Någon har sagt att det kortaste avståndet mellan tro & otro är 30cm. Vad betyder det? Jo, 30cm är avståndet mellan hjärna och hjärta, 30cm mellan tro och otro. Jag kan ta in tron i huvudet, jag kan vrida och vända på det, belysa det på olika sätt. Jag kan med hjälp av intellektet kanske förstå hur tron fungerar och hur den kan ta sig uttryck. Men tror gör jag tillslut inte med huvudet. Nej, tron sitter i själva verket någon annanstans, närmare bestämt bara trettio centimeter längre ner – i hjärtat. Det är där trons ljus tänds, det är där Den Helige Ande vill vara och byta ut våra gamla hjärtan till just Ande. Precis som med kärleken, precis som med Kristus på förklaringsberget är tron någonting som har sin grund och sitt liv i hjärtats allra innersta kammare.

Detta betyder naturligtvis inte att vi inte ska använda oss av våra resurser som vi har mellan öronen. Det är livsviktigt och en självklarhet. Därför människan är en fantastisk varelse. Hon har fått alla möjligheter att med hjälp av kropp och sinne skapa sig en god tillvaro. Människan är överlag kreativ, ihärdig och intelligent. Det är få saker hon inte utforskar och hon gör nya insikter varje dag. Men trots allt detta goda som hon är förmögen till kan hon fortfarande inte leva i harmoni med människor i sin omgivning och med Gud. Om människan överlag är en kreativ varelse när det gäller mänsklighetens bästa, så är det ingenting mot hur kreativ hon kan vara när det handlar om att utföra de mest grymma och omänskliga handlingar och engagera sig i det som bara gynnar den enskilde individen.

Det är denna typ av kreativitet som ställer sig i vägen för sanna relationer, en kreativitet grundad i rädsla som inte har förmåga att ta emot sin nästa som en gåva, utan betraktar henne som just främling. Någon att misstänka, någon att frukta, någon som kan utgöra ett möjligt hot mot mig och mina livsval. Kanske är det så att förnuftet intalar mig att det bara är ”klokt” att vara på sin vakt inför främlingen, ”man vet ju aldrig”.

Och på sätt och vis kan man säga att förnuftet har rätt. Att söka sanna relationer kommer med sitt pris. Att söka sanna relationer med människor – ja även en sann relation med Gud kräver att jag vågar ge av mig själv samtidigt som jag låter någon in på bara livet. Det kräver att jag vågar vandra den vägen som gör en nästa av en främling. Att jag vågar vandra den vägen som bekräftar att Gud är livets Gud, kärlekens och rättvisans Gud och naturligtvis frälsningens Gud. Det kräver att jag öppnar mitt hjärta – att jag liksom drar ner det jag har i huvudet till hjärtat. Det är en resa förnuftet kanske gärna inte gör.

Jesus bjuder in oss till att vandra med honom på den resan. Denna resa behöver egentligen inte vara särskilt lång, men den är inte nödvändigtvis bekväm. I själva verket är denna resa vi bjuds in till bara 30cm lång. Ändå kan den ta en livstid att vandra och kommer kräva att vi förvandlas på den vägen. Därför, Jesus säger i Matt. 7:13 ”Gå in genom den trånga porten” som en direkt uppmaning till den som vill följa honom. Det är att våga konfronteras med en sann Gud som önskar byta ut det tröstlösa hjärtat mot ett som är ande och liv. Ett hjärta som vågar ta emot Honom och som vågar ta emot främlingen som en nästa. Ett hjärta som förvandlar hur vi ser på saker och ting. Ett som har förmågan att låta oss se klart och tydligt denna världs behov efter sann relation – efter sann räddning. Detta genom att följa den väg som är Jesus.

Det är Jesus som är den trånga porten. Och den porten måste få vara trång, för att våga vandra den vägen är att kämpa och hålla fast vid precis det som Paulus talar om i Rom. 8:14: ”Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen.”

Vägen genom den trånga porten är inte fruktans väg, det är inte misstänkliggörandets- eller opålitlighetens väg.  Men det är den väg som är bred och den port som är vid. Och vad menar Jesus med detta?

Jo, Jesus kritiserar detta val av den enkla anledningen att den resan genom livet vägrar acceptera att någonting är fel i vår relation till varandra och Gud. Det är en väg som ställer sig fullkomligt likgiltig, en väg som hellre ser att jag stoppar huvudet i sanden och låter allting gå sin gilla gång så länge det bara inte påverkar mig, min frihet, min lycka, mina privilegier. Det är därför lustigt att den trånga porten kommer att vidga hjärtats blick ut över världen, medan den vida porten och den breda vägen i sin tur kommer att göra allting som står i dess makt för att hålla hjärtat stängt.

Att ha andlig klarsyn är därför att lära sig att se världen genom Kristi ögon. Det är att lära sig att se att där världen ser någon som är annorlunda ser Jesus en nästa, för det är ju faktiskt så att Jesus kommer till oss som den som är radikalt annorlunda – ingen är eller har varit som han. Det är att lära sig se en chans till nåd där världen ser straff, för det är ju så att Jesus offrade sig själv för vår skull. Det är att lära sig att rikta hjärtats blick mot Jesus och evangeliet om honom.

Därför är det så viktigt att vandra igenom den trånga porten. Den porten vill justera min syn på världen, på min nästa och på Gud. Det är ett ställningstagande mot denna världs orättvisor och ofullkomlighet. Det är ett ställningstagande för främlingen som min nästa. Det är att låta Gud bli ”Vår Fader” – eller ”Abba” som Paulus säger i episteltexten och därmed vara arvingar tillsammans med Kristus. Det är att få andlig klarsyn.

Läs även andra bloggares åsikter om miljö, arktis, issmältning, tro, trygghet, frälsning

Kyrkan såsom den heliga kropp Kristus förevigade på jorden och som den helige Andes nåd besjälar, är nödvändig för frälsning. Utan för den kan inte människan frälsas, liksom vinrankan som huggs av från vinstocken inte kan leva, utan förtorkar och dör. Extra Ecclesiam nulla salus betonar den patristiska traditionen, nämligen utanför Kyrkan finns inte frälsning. Vad skall hända med alla heretiker och schismatiker som inte tillhör (den Ortodoxa) Kyrkan liksom med alla som tillhör andra religioner, som de facto inte har något förhållande till den? Svaret är inte lätt. Men om vi betraktar det faktum att alla människor utan undantag, oberoende av vilka egenskaper som var och en kan ha, är skapelser enligt Guds ”avbild och likhet”, vilka älskar skaparen, och att Herren ”har dött för alla” [2Kor.5:14] och ”vill att alla människor skall frälsas och komma till insikt om sanningen” [1Tim.2:4]. Och vidare att han är ”det sanna ljuset som upplyser och helgar varje människa som har kommit in i världen” [”Bön till Jesus”, jämför Joh.1:9, 1Joh.2:8], så kanske finns det några grunder att anta att det finns en särskild enligt en avvikelse från Kyrkans frälsningsuppdrag möjlighet att Gud frälser de han utvalt av de icke-kristna, vilka aldrig har hört om Kristus och Kyrkan, eller trots att de har hört åsikten som givits en mycket dimmig och vag form. Det är troligt att Gud frälser dessa med måttet av sin plan och kärlek, eftersom han dömer dem naturligt på grundval av den inplanterade etiska lagen, som innehas av varje mänskligt samvete och själ [Rom.2:14,15] och vilkas livs innehåll har formats samstämmigt med de principer och beståndsdelar som finns i de religionerna i vilka de har levt. Är det dessutom inte en möjlighet att Gud inte kastar alla gudlösa kollektivt i helvetet (trots att de straffas milt), vilka inte anslöt sig till Kyrkan, eftersom de flesta inte fick tillfälle att höra talas om Kristus och Kyrkan och medvetet ta ställning till Evangeliet och sin frälsning? Utgör inte okunskapen grunden till ett försvar inför den rättfärdige domaren Gud? Men också för heretikerna och schismatikerna bör man inte utesluta en möjlighet till frälsning i alla de fall deras ihärdighet i heresin sker omedvetet eller i god tro (bona fide), men på grund av de tingen är de konfessionella barriärerna en nästa oöverstiglig svårighet; men de kommer att frälsas på grund av tecknen på att deras liv är ortodoxt och på deras själs moraliska beskaffenhet. Vi säger självklart att vi med detta inte önskar förminska Kyrkans frälsningsuppdrag, såsom Guds frälsande nåds rättmätiga ark, i vars sköte den säkra frälsningen finns […]. Vi betonar åter att möjligheten till frälsning för de gudlösa och heterodoxa är särskild händelse, som inte stöter sig och än mindre kolliderar med Kyrkans frälsningsuppdrag. I sista undersökningen är framställningen en rent personlig hypotes om Gud, vars allhelige Andes frälsande verksamhet inte kan begränsas av någon, vilken enligt Skriftens bekräftelse ”blåser vart den vill” [Joh.3:8].

Jon 3:8 f. ... Må var och en ropa till Gud av all kraft och vända om från sin onda väg och från den orätt han gör.
Jon 3:9 Vem vet, kanske vänder Gud då om och ångrar sig och vänder sig från sin vredes glöd, så att vi inte förgås."
Jon 3:10 När Gud såg vad de gjorde, att de vände om från sin onda väg, ångrade han det onda som han hade hotat att göra mot dem, och han gjorde det inte.

Bön är välbehagligt för Gud, om den som ber är ”redlig”.
Pro 15:8 De ogudaktigas offer är en styggelse för HERREN, men de redligas bön behagar honom väl.

Istället för syndoffer för överträdelser fungerar att ”gör vad rätt är”, praktisera ”kärlek” och ”ödmjukhet” som ett medel för försoning med Gud:

Mic 6:7 ”Har HERREN behag till vädurar i tusental, till oljeströmmar i tiotusental? Skall jag giva min förstfödde till offer för min överträdelse, min livsfrukt till syndoffer för min själ?
Mic 6:8 Nej, vad gott är har han kungjort för dig, o människa. Ty vad annat begär HERREN av dig, än att du gör vad rätt är och vinnlägger dig om kärlek och vandrar i ödmjukhet inför din Gud? ”

/N

Bilden är hämtad från Aish.com. Den föreställer en Etiopisk judinna som ber vid västra muren i Jerusalem.

Strax vidare till nästa gudstjänst. Idag är det andra söndagen efter trefaldighet, och det handlar om kallelsen till Guds Rike i Svenska kyrkan. Kallad till hopp och närvaro predikar jag om. Det handlar om att se himmelriket, se Guds Rike och längta efter det. Kyrkan ska se och bekänna sin längtan efter Guds Rike tydligt, så som i Herrens bön: Låt ditt rike komma, låt din vilja ske på jorden så som i himlen. Hopp och längtan efter Guds Rike blir till närvaro här och nu i tiden. Guds Rike tar form i kyrkan i tron på Jesus. Han formar sin kropp här med sin Ande. Det är närvaro.

Vi hade texten om det kallade och utvalda, det ringaste, det som inte är till, från 1 Kor 1.  Tänk på att det som världen ser ner på och ringaktar, det är där tron börjar. Jag såg att det är syndernas bekännelse och förlåtelse som är det som världen ser ner på. Det är en sådan där sak som kyrkan inte ska skämmas över utan ta sin utgångspunkt och all sitt hopp i - syndernas förlåtelse i Jesu blod. Visst är det självklart?

Ps 3:3
Många säger om mig: Det finns ingen frälsning för honom hos Gud.

Kommentar:
Tvivel på din frälsning kan komma från den onda andevärlden

Låt mig dela lite från min egen erfarenhet. Det fanns en tid när jag grundade min frälsning väldigt mycket på känslor. När jag var ”uppe på toppen” så kände jag mig väldigt frälst, men när jag hamnade i ”den djupa dalen” så kändes det som om jag inte var frälst alls. Jag förstod inte då att mina känslor öppnade för demonisk attack.
En dag, när jag var extra deprimerad och trodde att jag var fullständigt förtappad, så talade plötsligt Gud till mig. Han frågade mig: ”Kan du göra om intet att Jesus dog på Golgata?” Naturligtvis kunde jag inte det, och det sa jag också till Gud. Han visade mig då att Jesu försoningsverk var den verkliga grunden för min frälsning, och att den sanningen inte kunde förändras av mina känslor. Från den stunden började attackerna på min frälsningsvisshet att tona bort. Attackerna upphörde inte ögonblickligen, men de blev mindre och mindre för att till sist helt upphöra.

När jag ser tillbaka så inser jag att den onda andevärlden låg bakom mitt tvivel på min frälsning. Även om jag vid den tiden inte var medveten om onda andar, så gav Gud mig det vapen som besegrade dem. Han gav mig sanningen utifrån sitt ord, och när jag höll fast vid sanningen måste de onda andarna släppa sitt grepp.

Ps 3:3
Många säger om mig: Det finns ingen frälsning för honom hos Gud.

Kommentar:
De som talar är andevärlden, antingen genom människor eller direkt i våra tankar. Andevärlden vill inte att vi skall se vad Jesus har gjort för oss.

Många människor har drabbats av tvivel på att de är frälsta. Ofta har de utgått från sina känslor. De har inte känt det som om de var frälsta. Andevärlden spelar på våra känslor och sår in förklarande tankar: "Eftersom du inte känner dig frälst, så är du nog inte det".

Vad andevärlden inte påminner oss om, det är att Jesus dog för oss på Golgata en gång för alla och att ingen kan ändra på det. Frälsningen är inte vad vi känner, utan vad Jesus har gjort!

Andevärlden talar också till de ofrälsta. Den sår in tvivel, inte bara på Guds existens, utan även på att det skulle kunna finnas förlåtelse för just honom eller henne.

 Har du inte tagit emot Jesus som din frälsare ännu? Klicka gärna på "Frälst?" uppe till höger.

Kommentar:

Vi behöver inse att det pågår ett krig om människors frälsning.

Kristi kropp har alltid varit inriktad på att hjälpa människor att ta emot Jesus som Herre i sina liv, men det har saknats kunskap om vikten av andlig krigföring.

I en av sina böcker berättar en förkunnare om hur han brukade be för sin äldre brors frälsning. Han brukade be: ”Jesus fräls min bror!” Han hade bett så i flera år, när Jesus visade sig för honom. Jesus sa något märkligt. Han sa: ”Du kan lika gärna rulla tummarna, som att be så där!” Mannen blev mycket förvånad, och sa: ”Men Jesus, jag ber ju att du ska frälsa min bror!” Jesus svarade: ”Jag har redan gjort allt för att han ska kunna bli frälst. Ta du och gå emot det som hindrar honom att ta emot vad jag har gjort för honom!” Mannen började be på ett helt annat sätt, och efter några veckor var hans bror frälst.

Vi behöver inse att det finns en ond andevärld som ”täpper till öronen” på människor när vi vittnar för dem. Vi behöver också inse att dessa andar måste backa undan när vi använder den auktoritet som blivit oss given. Det är skillnad på att dela evangelium med en människa som är fri att höra, jämfört med en som inte är det.

I vår församling ber vi ungefär så här: ”Vi befaller varje hinder för N.N:s frälsning att vika bort i Jesu namn!”

Stanna på denna rad en stund, titta kanske på bilden nedan och tänk efter.

Blev det kommande OS guldmedaljer, en evig högkonjunktur, eller kanske ett tropiskt klimat?

Jag önskar att Jesus Kristus blev levande i allas våra liv! Och vad betyder då denna kliché?

Det betyder att vi skulle värna varandra, och värna om de svagaste omkring oss. Våra gamla skulle inte behöva sitta i ensamhet med TVn som enda sällskap. Våra barn skulle inte behöva riskera att utsättas för sina klasskamraters förakt. Vi skulle inte behöva älta jämställdhetsfrågor och inte kivas om varför en punkt i Bibeln sitter på just den plats den fått.

Vi skulle inte leta efter felen hos varandra, utan ägna mer tid åt att fördjupa oss i tron. Vi skulle inte stöta bort och fördöma, utan med öppet hjärta lyssna på de utstöttas berättelser, på de sorgsnas öden och erbjuda dem en plats vid våra bord. Att pladdra mindre och lyssna mer räcker väldigt långt!

Måste vi då alla bli små Jesuskopior, vandra runt i landet och utföra mirakel?

Nej, men en grundläggande start är omvändelse - att vända om och börja ändra sitt eget liv. Och hur "vänder man om"?

Att springa iväg till en kristen församling och stirra på gudstjänsten, eller att gasta "Tack Jesus" på ett väckelsmöte är kanske inte den bästa starten. Inte heller att köpa en Bibel och försöka läsa den från pärm till pärm. Du lär tröttna vid Moseböckernas inventarielistor. Allt detta kan du med fördel göra den dagen allt detta verkligen fått en inneboende sann mening.

Sätt dig i en tyst kyrka, samla dig, andas - och börja prata i tankarna med Jesus. Berätta för honom vem du är, vem du har varit och vad du känner att du kunde, eller velat bli. Det finns ingen annan som förstår dig bättre än Han som skapade dig! Han förlåter allt du gjort, allt du undvikit att göra och kommer inte att begära något annat än att du blir Hans bästa vän, så som Han kommer att vara dig trogen i alla dina dagar.

Lämna sedan den tysta kyrkan, gå ut i världen och fortsätta prata med din nye vän, på bussen, i hissen, i tvättstugan och kanske även en dag högt tillsammans med alla andra som delar hans vänskap.

Sverige behöver inte mer konsumtion, inte mer mediaspektakel, inte mer stressande kommersiella förväntningar.

Sverige behöver dig! Förkunna frälsningen, förklara den och visa vägen i handling!

(Om du stannade vid trädet och tänkte efter en liten stund, så var det faktiskt en början på det som kan utvecklas till bön)

"Känn ingen oro. Tro på Gud, och tro på mig. I min faders hus finns många rum. Skulle jag annars säga att jag går bort för att bereda plats för er?

Och om jag nu går bort och bereder plats för er, så skall jag komma tillbaka och hämta er till mig, för att också ni skall vara där jag är.

Och vägen dit jag går, den känner ni."

Tomas sade: "Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?"

Jesus svarade: "Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.

Om ni har lärt känna mig skall ni också lära känna min fader. Ni känner honom redan nu och ni har sett honom."

Filippos sade: "Herre, visa oss Fadern, det är nog för oss."

Jesus svarade: "Så länge har jag varit tillsammans med er, och ändå känner du mig inte, Filippos? Den som har sett mig har sett Fadern. Hur kan du då säga: Visa oss Fadern?

Tror du inte att jag är i Fadern och Fadern i mig? De ord jag säger er, dem talar jag inte av mig själv; Fadern är i mig och utför sina gärningar.

Tro mig när jag säger att jag är i Fadern och Fadern i mig. Eller tro åtminstone för gärningarnas skull.

Sannerligen, jag säger er: den som tror på mig, han skall utföra gärningar som jag, och ännu större.

(Joh 14:1-12)

Ta gärna del av Dagens Reflektion, några minuters fördjupning i videoformat om dagens läsningar (på engelska)... uppdateras varje dag...

HERREN JESUS befallde före sin himmelsfärd sina lärjungar att förkunna evangeliet för hela världen och döpa alla folk: “Gå ut överallt i världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen. Den som tror och blir döpt skall räddas, men den som inte tror skall bli dömd” (Mark 16:15-16)”; “åt mig har getts all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar: döp dem i Faderns och Sonens och den heliga Andens namn och lär dem att hålla alla de bud jag har gett er. Och jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt 28:18-20; jfr Luk 24:46-48; Joh 17:18,20,21; Apg 1:8).

Kyrkans universella sändning framgår av Jesu Kristi uppdrag och fullbordas under seklernas gång genom förkunnelsen av Faderns, Sonens och den heliga Andens mysterium och i proklamationen av Guds Sons människoblivande som den händelse som ger världen frälsning. (...)

5. Som botemedel mot denna relativistiska mentalitet som blir allt vanligare är det framför allt nödvändigt att åter betona att Jesu Kristi uppenbarelse är fullständig och definitiv. Ja, man måste fast tro att i Jesu Kristi mysterium, i honom, Guds människoblivna Ord, som är “vägen, sanningen och livet” (Joh 14:6) ges oss den gudomliga uppenbarelsens hela och fulla sanning: “Ingen känner Sonen utom Fadern, och ingen känner Fader utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för “ (Matt 11:27). “Ingen har någonsin sett Gud. Den ende Sonen, själv Gud och alltid nära Fadern, han har förklarat honom för oss” (Joh 1:18). “Ty i honom har hela den gudomliga fullheten förkroppsligats och tagit sin boning” (Kol 2:9-10).

I trohet mot Guds ord lär Andra Vatikankonciliet: “Den djupa sanning som uppenbarelsen låter oss veta såväl om skapelsen som om människans frälsning strålar emot oss i Kristus, som är hela uppenbarelsens både medlare och fullhet”. Vidare: “Jesus Kristus, Ordet som blev människa, sänd som ‘människa bland människor’, ‘talar Guds ord’ (Joh 3:34) och fullbordar det frälsningsverk som Fadern har gett honom i uppdrag att utföra (jfr Joh 5:36; 17:4). Därför har han - om vilken det heter att den som har sett honom har sett Fadern (Joh 14:9) - genom allt han var och visade, i ord och gärningar men framför allt genom sin död och ärorika uppståndelse från de döda samt till sist genom sändandet av sanningens Ande slutfört och fullbordat uppenbarelsen. Således bekräftar han (den) med ett gudomligt vittnesbörd...Alltså är denna kristna frälsningsordning, det nya och slutgiltiga förbundet, oförgänglig, och ingen ny allmängiltig uppenbarelse kan väntas innan vår Herre Jesus Kristus träder fram i makt och härlighet (jfr 1 Tim 6:14; Tit 2:13).”

Sålunda kallar encyklikan Redemptoris missio (Frälsarens sändning) kyrkan ånyo till uppgiften att förkunna evangeliet som sanningens fullhet: “I detta slutgiltigt uppenbarade Ord har Gud gjort sig fullständigt känd. Han har uppenbarat för mänskligheten vem han är. Denna Guds självuppenbarelse är det grundläggande skälet till att missionen är en del av kyrkans natur. Hon kan inte underlåta att förkunna evangeliet, dvs den fulla sanning som Gud har uppenbarat om sig själv.” Endast Jesu Kristi uppenbarelse “bringar en universell och slutgiltig sanning till vår historia som sporrar människoanden till oupphörlig ansträngning”

http://www.katolik.nu/html/mag_ies.htm

IFK har åkt till Gävle för att plocka tre friska. Jag är lite nervös för backlinjen. Konstigt nog på NT ut med att Jingblad har satt ut fyra backar på plan, och Nordbeck ska tydligen spela idag (alltså typ fem pers som i någon form är mer eller mindre backar). Jätte konstigt! Positivt är att kära frälsare Amuneke spelar direkt och lika så Burkhardt. Hoppas på att detta gör oss farliga framåt. "Burken" säger sig själv vara 70 % framåt 30 % bakåt. Kanske därför Jingblad har förstärkt bakåt för att vi nu har mycket framåt? Det är dock så att han verkar bänka både Khalili och Magro. Magro kan gott sitta för han skapade inget förra matchen, men Khalili blixtrade till rejält.

Min förväntningar på matchen är att vi får igång ett hållbart spel. Denna match har vi ett mer spelvänligt lag med folk på "rätt" platser (förra matchen hade vi vår bästa mittfältare på topp = V Ä R D E L Ö S T ! ). Problemet jag ser är backlinjen där våra mittbackar är för dålig. Där behöver vi förstärkning! Bollarna kommer igenom på tok för lätt och "gubbarna" är för långsamma. Detta syntes redan under försäsongen, men fortfarande är det dåligt spel. Vi måste täta mer och liggre närmre måtståndarna. Vi kan inte förlita oss på att Nurre ska rädda oss (vilket han gjorde många gånger mot DIF). VI är för mesiga efter fem säsonger i Superettan. Det M Å S T E bli ändring på annars kan vi säga god natt omgående. I övrigt har vi ett starkt mittfält tillsammans med ett giftigt anfallspar (även om jag helst hade sett Haglund istället för Gunnlaugsson på topp med Amuneke). En seger i dag är ett måste, annars kommer vi göra som vanligt, tappa för många poäng i början! Och det är inte bra! Nu kan jag inte mer än hålla tummarna för tre friska idag klockan 15.00 uppe i norrut i Sverige!

FORZA PEKING!

Bakgrund

Mänskligheten har under hela sin existens uppvisat en säregen förmåga att både skapa och förstöra. Med inspiration och energi har konstnärer skapat mästerverk, som kan förintas på ett ögonblick. Inget är beständigt. Allting har en början, och ett slut.

Människan har också lyckats organisera sin förstörelseförmåga, i former som krig och folkmord. I civilisationernas början handlade det oftast om att försäkra sig om naturresurser, mat. I senare tid har det handlat om etnicitet, religion, nationalitet, eller något så diffust som "ras". 

Varför är vi sådana? Behöver det vara så?

Trots att alla samhällen genom alla tider haft lagar, regler och diverse modeller av moral, så har de flesta civilisationer ändå kollapsat. Detta har inte alltid berott på intern anarki, eller en upplösning av civilisationsbärande strukturer, utan ofta har någon aggressiv kultur förintat en annan.

Men, för att mänskligheten skall fortsätta utvecklas krävs någon form av stabiliserande struktur, normer och lagar. Anarki har aldrig genererat något annat än just förödelse. Detta är särskilt viktigt när ett ökande antal nationer försöker skaffa sig kärnvapen.

I en av de intressantare diskussionerna på denna blogg kom vi då ganska nära fundamentala frågor. Låt oss nu gå lite djupare?

En av mina kommentarer löd då: "på vad skall man basera moral och samhällsregler på?...Det räcker inte med en allmän rättskänsla"

Ja, vilka är de fundamentala principerna för att bygga en uthållig och utvecklande civilisation? Är det FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna? Bibeln, Koranen? Vore väldigt intressant att se särskilt ateister utveckla detta! Och för varje princip, då besvara frågan: "och vad grundar sig den principen på"?

Underbyggnaden för ett ateistiskt principbyggande tar nämligen väldigt snabbt slut!

Man måste slutligen stipulera "universella värden", dvs något som gäller för alla, i alla tider och överallt!. Om detta inte görs, då kollapsar all etik, moral, alla värderingar, och kvar blir endast djungelns lag och total absurditet! En vägglus ges då samma rättigheter som kungen av Sverige (en linje som många ateister driver på allvar)!

Det finns en annan väg! Och den vägen genererar inte bara ett mänskligt samhälle, utan säkerställer dessutom också att individerna ges en stabil inre kompass för hela livet!

Det är denna väg som varit grunden för Västvärldens utveckling de senaste två årtusenden! Och det är denna väg som varit grunden för deklarationen om de mänskliga rättigheterna! Det har visserligen förekommit många avskyvärda händelser under denna epok, men det gemensamma för alla dessa utbrott av vansinne har varit just bristen på efterlevnad av universella värden! Att leva som man lär!

Vägen till ett mänskligt samhälle grundar sig på kristendomen!

Och kristendomen grundar sig på en endaste person! På det mest omvälvande budskapet i mänsklighetens historia! Varje avsteg från Kristi budskap leder till fördärv! (Jag vet att detta påstående kan upplevas som oerhört svårsmält, men ta här en paus till imorgon och fundera på hur världen kanske sett ut idag ifall inte Romarriket blivit bärare av kristendomen, utan kanske istället genomsyrats av midsommarorgier, ättestup, eller aztekiska blodsoffer? Hade exempelvis filosofi, matematik och människokärlek funnits idag?)

Grundvärden

Nu fortsätter jag snabbt till ett antal stipulat. Och jag vet att ateister oftast tappar tråden redan på första punkten, men försök hänga med ett varv:

• Människan har en särställning i Skapelsen - och vi äger inte Skapelsen, vi förvaltar den
• Ingen får utsläcka människoliv, oavsett människans ålder (detta inkluderar ofödda)
• Alla människor har samma värde, oavsett konstitution (detta inkluderar Downs syndrom)
• Vi är alla skapade, vi har alla en mening och den tid vi givits för att finna denna mening är ytterst begränsad
• Vi har alla givits ett mål - att lära känna den som Skapat oss
• När vi börjat lära känna Skaparen, då har vi kommit närmare det som kan rädda både individen och vår omgivning

Den slutgiltiga räddningen för individen är inte förnuftsbaserad, eller uppnåelig genom enbart intellektet - den uppnås som ett gensvar då man gjort sig beredd att börja se och höra med "hjärtat". Och då börjar en riktigt härlig resa!

Det går självfallet att göra en längre och mer genomtänkt lista än den ovan.

Mänskligheten kan ju bevisligen inte överleva med enbart normer och regler! Detta återberättas i en av världens äldsta böcker: Bibeln. Och det var för att rädda varje unik individ som Gud valde att anta mänsklig gestalt och direkt till oss förklara hur vi skall lära oss överleva.

Se dig omkring, vi lever i ett materiellt överflöd, men det är en andlig öken. Kan du ärligt påstå att det inte saknas något i ditt eget liv? Det finns en absolut mening med livet, det finns absoluta sanningar, det finns en absolut kärlek och du är absolut efterlängtad!

Vill bara ge dig möjligheten att läsa något vackert, som omväxling... något som jag upplevde som en stilla fläkt av Anden...

Gå hit: "Frågor som växer till svar..."

 

Vid den tiden fördes Jesus av Anden ut i öknen för att sättas på prov av djävulen. När han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter blev han till slut hungrig. Då kom frestaren och sade till honom: "Om du är Guds son, så befall att de här stenarna blir bröd." Jesus svarade: "Det står skrivet: Människan skall inte leva bara av bröd, utan av varje ord som utgår ur Guds mun."

      Sedan tog djävulen honom med sig till den heliga staden och ställde honom högst uppe på tempelmuren och sade: "Om du är Guds son, så kasta dig ner. Det står ju skrivet: Han skall befalla sina änglar och de skall bära dig på sina händer så att du inte stöter foten mot någon sten." Jesus sade till honom: "Det står också skrivet: Du skall inte sätta Herren, din Gud, på prov."

      Nu tog djävulen honom med sig upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet och sade: "Allt detta skall jag ge dig om du faller ner och tillber mig." Då sade Jesus till honom: "Gå din väg, Satan. Det står ju skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du dyrka." Då lät djävulen honom vara, och änglar kom fram och betjänade honom.

 (Matt 4:1-11)

Ta gärna del av Dagens Reflektion, några minuters fördjupning i videoformat om dagens läsningar (på engelska)... uppdateras varje dag...

Här börjar därmed en berättelse från frestaren själv, av dennes mål och medel.

Notera igen att syftet med detta inlägg är att exponera frestarens mål och medel, så att vi bättre kan undvika frestarens nät!

"Det är med stor tvekan jag redogör för vår verksamhet! Vi förlorar ju överraskningsmomentet, men varför motstå ett frestande erbjudande? Det vore ju emot våra egna principer.

Jag har sedan tidens begynnelse varit lite osams med universums Skapare, min förre arbetsgivare, men jag är min egen numera. Jag fick sparken för att vi hade lite olika uppfattningar om hur universum och särskilt ni fluglortar skulle konstrueras. Jag var t.ex. emot hela idén om fri vilja och annat dravel. Jag anser att hela universum egentligen bör förintas, hela universum är felkonstruerad! Denna ordning och regelbundenhet är äcklig. Total frihet på alla områden är vårt motto - är det så fel?

Mitt mål är alltså att helt enkelt förinta hela Skapelsen! Och dig!

Allt detta vore enkelt ifall min förra arbetsgivare inte redan råkade vara "Gud". Jag är precis som ni fluglortar extremt begränsad. Jag kan tyvärr inte förinta Skapelsen i en enda befriande smäll, utan måste hålla på och gneta genom fullständigt värdelösa kanaler, sådana som ni fluglortar. Om ni visste hur jävligt detta känns, bokstavligen!

Det tog lång tid innan ni fluglortar dök upp. Jag fick vänta i över 4,6 miljarder år! Men nu äntligen började det hända något. Ni är ju enastående korkade, lättlurade och har mikroskopisk förmåga att lära er av tidigare misstag. Underbart! Det är nämligen ni fluglortar som är det effektivaste verktyget för att förinta åtminstone denna vattniga planet. Och den förstörelsen ligger på budget och tidplan. Resten av universum får vänta ett tag till.

Det härligaste är att ni alla fluglortar har olika svagheter, och att era svagheter ändras under era ynkliga, små, korta liv. Detta ger mig och mina kollegor många tillfällen att dra er bort från det bländande och stickande ljuset.

Den absoluta favoritsvagheten är Idoldyrkan! Det är ju helt fan-tastiskt att vissa av er börjat dyrka mig direkt! Att dyrka sin förstörare, hur patetiskt är inte det? Förr var det mest en massa andra påhitt ni dyrkade, men numera är det lite tydligare i vissa kretsar. Det finns många andra sätt att få er vända blicken från min förra arbetsgivare, att (för)leda massorna upp från simpel beundran, till äkta avgudan av diverse fluff i denna materiella värld. I detta avseende är jag mest stolt över Nordkorea, ett mönsterland!

I era ungdomsår är ni ett särskilt lättarbetat material: då verkar beundran av vad som helst kunna övergå till avgudadyrkan. Här jobbar jag effektivast i olika media; pumpa ut mer idoldyrkan i såpor, musik och idrott. Ni har t.o.m. ett TV program som heter Idol! Härligt!

Extra elegant är det när religiösa ledare blir idoler! Här är en milstople Jonestown Guyana 1978, då 913 dog. World Trade Center attacken 2001 är dock höjdpunkten, som fick massor av förvirrade typer att se självmordsattentat som hedervärt. Visst är jag duktig!"

Fortsättning följer i ytterligare två delar. Nästa del den 15e februari, 08.00.

Är nu allt detta bara fria fantasier?

Herre, nu låter du din tjänare gå hem,
i frid, som du har lovat.
Ty mina ögon har skådat frälsningen
som du har berett åt alla folk,
ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna
och härlighet åt ditt folk Israel

(Luk 2:29-32)

Ta gärna del av Dagens Reflektion, några minuters fördjupning i videoformat om dagens läsningar (på engelska)... uppdateras varje dag...

Detta är en klassiskt fråga inom kristet tänkande, och säkert i de flesta andra religioner åxå (som har en Gud). Frågan kallas Teodicéproblemet (wiki länk här).

Enligt min amatörkatolska skolning beror världens elände i korthet på oss människor. Adam och Eva slängdes ut ur Eden för att de hade brutit mot Guds regler, assisterade av Ormen. Och alla generationer som därefter fötts har därmed varit ofullkomliga, behäftade med ett "fabrikationsfel". Denna händelse kallas för Ursynden och dess effekt kallas missledande för arvssynden - men det är inte så att man ärver synder, man ärver endast den "icke-perfektion" som A&E åstadkom för alla kommande generationer.

Och nu går min sammanfattning fort: Gud försökte städa bort allt ondska, så han dränkte världen i Syndafloden, gav människorna några extremt enkla regler (de tio budorden) etc etc etc, men mänskligheten verkade tyvärr ha förlorat även förståndet (fastän de knaprat på frukt från Kunskapens Träd).

Till slut kom Gud därför personligen till oss i mänsklig gestalt, för att så några frön till räddning (=frälsning) av mänskligheten, eller åtminstone rädda de delar av mänskligheten som vågar ge hans budskap en chans.

Och vari består då räddningen?

Idén är att man får chansen att vara med på Jord version 2.0, där ondskan inte kommer att finnas! Och om man har förstått Jesu budskap ordentligt, så är dessutom chansen stor att man lyckas göra tillvaron bättre för både en själv och för ens omgivning på denna Jord version 1.5!

Läs gärna allt detta en gång till - och fråga dig ifall du någonsin vågat ge budskapet en ärlig chans - har du egentligen vågat lyssna? Eller är du livrädd för att bli frälst? Det vore väl i så fall vara det märkligaste av allt i denna berättelse?

Det är med delade känslor jag efter första genomläsningen lägger ifrån mig boken. En mer korrekt titel skulle vara ”Kristendom för nyfikna” då den misslyckas med att göra upp med ateismen. Just detta som man med tanke på titeln kan förvänta sig vara centralt uppehåller sig Carlsson inte vid länge. Hans säger sig aldrig ha stött på en genuin ateist utan påstår att alla åtminstone tror på ”något”, även om dem inte kallar det Gud. Det är olyckligt att Carlsson inte ger sin in på en seriösare diskussion om ateism då det skulle nödga fram en mer nyanserad syn på Gud. En vanlig uppdelning bland ateister brukar vara den mellan ”stark” respektive ”svag” ateism där den första är vad som vanligen åsyftas när det talas om ateister, nämligen gudsförnekelse. Den andra, ”svaga ateismen” handlar bokstavligt talat om a-teism, alltså icke-troende. Att inte vara troende är inte detsamma som att förneka då det likaväl kan vara ett utslag av intresselöshet, eller misskännande av eller tvivel över uppdelningen. Hur som helst vill Carlsson ta fasta på tron på ”något”. Troendet tas för att vara centralt, och det är kanske riktigt om vi ska försöka röra oss bort från ”gubben bland molnen”-bilden av Gud. Det inte är vad i tron (”jag tror på det”) utan tron i sig som är viktigt; så uppfattar jag Carlssons resonemang. Det är ett intressant perspektiv men återigen går Carlsson inte djupare utan lämnar frågeställningen öppen.

Gud, för Carlsson, är helt enkelt kärlek. Bottenlös och villkorslös kärlek, agape – något man skulle kunna dra filosofiska paralleller på. Tron på ”något”, något som är svårbeskrivligt eller kanske obeskrivligt, som är större än vår förmåga att förstå, något annat? Carlsson nämner John A. T. Robinsons bok Gud är annorlunda, och nog måste det vara så, men inte bara annorlunda utan absolut annorlunda. Det är synd att Carlsson inte fördjupar sig mer i det här eftersom det är en diskussion där både ateister och troende på allvar utmanas. Kategorierna ateist-troende-agnostiker faller sönder och blir ointressanta. För detta gör sig Jayne Svenungssons studie Guds återkomst bättre. Även om det inte är Carlssons intention att föra teologisk och filosofisk diskussion på hög nivå hade det inte skadat att åtminstone ge det större utrymme än det fick. Istället blir jag under läsningen flera gånger tvungen att fråga mig om kristendom verkligen inte är något mer än simpel psykologi och sunt förnuft-etik. Det är såklart inte dåligt eller oviktigt, men finns det inget mer och unikt med kristendomen?

Mer intressant blir det när Carlsson kommer in på vad som brukar kallas den mystiska döden – även om Carlsson aldrig kallar det så – och vägen till frälsning. Med frälsning menas att släppa taget, att lägga sitt liv i Guds händer, att låta glädjen och ljuset som finns i botten av oss genomströmma hela vårt sätt att vara. Frälsning innebär alltså en slags ödmjukhet och passivitet gentemot tillvaron, kanske också ett ansvar, men frälsning betyder också att bli räddad och är inget man väljer. Något jag uppfattar som problematiskt är att Carlsson talar om frälsningen som en befrielse från eller övervinnande av ångesten och lidandet. I viss mån är det ett genomträngande men jag tror också att det måste finnas ett erkännande och uthärdande av tillståndet; att – för att tala med mystikerna – inte förneka eller försöka övervinna döden utan att ”leva döden”.

Carlsson har nog rätt i att vi lever i ett samhälle som inte vågar ta döden på allvar, som försöker blunda för döden och inte låtsas om den. Carlsson tror på ett liv efter döden och skriver att vi aldrig kan vara säkra på vad som händer efter döden. Men vi kan vara säkra på döden, att den kommer och det är det avgörande i mina ögon. Döden som det oundvikliga som ger ångesten och lidandet är vägen till frälsning. Jag kan inte hjälpa att tänka att tron på ett liv efter detta är ett försök att fly från döden.

Den här viljan att övervinna ångesten och lidandet, att återupprätta gemenskap och skapa meningen som kan skönjas i den religiösa diskussionen rymmer också risken att fly för döden, och på ett sätt att fly från Gud. Istället formas nya avgudabilder, om än mer humanistiska. Istället för att tränga igenom det nihilistiska tillståndet försöker man återvända. Man ser vår tids tillstånd som orsak till ensamhet, lidande, död och meningslöshet och vill enbart befatta sig med gemenskap, glädje, liv och mening vilket stänger dörren till frälsning. Det här känns igen också hos Carlsson när exempelvis modeintresse och iPods blir uttryck för vår tids nihilism. Det finns ett nästan föraktfullt synsätt på tillvaron som riskerar återupprepa historien snarare än avsluta den.

När Carlssons framåt slutet av boken kort behandlar Jesusgestalten börjar jag fundera på om det kanske är här vi finner det särskilda med kristendomen. Inte Jesus som person, men i hans budskap: försoningen, kärleksbudet. Kärleksbudet är förbundet med en slags positiv uppgivenhet, eller maktlöshet. Jesus liv har beskrivits som ett slags kringdrivande vagabondliv, men som jag ser det flydde aldrig Jesus från lidandet eller döden, han valde självmant perioder av avskildhet och ensamhet. Jesus på korset visar för oss en Gud som inte bestraffar, det är människorna som bestraffar. Det visar oss också att det är den här världen som inte vill ha kärlek, den korsfäster kärleken, men att den kärleken ändå älskar oss och förlåter oss. Alltså säger Jesus på korset oss också att vi kan försonas.

Önskan om glädje och gemenskap är god och bra, men hur vi skapar gemenskap som lämnar utrymme för ensamhet, och hur vi kan ”leva döden” är det verkligt svåra. Jesus liv och gemenskap med lärjungarna kan säga oss mycket. Carlsson gör det inte. Kristendom för ateister är inte helt utan kvaliteter men den lämnar mycket att önska (och en annan titel hade varit mer korrekt). Förhoppningsvis kan den få läsare att söka sig vidare och fördjupa sig.

När Existens sände ett avsnitt om kristendomens skuld intervjuades den svenske filosofen Torbjörn Tännsjö och han menade på att det skulle krävas en radikal reform av kristendomen i paritet med Luthers om kristendomen skulle kunna bli en avgörande kraft igen. Nu är inte Tännsjö en person jag brukar hålla med om särskilt mycket, men i denna fråga tror jag inte att han är helt fel ute.

* * *

Derrida om kärlek och vara.

Men hur är det då med den som vill behålla en relation till Jesus Kristus, men aldrig ingå i en kristen gemenskap eller kyrka? Jag misstänker att det var denna fråga som Cyprianus i första hand försökte besvara. Hans poäng är, och det kristna i alla tider menat, att för att vara kristen behöver jag ingå i de heligas gemenskap och kan inte i längden, om jag ska fortsätta vara kristen, hålla mig därifrån. Att detta skulle handla om att en kristen formellt måste tillhöra ett visst samfund är nog mer ett uttryck för människans och kristna ledares behov av kontroll och längtan efter makt. Det är tillhörigheten till Kristus som är det avgörande.

Ändå handlar "extra ecclesiam nulla salus" om något mycket viktigt. Det går inte att vara kristen på egen hand och kristen tro är inte helt och hållet en privatsak. Kyrkan är Kristi kropp och om vi ställer oss utanför den tar vi också i någon mån avstånd från Jesus själv. Nu är inte den kristna kyrkan någon perfekt gemenskap och har aldrig varit det, utan en gemenskap som förutom värme, kärlek, omsorg, nåd osv också har känneteckats av avund, intriger, hat och missunsamhet. Att ingå i den kristna kyrkan är att dela, inte bara glädjen, utan även smärtan och gudsfrånvändheten.

Så mycket viktigare då för oss som finns i kyrkan att göra allt för att människor ska kunna vara delaktiga, inte bara för trivselns skull, utan faktiskt också för frälsningens. Det är av avgörande betydelse för en människas salighet att hon också ges möjlighet att ingå i de heligas gemenskap.

Men ändå, ingen troende kristen kan stillatigande acceptera sådana påbud eller önskemål från det sekulära samhället. För visst berör budskapet i evangelierna och mötet med Jesus Kristus mig på ett personligt plan och som jag i tro och omvändelse får ta emot som en personlig gåva. Men det innebär inte att jag får stänga frälsningen inne och göra det till en privatsak, som jag praktiserar med andra religiöst intresserade.

Som kristen lever jag i världen och har ett ansvar för den. Det innebär att jag ser brister och orättvisor, som inte tillhör Guds avsikt med skapelsen. Tillsammans med andra, är det min kristna plikt att försöka rätta till bristerna och orättvisorna. I detta arbete får jag inte skilja mellan troende eller icke troende, utan samarbeta med alla av god vilja. Den Helige Anden kan använda sig av vem som helst och vem är då jag som skulle våga ifrågasätta? Det innebär att jag som kristen inte nöjer mig med att enbart hjälpa "de svaga", utan deltar och uppmuntrar till organisering för förändring.

När krafter i samhället vill få oss, att lite så där i skymundan, praktisera vår kristna tro. Måste Kyrkan trotsigt våga hävda: " Vi är jordens salt och världens ljus. Vi har ett förvaltaransvar inför Gud. Vi kan inte stillatigande se hur jorden skövlas och människor missbrukas! Tillsammans med alla människor, oavsett tro eller icke tro kommer vi att axla det ansvaret och arbeta för en förändring."