Jag är övertygad om att det jag kämpar för, det är värt att kämpa för. Jag kämpar inte för egen makt i partiet, inte för egen vinning. Jag kämpar för att minska korruption i partierna. För att representera de fattiga och de som behöver det, istället för mina egna intressen. Därför får jag roliga åsikter, som att politiker bara ska få sitta 3 mandatperioder i riksdagen. Mamma sa något om att jag satte krokben för mig själv, men det bryr jag mig inte ett dugg om. Finns fler platser man kan kämpa för rättvisa i riksdagen.

Oj, vilket ilsket inlägg. Vilken envishet. Ibland blir jag envis, och jag valde igår vilka mina huvudfrågor skulle bli. Jag är inte förvånad över att mitt största intresse inte är miljön, hur viktig den är, utan folkets välstånd. Mår folket bra gör de bra. Det gör de under 6 timmar också, när alla undersökningar visar på att man producerar lika mycket eller mer under loppet av 6 timmar än under 8. Att arbetslösheten minskar, att BNP stimuleras positivt, och folket får det de förtjänar. Något alliansen verkar förakta, det är att ta hand om folket. Deras policy har snarare varit en av anpassning och tvång. Under valåret sa de att det var en rättighet att jobba. Därför valde de att göra det till ett tvång, det spelar ingen roll om du är pensionär eller om du har en tumör i skallen. Vill ingen anställa dig, så får du skylla dig själv. Då är det dags att falla mellan stolarna, mellan a-kassa, socialbidrag och faktiskt arbete.

En vän till mig påpekade 6 timmars arbetsdag, om folk som arbetar mindre arbetar mer effektivt och mår bättre, borde inte barn som går i skola kortare uppnå samma mål. Bingo, tänkte jag. Förutom att bingo är ett bra spel, så känns det som ett bra uttryck att använda om det. Forskare har ständigt påminnt oss om att tonåringar har en annan genetisk klocka än vuxna, deras klocka säger åt dem att vakna klockan 10. Den klockan känner jag av otroligt mycket, och alla andra tonåringar också. De vi inte känner av däremot, är stödet och möjligheten. Vi tvingas till skolan tidigt, och där är vi så trötta att vi inte åstadkommer något.

Den nya skolpolicyn har utvecklats, framtagen av Herr Major Björklund, nu är det slut på flummet. Nu ska elever anpassa sig efter skolan, genom sjuka reformer som betyg i ordning och uppförande, och från tidigare ålder. Frågan är om det kommer göra någon skillnad över huvud taget, men vi ser ju helt klart vart deras prioriteringar ligger. Alla verkar vilja tigga fram en förändring i skolan, och genom betyg i ordning och uppförande känns det som att vi faktiskt gör något. Men vi gör noll. Vi säljer ut och satsar på privatskolor, där 60% av alla lärare är obehöriga, och det eviga mantrat är "Sassa brassa pappersmassa, mera pengar i rektorernas kassa." och genom att göra billiga investeringar i obehöriga lärare som inte närvarar på några lektioner lyckas man uppnå detta galant. Det lustiga med såna här skolor är att de är mer flummiga än de statliga. Ville inte Majoren ha slut på flummet, eller är det här någon form av dubbelspel. Förstör de statliga skolorna, så folk tvingas söka sig till de privata. Ännu ett sätt att införa chockdoktrinen, alá Naomi Klein. Förstör det statliga, och skyll sen på att det beror på att välfärden inte funkar. Tvinga därefter fram värdelösa privatiseringar.

Tur att svenska folket ser hur genomskinliga de är. Jag är inte förvånad över att vi gör det, men jag tycker det är tur att man kan lita på svenska folket. Att de ser vad som är fel, och förstår hur. Att folket är emot utfärsljningar är inte konstigt, och inte ett mål att sträva för att förändra.

Idag verkar min dag bli ytterst roande. Runt sju så ska jag hemsöka en god vän till mig, och därefter vet jag inte vad som sker. Kanske borde investera i några Coca cola light, som vissa verkar göra. Fast kaffe är bättre.

Föga förvånande så fick jag en fråga vad vi ska göra åt skolan, det faktum att allt färre bryr sig om politik för lite, och att saker gått så fel. Jag ser några smarta, snabba lösningar som borde genomföras. Är det inte så att skolan idag borde förändras, den skola vi haft i hundra år, där vi fortfarande lär oss samma saker, med samma metoder. Där vi inte läser om politik, utan om kungar och årtal i historien. Historia är viktigt, ett ämne värt att lära sig. Men vi borde lära barn sånt de har nytta av i arbetslivet, i vardagslivet och mentalt. Ge dem möjligheten att tänka kritiskt, för det står i våra läroplaner att elever ska få tänka mer kritiskt, men det får de inte, och de som påstår annat ljuger. Vi lärde oss faktiskt hur man röstade i nian, men vi lärde oss inte vad partierna stod för, och vi fick inte fundera på var vi själva står politiskt. Frågar man en ungdom på stan idag vad offentlighetsprincipen är, eller vad SSU står för blir svaret oftast "ingen aning"

Chockerande, ala chockdoktrinen. Folk som är ovetande, är lättare att styra, och jag förstår om det skulle vara ett rimligt mål att satsa på, men det är inget jag tänker satsa på. Vi bör lära barnen så mycket som möjligt. Vi borde ta hand om dem så mycket som möjligt, och ge dem så mycket stöd som möjligt. Ju mer de lär sig desto bättre, och det har alltid funnits två sätt att se på den saken. Borde skolan formas efter eleven, eller borde eleven formas efter skolan. Om det sistnämnda, vad ska vi forma dem till. Slavar under oss? Det skulle säkert vara effektivt, men ack så hemskt

Läs även andra bloggares åsikter om Skolan, politik, vården, reformer, 6 timmars arbetsdag, skoldagar, arbete, vardagligt, demokrati Intressant.se