Jag hamnade bredvid fem högljudda tonårstjejer från Lidingö på fraktfärjan. Som om inte det skulle räcka håller jag som bäst på att trappa ner min tunga smärtmedicinering (som jag tänker vara av med helt på onsdag). Det var alltså inte den behagligaste resa jag gjort. Tjejerna tittade på varandra, och framförallt på sin platinablonderade ledargestalt, med en total osäkerhet som jag kände igen från från 14is-tjej livet i Tynnered. Men dom var närmare 20 än 14. Sin osäkerhet kompenserade dom med en otrolig självgodhet. Dom satt där på resa för pappas pengar och gjorde sig lustiga över att personalen på det gotländska fartyget pratade gotländska, och lyste av förväntningen att utan grund få känna sig viktiga bland fattigare landsortsbor. Deras konversation skiftade mellan dom fyra ämnen som verkade utgöra hela deras tillvaro. Spritkonsumtion. Hur killar dom knullat med efteråt med ett sexualiserat klasshat kommenterat dom. Vad som är rätt åsikt om olika skvallertidningskändisar. Vilka kläder och ägodelar som kan anses glassiga. Punkt. Jag hade i mitt allmänna illamående svårt att avgöra vilken känsla som var starkast hos mig. Föraktet eller medlidandet.

I alla fall hade dom många kusiner och bästa bröder på stan denna helg, som väckte uppmärksamhet med sina felmatchade kläder. Så jag och mitt resesällskap fick tillfälle att fundera lite kring uttrycket avskum. Det man skummar av från sylten eller saften behöver inte vara äckligt. Det är bara obehövligt och fyller ingen funktion. Men avskummet är lika representativt för saft och sylt som stekare för stockholmare i gemen.

Själv slapp jag dock undan det mesta av Stockholmsveckan. Jag höll ett föredrag på Alternativa politikerveckan strax utanför stan. APV är ett forum för en bred alternativrörelse. Jag kom sista kvälllen så jag missade alla föredrag, utom en blänkare om ESF på lördagen. Men det hade varit ett både späckat och mycket varierat program under veckan med allt från SAC, planka, papperslösagruppen, sexfakta, ingen människa är illegal och husockupanter, till freds- och miljögrupper.

Jag inledde fredagskvällens kulturella program med att läsa stycket om Götgatsbacken ur min bok. Jag valde den texten för att det var den första jag skrev av det som så småningom kom att bli en hel bok. Pratade om varför jag skrev boken, och om skrivprocessen. Tillsammans med publiken diskuterade jag värdet av att minnas och vara med och skriva sin egen historia som radikal rörelse. Men också dom problem och moraliska tveksamheter som kan finnas när man gör det. Det var en intressant diskussion och kul att märka intresset från många som inte hade läst min bok. Jag vill tacka för alla frågor och synpunkter. Tyvärr missade jag att ta med några böcker till mötet. Men jag vill tipsa er som bor i mindre orter och blev intresserade av boken att den finns på många huvudbibliotek, just nu går som följetong i Stockholms Fria Tidning, samt kan beställas från Vertigo förlags hemsida.

En annan kul grej var att föredraget filmades. Om kvaliteten blir bra kommer det kanske att läggas ut på APVs hemsida vid sidan av andra föredrag från veckan. Alla föredragshållare ville givetvis inte bli filmade, men det var en del som ville det så det kan nog vara värt att kolla in.

På lördagen kollade jag in programpunkten om European Social Forum. Sen många år tillbaka kommer politiska och sociala rörelser från hela jorden samman i dessa jättelika sociala forum. European Social Forum är en avläggare till World Social Forum. I år ska det sociala forumet vara i Malmö 17-21 september, ganska speciellt för annars brukar betydligt större städer inneha värdskapet. Med en bra bit över tvåhundra programpunkter, en förväntad demonstrationssiffra på 40 000 personer (att jämföra med dom två jättedemonstrationer under eu-toppmötet 2001 som tillsammans drog ca 50 000 i Göteborg), och dragplåster som Antonio Negri och Michael Hardt, så vågar jag nog rekomendera ett besök i Malmö dessa dagar.

Jag hann också titta lite på staden Visby, där jag inte varit sen tidiga tonåren. Det var ganska fantasieggande med muren och dom många kyrkoruiner som bara lämnats vind för våg vid reformationen. Resessällskapet och jag skämtade om att man kunde gör en svensk remake på The Wicker Man i Visby. Med en blåögd Stockholmspräst i huvudrollen.

Jag vill tacka arrangörerna för inbjudan och gästfrihet och hälsa till alla jag träffade på APV. Ingen nämnd och ingen glömd.

Såg en kommentar på någon site, tyvärr har jag glömt exakt var. Den gick i alla fall ut på att det är alldeles för mycket fokus på författarna som personer och att dom får sitta och breda ut sig om vad deras böcker handlar om. Det är väl skitsamma! Böckerna handlar om vad läsarna tycker att dom handlar om. Jag är helt beredd att hålla med om detta, även om jag spelar spelet som dom flesta andra och marknadsför boken med intervjuer och annat.

Så om du läser Stockhoms Frias sommarföljetong i år eller kanske läser något enstaka kapitel, dela gärna med dig av tankar, reaktioner och kritik här.

Uppdatering: Första numret av följetongen kommer alltså denna vecka, d.v.s vecka 26. Sen kommer nya delar varje vecka t.o.m. vecka 34. Veckorna 29 och 30 är dock ett uppehåll i serien. Själv har jag tjuvkikat på layouten nu, och den är verkligen snygg. Såg väldigt modern ut tyckte jag, så det är väl värt att spara på om någon skulle fundera på det.

Alltsedan boken kom ut har folk sagt till mig att också jag borde stiga in i den moderna världen genom att skaffa mig en hemsida eller blogg. En plats för kontakt med läsekretsen. Och jag har försiktigt gillat idén, för att ha läsare är något fantastiskt. Men så är man vuxen och har ett liv. Och mitt år som publicerad har varit mycket hektiskt, med heltidsjobb och vid sidan av det uppdraget en författare har att sälja sin bok. Jag har gett intervjuer och åkt runt om i landet, till och med över till Finland, och pratat och läst ur Deltagänget. Så att hinna blogga var det inte tal om.

Tills en securitasväktare/biljettkontrollant i Jönköping för ca 6 veckor sedan med ett enkelt handgrepp ställde mig utanför produktionen för en okänd tid framöver. Jag var lite dragen och försökte få betala fuskåkningsböter åt en ung kille jag är bekant med. Det fick jag inte och när jag ville diskutera saken krävde väktaren att jag skulle tiga och gå därifrån. Tyvärr har jag en svår natur som gör att jag vill förstå varför jag ska göra en sak om jag ska gå med på det. Alkoholen förstärkte naturligtvis detta karaktärsfel. Så jag hävdade att jag ju visat ett giltigt färdbevis och i övrigt utövat min rätt att yttra mig. Därför såg jag ingen anledning varken att tiga eller flytta på mig. Väktaren tålde inga motsägelser. Mina känslor för väktare i allmänhet och i synnerhet dessa två kunde inte ha varit frostigare. Därför behövde vi inte utbyta så många fler meningar innan väktaren dragit upp mig mot en stolpe med armen i det klassiska polisgreppet. Nu förbjöd verkligen min fåniga stolthet mig att tiga. Så väktaren tog helt sonika och vred av min arm. Det gjorde jävligt ont. Då teg jag. Så väktaren sov nog gott den natten, väl medveten om att han fått rätt.

Nu är jag inne på min 6e sjukskrivningsvecka. När armen gick av påverkades också en nerv som tydligen heter radialis. Så med sjukgymnastik som kan ta allt mellan några månader till ett år ska jag nu långsamt försöka återerövra rörligheten i höger armbåge och hand. Ganska snopet får jag säga. I alla fall har jag plötsligt en hel del tid över. Så jag har inget att skylla på utan öppnar härmed, ungefär ett år försent, min blogg.

En liten ynka artikel slipper igenom mediabruset och ger en annan bild av "vänsterextremisterna". En artikel som inte presenterar oss som våldskåta idioter som inte ens vet vad vi gör. En artikel som inte med alla medel försöker separera oss från alla andra människor och förvandla oss till ett ordningsproblem.

Här kommer en liten berättelse från en av dem: jag föddes som en "vanlig" människa - jag var inte förvirrad eller passerade någon magisk gräns när jag bestämde mig för att jag ville arbeta mot klassamhället utanför parlamentet. Borgerlig media och mainstreamkultur vill få det till att allt annat än passivitet och inordning från ungdomars sida är onormalt, att allt politiskt engagemang utom meningslösa partistrider är extremism och udda att ens få för sig att syssla med. I min politiska handling liksom i min vardag är jag också en vanlig människa, vad kan jag annars vara! Jag äter, jobbar, lyssnar på musik, handlar som alla andra människor.  Borgerlig media och polisen på orden av yrkespolitikerna vill separera "autonoma" från resten av arbetarrörelsen genom att rikta allt våld mot oss och ge oss skulden för våld. Och ibland har det lyckats så att vi isolerats, men vi vill vara en del av en bred rörelse för ett bättre liv för oss som är förtryckta i samhället, mot klassamhället. Att vara vänsterextrem är idag synonymt med att ha ett klassperspektiv och tillämpa det, så långt har det gått idag. Sluta tro på politikerna och fråga dem ni är rädda för innan ni dömer dem, vi är samma sort som ni och vill egentligen samma sak!

 /Planekonomen

En liten ynka artikel slipper igenom mediabruset och ger en annan bild av "vänsterextremisterna". En artikel som inte presenterar oss som våldskåta idioter som inte ens vet vad vi gör. En artikel som inte med alla medel försöker separera oss från alla andra människor och förvandla oss till ett ordningsproblem.

Här kommer en liten berättelse från en av dem: jag föddes som en "vanlig" människa - jag var inte förvirrad eller passerade någon magisk gräns när jag bestämde mig för att jag ville arbeta mot klassamhället utanför parlamentet. Borgerlig media och mainstreamkultur vill få det till att allt annat än passivitet och inordning från ungdomars sida är onormalt, att allt politiskt engagemang utom meningslösa partistrider är extremism och udda att ens få för sig att syssla med. I min politiska handling liksom i min vardag är jag också en vanlig människa, vad kan jag annars vara! Jag äter, jobbar, lyssnar på musik, handlar som alla andra människor.  Borgerlig media och polisen på orden av yrkespolitikerna vill separera "autonoma" från resten av arbetarrörelsen genom att rikta allt våld mot oss och ge oss skulden för våld. Och ibland har det lyckats så att vi isolerats, men vi vill vara en del av en bred rörelse för ett bättre liv för oss som är förtryckta i samhället, mot klassamhället. Att vara vänsterextrem är idag synonymt med att ha ett klassperspektiv och tillämpa det, så långt har det gått idag. Sluta tro på politikerna och fråga dem ni är rädda för innan ni dömer dem, vi är samma sort som ni och vill egentligen samma sak!

 /Planekonomen