En våldtäkt kan vara förknippad med förnekelse, innebära att normen för sex skrivs om. Den drabbade gör om hela händelsen i sitt huvud och får hela grejen till att vara häftig, att inte vara oönskad att det hände. Tänker offret så är det inte heller en sak som pratas om.

I det fallet kan det innebära en helt tvärtemot reaktion mot att stänga in sig. Det kan innebära ett hejdlöst sexande, där respekten för den egna kroppen skjunker mer och mer. De kvinnor jag har pratat med som blivit utsatta säger att "om möjligt ändra slutet för man är inte ett offer". En mycket dålig självkänsla, och en snedvriden bild av sex som INTE baserar sig på njutning, utan helt andra saker blir ett faktum.

Reaktionen kan alltså vara HELT motsatt mot vad den mediala bilden av ett våldtäktsoffer säger.

Tro inte för en sekund att jag inte har empati med Blondinbella. Det har jag. Men jag läser inte alls in samma sak som Klokbok gjort i hennes ord. Blondinbella har en VÄLDIGT stark definiering av sig själv som offer, anser jag, och just nu så bollar hon med skuldfrågan inom sig. Dvs försöker försvara sig själv då självanklagelserna kommer "om jag bara inte gjort si.." eller "bara jag inte hade gjort så..". För tro mig, det kommer, och även till Blondinbella.

Det är en del av processen att drabbas av TOTAL vrede. En del offer vänder vreden mot sig själva, andra mot närstående och som i Blondinbellas fall; resebolaget får ta smällen hon EGENTLIGEN skulle vilja ge sina föräldrar med orden "Varför skyddade ni inte mig?"

Jag har sett ett alldelse för stort antal flickor blivit drabbade..

Idag blev jag istället rädd för helt andra saker när jag mötte min egen spegelbild. Ränder, bucklor och skrynklor i precis hela ansiktet efter att ha sovit jättegott och med ansiktet rakt ner i kudden. Intalade mig själv att det är ju precis som den ska vara, försvinner om några minuter...

Men icke!

Efter en promenad ute med Esther i 20 minuter sitter de fortfarande kvar. Jag har gått och blivit näst intill helt oelastisk!!!

Upplevde samma sak för ett tag sen men har levt i förnekelse enda sen dess och vägrat inse fakta. Ska man behöva sova med klädnypor nu? Nä, det går förstås inte. Aja, det är väl bara att se sanningen i vitögat da. Buhu...

Idag ska jag i alla fall ner på stan och härja så det är väl bäst att sätta fart! :)

Jag tror inte att nazisterna dödade en enda jude, tvärtom var de ett riktigt sympatiskt gäng med folkets bästa för ögonen. Alla påståenden om folkmord från nazisternas sida är bara liberal propaganda.

Så, nu var det sagt. Ska EU slänga mig i fängelse nu också? Jag förmodar att jag åtminstone borde prövas inför något slags domstol, även om man kanske borde se det som en förmildrande omständighet att jag i tidigare såväl muntliga som skriftliga inlagor tagit starkt avstånd från allehanda totalitära ideologier.

Men även om jag vore en fullfjädrad ärkenazist som trodde på Hitlers snara återuppståndelse och längtade efter efterföljande bruna armageddon så borde inget samhälle som kallar sig tolerant, liberalt eller demokratiskt kunna ställa mig inför rätta för detta. Yttrandefriheten finns till för att alla har rätt att tycka vad de vill tycka, inte det något slags central instans eller kulturelit vill att vi ska tycka - således är det inte bara ovärderligt utan högst rättfärdigt att också misshagliga åsikter får komma till tals.

Skall man lägga till en konsekvensdimension kan man inte heller annat än konstatera att försvararna av det öppna samhället med all säkerhet skjuter sig själva i foten genom att slänga folk med misshagliga åsikter i fängelse, dels genom att man inskränker det öppna samhället, dels genom att man ger människor som Jean-Marie Le Pen och David Irving en högst fördelaktig martyrstämpel.

Lägg därtill gränsdragningsdimensionen. Ponera att jag och en vän skulle skriva ett satiriskt liberalt epos i vilket ett flertal herrar, huvudpersonerna rent utav, strävar efter att ta över världen och införa en brunröd, totalitär, ytterligt intolerant regim full inte bara av förintelseförnekare utan rent utav -förespråkare. Vore detta tillåtet enligt nu rådande Brysseldirektiv?

Niklas Elert

Socialister gillar att locka med gratis konsumtion, mer makt, mindre arbete, mer trygghet, mindre ansvar, men liberaler inser att verkligheten inte fungerar på det sättet. Vårt ideal är ett moraliskt ideal, inte ett slutmål i vilket den perfekta världen ska uppenbara sig. Det är viktigt att påpeka och konsekvent stå för detta, för annars kan diskussionen aldrig föras in på det som verkligen betyder något. Så länge förvirrade populister som Ilse-Marie maler på om att den onda nyliberalismen tvingar in det stackars folket i fattigdom och samtidigt lockar med guld och gröna skogar i den välsignade socialismen - och vi liberaler accepterar dessa premisser - är vi chanslösa. Vi kan inte övertrumfa gratis allt åt alla, helt enkelt för att vår intellektuella hederlig inte tillåter åt att ta till sådana förljugna låtsasargument.

När debatten hålls på en sådan låg nivå kan människor som St Just svamla på om "de marknadskrafter som tvärtom är huvudorsak till skriande fattigdom, krig över tillgångar och resurser och sjukdomar där människor fortfarande dör i vattkoppor och av smutsigt vatten".

Då kan ha säga saker som att "Voogi är fast i resonemanget att skapa ekonmisk tillväxt och öka resurserna. Den enkla sanningen är att det handlar i första hand om fördelning och kontroll. Vi var ju överens om att det fanns tillgångar, pengar, rikedomar - jag hävdar att dessa kan delas, skillnader människor emellan jämnas ut och makten förskjutas till befolkningen och dess representanter istället för att ligga hos en finansminoritet. Därefter kan vi resonera om ökad produktion"

Där illustrerar han precis vänsterns grundläggande premiss: pengar finns, det gäller bara att fördela dem så att alla får lika mycket. Sen kan man börja bekymra sig om produktion. Att bemöta honom med nationalekonomisk teori och empiri är tröstlöst, han kommer bara förneka allting och hävda att det är nyliberala lögner som syftar till att göra det rika rikare på de fattigas bekostnad. Vi liberaler vet att det inte är så, men det spelar ingen roll. St Just kommer fortsätta svamla, ljuga, vägra bemöta argument och avfärda alla andra uppfattningar som ondsinta konspirationer styrda av familjen Wallenberg.

Vad vi liberaler måste lära oss är att försvara liberalismen ur ett moraliskt perspektiv. Vi måste sluta acceptera argumentationens premiss att den som hittar på det bästa slutmålet vinner. Det går inte, vi kan inte tävla med gratis allt åt alla utan ansvar och motinsats. Vi kan inte försöka påpeka att det inte fungerar på sättet, vi måste visa varför det inte är rätt att ens eftersträva ett sådant mål.

När socialisterna säger att "vi" ska finansiera allting tillsammans ska vi inte säga att vi har ett annat förslag, vi ska påpeka det omoraliska i tvånget. Vi ska säga att visst, finansiera du vad tusan du vill, men tvinga inte mig att delta om jag inte vill. Det är ju tvånget som är fundamentet i den socialistiska argumentationen. Det handlar inte om att alla ska vara med och hjälpa till, det handlar om att alla ska tvingas att hjälpa till, oavsett de vill eller ej.

När socialisterna säger att sjukvård och skola ska vara "gratis" måste vi sluta svara att den inte alls ska vara gratis, vi måste istället fråga varför den som inte konsumerar en vara eller en tjänst ändå ska tvingas att betala för den.

Det finns ett enda skäl till att man förespråkar skatt: man vill leva på andras resurser. Den som säger "jag får ju tillbaka något för all skatt jag betalar" kan lika gärna betala en privat försäkring. Vad är skillnaden? Du betalar en premie för att få skydd mot oväntade händelser, bilkrockar, bränder eller sjukdom. Skillnaden mot skatten är att andra människor också tvingas betala för detta skydd, trots att de inte nödvändigtvis anser sig behöva det. Så varför förespråka skatt? Jo, för att man som enskild konsument anser sig ha nytta av andra människors pengar. Ju mer andra betalar desto mer får jag tillbaka, tänker de, socialisterna. Däri ligger det parasitiska draget. Det handlar om att få fördelar på andras bekostnad, vilket är det omoraliska vi måste belysa och bemöta. Socialisterna vill inte "hjälpas åt", de vill att andra ska hjälpa dem utan att kräva något i utbyte, och hur gör man det? Genom tvånget.

Den som vill omfördela pengar till någon annan kan göra det utan tvång. Det är bara att öppna plånboken och betala, men hur får man någon annan att dela med sig? Det är inte lika lätt. Om en person äger något som han eller hon anser sig ha förtjänat, antingen genom en arbetsinsats eller genom att ha betalat för det, vill hon inte bara ge bort det eftersom det vore att offra sin egen förtjänst, sin egen lycka, och få intet tillbaka. Metoden blir återigen tvång. När du inte vill dela med dig till mig, när jag inte erbjuder dig något i utbyte mot det du har och som jag vill åt, så åkallar jag den högre makt som kallas "demokrati" och förkläs med floskler som "rättvisa" och "solidaritet", och så tvingar jag dig under vapenhot att dela med dig. Var ligger rättvisan i det? Varför har jag rätt att tvinga dig att ge mig något som är ditt?

Det finns ingen sådan rätt, den är endast omoralisk eftersom den bygger på samma princip som slaveri. Det att avkräva andra människor värden utan att ersätta dem. Det är detta vi liberaler måste påpeka. Vi måste förklara för socialisterna att "gratis" under ofrivillighet bygger på tvång och exploatering och är raka motsatsen till solidaritet och medmänsklighet. För socialismen handlar ju inte om att folk ska vara snälla mot varandra, utan om att de ska tvingas att agera i enlighet med en förutbestämd norm som säger att självuppoffring är vägen till frälsning. Vi får inte acceptera det, vi måste visa att det fria utbytet och respekten mellan människor är det moraliska ideal vi eftersträvar. Att parasiterna inte längre får sina arbetsfria inkomster och sin ansvarslösa makt i ett sådant samhälle är ingen orättvisa, tvärtom är det höjden av rättvisa: att den som förtjänar sina resurser genom arbetsinsatser och fritt utbyte av tillgångar mellan fria individer också har rätt att förfoga över dessa enligt de egna målsättningarna.

Slaveriet är inget ideal, varken i praktiken eller i teorin, och vi måste kunna visa är socialismens kostnads- och ansvarsfria slutmål i själva verket bara är Vägen till träldom.

Men ett annat regn fäller ständigt sin sorgsna nederbörd över mig och Madagaskar. Orättvisornas regn. Stora, tunga droppar. Och mot dem finns inget skydd. Inga tak. Inga regnjackor. Inte som jag hittar. Inte som passar mig. Visst provar jag att ställa mig under förnekelsens tak men snart rämnar det, spricker upp, stora hål och orättvisornas regn faller igenom. Visst drar jag på mig ignoransens regnjacka men den krymper, stramar, sträv gummi mot min hud, jag sliter av den.

Orättvisorna regnar över mig. Fattiga, smutsiga, hungriga orättvisor. Dom smattrar, duggar, piskar, strilar ner över mig. Stora droppar rinner ner i mitt samvete.

bild av: Tobias Grahn; www.randig.blogspot.com