Att få "prata" med henne live, värmer mitt hjärta något rent otroligt.

Jag blir så nedra glad! *kullerbytta och glädjeskutt!*

Just idag har de varit borta i 79 dagar... Det är lång tid för mig.

Mycket har hänt - mest positiva saker. Tack och lov! Och ju mer tiden går - desto längre bakom oss kan vi lägga den där hemska båtolyckan i Australien.

Om en vecka fyller hon 20 år... Då kommer hon antagligen vara i Kambodja. Hoppas hon kan få en tårta i alla fall... kanske en med mango, bananer och ananas - det finns det ju gott om där nere ;-)

Undrar hur mammor överlevde sina barns utlandsvistelser förr - när inte MSN och SMS fanns. Eller släpptes inte ungarna iväg längre än till Örkeljunga och Surahammar då tro???

Just nu mår i allafall den här mamman riktigt, riktigt gott! MSN är en toppenuppfinning!

Imorgon måste vi ta oss tillbaka till stan... så det blir till att skotta... och hoppas att bonden har plogat upp vägarna. Sommardäck på bilen... för vem sjutton hade kunnat förutsett detta, detta o-vinterår? Vi får köra lååångsamt och säkert helt enkelt. För hem måste vi ta oss. Yngsta sonen är nämligen ensam i stan... och äldsta sonen ska på en lägenhetsvisning.

Själv tänkte jag ta mig ut och köpa en ny dator... antagligen får jag ge upp det där med en rosa *suck*. Jag får skaffa en rosa datorväska istället ;-)

Tack vare det insnöade läget så har datorn stått uppkopplad hela dagarna - vilket gjort att jag nu i 2 dagar kunnat pricka in och prata med dottern på MSN. Jättekul! Hon verkar ha det bra. Inte tillstymmelsen till snöflinga... bara sol, sandstrand och blått vatten. Just nu bor de på ett 4 stjärnigt hotell... Kompisen fyllde 20 idag, så dagen har tillbringats i hotellets lyxspa-anläggning ;-) Brat-packers!

Det låter underbart! Men jag klagar inte. Jag har det rätt gott jag också! Jag har en samling härliga lovdagar framför mig, med en stor trave olästa böcker och en massa god frukt!

Dessutom har jag sökt en hel massa spännande och kul kurser på SU till hösten - och sånt piggar ju faktiskt upp! ;-)

Världens bästa, kramgoaste dotter!

Omigen - så är jag otroligt tacksam för att dottern ringer efteråt.

Nedra unge ;-)

Vad jag älskar henne!

Våra små betongråttor känner sig hemma igen. :-D

Dottern lät mycket-mycket glad när hon ringde från flygplatsen. HURRA!

Enda smolket i bägaren var nog att det visade sig vara lättare sagt än gjort att hitta något boende för natten. Alla hostels var fullbokade - och dyra! Jojo... välkommen tillbaka till civilisationen!

Skämt å sido så känns det otroligt tryggt att de kom ifrån katastrofområdet så pass fort, och nu kan titta framåt och fortsätta sin resa.

Undrar om man alltid kommer vara mamma åt sina barn?

Men jag gör det inte...

Istället uppmuntrar jag henne att fortsätta att resa.

För jag tror det är bra för henne.

Men det är inte lätt... Jag saknar henne så det värker!

Tänk att det kan göra så ont att vara mamma....

ps... Hittade den -> HÄR <- länken med ett tv-inslag nere från Aussie... och jag - tror - att dottern skymtar förbi snabbt på en av stillbilderna innefrån båten... bilder som förresten är fruktansvärda! Det är så trångt. Vilken ångest det måste ha varit...

ps2. Bara som ett litet passus... Arrangören av resan/ägaren av båten har inte en enda gång (!) försökt söka upp passagerarna och frågat om det är något som han kan göra för dem. Inte en penny har han stöttat dem med. Inte en penny tänker han betala tillbaka (har han låtit meddela).  Hur bedriver man en rättprocess på andra sidan jordklotet???

Är så tacksam... så lycklig... över att dottern överlevde olyckan. Ju mer jag tittar på bilderna från båten så inser jag att de hade marginalerna på sin sida.

Bara tanken att jag strosade runt här hemma och lagade middag och småpratade med sönerna samtidigt som hon kämpade för sitt liv i kolmörker i en kapsejsad yacht på andra sidan jordklotet... Det får mig nästan att gå sönder. Jag får fruktansvärta skuldkänslor...

Helt ologiskt - men känslor är inte alltid logiska.

Jag har behov av att höra hennes röst just nu... i brist på att kunna dra henne till mig, svepa om henne en filt och bara krama....

Fick därför panik när hennes telefon bara meddelade att "abonnenten går inte att nå" i timme efter timme i dag. Satt som på nålar i skolan under eftermiddagen - självklart var det konferensdag.

Rusade hem och ringde upp "3" - de hade spärrat hennes abonnemang!!! Räkningen hade ju av förklariga skäl rusat i höjden senaste dagarna... Jag förklarade hur det hela låg till och de lovade att öppna upp det hela igen - i 24 timmar. Under den tiden måste räkningen betalas in... 3992 kr.

Ringde vår underbara kontakt på SOS-international, som gick i taket... Inom 10 minuter hade han inte bara betalat räkningen (och splittat den på alla ungdomarna försäkringsbolag) - utan även fått 3 att lova att inte stänga av hennes abonnemang under resten av resan "oavsett vad som händer".

Lättnad!

Nu sitter jag och väntar på att klockan ska bli midnatt så jag kan ringa ner till henne. Då är klockan 9 i Aussie och det borde vara rätt okey att väcka dem.... Längtar efter hennes röst!!!!

Längtar efter hela henne....

Hur som helst så åkte jag alltså hem, och längtade efter min säng och en sval kudde. Hann knappt innanför dörren förrän massmedia började ringa. Första samtalet kom vid 12 tiden...det sista 00.15 i natt. Fullständigt hysteriskt - och alla slogs om tid till dotterns telefon nere i Aussie.

Utmattad somnade jag halv ett i natt och vaknade av telefonen 03.30. Denna gång var det dottern själv som ringde... De hade blivit utslängda från sitt hostel och letade nu desperat efter någonstans att bo. Knappt ett dygn efter katastrofen... Den sociala samordningen efter själva räddningsinsatsen verkar fungera väldigt dåligt på plats.

kl. 06.30 i morse hade de (via SOS-alarmering) fått ta in på ett riktigt bra hotell istället. "Med lakan i sängarna och handdukar i badrummet. Det känns så skönt mamma!" sa den nästan gråtfärdiga dottern.

Nu skulle de försöka få i sig lite mat, och sedan få kontakt med polisen igen som står för informationen kring själva förlisningen och därmed kan lämna besked kring hurvida de kan få tillbaka alla saker de tvingades lämna kvar på båten.

Hotellrummet är ännu så länge bokat till tre nätter. Nu kan de sova ut. Smälta sin upplevelse och samla kraft. Det känns tryggt!

Aftonbladet

News.com.au

HeraldSun

ABC News

Sidney Morning Herald

Sky News

Jag minns mitt första jobb... jag kvitterade ut pengarna och gick direkt och bokade en sista minutenresa till Kreta. Då var jag 15, och mina föräldrar blev nog rätt förvånade. Hur som helst så var det otroligt skönt att få "egna pengar". Plötsligt kunde jag ju köpa de där kläderna som mamma tyckte var "onödigt dyra"... Det här var ju på den gamla goda tiden när NK fanns kvar i Farsta Centrum.  :-)  Jag vill minnas att jag köpte rätt mycket kläder...

Imorgon drar en ny arbetsvecka igång igen. Varje gång jag river av den där lilla perforerade hörnbiten i almanackan så innebär det en vecka närmare ljuset, värmen - och dotterns hemkomst. Hon har förresten lämnat Noosa för att via husbil transportera sig till Fraser Island - därefter ska gänget ut på ett par större segelbåtar i några dagar. Det här är ungar som inte har ro att ligga och slappa på stränder hur länge som helst - helt klart. :-)

Fast det hade jag nog aldrig trott heller... Deras skolklass hade rikets högsta intagningssnitt (317) när de började gymnasiet - och högst betygssnitt när de gick ut. Det här är inte ungdomar som ligger och latar sig... nix. Det är "MVG i allt" som gäller - oavsett om det handlar om Mattekurs E på gymnasiet eller Surfing i Noosa. Det måste hända saker - annars blir i allafall L rastlös.

Själv har jag inget problem med att "göra ingenting" - men det är mycket sällan jag har tid för det ;-)

(ps... Idag tog jag mig dock 2 hela timmar i soffan - och höll på att få hjärtstopp inför Stoffes sista hopp från 10:an... Vad är en VM-final i fotboll mot en handstands... Jag bara fråågar!) *asg*

Den första etappen på resan har fungerat bra. Världens snällaste dotter har messat från London - precis som avtalat. Planet var någon kvart försenat från Arlanda men anslutningsflyget till Hongkong ligger inte förrän 4 timmar längre fram så det är ingen fara på färde. De hinner.
Med enorm självbehärskning så lyckades jag låta bli att gråta ute på Arlanda. Dottern grät dock - med pojkvännen. Stora krokodiltårar. Jag kunde inte utsätta henne för mina tårar också. Det var så mycket känslor ändå...

Så mina tårar har fått komma i avskildhet. Här hemma, och så lite på ArlandaExpress... Någonstans måste ju även en mamma få utlopp för sina känslor.