Objektivitet är en epistemologisk omöjlighet, eftersom man genom själva sin undersökning alltid ofrånkomligt kommer att påverka resultatet, däremot är rimlighet ett användbart kriterium och sanning är ett eftersträvansvärt ideal.

Men (ontologisk) sanning innebär ju enbart att vår föreställning eller vårt begrepp om något rätt svara mot det underliggande tinget. Men vår föreställning eller vårt begrepp om något påverkas av vår undersökning av och vårt förhållande till det underliggande tinget, vilket gör att flera olika begrepp och föreställningar om samma underliggande ting är sanna (alltså rätt förmedlar det underliggande tinget). Alltså är en mångfald av diskurser inte är något negativt utan något positivt, eftersom de kompletterar varandra, förutsatta att de är sanna (alltså verkligen förmedlar det underliggande tinget).

Om man sedan skall gå över till begreppet rimlighet så handlar rimlighet i grund och botten om harmoni, d.v.s. något framstår som rimligt för en person om det är i harmoni med den kunskap (då kunskap i en mycket vag bemärkelse) som personen redan har. Medan i kommunikation är något rimligt om det är i harmoni med den kollektiva “kunskap” (nu inkluderar jag även allmänna försanthållanden), som gruppen har.

Problemet är dock att en person inte endast ingår i en enda grupp, utan är satt i relation till mängder av grupper som har olika värderingar och försanthållanden. Detta gör att rimlighet blir å ena sidan är ett personligt kriterium — “är detta i harmoni med min kunskap?” — men å andra sidan är ett kommunikativt kriterium — “är detta i harmoni med den kunskap jag och mottagaren av mitt budskap delar?”

Jag rådde henne att göra så mycket praktik som möjligt under studietiden - antingen genom att göra det parallellt eller att i omgångar bara göra praktik på heltid. Det ger ju så mycket. Kontakter, erfarenhet, insikt om vilken väg som lockar och en stor kunskap som inga böcker eller föreläsningar någonsin kan ge. Jag skulle också kunna göra praktik nu men problemet är att de är obetalda så då kan jag inte klara mig ekonomiskt. Dessutom kräver många praktikplatsgivare att man är inskriven på ett utbildningsprogram under tiden och så kräver socialtjänsten å sin sida att man ska vara tillgänglig för arbetsmarknaden 24/7 och i deras bok kan man ju inte göra praktik och vara tillgänglig samtidigt så...man kan lugnt säga att det är ett Moment 22.

Om jag skulle kunna göra praktik för en liten slant som betalar hyran skulle jag glatt göra det, och om jag sökte jobb under tiden och fick det så skulle jag givetvis hoppa på jobbet direkt. Det vägrar emellertid socialen att lyssna på så jag är fast.

Råd kan jag däremot ge, och jag hoppas att hon verkligen gör det så att hon får det lättare än jag när skolans skyddande murar raseras och verkligheten tar vid.

Moment 22 - 291 dagar arbetslös - 101 sökta jobb

Dagens visdomsord numero sedici:

"Cyniker kallar vi de människor som inte tror på det de gör. De som tror på vad cynikerna gör kallar vi idealister."

-Otto Kelmer

Först, perioden innan lumpen var nog då när jag vägde som aldra mest, såhär i efterhand så kan jag säga att någon exakt maxvikt finns inte. Efter mina tonårsår när jag kämpade med självbild och ångest så slutade jag helt enkelt väga mig. På gott och på ont. Jag mådde ju bättre rent psykist men rent fysiskt så tappade jag kontroll över vikten. den gissning jag kan ge är att jag tror att jag har legat runt den tresiffriga strecket, men, jag tänker inte ens skriva det för det känns så främmande och hemskt faktiskt.

Hursom, lumpen året: Att göra lumpen är OTROLIGT krävande både fysiskt och psykiskt. All självbild man har alla tankar om hur man klarar stress och den beroendeställning det är att vara värnpliktig testas till bristningsgränsen om och om och om igen.

Det är väl ganska uppenbart att med ett BMI på ca 36 så är man en kluns utan dess like och att orka med det snabba tempot som lumpen innebär är en utmaning utan dess like. Jag hade problem, stora problem, efter första dagen trodde jag att jag skulle dö, jag var helt säker på att jag skulle bli hemskickad för att jag inte höll måttet. Men, jag stannade, det gick om än dåligt så gick det. Och, tro det eller ej, men när jag insåg att den fysiska biten inte var den enda biten så blev det lite lättare. Visst, det var oundvikligt, för att vara en bra soldat så måste man vara i bra form och där falerade jag.

Men, märk min förvåning när jag vid hemgång efter de första två veckorna fick gå och hålla byxorna uppe så att jag inte skulle tappa dem.

Det som gjorde lumpen så annorlunda från mitt vanliga liv var inte antalet träningspass i veckan utan det var vardagsträningen. En majoritet av allt vi gjorde både under de första två veckorna men även under hela året innebar fysisk aktivitet, exercis, vapen övningar, gå eller springa till och från förrådet, ridpass, upp och ner

för alla jäkla trappor osv osv. Och chocken var enorm, för jag tränade en del innan inryck, kanske inte så mycket men jag tränade ändå, men, chocken var enorm och det var den omställningen framförallt som slutligen skalade av 25 kilo.

Maten ska nämnas också, för även om man unnar sig läsk och godis ibland så är det i grunden en OTROLIG

lyx att få mat serverad tre gånger om dagen och de rutinerna var något jag saknade innan och de rutinerna gav också en push i rätt riktningt.
Sen, det måste erkännas att vid vissa tillfällen när livet var allmänt jävligt och lumpen bara kändes skit då åt jag dåligt, hoppade över måltider och levde mest på sallad. MEN, i det stora hela så var det rutiner och levnadssätt som förändrade mig.

Så, visst märkte jag att jag gick ner i vikt, uniformen blev för stor, brutalt för stor faktiskt och jag fick byta ner mig två storlekar, men, min skräck för vågen fanns kvar så när det närmade sig utryck, muck, och vi skulle göra tester för att kunna bedöma skillnaden jämfört med inryck så tvingades jag slutligen att ställa mig på vågen. När den visade på 76 kg så fick jag en otrolig chock, det var för mycket för att förstå, hur kunde jag ha blivit av med en fjärdedel av mig själv? Gissa om jag blev glad :)

Så, året slutade bra, jag var nöjd och allt kändes lagom. Men, jag är sån att när jag mår bra så tänker jag att nu kan jag slappna av, no no no! Och, jag slutade väga mig igen, dumt beslut, när jag sen såg våra semester bilder i våras och insåg skillnaden så bestämde jag mig. Och här är jag :)

Vill man se fler bilder så finns det här i min gamla blogg eller så kan man kika in på plutonens bilddagbok. Och här finns ett klipp från en SIB övning.

Mer om: lumpen, viktnedgång, viktresa, erfarenhet, våg, rutiner