här queerlindymiljön får man välja sig en roll i grundkursen, och de flesta fortsätter sedan i den.

Hälften av gruppen har velat föra så då har jag följt. Igår gången parade dock två tjejer som bägge förut fört ihop sig, och dansade hela lektionen ihop. Mesta tiden kom jag att dansa ihop med en grabb. Vi bytte roller konstant. Ämnet för lektionen var jig walk, och vi experimenterade lite med att föra jig walk kontra charleston. Vi kom inte hela vägen fram, och kanske sanningen till och med är att jigwalk kontra charleston sida vid sida egentligen inte kan föras på sedvanligt sätt. Lindy är inte någon helt och hållen förd dans och det förekommer en hel del visuell förning, det ska vi inte glömma. Jag tror dock inte vi kommit hälften så långt i vårt experiment om den ene enbart fört och den andre enbart följt.

(En kommentar till ett tidigare inlägg ifrågasatte varför det skulle vara roligare att föra en kille än en tjej. Jag försvarade mig med att det vet jag inte om jag tycker, men jo det gör jag nog faktiskt. Killar som följer är att ganska mycket större brott mot konventionerna än tjejer som för, och att snurra om könsrollerna ett halvt varv extra är alltid kul.)

Kursen var ovanligt lång, hela tio gånger när de flesta verkar köra kursomgångar om fyra till sex lektioner. Jag gillade verkligen att kursen var lång, så man hinner komma någonvart. Som vanligt trivdes jag verkligen med Gunillas sätt att formulera sig och måla upp bilder för vad det är man ska försöka uppnå med sin kropp. Jag tyckte oerhört, oerhört mycket om fokus på kvalitet istället för en massa steg och turer. Det är så skönt, så skönt... vi gick förmodligen igenom mindre repertoar på tio gånger än många andra nybörjarkurser gör på fem, och frågar man mig är det helt rätt. Hon gick igenom korset, cruzada, lagom till milongan på hennes festival, som vi fick vara med på. Hade det inte varit för att vi skulle ut och frottera oss med den "riktiga" tangovärlden hade nog hon och Jan väntat längre med det. Efter milongan fick cruzadan vila. Jag tror inte många kände sig färdiga att föra/följa den i social dans. Det är på många sätt ett gott betyg för kursen, att folk inser vad de kan föra och inte.

Vad jag verkligen inte tycker om är att de låter en dansa minst hälften av kursen med sin partner. Det blir vansinnigt beroende på hur man fungerar ihop. Min partner missade tre gånger i rad på grund av sjukdom och jobb, och jag lyckades nog stressa henne en hel del över det. Stackare. Jobbigt, att känna att man sabbar för en viss person. Jag förstår inte heller vitsen, inte alls. Man ska ju ändå dansa med många olika sen, varför inte börja med det redan på kurs? En tydlig effekt av detta blev ju också att man inte lärde känna kurskamraterna särskilt väl, inte ens de i den motsatta dansrollen. Jag tror inte någon kom sig för att bjuda upp någon annan på milongan än den egna partnern, vilket minskade den totala dansmängden för oss allihop drastiskt.

Jag tyckte inte heller om att Gunillas undervisning faktiskt i grunden är figurbaserad. Hon håller sig om figurer på åtta taktslag, två takter, i botten. Sedan börjar man variera därifrån, men basen är ändå åtta taktslag. Detta är att lura följarna, att få dem att tro att de i början på de åtta taktslagen ska veta vad som sker i slutet, istället för att följa varje steg för sig. Om jag jämför med den nybörjarkurs som Fredrika och Gunnar undervisade på Chicago för ganska länge sen, så var de mycket mycket mindre fantastiska som lärare - men jag gillar deras metod bättre. Varje steg för sig. Kursen var lite kort och det är helt sant att man inte känner att man kan dansa efter fem lektioner upplagda på det sättet. Men, vad tjejerna följde! Ett steg i taget, inget annat. Helt otroligt, tycker jag nu. Då tog jag det bara för givet.

Sammantaget är jag fortfarande väldigt förtjust i Gunilla, men inte lika begeistrad som innan kursen. Jag vill tillbaka och gå fortsättningskurs för henne någon gång, helst med en partner som vill både vill föra och följa så jag får dansa bägge roller... men inte just nu. I den mån jag lägger min energi på tango för tillfället ska den spridas ut på flera olika lärare, på flera olika håll. Queertangon, till att börja med, och så har jag hört tips om andra lärare som kan vara värda att kolla upp.

Hotshottarna har ordentlig elevtillströmning nu. Med stor tillströmning av äkta nybörjare till introlektionen före dansen, plus rejält höjda priser, drar sig de som hållit på ett tag bort från introlektionerna. Nivån är avsevärt lägre på dem än vad jag minns, i bägge rollerna. För min del är det lite synd.

Förra introlektionen kändes hur bra som helst, men den här var inte i närheten. Temat var sexor. Två turer var nya för mig. De lärdes som vanligt ut väldigt ytligt, jaja det här är introlektionen... därmed är det OK. Det var väldigt svårt att få dem att kännas bra, men det fixade till sig mot slutet. Låt oss inte heller glömma att vi faktiskt fick ett tekniskt påpekande som jag ska göra mitt bästa för att tillämpa framöver, vad gäller att föra passeringar.

Svante Grundberg var DJ. Kanske inte min musiksmak stämmer med hans. För mig kändes inte musiken rätt alls. Faktiskt kändes få saker riktigt rätt. En man som jag dansade med förra veckan och då trivdes bra med, behandlade mig plötsligt på ett helt annat sätt och undervisade mig på dansgolvet. Berodde det på att han sett mig på introlektionen, "nybörjarlektionen"?

Jag fick få riktigt roliga danser med tjejer heller. Jag kan tänka mig att det beror på att introlektionen inte känts så bra... en sämre ingång till folk. Som läget är nu är jag verkligen beroende av introlektionerna. Med den nivå de har nu och dubbelt så många tjejer som killar, har jag inget som helst skäl att gå dem i följarroll. Ack ack. Medan "Zackes" höll till i den där festlokalen vid Hornstull kunde det ibland vara fler killar än tjejer på dropin-lektionerna före dansen.

Som jag minns det har de här lektionerna haft en viss progressiv utveckling under en termins gång. Det börjas alltid med att trampas grundsteg, för att ge de helt nya en chans, och i början av terminen görs enbart basala turer. Längre fram under terminen brukade det komma inte alls lätta turer. Särskilt killarna fortsatta gå på introlektionerna för att plocka upp turer. Om nivån på introlektionerna fortsätter att vara som den är nu, tror jag lärarna kommer att köra enbart bas hela terminen. Å andra sidan skulle introlektionerna bättre fylla sin funktion om fler inte-helt-nybörjare gick på dem. Ska bli intressant att se vilket val de gör.

Jag har hittills stött på två sätt att föra kors: dels att föra in damen/följaren framför sig, istället för att själv kliva tillbaka framför. Så lärde Gunnar och Fredrika ut det, men denna metod gillar visst inte Gunilla något vidare. En del lär ut att föra korset med en liten extra skjuts, och den metoden gillar jag inte alls eftersom skjutsen tar ifrån mig möjligheten att känna efter vad som händer genom hela steget. Den här metoden utgår från att vi bägge har våra överkroppar lite snett, de bildar liksom två sidor i en romb, och så för man själva korssteget i riktning mot följarens ena axel.

Nästa lektion är imorgon, och den hålls i anslutning till tangofestivalen Tango Otoño. Efter lektionen är det milonga, alltså danskväll... och jag undrar jag. Ska jag försöka stanna kvar och dansa. Vem törs jag bjuda upp i förarroll, utöver min kurspartner och kanske hon i fortsättargruppen som jag diskuterat att träna bägge rollerna med? Och så följarrollen då. Jag har väl tappat hälften av vad jag kunnat. Där är jag nog inte tillräckligt kaxig för att bjuda upp folk, och uppbjuden lär jag då inte bli. Möjligen möjligen kan jag sikta på killarna som för fortsättningsgruppen. Då måste det bli jag som bjuder upp, för de lär inte bjuda upp mig när de inte sett mig följa. ARGH!

Jaja. Jag tar väl några danser med min kurspartner, och sen får vi se.

Kursen börjar bra. Det är jämn könsfördelning, faktiskt en förare över för ovanlighetens skull. Frida och Zacke undervisar denna engångskurs om två timmar. Vi gör enkla steg i tät omfamning, med rörelseriktning runt väggarna istället för på fläck som i lindyn. Det påminner inte så lite om tangon, fast med vanlig pardansposition lite snett omlott istället för rakt mittemot varandra. Dock plockas mina tangovanor ur mig, steg för steg. Inte släpa fötterna utan kliva ordentliga steg, och kanske framför allt - vi inte bara får utan ska röra på höfterna, en dödssynd i tango.

När en timme och en kvart använts till grundläggande rörelsemönster, börjar det blandas in mera lindyaktiga figurer i dansen. Här blir det svårt att hålla kvar dansens karaktär, och för de förare som inte tidigare fört just de här lindyfigurerna blir det krångligt. Jag demonstrerar en av dem hur Texas Tommy fungerar genom att gå in nära, lägga hans arm bakom hans rygg och föra ut honom i en snurr med kroppsvridning. Han ser förvånad ut, men metoden fungerar uppenbarligen för sen får vi till det.

Flera figurer läggs ihop i en liten slinga, och mängden material per undervisad minut ökas drastiskt. Det är ett fåtal av förarna klarar av att gapa över det kursinnehållet. När förare kämpar för att klara av en kurs som egentligen är lite för mycket för dem, hanterar de saken på lite olika sätt men alltför många blir obehagliga att dansa med. De vill ju lyckas föra hela stegsekvensen, och en del av dem våldar då gärna igenom de delar som de inte lyckas föra på vettigt sätt. När stegen undervisas som slingor, där steg eller turer läggs på varandra i en viss ordningsföljd, ökar frustrationen om man inte lyckas föra en av länkarna i kedjan - då får man ju aldrig komma i mål! Misslyckandet blir väldigt tydligt, jämfört med om man får träna på sakerna var och en för sig.

Jag dansar med en man som försöker göra det som visas samtidigt som han tittar på lärarna. Sånt blir aldrig bra. Hallå, är du medveten om att du håller i en annan människa? och faktiskt tagit på dig ansvaret för hennes placering i rummet? Allt som vi tränat på den första timmen, med nära kontakt och känsla för vad den andre befinner sig, är som bortblåst. Mycket riktigt känner han inte heller att jag inte är med för fem öre när han helt plötsligt, i en liten paus medan lärarna väntar på att gruppen ska samla sig så de kan börja prata, drar iväg med det steg där han tar över delar av min kroppsvikt. Vi tappar balansen, men undviker att falla omkull. Jag blir ordentligt förbaskad och inte så lite skärrad.

Helt plötsligt ser jag gruppen av män i salen med helt andra ögon. Hur många av dem har jag lust att anförtro min vikt åt, i den här situationen där jag inte på motsvarande sätt får hantera deras? Kanske en fjärdedel, max. Av dem känner jag igen de flesta som tangodansare, och jag misstänker att av de övriga är flera gamla vana foxtrottare som åtminstone är vana att jobba med nära kontakt.

Med nästa förare inser jag att oops, jag har gjort en viktig sak fel i det där steget. Föraren ska inte behöva ta så stor del av min vikt som jag trott, för jag ska göra ett steg där så jag får en ny stödpunkt och kan ta en viss del av min egen vikt om än inte all. Varför jag underlåtit att göra det steget vet jag inte. Möjligen är det för att figuren något liknar ett tangosteg där föraren verkligen tar över vikt och man inte kliver framåt, eller för att jag haft vikten på bägge fötterna så det känts onaturligt att kliva iväg? Jag är fortfarande spänd och stressad, men gör mitt bästa för att slappna av med de förare jag känner att jag kan lita på. Stressen släpper, det blir lättare att slappna av men jag är fortfarande lite skakig. En av de sista jag dansar med för det svåra steget ypperligt, hur behagligt som helst - mycket riktigt en vansinnigt duktig lindypojke. En bra avslutning, men jag är mycket skeptisk till att försöka dansa blues med folk som gått den här kursen. Jag vet ju vad de kommer att försöka föra, och att ytterst få av dem klarar av det. Jag vet vilken del av gruppen som kommer vara mest mån om att försöka föra det där steget på dansgolvet... den grupp som allra minst klarar av det, för de har minst aning om hur obehagligt det kan vara.

Jag bara tål inte när dans blir obehaglig... jag tål det verkligen inte. Skakar alla andra tjejer fort av sig sånt här och går vidare? Är det jag som har extremt låg obehagströskel? Egentligen tycker jag inte det är den karl som nästan drog omkull mig jag borde vara vansinnig på, utan på den stressiga undervisningsmetod som lurar män/förare att försöka utföra moment som de inte kan föra.

Ute på dansgolvet, när det råder fri uppbjudning, då kan jag undvika att dansa med folk jag inte vill dansa med - och till långsam musik kommer jag att bli extra försiktig, det är en sak som är säker. På kurs däremot... där dansar man med alla, och normalt tycker jag om det systemet. Det är enkelt, okomplicerat och skapar en bättre stämning i gruppen om man slipper det väljande och vrakande som är en del av spelets regler på socialt dansgolv men generellt sett inte på kurs. Jag som brukat gnälla på tangokulturen, där folk mest dansar med "sin egen partner" även på kurs... har jag skäl att ändra mig nu? Förvisso är det fler saker i tangon som riskerar att bli ordentligt obehagliga med en riktigt klantig förare än i lindyn, där man håller lite större avstånd och själv ansvarar för sin vikt och sin detaljplacering. Om man utgår från att det alltid kommer att finnas en stor mängd rent obehagliga förare, då är det det logiska sättet att hantera det att inte utgå från att alla ska dansa med alla på kurs. Ja.

Å andra sidan, är de obehagliga förarna verkligen dömda att förbli obehagliga förare? Eller är det danspedagogiken, eller brist på sådan, som gjort dem sådana?

Åtminstone några av följarna får av Gunilla instruktioner att laborera med lite olika konsistens på följandet, olika grad av lätthet eller motstånd. Även jag varierar intensitet delvis beroende på musikval. Förmodligen är det sådant som ger upphov till en fråga i slutet på lektionen: hur långt är ett steg? Svaret blir förstås: det beror på. Den nybörjarpedagogik som fokuserar på form istället för funktion inbillar lätt dansarna att det finns en standardlängd på ett steg, och den inbillningen kan sitta i länge. Tydligen betraktar många det som oerhört avancerat att föra olika långa steg... bah, de är säkert inte medvetna om att de för och följer sånt hela tiden.

I slutet av lektionen introduceras en liten figur om fyra steg: sidsteg, där föraren kliver ut till vänster om föraren, ett steg utanför, ett steg in i normalt gångsystem framför varandra, och ett sidosteg. Tydligen heter denna lilla salidavariant salida basico, men Gunilla kallar den "smygaren".

Allra sist får vi dansa fritt. Jag försöker med för mycket krångel för att dansen ska flyta smidigt... denna ack så vanliga förarsjuka. Jag inser att jag lyckas bestjäla min partner på en del av hennes lugn, det som Gunilla ser som så stor kvalitet, genom att krångla för mycket så hon blir osäker. Å andra sidan bär det mig lite emot att låta henne tro att hon kan gissa slutet på takten... men som det är nu är det nog bäst att låta henne tro det, och inte störa för mycket.

Gunilla kör en av sina standardinledningar, med hela gruppen i ring som får gå några steg in mot mitten och sedan ut igen. Det blir mycket rytmiskt men hon pratar ingenting om att träna sig i att gå på slaget, bara om energin i rummet och om att lyssna på musiken.
Min partner har en tendens att luta sig bakåt, vilket gör att vi litegrann tappar bort varandra. De flesta lärare säger i detta läge "du lutar bakåt, då ska gå så här" och visar. Gunilla instruerar istället min partner att ha känslan att gå in i mig, utan ett ord om vad hon gjort för "fel". Mellan varven känns det riktigt riktigt bra, och ibland tappar vi kontakten en smula. Även jag som för får höra att jag ska koncentrera min riktning rakt in i min partner, att jag ska fokusera mer.

Steg framåt - ja, bakåt för följaren då - görs främst i de två enkla kombinationer om fyra taktslag som vi inledningsvis gjorde i ringen: steg steg steg ihop, och steg steg ihop viktbyte. Sidostegen görs två tillsammans, och bägge stegen tillåts ta två taktslag. Lärarna säger att ibland kan man göra något annat, kanske gå rakt framåt i åtta utan att stanna till. Jag känner dock att det är lite svårt, för min partner förväntar sig dessa stegkombinationer som instruerats och blir lite nervös om jag gör något annat. Det förvånar mig en smula. Den förra nybörjarkursen jag gick i förarroll, för Fredrika och Gunnar i Bajofondos regi, fanns till att börja med inga stegkombinationer alls - varje steg var nog i sig självt. I och för sig uppskattar jag att bli uppmuntrad att planera framåt. Som förare är det skönt att enkelt kunna bestämma en hel takt i taget, för jag har tillräckligt att tänka på ändå. Däremot uppskattar jag inte att min partner därigenom uppmuntras att tänka i termer av turer om en takt, att hon kan gissa vilka steg som kommer i slutet av takten. Sådant existerade helt enkelt inte i kursen för Gunnar och Fredrika. Faktiskt önskar jag att åtminstone denna första lektion inte innehållit några stegkombinationer alls, utan enbart lösa steg vart för sig. Kanske förarna känt det mer stressigt att vara tvungen att improvisera vartenda steg, men följarna hade betett sig lugnare. Gunilla är medveten om problemet och försöker på diverse olika sätt att hjälpa följarna till större lugn, men faktum är att dessa små figurer, så oskyldiga de än kan se ut, uppmuntrar följarna till fel tankesätt.

Detta är dock ett ganska litet smolk i glädjebägaren, för det är den klart mest spännande tangolektion jag fört. Gunnars och Fredrikas nybörjarlektioner var avdramatiserade, lugna och skenbart enkla. Jag tyckte om de sätt de lärde ut grunderna på. Gunilla skapar en spänning och energi i rummet som gör mig glad. Hennes undervisning utgår från funktion, där de flesta istället utgår från form. Det finns en form, eller några likartade, som ger god funktion, och i de flesta fall lärs denna form ut som torrsim: rörelser som ska göras utan att man förstår varför. Ta tio genomsnittliga svenskar och säg att de ska gå med fötterna så tätt ihop att de nästan slår samman, och dessutom med vikten på framfoten - de kommer knappt att kunna gå, och sen får du ägna massor av tid åt att lära dem att gå igen. Emellertid går det att istället utgå från att eleverna redan kan gå, och sedan stegvis anpassa deras gående efter den funktion som önskas. I sökandet efter funktionen kommer deras gång att få mer och mer tangoform, utan att man någonsin behövt utsätta dem för att inte kunna gå. De flesta kurser jag gått som följare har varit av typen "formen först". Utöver Gunillas undervisning är kurserna på Bajofondo de enda tangokurser jag gått, där man utgått från kroppens naturliga rörelser.

Ordningen på golvet är ganska kaosartad, som det brukar på nybörjarlektioner. Av och till blev det trångt där jag befinner mig. En av de damer jag dansar med har en tendens att snubbla till då och då, och ber då om ursäkt för att hon "gjort fel" - helt i onödan, för detta sker så gott som undantagslöst när jag har en trafikstockning framför mig, tvekar om hur jag ska hantera den och därför blir otydlig.