F-n Åke, varför blev det så här? Finaste vännen i världen är död...

Igår var jag så grymt arg på Dig. Arg för att Du komplicerade mitt liv, vände upp och ner på alla begrepp och sedan försvann. Jag tog ledigt efter en halv dags jobb, satte mig i bilen och körde 15 mil (på alldeles för kort tid) med AC/DC och Incubus dunkande i öron och blod. Jag satte mig nära himlen och skrek ut all ilska, all sorg och slutligen all tacksamhet över att Du var ärlig.

Jag hade ju berättat för Dig om attraktionen för den där pojken i republikhuvudstaden. Ville Du hindra mig från att göra ett misstag? Ville Du ge mig verktygen för att våga älska? Ville Du ha mig för Dig själv eller ville Du visa att man ska följa sitt hjärta?

Efter att jag kommit till sans igen så kändes det fullständigt logiskt att åka till pojken i fråga. Förvirra hans liv. Förvirra mitt liv ännu mer. Sätta sig i bilen igen och åka de 15 milen hem. Och nu då? Vad händer nu? Ibland känns livet som ett filmmanus, igår var det lite "Pay it forward" över det hela...

Efter lördagsfrukost hos sötaste Söt (vet du hur underbar du är vännen?) åkte jag till Arlandastad för att umgås några timmar med A och M. Så otvunget och skönt. Varje gång jag hamnar i en kris (och ni som hängt här ett tag vet ju hur ofta det inträffar) längtar jag så intensivt efter just de här älsklingarna. Hamnade nästan i chock när vi med gemensamma krafter räknade ut att det är sex år sedan vi sågs sist. Konstigt att man bara tar vid där man slutade sist trots att åren flugit iväg. Riktig vänskap liksom.

Annat att minnas från helgen:
Jag har sovit mer än två timmar två av nätterna.
Jag har inte tröstshoppat, utan bara låtit det onda göra ont.
Jag har ätit två dagar i rad. Dock inte igår, förlåt Söt...
Jag har längtat efter mina barn så att det gjort ont (om två dygn kommer de hem *längtar*).
Jag har pratat i telefon med någon som är viktig för mig.

Det viktigaste av allt: Jag har bestämt mig för att fånga dagen. Det var din gåva till mig, finaste Åke. Men en sak hade Du fel i. Låten handlar inte om mig - den handlar om Dig. Alla orden handlar om Dig, bara Dig. Och även om jag under veckan som gått tänkt (den förbjudna) tanken att jag önskat att vi aldrig tagit upp kontakten igen (efter att Du skällde ut mig och kallade mig självdestruktiv när jag gick ur askan in i elden) så är jag djupt tacksam över Dina ord till mig. Och mer ödmjuk inför livet. Carpe Diem. Jag vet inte om jag klarar av att finnas med vid Din begravning, men jag vet att Du förstår hur mycket Du betyder för mig även om jag inte är där. Och jag tror att Du sitter på ett moln och ler när Du ser hur Du lyckades förändrat mig. Jag saknar Dig finaste...

Tidigare idag var jag en vända till Ikea för att handla saker till det inredningsprojekt jag måste färdigställa nästa vecka. Blodet frös till is när jag kom ihåg var jag var; Hälla köpcentrum. Ett annat Hälla än det där vi skulle vara lyckliga i midsommar.

Läsa nekrologen som handlar om Dig. Där det står att Du faktiskt inte finns bland oss längre. Se orden flyta omkring. Bryta ihop och gråta. Gråta och sörja. Släppa masken. Tomhet inuti. Tomhet.

...och de säger att solen skiner där ute, vad spelar det för roll?

En ny dag i Mardrömslandet. Jag är lika sömnlös i Västerås som hemma. Skillnaden är bara geografisk. Jag ska ut och äta lunch med en fin vän. Masken är inte lika hållbar som den brukar vara.

Det är 20 grader i skuggan och jag kommer att snöra på mig mina docs. För hur skulle jag överleva om jag inte höll fast vid allt det som Du tyckte var jag.

Jag skulle ge allt jag har för en enda kort minut med Dig...

Medan man tillbringar 60 mil bakom ratten hinner man tänka mycket. Det finns så många ord, små ord, som jag alltid kommer att förknippa med Dig. Vissa ord får mig att le, andra får mig att gråta. En del ord är det bara vi som förstår innebörden av. Andra ord finns det fler människor som förstår hur de hänger ihop med Dig. Min Finaste Åke, här är några av orden som studsat runt i min hjärna idag:

Doris
Grön
Skitunge
Docs
Tungpiercing
Pluttifikation
Gaaarlic
Tigger
Smyga
Barfotadans
Hemdu
O-vän
Pussok
Nobanker

Och så låten, den du sa handlade om mig... Kommer jag någonsin mer kunna lyssna på den utan att tårarna strömmar?

Your strength is so hard to find,
I feel so much stronger now,
the feeling's alright.
Your words make me whole again,
those eyes cannot ever lie,
you're so divine
I'm not ever alone, you're not ever alone

I'm head over heels goddess of mine,
your curls touching my face and now I can fly
You brought my life back,
The glory you found, I'm in deep debt, without you I wouldn't survive
I'm not ever alone

Your smile is heavenly,
I don't deserve all the love that you're giving to me
Your touch makes it hard to breathe,
the shiver's around me now, you're so fine

I'm head over heels goddess of mine,
your curls touching my face and now I can fly
You brought my life back,
The glory you found, I'm in deep debt, without you I wouldn't survive

The heart is pumping for my life, the mind is happy and I will love you to the day I die

I'm head over heels goddess of mine,
your curls touching my face and now I can fly
You brought my life back,
the glory you found, I'm in deep debt, without you I wouldn't survive

I'm head over heels goddess of mine,
your curls touching my face and now I can fly
You brought my life back,
The glory you found, I'm in deep debt, without you I wouldn't survive

Jag försöker låta bli att grubbla över varje val jag tvingas göra, små som stora saker. Jag försöker leva genom att känna vad som är rätt för mig, vad som är rätt för mina barn. Och konstigt nog tycker jag att jag blivit mer harmonisk och balanserad som människa. Förmodligen för att jag kommit till självinsikt och självacceptans. Det här är jag. Nu. Ibland behöver jag hjälp och stöd. Ibland behöver jag vara för mig själv, innesluten i mig själv.

Igår tog jag ett stort steg framåt i min egen värld. Jag har haft förmånen att komma i kontakt med en fantastisk människa. Häromdagen skrev jag ett kort meddelande till honom, som reflektion på några av hans ord. Meddelandet handlade om att ge upp. Han svarade med att be mig berätta. Så jag mailade honom en plot över vad som hänt. Han svarade med att erbjuda sig att lyssna om jag ville prata. Och jag gjorde något som förvånar mig fortfarande; jag mejlade mitt telefonnummer. Han ringde upp mig, lyssnade och pratade. Gjorde livet mindre outhärdligt för en stund. Gav mig vinklingar som jag inte tänkt på. Reflekterade. Han gav av sin tid, sitt kunnande och sina egna upplevelser till en nästan helt okänd människa. Och jag är tacksam. För han bekräftade att det jag känner och de tvära kasten mellan skratt och tårar är helt normalt. Du vet vem du är och jag kan inte säga annat än tack.

Snart ska jag städa skrivbordet och åka hem för att packa. Sedan bär det av nedåt landet. Förhoppningsvis finns det någon - i närheten av där jag ska befinna mig - som medvetet eller omedvetet bjuder på trådlös uppkoppling. I annat fall spar jag orden för mig själv tills jag kommer hem igen. För orden måste ut. Det är mitt sätt att överleva. För min egen skull.

*) In literature, a plot is all the events in a story particularly rendered towards the achievement of some particular artistic or emotional effect. In other words, it's what mostly happened in the story or novel, such as the mood, characters, setting, and conflicts occurring in a story.

Jag måste bort härifrån. Jag måste fly från mig själv och de självdestruktiva tankarna som återvänt med full styrka. Smärtan vill ut någonstans. Helst av allt skulle jag åka hem till ditt. Vara bland det som var Du. Känna doften av Dig. Men Du är inte där. Du är aldrig mer där. Aldrig mer här.

I morgon åker jag istället åt ett annat håll. Bort från mitt, ännu längre bort från Ditt. Några dagar i limbo, några timmar hos en vän som jag kan släppa masken inför, några dagar bland människor jag älskar även om jag är dålig på att visa det. På söndag måste jag tillbaka hit. Hit där Du var innan Ditt liv tog slut. Och det gör ont, så ont att jag fick vara den sista som träffade Dig. För det finns andra som hade mer rätt till det, andra mer värdiga.

Jag var aldrig värd din kärlek och det är mitt, bara mitt, fel att du inte finns.

Det gör så ont så jag vet inte hur jag ska orka fortsätta leva. Och varför ska jag få leva vidare som ingenting hänt när du är borta för alltid?

När någon kommer in i ditt liv av en orsak, är det oftast för att fylla ett behov du har uttryckt. De har kommit för att hjälpa dig genom en utfordring, för att ge dig vägledning och stöd. För att hjälpa dig fysiskt, känslomässigt och spirituellt. Det kan verka som om de är sända från himlen, och det är de! De är där, för det du behöver dem för.

Så plötsligt, utan att du gör något fel eller på en till synes opassande tidpunkt, kommer denna person att säga eller göra något som gör att ert förhållande tar slut. Ibland dör de, andra gånger lämnar de dig. Ibland provocerar de dig och tvingar dig att fatta ett beslut.

Det som är viktigt att förstå är att ditt behov är mättat: ditt öde är fullbordat, deras arbete är utfört. Den bön du skickade till universum har blivit bönhörd, och det är nu dags att gå vidare.

Några människor kommer in i ditt liv för en period, för att det är din tur att dela med dig, att växa eller att lära. De ger dig en upplevelse, lugn eller får dig helt enkelt att le! Kanske lär de dig eller visar dig något du aldrig gjort förut. Vanligen ger de dig en ofantlig mängd av glädje. Tro på det. Det är äkta! Men bara för en period.

Livslånga förhållanden lär dig livslånga läxor, sådant du måste bygga upp för att få en solid känslomässig grund. Ditt jobb är att acceptera läxan, älska denna människa och använda det du har lärt i andra relationer och områden av ditt liv. Det sägs att kärleken är blind, men vänskapen är klarsynt.

I morse pratade jag länge med min fantastiska rehabhandläggare. Hon är en underbar kvinna som lärt mig att jag måste ta emot hjälp när livet inte är så lätt. Efter samtalet med henne beslöt jag mig för att gå till jobbet. Försöka i alla fall. Så jag gjorde det. Jag smög in till mitt rum, bet ihop och försökte jobba. Fast i ärlighetens namn ska jag väl säga att jag inte fick speciellt mycket gjort. Men - jag var där. Förvisso grät jag några gånger (i synnerhet när en fin liten pojke, okej han är snart 30, kom och gav mig en kram). Men en gång skrattade jag faktiskt. Det kändes konstigt och förbjudet. Att jag sedan, hör och häpna, har ätit idag känns bra. Lite mindre svimningskänslor i omlopp.

När jag kom hem rasade jag ihop i en hög av känslor. Trött, trött, trött. Efter vad som kändes som en evighet, lyckades jag få av mig skor och jacka. Sedan satt jag länge på golvet vid diskmaskinen och förberedde mig mentalt. Och nu är det gjort. Disken är urplockad. Hans mugg är diskad. Och livet fortsätter. Med mer sorg i bagaget.

Tack till alla fina människor som visat en massa kärlek de senaste dagarna!

"Och om jag ger mig av
medan du ännu finns här…
Vet att jag lever vidare
och vibrerar i annorlunda takt
-bakom en tunn slöja du inte kan se igenom.
Du kommer inte att se mig
så du måste lita på mig.
Jag väntar tills den gång
då vi åter tillsammans svävar i skyn
Båda medvetna om varandra
Till dess, lev ditt liv i fullaste mått
Och när du behöver mig
viska bara mitt namn i ditt hjärta
…jag kommer att finnas där"
– Colleen Hitchcock

...och jag undrar över varför han var så angelägen att komma hit just i söndags. Kände han på sig att något skulle hända? Kände han att han till varje pris måste säga alla fina ord öga mot öga? Var han min egen ängel som kom och gav mig tron på kärleken?

Jag försöker hålla kvar alla minnen. Jag försöker memorera alla ord. Jag har din bild etsad på näthinnan. Om och om hör jag dig säga allt du sa de där sista timmarna. Jag går omkring och ser alla små tecken av dig. Jag kan inte förmå mig till att tömma diskmaskinen - för det var du som fyllde den i söndags kväll. Jag kan inte diska kaffemuggen som du glömde på golvet i vardagsrummet. Hjärtat som du ritade på whiteboardtavlan skriker åt mig så fort jag går förbi. Dina ord ringer i mina öron, din bön om att låta dig älska mig. Din önskan om att jag skulle öppna hjärtat och släppa in dig. Du ville att vi skulle åldras tillsammans, leva, leka, älska, prata, dansa barfota i gräset till midsommar. Och svaret jag gav om att livet är långt, att vi aldrig vet vad som händer i framtiden. Och precis så är det. Vi vet aldrig vad som händer nästa sekund, nästa minut, nästa timme, nästa dag, nästa vecka eller nästa år. Jag undrar så förtvivlat vad som hänt om jag bett dig stanna. Hade du stannat då? Hade du varit vid liv då, eller hade det grymma bara skjutits fram några timmar? Men jag inser samtidigt att jag inte kunnat göra något annorlunda. Det här var nog ödet, det grymma jävla ödet. Jag är tacksam över att jag fick lära känna Dig. Jag är tacksam över att Du lärde mig så mycket om villkorslös kärlek. Och jag är tacksam över att Du berättade för mig att jag är värd att älskas. Men hur ska jag gå vidare?

Nu är det morgon. För 36 timmar sedan fick jag den finaste kärleksförklaring jag någonsin fått. För 32½ timmar sedan tog hans liv slut. Och jag koncentrerar mig på att andas.

Min finaste Åke. Min "Lång å blå". Min "Nicke Fyfiken". Min "a boy named Sue". Min "Ivan den förskräcklige". Min finaste vän - och han älskade mig.

"Så delar man till slut upp sitt liv i två - före och efter - med saknaden som en spänd bubbla i mitten. Man kan faktiskt röra sig runt den. Man kan skratta och le och gå vidare, men det räcker med en enda långsam rörelse, att man böjer sig framåt, för att man ska bli fullt medveten om tomrummet i mitten".

- Jodi Picoult

Stanna alla klockor, stäng av din telefon,
tysta hunden med ett ben där den gläfser i vrån,
täck över pianot och låt kistan bäras ut
till de sörjandes tårar och trummans förstämda salut.

Må flygplanens klagan betyga vår nöd
där de ristar sitt budskap i skyn: "Han är Död",
klä duvorna i kräppkragar på städernas torg,
låt polisen bära svarta handskar av sorg.

Han var mitt norr, mitt söder, mitt väst och öst,
min arbetsvecka och min söndagströst,
min dag, min afton, mitt tal, min sång;
jag visste inte att kärleken skulle ta slut en gång.

Stjärnorna behövs inte; blås ut varenda en.
Montera ner molnen och ta isär solen sen,
sopa ren skogen och töm haven på deras innehåll;
ty från och med nu spelar ingenting mer någon roll.

Din "Tigger" 080525 kl 22.00, precis innan du åkte från mig och rätt in i evigheten...

Du sa att Du var lycklig på din älskade MC "Tigger". Vem kunde ana att det blev din sista resa? Vem kunde tro att klockan 01 i morse skulle en älg förorsaka din död.

Och det sista Du sa innan Du åkte var: "Min högsta önskan vore att du skulle våga låta dig älskas utav mig, för jag kan inte fortsätta att förneka mina känslor för dig".

...jag har varit med om Dig - jag kan inte förlora Dig...

Foto: Eva Persson

Det är jobbigt. Jag är så ledsen. Men där inne hjärtat känns det som om allt kommer att lösa sig till det bästa.