Tanken är i grund och botten enkel: tänk dig att du själv ska välja en person som ska ta hand om något som är värt tusen kronor. För enkelhetens skull kan du tänka dig att den bäst lämpade får dina tusen kronor att växa med någon procent mer än den som är näst mest lämpad. Tänk nu på vad som skulle hända med din vilja att betala för den mest kompetenta personen om dina tusen kronor istället var hundra tusen, eller hundra miljoner kronor.

Givet att du svarat "ökar" har du förstått grundpoängen: man ska inte snåla när mycket står på spel och ju mer som står på spel desto mer är man villig att betala för att hitta den som är bäst lämpad för uppgiften. Baserat på denna idé visar Gabaix och Landier hur ökningen av företagens värden de senaste 30 åren skulle kunna förklara uppgången i VD löner. Enligt deras uppskattningar så skulle värdet av ett företag som leds av den VD som är rankad 250 i "talang" endast minska med 0.016% jämfört om det istället leddes av den som rankas som mest kompetent. Enligt samma kalibrering motiverar dock denna lilla skillnad en 500% högre lön för den som rankas nummer ett jämfört med den som rankas som nummer 250.

Är detta en hållbar förklaring? Absolut. Betyder det att alla företagsledare är de mest lämpliga för sin uppgift och att de alla är värda vad de får betalt? Nej, knappast.

Detta inlägg på temat "economics of superstars" kan ses som ett andra i jakten på förklaringar till varför några få tjänar så mycket mer än vi andra. Läs det första här.

Bakgrunden är följande. Redan nästa år kommer SCB sakna detaljerad kunskap om svenskarnas förmögenheter, vilket kraftigt försvårar skapandet av en tillförlitlig förmögenhetsstatistik. En sådan statistik behöver både politiker och forskare för att kunna utforma och utvärdera landets välfärdspolitik. SCB kontaktade därför finansdepartementet flera gånger under våren 2008 med förslag om hur en ny statistik ska läggas upp. Tyvärr var responsen kylig.

I SCB:s bäst underbyggda och ur forskningssynpunkt relevantaste förslag utformas förmögenhetsstatistiken på samma sätt som den nuvarande inkomstfördelningsstatistiken, HEK, dvs som en kombination av registerdata (t ex inkomster, bilar, hus, skog etc) och en urvalsbaserad telefonundersökning där detaljer om hushållet och andra tillgångstyper kan samlas in. Ur denna synvinkel skulle statistiken rentav bli bättre än det gamla registret!

Kostnaden för den nya statistiken skulle vara ca 10 mkr per år, dvs mindre än Sveriges Roll- och Konfliktspelförbund får varje från staten (se här). Och dessutom lägre än andra länders förmögenhetsstatistik. I USA kostar Survey of Consumer Finances enligt dess frontperson Arthur Kennickell mer än tio gånger så mycket. Och kostnaderna för ECB:s nya förmögenhetsstatistik ligger i nvå med SCF.

Så varför snålar den svenska regeringen med denna för kunskapsskälla som andra länder uppenbarligen prioriterar högt? Anders Borg, svara mig du...

Rent historiskt har kommunerna, eller om vi går längre tillbaka, socknarna, ansvarat för fattigvård, medan socialförsäkringssystemet kom att bli statligt. Hur vettigt är egentligen denna uppdelning? Inte särskilt verkar det som när man betänker hur åtstramningar på statlig nivå leder till ökade utgifter på lokal nivå. Här ser vi exempel på en uppenbar målkonflikt, som knappast gynnar medborgarna.

Dessutom talar första kapitlet i de flesta läroböcker i Fiskal Federalism också om för oss att den centrala nivån bör ta hand om omfördelning, eftersom det inte är troligt att detta kan skötas på lokal nivå, p g a bland annat migrationsströmmar mellan kommuner.  Matz Dahlberg och Karin Edmark visar också i en studie, accepterad i Journal of Public Economics, att det verkar finnas ett "race to the bottom" i den kommunala socialpolitiken: om en kommun sänker sin bidragsnivå med 100 kronor kommer grannkommunerna sänka nivån med 59 kr.  Detta kommer med stor sannolikhet innebära att generositeten i välfärdssystemet blir lägre än vad invånarna egentligen önskar.

Kanske är det dags för en ny Ansvarskommitte som vågar ifrågasätta den traditionella fördelningen av uppgifter mellan stat och kommun.

Frågan är dock: är Mona egentligen ledsen över de ökade klyftorna? Knappast. För även om Mona säkert ogillar ojämlikhet som sådan är det troligare att hon jublar högt över det faktum att inkomstspridningen ökar i Sverige. Det är nämligen så att svenskarna är ett folk som ogillar ekonomisk ojämlikhet mer än de flesta andra, något som ekonomiprofessorerna Richard Freeman och Anders Björklund visat i en SNS-bok för att par år sedan.

Och med ett ökat medialt fokus på sossarnas paradgren "ojämlikhet" minskar samtidigt fokus på för (s) obekvämare områden, som t ex sysselsättningen, entreprenörskapet och samregering med (v) och (mp).

Med andra ord kan vi förvänta oss att Mona kommer kommer prata klyftor alltmer fram till valet 2010 (vilket även ledarsrkibenter på SvD och AB tror). Och absolut säkert har vi inte sett sista s-rapporten i ämnet...

Ett sätt att reda ut vem som är vinnare och förlorare på stigande priser är att undersöka vilka som är nettoexportörer och nettoimportörer av en vara. När priserna stiger gynnas exportören på importörens bekostnad. I nedanstående diagram plottas nettoexporten av livsmedel mot BNP per capita (data från World Development Indicators avser år 2006). Även om spridningen är stor finns ett tydligt samband som visar att fattiga länder tenderar att vara de som tjänar på stigande priser. Samma mönster finns om man bara undersöker länder med inkomster under medianen.

Slutsatsen är ganska tydlig: i snitt tjänar fattiga länder på de stigande livsmedelspriserna. Därmed besvaras även den fråga som tidigare ställts här på bloggen. EUs jordbrukspolitik har antagligen bidragit till att hålla kvar utvecklingsländerna i fattigdom genom att hålla nere världsmarknadspriserna på mat. När nu priserna stiger gynnas samma utvecklingsländer.

Nu är det naturligtvis inte så att alla fattiga tjänar på stigande livsmedelspriser. Den hungersnöd stigande matpriser för med sig är reell, men samtidigt finns det rimligen en stor mängd människor som slipper hungersnöd nu när priserna stiger. Men det är inte enkelt; i många fall står fattiga stadsinvånares intressen mot välbeställda storbönders. I andra fall är det tvärtom - fattiga bönder står mot en högljudd urban medelklass.

Bilden är med andra ord komplex men det finns en riktigt tydlig grupp av förlorare: Den rika världens matkonsumenter. Om nu någon skulle undra varför matpriser plötsligt står så högt på den politiska agendan.

Detta är en del av ett generellt mönster - de välbeställda konsumerar mycket tjänster medan de med lägre inkomster köper mycket varor. Implikationerna av dessa mönster för vilka som tjänar och förlorar på internationell handel är stora. En ny studie visar nämligen att låginkomsttagare gynnas förhållandevis mycket av importen från låglöneländer som Kina. Eftersom det är lättare att handla med leksaker än med trollkarlar är detta inget underligt. Det nya ligger i att visa den tydliga kopplingen mellan konsumtionsmönster och inkomst.

Tack vare Ekonomistas-Daniel visste vi redan att det blivit dyrt att leva flott. Denna nya studie visar alltså att det även blivit allt billigare att leva billigt. Genom att ta hänsyn till skillnader i konsumtionsmönster mellan olika grupper kompliceras bilden både av vad som händer med fördelningen i ekonomin i allmänhet och, mer specifikt, vilka konsekvenser internationell handel får.

Redan i början på 60-talet påtalade Staffan Burenstam-Linder vikten av att ta in skillnader i konsumtion vid analysen av internationella handelsmönster. Nu visar det sig alltså att detsamma även gäller välfärdsanalysen av handel. Förhoppningsvis ler Burenstam-Linder i sin himmel.

(länktips Johan Norberg och Marginal Revolution)

Ta fastighetsskatten. Först utsåg en folklig opinion den som blivit (mång)miljonär utan att lyfta ett finger till offer. Sedan kom en sänkning av taxeringsvärdet på marken som husen står på. Redan på 1800-talet argumenterade emellertid Henry George för att just marken var det som borde beskattas. Hans idé om en markvärdesskatt utgår från att det människor själv skapat bör tillfalla dem själva, medan det naturen tillhandahåller tillhör alla. Alltså bör värdet på den oförbättrade marken beskattas men inte byggnader och andra av människohand skapade värden.

Henry Georges syn stämmer väl överens med vad de flesta ekonomer idag anser om effektiv beskattning. Visst, att beräkna markvärden kan vara svårt och välfärdsstaten kräver bredare skattebaser. Men ändå, en vettig princip.

De politiska avstegen från denna princip är inte begränsade till fastighetsskatten: ingen auktion ordnades när 3G-licenserna delades ut, utsläppsrätter för koldioxid ges gratis till dem som släpper ut mest och - praktexemplet - svensk jordbruksmark är helt obeskattad.

I samma anda har värdet av att bo i en attraktiv hyresrätt inte beskattas, medan husägare fram tills nyligen fick betala högre skatt när villaområdet blev populärt. Guldet som fallit över hyresgäster när ombildningarna till bostadsrätter duggat tätt har behandlats som vilka vinster som helst - trots att dessa varit helt riskfria för köparna. När nu en ändring av hyrespolitiken kanske (äntligen) står för dörren är det symptomatiskt att regeringens utredare inte ens berör den förmögenhetsöverföring från hyresgäst till hyresvärd en avreglering innebär.

Det verkar som om allt förnuft försvinner ur politiken när någon grupp får en skur manna från himlen över sig. Kan det bero på att den konflikt mellan effektivitet och fördelning som politiken vanligtvis brottas med tillfälligt upphört? Plötsligt står man där inför en ren fördelningsfråga... tydliga vinnare och förlorare... alla lösningar är effektiva... allt gungar och det svartnar för ögonen... och just då måste beslutet fattas...

Tänk dig ett fattigt och ensamt barn. Det här barnet är så fattigt att det inte har råd att köpa tillräckligt med mat för att överleva, och kommer sannolikt att dö antingen av svält eller av kylan (associationer till "Flickan med svavelstickorna" fungerar) inom de närmaste veckorna. Tänk dig vidare att det här barnet befinner sig på en marknad inne i staden. Där finns det en rad olika stånd och rikligt med mat till försäljning. Alla ståndsinnehavarna har förvärvat sina produkter på ett legitimt sätt (genom rättmätigt ursprungligt förvärv och därefter genom fria byten) och har därmed, enligt den nyliberala synen, en absolut och okränkbar äganderätt över allt de förfogar över. Barnet äger dock ingenting och har ingenting att erbjuda i utbyte mot mat och kläder. Det visar sig vara så att ståndsinnehavarna är ganska slarviga och godtrogna, så de håller inte särskilt noggrann uppsikt över sina varor. Vid lunchtid promenerar en särskilt välmående (d.v.s. rik) ståndsinnehavare helt sonika iväg för att äta lunch på en restaurang i närheten och lämnar sitt stånd helt oövervakat.

Skulle vi klandra barnet om det bestämde sig för att stjäla mat eller kläder från det obevakade ståndet? Jag vågar påstå att de flesta av oss har starka intuitioner om att det vore fullt berättigat av barnet, i den situationen, att faktiskt ta vad det ville. Skulle man då inte kunna inta någon slags tudelad inställning till den (eventuella) stölden, i stil med att det är helt förståeligt och moraliskt försvarbart av barnet att ta maten, men att det samtidigt kränker ståndsinnehavarens absoluta äganderätt över denna? En sådan inställning verkar problematisk; hur ska man avgöra vilket som är av största vikt, d.v.s vad som i slutändan får avgöra vilken handling som faktiskt, med alla fakta tagna i beaktande, bör utföras?

Om vi går med på att stölden är moraliskt acceptabel tycks vi ha passerat en viktig gräns; vi anser att barnets trängande behov överskuggar ståndsinnehavarens äganderätt över sina varor. I mina ögon är det här extrema exemplet bara inkörsporten till en fullt utdragen tillställning till fördelning av resurser baserat på behov, snarare än individuella rättigheter över dessa resurser. Om vi går med på att det faktum att barnets behov av maten är större än ståndsinnehavarens, så tycks vi också vara tvungna att gå med på mindre extrema exempel på fördelning av resurser, baserad på behov snarare än andra slags rättigheter, som Nozicks "historiska fördelningsprincip" eller andra fördelningsprinciper inriktade på förtjänst.

Det var huvudämnet i gårdagens Agenda i SVT. Det verkade vara ett stort problem för vissa, särskilt socialister vars inställning är att ingen får ha några tillgångar över partiets norm.

På vilket sätt är det ett problem, under förutsättning att tillgångarna byggts upp med lagliga metoder? Det gäller för det stora flertalet. I vilken form finns dessa förmögenheter? I det flesta fall som företag eller fastigheter. Det handlar om arbetande kapital som ger mängder med arbetstillfällen, som genererar mervärde och tillväxt i olika former.

Det fordras en koncentration av kapital och tillgångar över en viss nivå för att det skall gå att göra något konstruktivt som gagnar både ägaren och samhället. Följaktligen är det bra med koncentration av tillgångar hos ett mindre antal. Motsatsen, att man skulle fördela alla tillgångar till ett stort antal, skulle det generera några konstruktiva verksamheter?

Sannolikt inte, i varje fall skulle det bli mindre med för samhället utvecklande aktiviteter.

Hur kunde Socialdemokraterna tillåta detta, det var det stående temat. Hade man missat fördelningen ? Ulfskog hade påtagliga svårigheter med argumenten.

Detta mantra fördelning vittnar om den förstelning och out of date-tillstånd som kännetecknar Socialdemokratin. Måste man bedriva fördelningspolitik i ett av världens mest utvecklade länder? Som om det råder katastroftillstånd i landet, ungefär som i Sudan, och därför måste regeringen fördela varje tillgänglig krona för att folk skall överleva?

Är det missförhållanden i samhället som ger ett behov av fördelning eller är det socialismen själv som orsakar behovet?. Om staten tar ut maximal skatt av medborgarna så uppstår ett behov av fördelning till vissa delar av befolkningen eftersom socialisterna suger ut en hög skatt även av låginkomsttagare. Det passar socialisterna bra eftersom detta skapar ett beroende till staten. Statens fullständiga kontroll av medborgarna är ett av socialisternas målsättningar för att kunna behålla makten. Privat kapitalbildning ses som ett hot som skall bekämpas med skatter och begränsningar. Det är därför man vill ha en hård förmögenhetsbeskattning. Att detta skadar landet på flera sätt det förstår inte en socialist pga den begränsning mellan örona som kännetecknar denna kategori.

För ca 1,5 år sedan sade Nuder att socialdemokraterna betraktade företagare, även småföretagare, som gubbar i cylinderhatt som rökte cigarr. Det var inte särskilt mycket skämt. Socialisterna vill drömma sig kvar i det förgångna, en dröm om närmast krig mellan företagare och arbetare. Om verkligheten inte stämmer med denna syn så skaffar de sig bara större skygglappar.

Socialisternas prekära problem är att den klassiska grunden för socialismens existens, dvs sociala och ekonomiska missförhållanden, knappast existerar längre. Icke desto mindre fortsätter man sin argumentering som om Sverige fortfarande befann sig kvar i 1800-talet.

Det är skrämmande vilken mentalitet som socialisterna lyckats bygga upp i detta land.

"Hur kunde ni tillåta detta......" osv. Det anses som ett systemfel om någon lyckas bygga upp ett kapital helt lagligt. Sossarnas avundsjukedrivna perverterade propaganda mot företag och framgångsrika personer är av ett slag som för tankarna till Sovjet, Nordkorea och Kuba.

I ett europeiskt politiskt perspektiv är socialdemokraterna ett kommunistparti.