Brolle var gästsolist och det lät riktigt bra tyckte jag, fast jag inte är med i hans fanclub. Programledare var Elin Ek, oxå känd som Grynet "Ta ingen skit". Hon var kul och bjöd på sig själv!

Bildbevis att jag var där......

När jag kom hem strax efter 18 var jag ordentligt hungrig. Familjen + unge herr Andersson hade ätit pizza så glad i hågen ringer jag Pärlan för att beställa....

-"Nej tyvärr, det går inte, vi har slut på pizzadeg."

En PIZZERIA som en fredagkväll, inledningen på helgen, har SLUT på PIZZADEG!!?!?!?!?!? 

Psalmtoppen.

Först och främst är Elin Ek programledare. Hon som sprang runt i hysteriskt rosa utstyrslar och avgav vansinniga primalläten lite för ofta - Ta ingen skit! 

Att se och höra Grynet presentera psalmer är läskigt nog... Att det sedan är någon slags tävling och att psalmerna placeras på en topplista gör hela företeelsen smått läskigare än Twin Peaks.

Är det verkligen meningen att det skall tävlas i Guds sånger? Är gudstron så försvinnande liten att kyrkan måste slänga ihop sin egen lilla melodifestival för att locka folk åter?

En fantastisk lektion i att sätta krokben på sig själv...

Andra bloggar om tv, svt, psalmtoppen, psalm, elin ek, programledare, grynet, topplista, gud, tro, gudstro, kyrkan, melodifestival, musik

Lördagsunderhållnigen ska alltså reda ut vilka de mest populära andliga sångerna i Sverige är. Det är tittare som varit inne och röstat på SVTs hemsida. Första gästartist är den rutinerade rock- och bluesartisten Louise Hoffsten som även gjort tolkningar av klassiska psalmer. Haha!

Det värsta var att dom försökte "tuffa till" det hela också. Okej om dom hade kört den i gudtjänstanda som även det visas på SVT. Men nu försökte dom rippa körslaget. Så pinsamt dåligt.

Och Elin Ek! Hon har ju förstört sin karriär. Vem ska kunna se på henne efter detta? Hon var ju GRYM som Grynet! Det är illa. Jag väntar fortfarande på att dom ska gå ut med att det var ett skämt.

Grynet - som inte är rädd för rosa - praoar hos Rikard Palm på SVT. Bilden härifrån. 

På feminetik pågår just nu en debatt om färgen rosa. Signaturen lynx berättar bland annat att:

Det är förresten märkvärdig att ens ha rosa till sin hanhund, t.ex. på koppel, kläder och tillbehör, jag har haft något enstaka rosa någon gång. Vissa tycker synd om honom, förnedrande på något sätt, han är ju en pojkhund. En del skojar lite och säger att hundar kan väl vara bögar också förstås och det är inget fel med det.

Blir hanhundar i rosa mobbade av sina hundkompisar? Eller är det bara människor som mår dåligt av att inte kunna skilja pojkar och flickor åt? Bilden härifrån.

Diskussionen startade med att Petter Lundgren skrev en artikel i tidningen Aftonbladet - Leve det rosa! - om en lågstatusfärg och den urbana medelklassens identitetsprojekt.

Det är en bra och intressant artikel. Petter Lundgren hänvisar till en föreläsning av Fanny Ambjörnsson - som hölls under Centrum för barnkulturforsknings fria föreläsningar på Stockholms universitet, på temat barn och konsumtion.

Hennes föreläsning går att läsa som ett paper i pdf-format - Den rosa overallen.

Fanny Ambjörnsson skriver där bland annat att:

När föräldrarna säger sig försöka undvika rosa på flickor för att rosa både könsbestämmer och förpassar flickor till en gammeldags och förtryckande passivitet, undviks rosa på pojkar för att de inte ska framstå som flickor.

-

Trots att flertalet föräldrar i mitt material motiverar sin skepsis till rosa med feministiska argument (som att det är förtryckande och fastlåsande för flickor), blir det ändå flickorna som i slutändan ska åtgärdas. Det är det kvinnligt kodade som måste kläs om i blått, medan det blåa framstår som mindre markerat, degraderande och besmittat (jfr. Sparke, 1995).

Det faktum att det upplevs som just degraderande och förlöjligande att klä en pojke i rosa antyder dessutom något ytterligare. Man kan nämligen anta att det inte enbart är rädslan att pojken ska framstå som en flicka som ligger bakom dylika känslor. Snarare antyder själva flickigheten även ett möjligt avvikande sexuellt begär - att sonen helt enkelt skulle kunna vara eller bli bög (se t.ex. Segal, 1990, Connell, 1996). Så berättar exempelvis Susanne om en vän vars femårige son är galen i kvinnokläder. "Han snor gästers högklackade skor i entrén och vill gärna gå i mammas klänningar och det går inte över", berättar hon. "Så de har gått till PBU och psykolog och allt. Pappan säger direkt: 'han är bög, han är bög, vi måste stävja det. Gå in och ändra medan det är tid'."

Men det är inte enbart föreställningar om sexualitet som, genom nyckelsymbolen rosa, vävs in i föräldrarnas förståelser av genus. Här artikuleras även andra maktordningar i samhället, som kan knytas till klass, etnicitet och möjligen ålder. För medan en av de första 7 orsaker föräldrarna angav till sin skepsis mot rosa var dess associationer till förtryck och begränsning, hänvisade man också så gott som alltid till personligt tycke och smak. Mattias säger, i ett tidigare citat, att han och Stina gillar mer stilrent och enkelt, och därför väljer bort rosa. På liknande sätt förklarar flertalet föräldrar att de själva inte klär sig i rosa och spetsar och därför inte heller vill klä sina döttrar så - att de helt enkelt inte gillar när det blir "för mycket".

I Att bli respektabel (1999) diskuterar Beverly Skeggs kopplingarna mellan klass och femininitet. Med utgångspunkt i Bourdieu visar Skeggs hur hänvisning till smak och stil är en central aspekt av hur klass urskiljs och upprätthålls. De engelska arbetarklasskvinnor Skeggs undersökte upplevde hur deras val av kläder, smink och färger ständigt utsattes för bedömning utifrån - hur de, genom att välja vissa kläder framför andra kodades som vulgära, överdrivna och arbetarklass (jfr. Walkerdine, 1997, Ambjörnsson, 2004).

Den jämställdhetsmodell föräldrarna jag intervjuat anammar rymmer alltså inte enbart information om synen på genus och relationen mellan "manligt" och "kvinnligt". Den är också en sorts identitetspolitisk markering. Att sätta en knallrosa overall på en flicka riskerar således inte enbart att fungera begränsande vad gäller kön, utan även vad gäller klass, etnicitet, plats och tid. Att välja bort rosa blir därför också ett sätt att visa att man är en viss sorts modern, urban, svensk, medelklass.

Petter Lundgren avslutar sin artikel med: Själv kommer jag hädanefter att klä mig själv och mina två pojkar enbart i rosa. Rosa for president!

I Historien om rosa och blått skriver Gerda Christenson:

Den 29 mars 1914, kunde oroliga mammor läsa i den amerikanska tidningen The Sunday Sentinel, om hur de skulle klä sina barn enligt könens olika färgkod:
"Om du vill ha färgmarkering på den lilles klädesplagg, så använd rosa för pojken och blå för flickan, om du vill vara traditionell."

Rosa är alltså inte så självklart för flickor - historiskt sett. Det var ljusblått för flickor och rosa för pojkar - enligt den relaterade artikeln.

~

Amalia Lindegren, Lillans frukost 1866.

Flicka klädd i blått och gräddvitt.

Gerda Christenson letade efter bilder på pojkar och flickor från förr - och hittade mycket riktigt många ljusblå flickor - däremot hade hon svårare att finna de rosa pojkarna.

Fångmarkörer som användes i de tyska koncentrationslägrena. I den femte kolonnen från vänster finns markörerna för de homosexuella. Läs mer på Wikipedia - där bilden är lånad. Jag antar att bilden gulnat något av ålder - annars ser den rosa markören mer sandfärgad än rosa ut i detta exempel.

Wikipedia skriver om färgen rosa att:

Prior to WWII, pink was historically a male colour as an offshoot of red, and pink was chosen not because it meant the wearer was feminine, but because they liked other men.

Endast manliga homosexuella märktes ut. Annars hade färgen rosa varit malplacé. Kvinnliga homosexuella brukar inte föredra män. Wikipedia skriver vidare att det inte verkar som som lesbiska kvinnor stigmatiserats för sin läggning - endast en lesbisk kvinna bar en särskild markör - men hennes största "brott" var att hon var judinna.

Frågan är varför och när rosa blev en flickfärg. Enligt Christenson verkar detta ha skett på 1950-talet. Men varför? Har det med nazisternas markörer att göra? Är det inte en lite långsökt tanke?

Skjorta från Crombie £69.95

För cirka tio år sedan började det bli populärt bland yngre män att klä sig i rosa skjorta. De gjorde det inte i någon slags protest. Merparten av de rosa männen var varken uttalade feminister eller uttalat homosexuella. Bland dessa män var dessutom färgen en högstatusmarkör - till skillnad från den lågstatusmarkör färgen verkar ha bland flickor och till viss del kvinnor.

Mens Pink Herringbone Handmade Shirt från Jermyn Shirts $146.25

Ekonomitidningar verkar också föredra den rosa färgen. Jag har inte analyserat vad detta kan bero på. Dagens Industri är en av dessa tidningar.

Skulle rosa ha fått en statushöjande effekt i och med att bratsmännen klädde sig i rosa för tio år sedan?

Nej - ekonomitidningarna har varit rosa längre än så.

I Thailand har färgen inte reclaimats. Onödigt otrevliga poliser får bära klarrosa armbindlar med den tecknade figuren Hello Kitty på.

- Jag valde den här symbolen för att den är rosa och lätt att se. Det här är tänkt att förstärka deras (polisernas) skuldkänslor, förklarar polisen Pongpat Chayaphan.

Nyheten kommer från TT-AFP och stod i DN:s nätupplaga i augusti 2007.

Det står om den i BBC News nätupplaga också.

The New York Times skriver:

Ten of the armbands have been prepared, but so far none have actually been issued, according to an officer who declined to give his name while discussing this sensitive topic.

"After this policy came out, the police are scared," the officer said. "It will be very embarrassing to walk around with Hello Kitty on your arm." It is a step down from the Crime Suppression Division's official motto: "When you have no one to turn to, come to us."

Flicksymboler är inget för stora tuffa poliser. Uppenbarligen något mycket pinsamt. Värre än kroppslig bestraffning kanske?