Om Karl Gerhard hade en idol så var det gissningsvis Noel Coward, som på många sätt var en motsvarighet till vår svenske Aristå-fan -- samma lysande legering av elegans, intelligens och integritet, samma hejdlösa verbala kreativitet och samma sexuella läggning.

Men det finns ytterligare en parallell -- båda var tidigt glödande antifascister.

Under kriget fick KG betala ett högt pris för sitt engagemang -- Per Albin och utrikesministern Östen Undén stängde revyn Gullregn (den där KG framförde Den ökända hästen från Troja) efter protester från tyska legationen. Fast först ringde Per-Albin till Karl Gerhard för att ställa ett inlindat ultimatum, och möttes av den krystade men civilkuragemättade ordsvitsen "Är det Hästapo?" Sedan svek Östermalmspubliken Gerhards revyer och han överlevde bara genom att ABF abonnerade på föreställningarna. Efter kriget var han en smula bitter och gav sig ut på en jubileumturné med det oslagbart publikfriande namnet "Tjugo år mot svenska folket".

Även Noel Coward märkte tidigt vart det barkade hän nere på kontinenten och var en stark motståndare till Münchenöverenskommelsen 1938 -- så stark att han slog vännen Ivor Novello på käften för att han grät av lättnad över "Peace in our time".

Trots det framförde inte Coward några antifascistiska sånger under kriget. Han fortsatte leva playboyliv, fraternisera med kändisar, och umgicks tillochmed med den abdikerade Kungen Edvard VIII och hans hustru Wally Simpson, fast de båda var ytterst brunlila och Coward visste att nazisterna tänkte sätta Edvard på tronen som Quislingkung om de bara lyckades bomba England till underkastelse.

Hur hängde det ihop? Var Coward en fegis?

Tydligen inte -- i dag publicerar New York Times en artikel där det framgår att kuplettcharmören var en tämligen aktiv spion under kriget -- utbildad i Bletchley Park tillsammans med Ian Fleming. “Celebrity was wonderful cover”, sa Coward i den enda intervju där han nämnde något om sitt spionförflutna. "My disguise would be my own reputation as a bit of an idiot".

Förklädd till The Upper Class Twit of the Year kunde Coward alltså turnera jorden runt och samla in mängder av information åt de allierade. Man övervägde tillochmed att använda honom för allvarligare uppdrag (vari de bestod är fortfarande dolt bakom hemligstämpeln) men det stupade på att Churchill var skeptisk. Han ansåg tydligen att Coward var "a bit of an idiot".

Detta hindrade förstås NC från att ge utlopp för sina antinazistiska känslor så länge kriget pågick, men precis efter det tog han skadan igen och skrev den okarakteristiskt hatiska kupletten Don't Let's Be Beastly to the Germans. Första gången jag hörde den blev jag förbluffad över den våldsamma kraften i Cowards satir, som här är svart som Swifts. Ett par excerpter ur texten:

Let's be sweet to them
And day by day repeat to them
That sterilization simply isn't done.
Let's sweetly sympathize again,
And help the scum to rise again,
But don't let's be beastly to the Hun.

[ ... ]

Don't let's be beastly to the Germans.
You can't deprive a gangster of his gun!
Though they've been a little naughty
To the Czechs and Poles and Dutch,
I can't believe those countries
Really minded very much.

Det är nästan som om bägaren rinner över för honom när han äntligen får ta bladet från munnen och säga vad han tycker om naziregimen -- så till den grad att han tappar sinnet för proportioner och inbegriper hela det tyska folket i sin förkastelsedom.

Jag är inte mycket för att skriva beundrarbrev. Jag har gjort det två gånger i mitt liv – en gång till paleontologen och lärdomshistorikern Stephen Jay Gould, som gick bort häromåret. Den kroniskt verksamme Gould (Peter Englund kallar honom en smula orättvist för ”grafoman”) tog sig inte tid att svara. Och det var ju inte så anmärkningsvärt.

Mitt andra beundrarbrev gick till Povel Ramel. Det var i början av åttiotalet och jag hade sett revyn Minspiration. Det var första gången som Povel fick riktigt dåliga recensioner för en uppsättning, så vitt jag vet, och jag var en smula upprörd över pressens njugghet – för även om Minspiration kanske inte var det vassaste Povel gjort så måste man i rättvisans namn konstatera att en Povel på halvfart ändå är lågt räknat fyra gånger bättre än alla sina konkurrenter (med undantag för Hasse och Tage, förstås).

När föreställningen sändes i TV noterade jag att Povel strukit ner den mer eller mindre till oigenkännlighet, och bestämde jag mig för att skriva och säga att originalet var bättre och att han skulle ignorera tidningarnas dumheter. ”Du är bäst”, skrev jag. ”Alla påståenden om motsatsen ska betraktas som falska”. Sedan passade jag på att fråga om filmen Hoppsan, som jag hemskt gärna ville se (Povel spelar en superhjälteserietecknare – ni kan ju föreställa er hur motiverad jag var).

Jag tror inte att jag förväntade mig något svar – syftet var ju främst att tala om för Povel (som uppenbarligen tagit illa vid sig) att kritiken var orättvist hård. Några veckor förflöt, sedan kom jag hem från jobbet en dag till kollektivet jag just då bodde i och fick se ett litet vitt kuvert ligga mitt på köksbordet. Namn och adress var handskrivna, och stilen var egendomligt välbekant. Jag försökte erinra mig vilken av mina vänner som skrev så här. Sedan vände jag på kuvertet och såg att det kom från ”P. Ramel, Robertsstigen 1, Lidingö”.

Povel ursäktade sig för att han inte hade hunnit skriva ett ännu längre brev och tackade för mitt stöd -- ”Det är just såna här brev som folk i nöjesbranschen – och därmed ju jag – behöver” skrev han med karakteristisk ödmjukhet (jag citerar ur minnet för jag hittar inte brevet i mina sediment just nu). Vidare berättade Povel att han inte hade någon makt över eventuell återutgivning av Hoppsan, ”en film som för övrigt betytt kolossalt lite för min karriär – och för Ingrid Thulins”.

Men det mest fantastiska inträffade ett par veckor senare – då kom ett paket med posten som visade sig innehålla en dubbel-LP med Povels fyrtio- och femtiotalsradioinspelningar, försedd med en personlig dedikation, ännu ett tack och en liten vers.

Sådan var han, Povel – banalitetens fiende nummer ett. Han är defintivt en av mina främsta influenser. Jag minns första gången jag hörde stenkakan Balladen om Eugen Cork hemma hos en kompis i Rotebro – det måste ha varit cirka 1970. När kören plötsligt gjorde myteri mot Eugen och vägrade att sjunga efter var det som en uppenbarelse – jag hade aldrig hört något så uppfinningsrikt. Några år senare hade en ytterst repig 45-varvare med Lingonbenslåten samma förlösande effekt. Det var som att skåda in i ett kokande inferno av ren, otämjd kreativitet:

Bluff och Spark och Tork och Kvark voro sex små dvärgar
En var ful och en var glad och en var dum i huvet
Hej, sa Kvark till lille Tork. Känner du igelkotten Pilt?
Han som varit i Paris. Ja, det gjorde Ivar.
Hör du hans lilla runda tass, när som han trippar på sitt pass
Tripp och trapp och trypa, se hans lilla piga.

Tomtefar i skogens brus sitter som ett päron
Han har inget eget hus, allt i sin stora näsa
Söt och blöt är skogens fé. Trollen är bjudna hit på te.
Det lilla trollet, pass för de! Nu skall mormor bada
Väva och spinna natten lång, prinsen är här i fyra språng
Hopp och hipp och huppla, Hästen heter Sverker

Stora slottet Drummeldimp ligger bortom fjärran
Dit får ingen komma in som ej kan baka struvor
Gyllenkrull och Sockertipp, kom skall vi dansa häxan våt!
Vill du mej här, så har du nåt. Sov du lilla tryne
Kungen är full av stock och sten, skogen är full av lingonben
Per är full av tomtar. Hur skall lillan orka?

Under sent sjuttiotal köpte jag naturligtvis alla skivorna i Knäppupplevelseserien, spelade dem gång på gång och hittade nya favoriter – märkligt okända nummer som i mina ögon hör till det bästa PR gjort. ”Jaha ... nähä ....”-monologen där Povel står i en telefonkiosk och styr lyssnarens associationer till stor del genom att variera sitt uttal av orden ”Jaha” och ”nähä” -- som den jazzmusiker han är lyckas han med kuslig språkmusikalitet kontrollera våra tankebanor. Hela sketchen bygger på att man måste gissa vad personen i den andra änden säger, och efter en stund har Povel styrt in oss i en bisarrovärld där vi tycker oss ana de mest otroliga – för att inte säga omöjliga – saker i andra änden av telefonlinjen.

En annan favorit är Lars Ekborg som Redaktör Småtte på den nya ungdomstidningen Hej Allihop! (som företer misstänkta likheter med Bildjournalen – bland annat har den en ”helfestlig” serie som heter ”Plytet på vift”). Driften med vuxengenerationens absurda försök att parasitera på ungdomskultur är förstås minst lika aktuell nu som då, men Povel är som vanligt angelägen att take it to the next level – efter ett tag visar det sig att tonåringarna talar ett språk som herr Småtte har svårt att förstå sig på:

Tonåring 1 (Lissi Alandh): Men haru nypt nån vinglare då? Olle?
Tonåring 2 (Monica Zetterlund): Näääh ... Olle är blåsklibbig, han stannar ju äpplen så här, vettu.
Tonåring 3: Liknar ju gruvan!
Redaktör Småtte: Förlåt, fröken ... vi är visst inte presenterade ...
Tonåring 1: Blås och kransa rej, spöktorkel!

Det är inget tvivel om att den här sketchen var en stor, öh, host, ”inspirationskälla” (som det brukar heta) för mig när jag formgav den nonfigurativa slangen i mina Sigge och Pilsner-serier. Överhuvudtaget står jag i stor tacksamhetsskuld till Povel – han visade vägen med sin besinningslösa, språkberusade lekfullhet.

Ja, jag räknar gärna upp allt bra han har gjort men det skulle bli en katalogaria som kunde få Leporello att tappa rösten totalt. Jag nöjer mig med att säga att han skrivit åtminstone ”Mille e tre!” höjdare ...

Sveriges befolkning har varit otroligt bortskämda i närmare ett sekel – vi har haft Karl Gerhard, Povel och Hasse och Tage. Tillsammans har de försett vårt lilla språkområde med underhållning av en kaliber som i många fall har varit bättre och originellare än något man kunnat höra på världsspråk som engelska – vilket alltså inte har hindrat kritikerna från att kasta sig över till exempel Povel när han någon gång inte riktigt nått upp till sin vanliga, olympiska standard.

Nu är Povel död, och vi har den underhållning vi förtjänar.

 Senare tillägg: Jag har en alldeles särskild kärlek till fyrtio- och femtiotalets Povel -- den tid då han fortfarande av vissa sågs som en outsider eller rentav en klassförrädare. Hos den senare Povel saknar man ibland råheten hos den man som gav gav oss "Din njugge far och din snörpiga mamma" där han sjunger om sin glädje över att ha blivit dumpad:

Jag slipper från din fars historier som alltid dämpar min aptit

och rasslet av hans nycklar när han låser in sin sprit.

(...)

Jag ska minnas dina halvrökta turkiska fimpar

och de böcker som du aldrig läst.

En underbar inblick i den maniske baronens hjärna får man för övrigt när man lyssnar på den direktsända radioversionen av Titta det snöar -- Povel har just skrivit klart låten och varken han eller resten av ensemblen kan texten särskilt bra. När de kommer fram till partiet där alla turas om att utropa korta fraser -- "Titta det snöar!"  "Illa går släden!" "Sönder är meden!" håller framförandet på att kantra totalt -- alla glömmer bort sina textrader. Povel börjar i panik spruta ur sig fraser på rätt meter "Tjo vad det viftar!" "Larsson är färgblind!" "Hunden är bunden!" "Höken är fröken!" "Kungen är tvungen!" "Fryser om håret!" "Maten är vidbränd!" "Röttet är köttet!" för att avvärja total katastrof. Bredden i hans associationer är imponerande även under detta övermänskliga tryck ... (Även Martin Ljung kommer med några intressanta inpass -- bland annat "Fryser om äpplet!")

Varje vecka läser jag Jonathan Craces elaka "digested reads" på Guardians webbplats. Jag är inte helt säker på hur rättvis den bild är som JC (Jesus Christ!) ger oss av de avhäcklade böckerna. Men det ligger på något sätt i satirens väsen -- det är svårt att ha parollen "avhäckla världslitteraturen -- men med förnuft". Jag skrattar i alla fall, på ungefär samma sätt som jag i min ungdom skrattade åt alla Madparodier på filmer som jag inte hade sett -- och precis som dem bibringar Digested Reads precis tillräcklig information för att jag ska verka en aning mer välinformerad än jag är när boken/filmen kommer upp i en diskussion.

Apropå elak: De flesta veckor ser jag även Bill Mahers äreröriga new rules på U-tube när de läggs ut (och ibland läser jag bara transkriptionerna). Han har i o f s verkat en smula trött det senaste halvåret -- och ibland går han verkligen för långt i sina angrepp. Fast det är väl liksom själva avsikten. BM ska dessutom ha lite ära för att han ifrågasatte Irakkriget och kallade Bush för "a retarded child emperor" redan innan det hade börjat utvecklas till en ny nationalsport -- medan de andra late night-hostarna (man kan ibland höra hur de hostar genom väggen) uteslutande ägnade sig åt att i patriotismens intresse göra narr av fransmännens dåliga intimhygien.

I natt laddade jag dessutom ner Open Office-paketet och installerade det. Inte nog med att det är gratis -- ordbehandlingsprogrammet klarar alla vanliga format och har dessutom svensk rättstavning (även om det var lite småpill med att installera den). Som en ytterligare bonus får jag intrycket att det klarar sammansatta ord betydligt bättre än Microsoft Word. Det protesterade inte mot varken granitkäke, kadaverhälsa eller blomkålsnäsa. Tillochmed nybildningar som "grispigg" och "ortopedslyna" godkändes. De enda av mina sammansatta försöksord som programmet satte i halsen var korpilombolotjuv, gringomule och kravattmassaker. Till skillnad från Word som plötsligt kan få för sig att underkänna kombinationer som smör-gås och sam-lag -- nej, vänta, nu överdrev jag lite, men åtminstone tidigare versioner har varit erbarmligt dåliga på att känna av sammansatta ord.

Särskilt melodifestivalen verkar i år ha förvandlats till en fullkomligt bombastiskt disproportionerlig pseudohändelse -- det enda som rimligen skulle kunna överträffa spektaklet är om de på något sätt lyckades göra om Kalle Ankas jul till en dokusåpa och sedan direkt röstade ut Bengt Feldreich.

Det aningen komiska i medias bevakning av evenemanget blir extra tydligt när man inte sett ens en enda deltävling -- utan bara läst kvällstidningarnas andlösa rapportering om artisternas "hemliga vapen" och tagit del av "schlagerexperternas " "analyser" där de eggat upp sig själva till total extas över Sveriges vinstchanser.

Och sedan förlöses plötsligt all denna spända, julbarnstindrande förväntan i ett enda stort "Lägg ner skiten" (Aftonbladets världskrigsrubrik på förstasidan häromdagen).

Nu är det dags att "hantera besvikelsen" och "utvärdera vad som gick snett". Den svenska förbundsarken har krossats under den obarmhärtigt framrullande postsovjetiska pansarvagnens larvfötter -- och bland annat blivit nesligt utskopad av en teletubby i stanniolpapper med alarmerande låg hippfaktor. Förståsigpåarna lägger pannan i djupa veck och förklarar att öststaterna "bara röstat på sina grannar" av de mest irrelevanta och lokalpatriotiska skäl. Jag finner det i och för sig lite svårt att tro att just Serbien har vunnit förstapris på grund av sin enastående grannsämja.

Men det är klart -- någonstans måste ju all denna vildsinta hype ta vägen. Den kan ju inte bara förångas, efter att journalisterna har stångat pannan blodig mot postglasnostens grymma demografiska verklighet. Särskilt inte efter att vi målat upp schlagerskimrande imperiedrömmar:

Ur vägen moskoviter!
här vankas glitterrock,
nu får vi ser hur biter
en äktsvensk nakenchock!

Och en mot tio ställdes
av retad vasa-son.
Ur högtalarna skrälldes
ett väldigt, våldsamt dån!

Nu blev det istället -- nesligt nog -- så att The Ark mötte sitt Waterloo -- eller menar jag tvärtom?

De här tankarna ligger nära till hands när man hör på de stora popstjärnorna från det svunna sextiotalet -- namn som Rita Chao, Sakura, Nancy Sit och inte minst den oförglömliga Penny Lim.

Singapore hade nämligen en hårdsvängande mod-scen under sextiotalet, och de senaste dagarna har min mp3-spelare dånat av dess skitiga garagerockgitarrer och skira kinesiska flickröster. När Rita Chao sjunger "Yummy yummy yummy, I've got love in my tummy" på klingande mandarin smälter mitt hjärta -- och min hjärna (jag konstaterar även att frasen "wolly bully" tydligen är rätt svår att uttala om man har mandarin som förstaspråk).

Såväl Rita Chao som Sakura och Nancy Sit ackompanjeras av orkestern The Quests som har ett skönt skitigt och synnerligen svängigt sound -- de behöver inte skämmas för några jämförelser med sina kolleger i väst. Deras version av Hanky Panky med Rita Chao är t ex den tyngsta jag har hört.

The Quests var tydligen vid sidan av sina ackompanjatörsuppdrag stora på egen hand -- de turnerade både i Thailand, Hong Kong och Malaysia och 1966 blev det regelrätta kravaller under en av deras konserter i Kuala Lumpur. Gruppens mest klassiska sättning är kanske den de hade under åren 1965 till 1967 -- Reggie Verghese och Jap Chong på gitarr, Henry Chua på bas, Lim Wee Guan på trummor, and Vernon Cornelius på sång). På You-tube kan man för övrigt se ett flertal excerpter från The Quests återföreningskonserter -- bandet ser idag mest ut som ett gäng något överåriga kineskrogskypare och har tappat lite av sitt ungdomliga sting, men t ex covern på Satisfaction har fortfarande en betryggande garagerockfaktor.

Annars är kvaliteten rätt varierande på de Singaporeiska svänggängen -- ömsom vatten och vin -- Nancy Sits insjungning av Hanky Panky är t ex betydligt mera trevande än Rita Chaos. (Man tycker annars att det borde vara tvärtom -- cosmos och chaos ...)

De flesta låtarna är covers, och man verkar favorisera de västliga hits som redan från början är lite pentatoniska i sitt tonspråk. Jag har bara hört ett par originalkompositioner -- däribland Penny Lim and the Silverstones låt Kung Se, som trots titeln har en engelsk text som tillfredställer både Materlincks och Bergsons kriterier -- "Happiness is so much fun" sjunger Penny med fullständigt troskyldigt tonfall. Vi är böjda att hålla med

(Den som vill lyssna på Singapores sextiotalspop kan med fördel klicka på den här länken -- här finns osannolika mängder fantastiskt godis att ladda ner. Vi rekommenderar även starkt den japanska femtiotals-cha-chan ...)

For a movie about an unstable superhero who dresses like Carrie Bradshaw after a gamma zap, "Ex-Girlfriend" is cleverly attuned to the real-life nadirs of big-city psychosexual dynamics. Thurman plugs thrillingly into her inner Alanis Morissette to bring to life a jilted super-heroine who mounts a massive vengeance campaign against the hapless guy who didn't like her back. It's no wonder that, unshackled from the snoozy trifecta of acceptable female characterizations (the picture of noble perfection, the blow-up doll, the victim), Thurman goes hog-wild. Super-womanhood is so taxing and tiresome, you forgive her for needing to blow off some steam. But despite G-Girl's inability to get dumped with dignity and her generalized threat to pets, she's no bunny boiler, sentenced to die by wifely hands. The movie doesn't purport to have her stand for all women, just the crazy ones, and as such, G-Girl is pure, soul-cleansing id catharsis. Charming as he is, it's hard not to thrill at the sight of G-Girl tossing a shark through Matt's window. Because, seriously, who hasn't wanted to do that?

Jag skrattade högt åt frasen "her inner Alanis Morissette" -- och även åt den avslutande meningen. Mina favoritrecensenter är just såna som lyckas säga något vettigt samtidigt som de är våldsamt spirituella -- Dorothy Parkers teater- och litteraturkritik i New Yorker hade den kvaliteten. (Vem kan någonsin glömma hennes sågning av den debuterande Katherine Hepburn: "She runs the gamut of emotions from A to B".) Anthony Lane (också han i New Yorker) hade samma talang i yngre dagar men verkar tyvärr ha drabbats av Jurgen Schildts syndrom -- d v s själva åsikten börjar bli alltmer underordnad de eventuella snärtiga formuleringar han har lyckats värka fram.

Ett annat vanligt problem med kvicka recensenter är att det är mycket lättare att vara rolig när man sågar något än när man skriver mera nyanserat -- eller rentav positivt. Och även här plockar Carina Chocano pluspoäng -- hon skriver roligt och uppskattande om en superhjältekomedi -- en genre som rimligen är dubbelt stigmatiserad för dem som sneglar ängsligt på credbarometern. Chocano dömer inte hunden efter genren. Skam till sägandes måste jag erkänna att jag själv var ganska skeptisk inför My Super-Ex innan jag såg den. Varför såg jag den då, undrar den alerte läsaren. Öööh ... ja ... en film där Uma Thurman spelar en vildsint superhjältinna -- You had me att "hello", som tysken säger. Ja okej -- det är väl inte direkt Det sjunde inseglet vi talar om här -- men som framgår av Carina C:s recension så blir man på gott humör av den. A splendid time is guaranteed for all, som Monkees säger.

Som någon av bloggens besökare konstaterade i en kommentar nyligen så kan man slösurfa minst lika mycket som man slözappar framför TV:n -- man blir sittande (eller liggande med laptopen på magen) och låter länkarna föra en dit de vill tills det går runt i huvudet.

Jag hemföll åt denna last i natt, men plötsligt ramlade jag in på en av de där hemsidorna som gör en helt förtjust och gottgör en för alla timmar man förspillt. Någon hade lagt ut enorma mängder högupplösta stillbilder på filmstjärnor från Hollywoods gyllene era -- men inte nog med det; här fanns även stora mängder filmsnuttar med obskyrt material. Det som gjorde mig gladast var några soundies med en mycket ung Betty Hutton.

Få filmstjärnor har väl spelat så lite på sin sexualitet som Betty Hutton -- jag blir helt lycklig av att se hennes befriande osexiga uppenbarelse. Hennes syster June Hutton var en storbandssångerska av det mera patenterat ljuva och smäktande slaget, och Betty profilerade sig istället genom en unikt sjövild framtoning.

Det verkar som om det behövdes extra starka stimuli för att roa fyrtitotalets publik, märkt av krig och ekonomisk despression. Det är kanske ingen slump att Betty H är samtida med Tex Averys maniskt innovativa tecknade filmer, Preston Sturges vildsint sofistikerade buskisrullar, Galopperande Flugans crazyhumor och Cab Calloways heidi-hoande.

I en av de här soundiesarna (d v s fyrtiotalets proto-rockvideos, gjorda för att visas i stora tröskverksliknande filmjukeboxar) ser vi för övrigt Betty Hutton göra sin egen tolkning av en Cab Calloway-låt, Old Man Mose is Dead (klicka på länken för att se soundien -- högerklicka och spara om ni vill kunna njuta av den gång på gång). CC har ju som sagt för vana att hela tiden utbrista i ett "Heidi-Hey!" som om han fått syn på någon schweizisk småflicka på en angränsande alptopp -- Betty uppfinner istället något som i brist på bättre beteckning får kallas för R2D2-jojken -- ett slags högfrekventa drillar som låter som en blandning av en ilsken hamster och en polisradio.

Få kvinnor har heller uppträtt fullt så obesvärat i lång aftonklänning. Jag blir helt salig av att se henne studsa och vaja och hojta samtidigt som hon pucklar på orkesterledaren och kören. Det här är precis i början av hennes karriär -- hon är bara något över tjugo år gammal. Bettys låga var av det självförbrännande slaget, och i mitten av femtiotalet hade hon drabbats av konkurs, skilsmässa och nervsammanbrott. Men om allt detta är den jitterbuggande yrhättan lyckligt ovetande om i de här fantastiska små filmsnuttarna ...

(Tillägg: Om Betty gav mersmak så kan ni ju ta och ladda ner låten Can't Stop Talking About Him -- andra hits som tyvärr inte fanns att tillgå på den här sajten är originalversionen av It's Oh So Quiet, som Björk gjorde en skäligen blek cover på för något tiotal år sedan, och Hamlet, där BH ylar sig igenom ett aningen tendentiöst intrigreferat av Shakespearepjäsen: "The moral of the store is quite plain/ You gotta have a muzzle if you have a great dane".)

... Glamis har mördat sömnen, Derför skall Cawdor icke sofva, Macbeth Ej sofva mer. Dessa ord får en ny signifikans för mig när jag ligger mitt i natten med laptopen på magen och ser en TV-uppsättning av den bloddränkta Shakespearepjäsen från 1979. Att föreställningen är från sjuttiotalet behöver man inte sväva i tvivelsmål om -- det märks redan när The Weird Sisters gör entré i början och ser ut att vara på rymmen från Haight Ashbury. En av dem envisas dessutom med att dregla ymnigt på ett tidstypiskt "naturalistiskt" sätt.

Överhuvudtaget luktar det lite fria progg-teatern om avsaknaden av dekor och medeltidsskottarnas svårförståeliga svaghet för vita polotröjor -- samt om de städse förekommande fräcka och fiktionsbrytande greppen. Det är lite synd -- eftersom regissören har Ian McKellen och Judi Dench i dramats huvudroller tycker jag att han kanske borde förlitat sig mera på deras talanger istället för att hälla modernistisk vaniljsås över anrättningen.

Den unge Ian McKellen väljer att göra Macbeth som rena ligisten, med bakåtslickat hår och något som påminner oroväckande om Marlon Brandos avlagda läderjacka över axlarna -- det är avsevärt mycket mera Magneto än Gandalf Grå över hans framtoning. Men trots hans ansenliga talanger tycker jag att han får pjäsen att kantra en smula med sin tolkning -- pjäsen handlar väl rätt mycket om strebermentalitet; om ett par som vill komma upp sig och raskt går från tacksamhet över att kung Duncan utropat Macbeth till tan av Cawdor (det är uppenbarligen mycket ärorikt men jag har inte den blekaste aning om vad det egentligen innebär) till att planera ett snabbt tronskifte med hjälp av vassa dolkar. De inledande scenerna ska väl etablera att Macbeth är en rätt reko kille, eller i alla fall inte värre än folk i gemen -- men i den här uppsättningen beter han sig som en puertoricansk stilettbuse redan vid första mötet med häxorna. Det är lite samma typ av misstag som Kubrick gör i The Shining -- Jack Torrance är inte som i boken en välmenande (om än instabil) familjefar, han är redan från första scenen en Jack Nicholson som grinar varglikt och knappt kan bärga sig innan han får börja löpa amok med brandyxan.

I gengäld lyckas Judi Dench göra Lady Macbeth till en mera sympatisk figur -- tillochmed när hon håller den blodisande monologen innan Maken-beth har hunnit hem:

The raven himself is hoarse
That croaks the fatal entrance of Duncan
Under my battlements. Come, you spirits
That tend on mortal thoughts, unsex me here,
And fill me from the crown to the toe top-full
Of direst cruelty! make thick my blood;
Stop up the access and passage to remorse, (...)

Den enda andra uppsättning av Macbeth som jag har i någotsånär färskt minne är en radioversion från femtiotalet där Alec Guinness gestaltar den ambitiöse tanen som en betydligt ädlare gestalt i inledningen -- med påföljden att scenerna där Lady Macbeth övertalar honom att punktera kung Duncan blir en tydligare dramatisk vändpunkt. Fast Guinness var kanske en smula för högsint istället -- det var svårare att köpa att han sa "okej då" efter en fem minuters bastonad av frugan (det är inte helt lätt att gestalta Shakespeares vankelmodiga, tvetydiga huvudpersoner -- ett steg för långt i endera riktningen och dramats balans förrycks).

Även Shakespeares tragedier har ofta något överraskande inslag som för tankarna till en nummerrevy -- Romeo och Julia börjar t ex en smula otippat med en vitsgalopp. I Macbeth fylls den funktionen av min favorit Portvakten som bland annat vidarebefordrar följande odödliga visdomar till MacDuff:

Porter
'Faith sir, we were carousing till the second cock;
and drink, sir, is a great provoker of three things.

MACDUFF
What three things does drink especially provoke?

Porter
Marry, sir, nose-painting, sleep, and urine.
Lechery, sir, it provokes, and unprovokes; it provokes
the desire, but it takes away the performance.

(Häxmästaren Hagberg försvenskar passagen så här:

Portv. Hå, herre, vi rumlade om till andra hanegället,
och ett rus befordrar i högsta måtto tre saker.

Macd. Hvad är det då för tre ting, som ruset
synnerligen befordrar?

Portv. Hå, herre, röda näsor, sömn och urin. I
älskogsväg både hjelper det och stjelper det:
det hjelper fram begärelsen, men det stjäl undan
förmågan.)

1979 års TV-uppsättning väljer att lyfta fram buskisinslaget i den här scenen tills det nästan börjar osa Stefan och Krister om alltsammans -- Portvakten spelas av Ian McDiarmid, en rödhårig och blek skotte som är nästan kusligt lik Pistolsmanagern Malcolm MacLaren -- Men när jag kollade upp honom på IMDB märkte jag till min stora förvåning att han hade andra strängar på sin lyra en skotsk bygdekomik: det är han som spelar den onde kejsaren Palpatine i Star Wars-filmerna.

I övrigt slog det mig att pjäsen innehåller något som är rätt likt en tidsreseparadox: om inte häxorna hade sagt till Macbeth att han skulle bli kung så hade han ju inte slagit ihjäl Duncan -- han och hans livsledsagerska blir så till den grad tagna av profetian att de vidtar mått och steg för att infria den. Som i alla stora tragedier är det huvudpersonernas karaktärer som är drivkraften -- hade Macbeth nöjt sig med att vara en kompetent tan av Cawdor så hade han bara struntat i de tre påtända hippietanternas profetior och levt lycklig i alla sina dagar.

(Oj -- klockan är tre, och jag inser att glamis har mördat ännu mera sömn -- det är nog dags att inta horisontalläge.)

Boken var avsevärt matnyttigare än de flesta kändismemoarer -- och inte bara för att den har fem och en halv författare (Graham Chapman medarbetar från andra sidan graven med gamla intervjuer och liknande, ungefär som John Lennon "kollaborerar" med de övriga Beatlarna i "Free Like a bird")

Apropå det: i ett ofta citerat yttrande av George Harrison -- det förekommer t ex säkert fyra gånger bara i den här biografin -- hävdade han att Monty Python övertog Beatles själ, eftersom TV-programmet började sändas i samma veva som liverpudlianerna kastade in sina respektive handdukar. Vad det innebär mera konkret är svårt att säga -- men något annat är kanske inte att vänta sig av den indiske swami som skrivit den mest psykedeliska sången någonsin om marginalskatt (Taxman).

Hur som helst fick citatet mig att börja grunna över vem som isåfall är vem (alldeles bortsett från att de satiriska sex är fler än de fabulösa fyra). Till att börja med är det lätt: John är helt uppenbart John. De är båda distanserade, hyperkritiska, högt begåvade -- och av många upplevda som sina respektive gruppers centralgestalt. Det var de som fick klaustrofobi och ville ut ur grupperna för att istället satsa på solokarriärer med sina fruar (Yoko Ono och idel onjutbara experiment i det ena fallet -- Connie Booth och Fawlty Towers i det andra). Det var också de som satte flest käppar i hjulet för de återföreningsförsök som de båda gruppernas Paular ständigt gjorde.

Vilket leder mig till den knivigare frågan om vem som ska utnämnas till Pythons Paul -- som jag ser det finns det två kandidater: Terry Jones och Eric Idle. Idle gestaltade Paulfiguren Dirk McQuickly i Rutles, men han har också varit den som varit mest angelägen om att hålla Python levande genom åren. Terry Jones å sin sida har Pauls energi och organisationsförmåga, och även hans allmänna aura av elevrådsordförande (mycket riktigt var Terry också Head Boy på sin internatskola) -- allt egenskaper som hjälpte gruppen att hålla sig på rätt köl när den bångstyrige Johns kritiska vitriol hotade fräta sönder gemenskapen. Efter moget övervägande vill jag nog utnämna TJ till Paul.

Rollen som den godmodige Ringo, flickornas gunstling, måste nog gå till den snyggaste och jovialiskaste Pythonmedlemmen -- Michael Palin.

Och som den tystlåtne och mystiske George -- det andliga navet -- väljer jag tveklöst superexcentrikern Graham Chapman.

Terry Gilliam kan jag inte hitta någon motsvarighet till -- och jag har en smygande misstanke om att han nog i själva verket är en Monkeesmedlem på avvägar (möjligen Micky Dolenz att döma av galoschhakan).

Jag förundras gång på gång av hur många strålande kupletter Karl Gerhard hann skriva och sjunga in -- han var ju trettio år gammal när han först framträdde som revyförfattare och kuplettcharmör. I samlingen som får mig att föra diskborsten i takt finns hundratals outgivna spår som är lika förtjänta av återutgivning som det som har kommit under senare år (vilket -- om sanningen ska fram -- ju inte är särskilt mycket).

Särskilt förtjust är jag i de skramliga tjugotalsinspelningarna -- det är ett smärre mirakel att KG lyckas framföra texternas intrikata stavelsemyller så att de går fram, trots den dåliga inspelningstekniken. De senaste dagarna har jag haft den här slagdängan på hjärnan:

Vad du är lycklig moder Svea
som har fått så vackra barn
de är visserligen lite lea
men det har de efter farn.
(...)

Men föräldrarna kan va' genien
på samma gång som barnen äro obegåvningar
Homeros barn lär ej ärvt poesien
blott faderns böjelse för middagssovningar

Adelskap kan ärvas, likaså idioti
men smak och snille trotsar ärftlighetens teori.
Fast hos mig har vett med charm förenat sig till ett --
jag tänker när jag ser mig själv och Gösta Ekman på porträtt:

Vad du är lycklig moder Svea
som har fått så vackra barn
herr Nils Asther kommer som god trea
vit och söt som marsipan.
När han på film syns Dorian Graya
sägs det på -- ??? ohörbart --:
Vad du är lycklig moder Svea
som har fått så vackra barn.

[Nils Asther var en stumfilmsstjärna som inte har visat sig riktigt lika lyskraftig som Gösta Ekman d.ä. och KG -- oavsett hur nitiskt han "Dorian Grayade".]

inte sällan häpnar jag över hur ekivåk det gick att vara under tjugotalet på revyscen och skiva. Vad sägs till exempel om följande sällsamma lilla excerpt ur "Har du varit med om det nån gång?":

Jag har rest utan pass ända till Lissabon
har du varit med om det nån gång?
och i Rom jag kysst fållen på påvens kalsong
har du varit med om det nån gång?
Vid det lutande tornet i Pisa
har jag grovhånglat med Mona Lisa
så hon fick två stycken
små oljetryck nästa säsong
har du varit med om det nån gång?

En av höjdpunkterna hittills i den här samlingen är Karl Gerhards duett/duell med Ernst Rolf, där de båda hjältarna sjunger motståndarens kupletter med omskrivna texter och gör sitt bästa för att ta heder och ära av varandra. Karl Gerhard har den definitiva fördelen att det är han som har skrivit potpourriet -- jag misstänker honom t ex för att driva lite med Rolfs brist på bildning när han låter honom sjunga att hans revyer "lånar glans av Styx". Kampen sträcker sig över två sidor på en stenkaka -- till sist enas kombattanterna i "Hurra va' vi ä' bra -- hurra va' vi ä' bra!" även om Rolf på sluttonen tutar i med sin bästa Jussi Björling-tenor: "MEST JAAA!" och Karl Gerhard protesterar "Nja, nej, mest ja".

Min vän Martin skickade just det här citatet av Noel Coward:

"I should love to perform 'There Are Fairies in the Bottom of My Garden" (Bea Lillie's signature song), but I don't dare. It might come out "There Are Fairies in the Garden of My Bottom.'"

Jag skrattade så högt och rått att min systers gamla katt -- som jag för tillfället vaktar -- höll på att få en infarkt ...