Gränserna går inte bara mellan länder utan rakt genom dem, mellan arbetare med rättigheter och arbetare utan rättigheter. Sättet att förbättra situationen för papperslösa i dag är genom facklig organisering - inte för att det är humanistiskt riktigt utan för att den svenska arbetarklassens och de papperslösas villkor är intimt sammanlänkade. Riktigt så enkelt är det förstås inte.

I det enskilda fallet kan papperslösa och svenska arbetares intressen tyckas stå i motsättning - även löner långt under de svenska kollektivavtalsnivåerna kan vara högre än i landet de kom ifrån. Så hävdar man att organiserandet av papperslösa hotar den svenska arbetarklassens position. Även det är ett argument som går tillbaka till tiden för slaveriet. När slavarna frigjordes så hotades den vita arbetarklassen, när kvinnorna trädde in på arbetsmarknaden hotade de männen och så vidare. Det är inte så att det inte stämmer - förekomsten av svaga grupper hotar arbetarklassens styrka. Men arbetarrörelsens svar måste vara att samarbeta med de utländska arbetarna.

Läs!

Den senaste veckan har som bekant flera liberala debattörer tagit ställning för SAC:s blockad av Lilla Karachi och tagit avstånd från fackbashing och stödätning från höger. (Se Neo blog, Mattias Svensson och Edvin Alam). Det spelar naturligtvis ingen roll i praktiken, eftersom syftet med facklig kamp knappast är borgerligt godkännande, men man bör veta att uppskatta (och lära sig av!) när folk erkänner att de har fel.

Det är dock skönt att se att MUF Stockholm fortfarande är en röst för stark rättvisa.

MUF Stockholm står för ett samhälle där man löser rättsliga tvister genom förlikning eller ett opartiskt rättsväsende. Delar man den åsikten har det enda rätta varit att stödja Lilla Karachi.

Eller var det rättvisa för den starke? Problemet med högern är hur som helst inte deras ofelbara impuls att ställas sig i klacken på de gynnades sida - detta är ren klasspolitik och fullständigt logiskt utifrån deras intressen. Problemet är att de är så satans okunniga. För att citera Peter Wennblad, redaktör för det liberala magasinet Neo:

Man kan tycka vad man vill om syndikalisterna tillämpning av fackliga rättigheter – man vinner knappast folkligt stöd med glåpord mot restauranggäster – men rätten till indrivningsblockad är inskriven i lag. Och bör nog så förbli – om arbetsmarknadskonflikter skulle börja lösas i rättssal istället för i förhandlingar mellan parterna skulle domstolsväsendet snabbt drabbas av ärendeinfarkt.

Man kan naturligtvis se muffarnas reaktioner på syndikalisternas lagstadgade blockad mot Lilla Karachi som någon typ av borgerlig civil olydnad mot fackens lagliga "maffiaverksamhet". Men jag tvivlar på att de ser det så. Jag är ganska övertygad om att de har en tämligen vag uppfattning om hur regelverket på arbetsmarknaden egentligen ser ut i Sverige, vilket gör den konstruktiva dialogen lite problematisk. Om nu någon såg några strategiska vinster med att överhuvudtaget diskutera fackliga rättigheter med borgare.

_______________________________________________________________

Arbetaren har skrivit en massa om Lilla Karachi.

Andra intressanta bloggar om: Fackliga rättigheter, arbetsmarknad, MUF, Lilla Karachi, politik

Nya konflikter hos Kim Müller, Petter, Vardagspussel, Red Metal och Slutstadium.

Ingen rolig läsning, men nödvändig.

Men att wallraffa som hushållsnära tjänst, vilket var min första tanke, verkar ju helt onödigt eftersom Maria Hagström på Pockettidningen R redan har gjort det:

Då dyker treåringen upp igen. Han äter på en brödbit och kravlar upp i den rena soffan, smular ner och skrynklar till. Jag kan ju inte säga åt honom att han inte kan sitta där. Det är hans soffa, inte min. Det är hans hus, inte mitt. Det är han som har makten, inte jag. Den lilla pojken har alla rättigheter att göra precis som han vill. Det är jag som är på främmande mark.

Läs senaste numret, mycket intressant.

Jag orkar faktiskt just denna kvava dag inte vara formell, konstruktiv, behärskad eller spela på högerns argumentationsmässiga planhalva. Idag HATAR jag bara reformen som ger rika människor billig städhjälp för de skattepengar som skulle kunna användas för bättre sjukvård, fler lärare i skolan, högre löner för vårdbiträden... eller varför inte för att ge de gamla och svaga människor som faktiskt på riktigt behöver hjälp med städning i hemmet - gratis hjälp. Men att "efter behov" skulle vara en giltig parameter i detta alliansens Sverige är ju en orimlighet. Nej, för att de övre samhällsskikten ska gå med på att betala skatt behövs kanske en liten Maud-morot i form av statligt subventionerat tjänstefolk. Allt är så... fräscht och modernt.

Andra säger det bättre. Läs Josefin Brink och lyssna for god's sake på Susanna Alakoskis fantastiska sommarprogram!

________________________________________________________

Andra bloggar om: hat, politik, hushållsnära tjänster, Josefin Brink, Susanna Alakoski, Maria Hagström

Konflikt: Vida Latina filmtipsar, Petter skriver om Jimmy Åkessons dolda agenda, Akuhujan om borgarnas sjuka politik, Slutstadium om Sverigedemokraterna och Under Täcket om solidaritet.

Man kan som bekant hindra kampen för rättvisa och värdiga arbetsvillkor på olika sätt.

I Sverige sker hetsen på demokratisk väg via hatkampanjer i regi av högerpolitiker, arbetsgivarorganisationer och borgerlig media.

I länder som Iran och Colombia rycker man folk ur deras sängar mitt i natten.

Medan vi i Sverige kämpar för att slippa leva i republiken Wal-Mart, där löntagare ska tvingas konkurrera med varandra genom att inte vara fackligt anslutna, måste vi också vidga synfältet till att omfatta dem av våra kamrater som fängslas och mördas för att de ägnar sig åt det som globalt sett är en av världens farligaste verksamheter - fackligt arbete.

[UPPDATERING: Okej, just det förlåt. Jag glömde att rätt många ser vad de vill se/är dumma i huvudet. Så:

Jag jämför inte Sverige med den teokratiska totalitära regimen i Iran, det vore ett hån. Inlägget var en uppmaning till global facklig solidaritet och faktiskt mest riktat till mina kamrater på vänsterkanten. Att liberaler inte kan läsa vet jag inte om jag orkar ta ansvar för just idag. ]

____________________________________________

Andra bloggar om: Iran, repression, fackligt arbete, fackföreningar, facket

Konflikt: Jordränta om den sjukaste reformen, Petter om studier nu och då, Slutstadium antar utmaningar och Redundans synar kapitalets avkomma.

Rapporten: Amnesty International: Killings, arbitrary detentions, and death threats -- the reality of trade unionism in Colombia

Hur många inlägg om bananer kan man skriva på en sommar? Än är inte botten nådd i alla fall.

Jag fick som ni kanske noterade ett argt mejl av Hill & Knowlton efter att ha publicerat det här inlägget om Chiquitas brott mot mänskliga rättigheter. Och visst förstår jag att de vill ägna sig åt sina övergrepp i fred, men de får ju å sin sida förstå att jag har en blogg att driva. Haha.  

Sagan är självklart inte slut för Chiquita, men de mår säkert inte särskilt bra de dagar då till och med finmedia lägger sig i och härjar om deras stackars bananodlingar. Jag menar, vad är en blogg? Patrik Svensson på Sydsvenskan var idag vänlig nog att mejla mig och Lisa Förare Winbladh om att han reffar till oss i sin skarpa artikel Något är ruttet, som publicerades i gårdagens tidning. Han har även tidigare skrivit om saken.

Läs den, nu ska jag återgå till semestern.  

__________________________________________

Konflikt: Akuhujan om att frilansa, Mllstrm om det förädiska samförståndet, Petter om pigavdrag, Red Metal om lönearbete och Står aldrig still om aborter

Hej Kristina. Jag noterade att du skrivit om Chiquita och de två sparkade medarbetarna. Bara man letar och frågar så finns det ofta mer information att tillgå. Vi skulle uppskatta om detta skedde i framtiden, enligt god publicistisk sed.

Chiquita vill att man ska fråga dem varför de sparkar arbetare som påtalar att de blivit sjuka av sina arbetsvillkor. Okej Chiquita, varför gör ni det?

Fair Trade Center skriver om det aktuella fallet att:

Alexander Reyes Zuniga, Jaime Blanco Juarez och Marco Gonzalez Borge som arbetar på ett bananplantage på Costa Rica rapporterade till sina arbetsledare att det sprayats ett giftigt bekämpningsmedel i samma område som de skördade bananer. De tre blev illamående och yra av ämnet som sprayades. Jamie Blanco var tvungen att gå direkt till läkaren där han blev kvarhållen i flera timmar för tester. Alexander Reyes märkte av förgiftningssymptom nästa dag, men blev tillsagd att återgå till arbetet trots sina besvär.

När de klagade hos ledningen anklagades de för att ha gått in på området som skulle sprayas trots att de blivit tillsagda att inte gå dit. Alexander Reyes and Marcos Borge avskedades för tjänstefel och avskedades. Chiquita lät inte genomföra någon medicinsk undersökning av de bägge, gav inte heller de lagstadgade tre varningarna innan avskedet och företaget fortsätter att hävda att arbetarna ljuger om vad som hänt.

The Account Executive skriver i sitt mejl till mig ungefär det som beskrivs i andra stycket ovan, men poängterar också att:

en facklig uppgörelse träffats och de två medarbetarna blir anställda igen, och endast får ett löneavdrag för brott mot säkerhetsföreskrifterna.

Hmm, intressant... och du tror inte att det kan finnas ett orsakssamband mellan de ca 4000 protestbrev som jag och andra har skickat till ditt företag och det faktum att "en facklig uppgörelse träffats" efter att det först verkade tröstlöst? Samma Account Executive har tydligen kontaktat matskribenten Lisa Förare Winbladh som är konstruktiv nog att (med kopia till mig) svara honom på ett rappt och roligt sätt.

Jag vet inte vilka strider denna Account Executive tror sig kunna vinna genom att skriva absurda mejl till bloggare och be dem vara lite varligare med storföretag som Chiquita. Men är det uppmärksamhet han är ute efter så är jag inte den som är den:

• Ecuador: Widespread Labor Abuse on Banana Plantations. (Chiquita nämns som en av flera aktörer som kränker mänskliga rättigheter, Human Rights Watch 2002)
• Chiquita erkänner utbetalningar till terrorgrupper (DN 15 mars 2007)
• Chiquita erkänner terrorpengar (SvD 15 mars 2007)
• Chiquita stäms för 173 mord (DN 8 juni 2007)

Känns det bättre nu Mr Account Executive? Och fortsätt gärna läsa bloggen, det kan säkert handla om sådant som intresserar dig och ditt företag även i framtiden.

_______________________________________________

Andra intressanta bloggar om: chiquita, fackliga rättigheter, mänskliga rättigheter, politik, costa rica, humor

Konflikt: Fina Vida Latina läser böcker när vintern närmar sig i Buenos Aires.

Men vissa saker är bara så... overkill. Old school corporate evil.

Alexander Reyes Zuniga och Marco Gonzalez Borge är plantagearbetare inom Chiquitas filial COBAL i Costa Rica. De två fackanslutna männen rapporterade till sina chefer att det maskdödande gift som används på odlingarna gjorde dem sjuka. Och sparkades, utan varningar.

Man kan skicka ett protestbrev till Chiquita, om man nu tror att det fungerar. Eller lay off bananer, trots allt.

Argentinabaserade konfliktaren Vida Latina har tidigare skrivit om Chiquitas schyssta kopplingar till den Colombianska paramilitären AUC.

BWI (Building and Wood Workers International) rapporterar att mer 7000 arbetare inom Chiles skogsindustri har gått ut i strejk sedan deras krav på högre löner avvisades förra måndagen. Deras genomsnittliga lön ligger på 100 dollar i månaden och jag som har bott i Chile kan intyga att det inte är pengar någon kan överleva på. Torsdag natt genomförde de strejkande en vägblockad nära staden Concepción då:

the police attacked using tear gas, water cannons and rubber bullets in an attempt to intimidate and disperse the striking workers. According to official accounts, Cisternas was shot by police three times after he attacked police vehicles with a front loader he was driving. Six other striking workers were detained by police, and scores were injured.

Trots att Pinochets diplomatiska immunitet hävdes år 2000 och trots att han själv dog i december förra året, lever arvet från den chilenska militärdiktaturen vidare. Polisen, som i dagarna alltså har dödat en fackföreningsarbetare, är en av de institutioner där detta är allra tydligast. Över mentaliteten att alltid slå först, att sätta hårt mot hårt (och hårt mot mjukt!) står Augustos namn ristat.

Tänker Michelle Bachelet, som själv torterades under Pinochet, göra något åt det?

______________________________________________________

Andra bloggar om: Chile, polisvåld, fackliga rättigheter, politik

Konflikt: Nytt hos Petter och Red Metal.

Behöver kritiken ens motiveras? Dubbelmoralen kring kärnvapen (USA och Israel, någon?) ger jag inte mycket för, men det finns som bekant annat att snacka om. Iran ligger tillsammans med Kina, USA och Saudiarabien på topp-4 vad gäller avrättningar i världen, kvinnoförtrycket är av den mest explicita sorten och tortyr används systematiskt.

Med jämna mellanrum kan man i svensk media läsa artiklar av typen:

I huvudstaden Teheran stillar unga iranier sin längtan efter en västerländsk MTV-tillvaro med hjälp av trendiga kaféer, hemliga kontakter och kontanter. (DN 29/4 2007)

Den som bara läser dessa texter kan lätt tro att Iran till största delen befolkas av en massiv övre medelklass vars problem ligger i att de inte fritt kan lyssna på Madonna och sminka sig. Missförstå mig rätt, detta är givetvis ett oerhört förtryck, men bilden som presenteras är ändå väldigt skev.

Uppmärksammar man exempelvis misshandeln och massarresteringarna av demonstrerande arbetare som tog plats i Teheran den 1 maj? Eller de ständiga attackerna mot fackföreningsaktiva, nu senast mot lärare som protesterar mot låga löner? (Arbetaren rapporterar naturligtvis...)

Det är ju självklart att DN finner det mer spännande att skriva om att Teherans ekonomiskt privilegierade medelklass smiter in på hemliga diskon och åker skidor i Dizin, än att berätta om hur fattiga arbetare inte får ut sina löner, hur regimen slår ned alla försök till organisering och hur farligt socialister lever - men är det verkligen allt?

Jag tror att frågan också har att göra med var man vill placera in regimen i Iran i den kapitalistiska matrisen. Den västerländska borgerligheten trivs bra med bilden av Iran som en religiöst irrationell, ondskefull skurk som är fullständigt väsenskild från dem själva.

Och visst är Ahmadinejad något av en joker i relation till omvärldens kapitalistiska mainstreamborgerlighet och visst är hans politik genomsyrad av stark och vidrig antisemitism, vilket också skiljer ut honom.

Men som socialist menar jag att vi istället bör tala om Ahmadinejad och hans junta som en repressiv och reaktionär borgerlighet som främst står i ett antagonistiskt förhållande till arbetarklassen och kvinnokollektivet och därför måste störtas. Den agendan delar jag givetvis inte med überraktionären Bildt (eller Fredrik Malm för den delen), men jag hade ändå hoppats att den svenska regeringen skulle låta bli att sätta sig i knät på Margret Thatcher och liksom henne dricka te med bödlar och torterare. Om inte annat utav respekt för de tusentals svenskar med rötter i Iran mot vilka gårdagens möte är en krigsförklaring och ett hån.

_____________________________________________________

Andra intressanta bloggar om: Manouchehr Mottaki, Iran, Carl Bildt, mänskliga rättigheter, politik

Konfliktorama: Mllstrm, Petter, Red Metal, Undertäcket

Och ikväll är det äntligen dags! Sofia I love U!

Metoden är klassisk: vänd på perspektiven. Utmåla löntagarnas organisationer som överheten och kapitalets företrädare som underdogs.

Apparaten bakom denna hets mot facket är gigantisk och kan vara svår att värja sig mot: "Stackars sallads-Sofia som blir överfallen av den fackliga ångvälten och dess enorma, mafiosa maktapparat... och fula jackor har de också!"

Men tappa inte fokus, svälj inte de omvända perspektiven, köp inte deras skådespel. Påminn dig om alternativet, exempelvis genom att ta en titt på hur man hanterar fackliga rättigheter i the land of the free.

Human Rights Watch släppte den 1 maj rapporten Discounting Rights: Wal-Mart’s Violation of US Workers’ Right to Freedom of Association där man konstaterar att många amerikanska företag visserligen utnyttjar landets svaga arbetsrättsliga lagstiftning, men att Wal-Mart med sitt fullskaliga krig mot facklig verksamhet onekligen sticker ut i att kränka den mänskliga rättigheten "att bilda och ansluta sig till fackföreningar till skydd för sina intressen." (FN:s allmänna förklaring, Art 23:4)

Wal-Mart workers have virtually no chance to organize because they’re up against unfair US labor laws and a giant company that will do just about anything to keep unions out. That one-two punch devastates workers’ right to form and join unions. (Carol Pier, hrw)

Wal-Mart är med mer än 1,3 miljoner anställda den största privata arbetsgivaren i USA. Inte en enda av företagets anställda företräds av facklig part, och det är ingen tillfällighet. I rapporten står att läsa att de anställda från dag ett utsätts för antifacklig indoktrinering, chefer på alla nivåer ges order om att hålla facket ute och får en "toolbox on how to remain union free in the event union organizers choose your facility as their next target.” Minsta försök till organisering rapporteras till Wal-Mart’s Union Hotline och ett "Labor Relations Team" skickas ut för att kväsa de olydiga. Man arrangerar också obligatoriska möten för de anställda som får se filmer där "the terrible consequences" av facklig verksamhet visas upp oemotsagt. Fackliga representanter är bannlysta från arbetsplatserna.

Jag skulle kunna fortsätta, för det finns mer. Men jag nöjer mig med att konstatera att detta arbetsköparnas drömscenario på sikt faktiskt inte är otänkbart i Sverige, om än i en mindre vulgariserad variant. Hetsen är som sagt systematisk och både materiell och ideologisk.

Frågan är hur vi kommer att hantera den utvecklingen - kommer vi att sörja eller kommer vi att organisera oss?

___________________________________________________

Andra intressanta bloggar om: fackliga rättigheter, högerhets, Wal-Mart, politik

Exempelvis informationen att närmare 300 000 människor över hela Australien idag protesterade mot de nya lagarna kring ”Industrial Relations”, som avsevärt kommer att försämra arbetsrätt och arbetares villkor. ACTU (Australian Council of Trade Unions) rapporterar om stor uppslutning, trots försök till hot från högerregeringen och påtryckningar från arbetsgivare. I Melbourne strejkade 60 000 och ACTU:s Sharan Burrow kritiserade i sitt tal de individuella kontrakt, s k AWA:s (Australian Workplace Agreements) som är en viktig del av de nya lagarna:

Min vän M, som befinner sig i Brisbane, berättade för mig igår att man i Australien i praktiken faktiskt blir avskedad för att organisera sig fackligt. Det är inte lagligt – än, men förevändningarna är enligt henne genomskinliga och patetiska. En kompis fick t ex sparken för att ”ha felparkerat bilen”…

Men have no fear, alla svenskar som vill ha det lika fint som i Australien! Arbetaren skriver idag om BW som nyligen blev avskedad av mobilföretaget 3 för att ha deltagit i en lagligt varslad strejk. Företaget menar att deltagande i en strejk är att jämställa med att ”gå på fotboll på arbetstid” och de har även försökt förmå BW att inte sprida information om strejken på arbetsplatsen. Kränkning av den mänskliga rättigheten föreningsfrihet är bara förnamnet. Du sköna, nya Alliansvärld!        

Intressant? Well...  Andra bloggar om: politik, samhälle, arbetsrätt, fackliga rättigheter, australien