Åren går, man restaurerar efter konstens alla regler. Hittar även på några extra egna. Men så vänder man sig plötsligt om i steget, det man gjort syns tydligt. Det som var är för alltid borta... [...] Det kommer att ta en mansålder innan mitt fönster återfår sin "själ". Skulle jag låtit det vara...?

Tankarna tillhör en dagboksskrivare kallad Fogeltorparen på Gård & Torps hemsida, illustrerad med två bilder på ett slitet fönster och ett nyrenoverat dito, det förra med underskriften "själfullt!". Nils Olof kommenterar inlägget: "Man behöver inte ens 'våldsrenovera' för att huset ska förlora sin själ. Att återställa kanske inte alltid är det bästa.".

Det finns en viss estetisk kvalitet i det grånande förfallet. Det orörda huset eggar funderingar och fantasier. Fogeltorparen kallar det "det spröda vackra 'förfallet'". Och visst är det någonting speciellt att sitta och dricka en kopp kaffe inomhus medan vinden blåser utanför och fönsterrutorna skallrar så karaktäristiskt. Huset som försvinner i trädgårdens lummighet, lupiner och brandliljor som tar över gräsmattan, vinklar som skevar och fasader som blir solbrända som en fiskargubbe.

Men som bilderna här ovan skvallrar om är förfall inte bara förfall. Det "spröda vackra 'förfallet'" övergår vid någon tidpunkt att vara sprött och vackert till att vara direkt skadligt för huset. Det estetiskt tilltalande i en sprucken, regntvättad och solbiten fasad i all ära - men det kostar mer än det smakar om regnet kan ta sig in bakom den.

Skulle jag ha låtit det vara, undrar Fogeltorparen, antagligen för viss retorisk effekt. Det icke-retoriska svaret hittar man i antikvarien Anders Franzéns lista med tio budord för god byggnadsvård, som har publicerats i tidskriften Byggnadskultur, specialnumret "Se om ditt hus" . Det första budet lyder: Låt inte huset förfalla. Gör man det gör man sig själv och huset en stor otjänst - då finns helt enkelt inte mycket mer "själ" kvar att ta hand om.

Ödehus i trakterna mellan Lycksele och Sorsele. Bilden togs genom en söndertrasad fönsterruta.

Jag tror att förfall föder förfall.
Det karaktäristiska skallrandet i fönsterglaset i ett gammalt hus är ett tecken på att kittet är borta. Det må låta hemtrevligt, men utan kitt och utan färg finns inget som skyddar fönsterbågen mot regn och röta. Färg är offerskikt, det är husets skyddande trenchcoat.

När vi hade bestämt oss för att ta över gården var det redan vinter. En varm påskdag när vi varit ute och åkt skidor bestämde vi oss för att ta skidorna över till huset för att fika och kolla runt lite. När vi kom dit tänkte jag: "Herrejösses". Skoterspår gick kors och tvärs över gräsmattan. När vi var där körde ännu en skoter förbi, mitt mellan bagarstugan och stora huset. Jag blev i ärlighetens namn förbannad och det är fler än en gång jag har tänkt på det innan vintern kom detta år.

Men de gånger vi har varit till huset i vinter har det inte kört några skotrar där. Jag tror att det beror på att det syns att det är någon som bryr sig: tallhäcken hade kapats, fönstren var ommålade och vägen skottad. Det var mer bebott. Man är inte och leker på en trädgård där någon bor. Eller bryr sig. Men där fönsterrutorna är pajade kan man lika gärna kasta ännu en sten och förstöra fler. Man kan ta sig in och leka. I Sorsele finns ett ödehus där flera generationer barn har lekt, som har slagit sönder kakelugnar och glasrutor. Förfall föder förstörelse.

Det spröda, grånande förfallet är inte bara vackert. Det är riskabelt också.

Några tips för att avvärja förfallet:

• Se över att taket är helt och takavvattningen fungerar. Läckande hängrännor kan skada fasaden. Rensa hängrännor och stuprör.
• Fönster och dörrar ska fungera. Smörj gångjärnen och hyvla dörrbladet om det är nödvändigt för att gå igen.
• Färg fungerar som husets regnrock och skyddar mot väder och vind. Var inte rädd för att måla - men gör det med rätt sorts färg!
• Se över grunden. En cementputs på stensockeln är att betrakta som ständigt fuktig och bör tas bort. Ventilerna ska fungera.
• Se över marknivån. Är den för hög kan den göra skada på timmer och fasad eller medföra att grunden är fuktig. Att gräva bort runt huset är en av de första åtgärderna som bör vidtas när man köper ett hus där sådant inte gjorts. Marken ska luta från huset så att vattenavrinningen fungerar.
• Träd, buskar och rabatter kan vara husets värsta fiende. Gamla löv som faller ner på taket kan göra skada vilket i förlängningen kan innebära att regnvatten tar sig in och förstör huset. Rabatter och gräsmatta bör ligga minst fyrtio centimeter ifrån huset. Anlägg en grusgång närmast stenfoten istället. Vattenledande rötter från träd (björk- och granrötter är ohyggliga) och buskar kan ta sig in i grunden. Det har vi själva sett, dessvärre, och det är inte vackert. Man vill inte gärna ha organiskt material i grunden.

Principfasthet. Ordet inger respekt och fyller mig med någon slags känsla av ordning och beslutsamhet, ett positivt laddat ord som jag mycket väl skulle kunna använda för att beskriva mig själv. Men detta inlägg skall inte handla om min principfasta sida, mer om situationerna då motsatsen lyser igenom, när jag viker mig och erkänner mig besegrad.

Faktum är att om det inte vore för att jag i förra vecka följde en mycket basal och hos alla individer av arten Homo sapiens sapiens  förekommande instinkt, den såkallade blogg-instinkten, skulle jag legat i min säng och sovit för tillfället, men nu sitter jag här istället och trycker på några vita knappar med olika tecken tryckta på ovansidan för att förmedla en liten bråkdel av alla konstiga tankar som rusar i min hjärna. Jag har alltsedan blogg-fenomenet exploderade haft som princip att aldrig börja blogga, just för att själva grundtanken med en blogg är det mest egocentrerade mänskligheten åstadkommit, men nu sitter jag här med ännu en fallen princip och inser det nästintill omöjliga i att upprätthålla en princip. Tyvärr krävs det ju bara ett undantag, en situation då psyket viker sig för att en princip med bakomliggande resonemang ska falla, nu har jag släppt principen att inte blogga, vad kommer härnäst? Kommer jag gå ut i mysbyxor? Köpa converse? Ni människor som känner mig, om ni någonsin ser mig gå runt i converse och mysbyxor så har ni min tillåtelse att ta närmsta tillhygge och slå mig. Hårt.

Låt oss nu försöka se det positiva i att ytterligare en blogg har startats i bloggosfären, en skildring av ett rätt vanligt liv med rätt vanliga människor kanske kan göras rätt intressant? I annat fall så försvinner den väl så småning om när läxor, prov, jobb, exams, cas etc. kräver mer tid än tillgängligt. Nu är det dags för mig att göra vad jag borde gjort för längesedan, gå och lägga mig.

Good night and good luck

Jag beter mig inte så mystiskt att jag lägger bomull på gammal pastasallad. Det är mögel och det är jätteäckligt. Totalt förfall i vårt hem skulle jag vilja påstå, sånt här får inte hända. Varför hade jag lagt en gammal halväten pastasallad under en fotölj? Kvinnligt beteende är ett mysterium (haha).

Come home late and everything in your refrigerator turns into a scienceproject, för att citera Tom Waits lite käckt. Synd att jag inte kan skylla på att jag är en hårt arbetande musiker som inte har tid att hålla koll på min gamla mat.

När jag ändå är igång kan jag passa på att göra lite reklam för Chalmers kårhus och deras sallader. 40 kr för en sallad som räcker till två portioner (om man nu kommer ihåg att äta andra halvan). Visst ser det gott ut?

Så jag hamnar i en gråzon där jag står och ler stort, för normala människor kan ju inte bara trampa på sina nyss uttalade Önskningar. Så fungerar det inte. Samtidigt kan jag inte förmå mig att ens ta i den, den lilla slemmiga klumpen. Jag försöker avleda uppmärksamheten lite lätt så jag kan fösa undan den med foten, men inte heller det fungerar. Det ligger en oanvänd bajspåse i min jackficka men tanken på att plocka upp min nu döda önskning som en hundbajs låter ännu mer absurd. Jag vågar inte säga som det är, eller uttala en ny Önskning då jag vet att jag inte kommer vilja ha den heller efter att jag uttalat den. Jag vill inte att den ska dö den med.

Bakom mig ligger en hel hög av döda Önskningar, som allihop förtjänade ett bättre öde. Men de är lite som mina krukväxter. Jag vet att man får dem att leva genom att vattna dem, men ändå lyckas jag ta kål på dem alla.

Hur ska jag våga säga det jag önskar allra högst just nu?

 

I morse hade jag just träffat ägaren till caféet som kommer att inte-finnas, och vara rivet till sommaren. Då var jag arg och sorgsen. Så här ser café-huset ut idag i slutet av mars 2008, en liten spillra stödd mot flydda grannar:

Till höger har alla de gamla husen rivits redan, och nya är på gång att byggas. Till vänster ligger tjurfäktningsarenan Ortega Cano som byggdes år 1854 och restaurerades år 1911. Ortega Cano är dessutom namnet på Cartagenas kända tjurfäktare.

Nyligen har en amfiteater upptäckts under tjurfäktningsarenan, och nu ska den plockas fram. Det sägs att man även ska spara endel av tjurfäktningsarenan under utgrävningarna av arenan för forna gladiatorspel, och det för djäkligt om de inte gör det, särskilt som det är en av Spaniens äldsta tjurfäktningsarenor:

Här är farligt förfallet, och en upptäcksfärd med kameran görs med trevande steg och andan i halsgropen, medan dörrarna smäller i luften av vinddragen. Det finns delar som "bebotts", och det finns delar som ensamt rasar. Se hålen i taket/golvet. Uppspelt att det gick att gå omkring här, men tror att det är slut med det ganska snart.

Här är byggnaden mittemot som hör till Universitetet, och gissar jag, anger tonen för hur det kommer att se ut där caféet står/stått:

Kunde varit värre:

Det första man ser när Cartagena uppenbarar sig utifrån havet är dussintals med lyftkranar, fler än jag någonsin sett. Och Cartagenas gamla centrum är vad jag kan minnas den stad jag någonsin sett med flest övergivna gamla hus. Inte nya tomma tillfälligt övergivna kantiga lägenheter som längs turist-stråken, utan tomma detaljerade fasader där ingen längre kan bo i rummen bakom. Hopp väcks av det rätt mångna antalet fasader som rangligt och skört står ensamma mot byggställningar, utan något annat än luft bakom. Alltså sparas fasaderna för att bygga moderna lägenheter bakom:

Men på ännu fler ställen gapar bara tomma hål, gul isolering, och grannväggar med kakelrester där de olika våningarnas kök och badrum fanns:

Det är verkligen alldeles fullt med tomma gamla hus vars vackra fasader står slitna och grånande:

Något annat som är slående här är de utgrävningar som sker omkring kullarnas toppar. Du tittar in i sidogränderna, och så slutar de som i tomma intet, alldeles abrupt avslutade och utbytta mot jord och berg och ruiner därunder. Eller bara ett stort inget-där:

Vi vandrade bland detta underliga skelett av något som varit, inte längre är, undrandes vad som komma skall. Rivet och rasat omvartannat, och så här och var folk som bor kvar. Tittade in i ett hål i jorden där allt omkring var bortforslat, och ut ur berget hördes en vasst kraxig röst som undrade vad vi glodde på, och bad oss fara och flyga. Tiago som såg bäst in i skumrasket sa det var en kvinna i tjugoårsåldern.

Längre ner följer det jag upprört skrev imorse - efter vanmakten i caféägarens ögon när jag frågade vad som kommer att hända med hans ställe, och han svarade att det ska rivas innan sommaren. Jag hann inte ens gå till min egen dator, utan tog första bästa spanska hamn-dator för att uttrycka mig. Funderar nu på att redigera om åäö-stavningen, men fyller istället på så här, för att ge en lite mer fördjupning i hur det ser ut här, och bredd till mitt kanske nyanslösa utspel.
Och naturligtvis vill jag hit igen! Det kan bli jättefint. ..Jag är svag i min tro på det just nu, men jag hoppas. Jag hoppas att anledningen till att de fina gamla husen står tomma och övergivna, är att man väntar på att ha råd att restaurera dem istället för att riva dem. Och jag förstår att det måste vara en står ekonomisk risk att riva, eftersom det nog garanterat finns rester under från romartiden eller tidigare, som enligt lag skall vidarebefordras till arkeologerna. Överallt ser man vittnesmål om det.

Och det finns både bevarade och nyrenoverade hus som inger ett visst förtroende. De som är nyrenoverade utan kalkfärg tycker jag sämre om än de som låter kalken ge liv till ytan. Blir så stumt och trist med modernare sk plastfärger, tycker jag. Ett långt inlägg om tycke, och medvetenhet om att andra tycker annorlunda.

SORG OCH ILSKA FRÅN INLÄGGET IMORSE UTAN ÅÄÖ:

Halla! (spanskt tangentbord)
ARG!
Upprord over hur arkitekter, politiker, och i slutandan FOLK tanker och agerar.
Fan oxa nar charmiga hus med sjal
(soul alltsa... problem utan prickarn vi har i slutet i alfabetet..)
rivs for att arkitektritade komplex ska inta hela omraden!
Bevara sparen av tidigare generationer, och bygg vidare utifran det i en kreativ komposition istallet sager jag.
Argt irriterad pa stilagenter!
Ska stod-support-fika nu pa ett stalle som ar borta till sommaren. Agaren har sadan uppgiven sorg i ogonen och hjartat att det skar i mig.

Jag tror Cartagena ar som bast nu, och att jag aldrig mer vill besoka det,

for jag kommer att bli sa ledsen nar de gamla luggslitna husen ar overkorda och borta, for evigt, tack vare politikers storslagna planer och "goda idéer".
Ofarlatligt for all framtid, ofarlitligt dumt.

Jag har inte sett nagra hembygdsmuseum i Spanien!
Det skulle verkligen behovas manga sadana, tycker jag.
Verkar som om det bara ar gagna hogkulturer som raknas, och den tranga fattigdomen, smaboddheten, hemkarleken och noden i det lilla - det ar inte fint nog att minnas!

Ay, vad det fyller mig med sorg att de som bestammer- folket, och politikerna vi/de valjer - inte alskar samma som jag alskar!!
Oppna hjartana sa som JAG vill!!!!...?

_

Ironiskt nog, tillägger jag i efterhand, efter dagens besök på hd.se/svalov,
så ser jag att just nu idag, just i min kommun där just jag är politiker;
är frågan kring vad som är förfall på tapeten i Teckomatorp.
Sociala frågor blir endel av frågestallningen, där som här.

_

Påtal om Teckomatorp och nitiska arkitekter samt välvilliga politiker;
Jag hör till dem som vill att pizzerian ska få finnas kvar i någon form vid tågstationstorget med sina nuvarande ägare, så länge de själva vill det, och utan ekonomiska förluster för dem. Bygg vidare utifrån det som finns i en kreativ komposition med gammalt och nytt.
stängningsrisk
protester

På senare tid har jag dock kommit till en tragisk insikt: jag har tappat all min ära! Jag ser mellan fingrarna, jag har börjat bryta stora så väl som små principer jag alltid haft, jag kollar åt andra hållet när någon behöver hjälp och jag ljuger allt oftare. För vissa kan detta framstå som bagateller, men inte för mig. Jag har erkänt mig ha Jesuskomplex, jag blir gärna martyren… jag tar tillbaka det, jag blev gärna martyren förr. Idag vill jag helst bara fly så fort något blir det minsta jobbigt.

Var tog min stolthet vägen!?

Hur det kom sig att jag sakta började tappa omdömet och föll in i denna hemska spiral är inget som ska tas upp här. Det är högst privat, inte bara för min del utan även för andra. Men låt oss säga att de upplevelser jag och folk i min omgivning utsatts för, och även utsatt andra för, har helt enkelt fått mig att kallna bortom vad jag trodde var möjligt.

När det gått så långt att jag desperat söker efter något inom mig själv att vara stolt över, att jag slutar röka för att kunna slå mig på bröstet och säga ”Se, jag klarar något svårt!” För det är svårt att vara en god människa i dagens samhälle. Rökningen har så blivit en metafor för min rehabilitering av mitt eget förfall, en start inte bara för en bättre hälsa utan även för en bättre själ.

Att sluta röka upprättar sannerligen inte de fel jag gjort de senaste åren, men det kanske kan få mig att sluta klanka ned på mig själv var dag, ta mig i kragen och åter kunna stå rakryggad inför rättfärdighetens gudinna.

Flagande färg, samma ton som surnad grädde. Några takpannor fattas. Fönster med slinkiga gardinrester. Säkert blekta. På sned bakom smutsigt glas. Ytterdörren ser ut att ha fastnat och handtaget saknas.

Obebott. Trodde jag.
I morse lyste en adventsljusstake i ett av fönstren.

..............................................................................................................................................

Sova får jag göra i nästa liv

Människor idag konsumerar musik som aldrig förr. Vi laddar ner, tittar på MTV,  lyssnar på radio, tittar på svenska och amerikanska idol,tittar på youtube, kollar in MySpace-sidor med små, stora, nya och gamla artister.  Dessa artister blir bara fler och fler och utbudet blir bara större och större tillsammans med alla de nya kanaler där detta utbud får sitt utlopp. Bra eller dåligt? Hmmm? Det kan sannerligen diskuteras.

Många anser att digitaliseringen av musikindustrin i alla dess former där praktiskt taget vem som helst kan göra musik med hjälp av sin röst,  gitarr, vänner och slutligen sin dator och lägga upp denna på en myspace-sida, söka till idol, sända en podcast eller på något annat sätt dela med sig till världen av sin skapelse är någonting bra. Utbudet breddas, vi får mer att välja mellan. Heja Valfriheten!

Visst, allt detta kan ju ses som något positivt, men jag anser däremot att denna "demokratisering" av musik-mediet även för med sig en urholkning av kvaliteten på musik i allmänhet. Vi bombas ständigt med "ny" musik och nya artister som bara för att de har gjort en häftig låt, eller vunnit idol och ska lanseras som "det nya"!

Problemet är bara att artister idag ofta går från botten till toppen på ingen tid alls. Detta gör att många artister inte går igenom "the struggle" eller "demo-helvetet", kalla det vad du vill. Det handlar om den uppbyggnad och mognad som det faktiskt krävs i vilken profession för att bli stabil och skapa en långsiktig karriär. Idag går många direkt från mammas å pappas trygga värld till att bli "the shit" efter idol eller att de blivit upptäckta på något annat sätt. NU vill jag påpeka att detta inte är det enda som är fel på musikindustrin och utbudet idag (jag kommer återkomma med fler anledningar) och i en del fall kan artister gå från ingenting till allt och underhålla en hel karriär, men i de flesta fall blir de bara onehitwonders eller framgångsrika i Tyskland. Kolla bara på alla svenska idol-vinnare och deltagare.

Min poäng är att förr innan internet revolution inleddes och alla talangjakter och "whatnots" så var artister tvungna att bygga upp sina skills, sträva och utvecklas innan de fick skivkontrakt. Idag kan vilken nobody som helst komma fram och få sina 15 minuter, vilket leder till ett fruktansvärt dåligt musikutbud! (Just gällande detta kommer jag återkomma om i en blogg om Hiphopen som har dykt ner i avgrunden med ett så brant fall att kulturen och musiken nästan är död. Jag säger "nästan" eftersom det fortfarande finns undantag).

Som jag skrev i inledningen konsumerar vi musik som aldrig förr och fokus ligger just på KONSUMTION. Vi lyssnar inte längre på musik och tar den till oss utan vi konsumerar den. Vi får en ny låt, spelar sönder den och sedan slängs den på tippen.  Populärmusik idag är inte längre tidlös. Det görs ingen stora odödliga låtar som man kan plocka fram tio, tjugo , trettio år senare och känna samm vibb som när den precis kom ut. Ett tydligt sympton på detta är att folk inte köper skivor längre! Och varför skulle de göra det? Vad är poängen med att spara musik som inte är tidlös och som man inte vill lyssna på igen. Du tankar ner dina MP3a lyssnar på den ett tag och raderar den sen från din Ipod eller vilken spelare du nu har.

Det hela går egentligen i led med hur samhället ser ut idag. det är ett slit och släng samhället och det samma gäller musiken. Precis som att vi köper, sliter och slänger andra varor, gör vi samma sak med musik. Och varför skulle vi spara på musiken . Det finns ju ingen eftertanke längre. Ingen bakgrund. Inga gedigna åsikter. Bara tomma känslor, upprepade slingor om samma utslitna teman där undertonen ständigt är kändisskap, pengar, mode, "jag är bäst"- hit och "jag är snyggast"- dit. JAG FÖRSTÅR INTE VARFÖR FOLK VILL LYSSNA PÅ DET!

Jag ska avsluta med ett exempel som är extremt tydligt gällande denna urholkning och det är The  Black Eyed Peas; Ett tidigare underground hiphop band som spelat in två klassiska skivor i slutet av 90-talet och början av 2000, men sedan tog in Amfetamin-tjejen Fergie som inte kan sjunga, säljer sina själar till skivbolagen och börjar göra meningslösa låtar som säljer som smör.

Later