nu ska vi snillen återgå till att spekulera kring andra otroligt viktiga ting.

...har kommit att bli en planet som jag funderar en del över. För när jag läser om astrologi så finns den med på en hel del hörn och jag har fått för mig att den inte alltid har så många goda egenskaper. Men säker är jag inte, för den handlar tydligen om insikter och annat och därför tänkte jag läsa lite om denna Uranus, en av zodiakens planeter och visst finns det många intressanta fakta. Överhuvudtaget är rymden och allt som där ingår riktigt intressant. Vem minns inte när Christer Fuglesang var uppe och cirkulerade ovan Jorden; så spännande!

Jag som har fått ett slumrande intresse för astrologi att vakna lite, lär mig inte så mycket för jag tycker mest att allt som står om planeter, stjärntecken och hus vimlar omkring i en enda röra. Så mycket finns att ta del av att det inte fastnar någonstans alls. Jag tycker om att sortera saker, organisera och strukturera. Då ser jag en helhet och såna gillar jag. Helheter och ett helhetstänkande överhuvudtaget i Livet, är något som genomsyrar mitt tänk, men att strukturera upp så många olika fakta i huvudet är inte lätt!!

Men det var ju Uranus jag ska ta reda på mer om och jag tror att jag ska koncentrera mig på en planet i taget. Då kanske något fastnar... Mer om det kanske kommer här. Eventuellt.

Livet är inte alltid som man har tänkt sig, sa förresten någon klok.

Läs även andra bloggares åsikter om astrologi, fuglesang, helhet, helhetssyn, livet, madonnan, organisera, planeter, Rymden, struktur, uranus, zodiak

Christer Fuglesang har fått publicerat en dagbok från hans rymdresa, som gick av stapeln i december 9:e till den 22:a, 2006. Genom allt Star Trek-tittande har jag blivit mer och mer intresserad av ”rymden” och när man då kan läsa på om svensk rymdhistoria (som består till stor del av honom) så ville jag naturligtvis det.

Fuglesang verkar vara en mycket sympatisk man. Han är dock lite stereotyp av en forskare (lite torr, älskar alla, gått på KTH och kommer alltid älska KTH) och man märker att han brinner för det han gör. Det lyser naturligtvis igenom hela boken och man njuter av att någon är så intresserad av partikelfysik. Men hur halkade han då in på att bli astronaut?

Boken berättar två historier. Den ena är om hur han hamnade i positionen för att bli astronaut och den andra berättar om hans tretton dagar i rymden. Den historien om hur han blev astronaut innehåller en lång historia om frustration. Han får (falska) förhoppningar om att få skickas upp i rymden och sedan så blir han inte vald, andra kommer före i kön och Christer kan inte göra ett skit. Han gnetar dock på och släpper inte sitt mål...

Sedan har vi den andra historien om hur fantastiskt det är i rymden och hur roligt det är. Han tar även upp roliga anekdoter så som att han ville ha upp renkött i rymden. Nu var problemet att det här var runt jul och det var inte helt okej att äta upp Rudolf. Det här blev så pass illa att det här kom upp ambassadörsnivå innan han fick nöja sig med älgkött. Han berättar även om att det är ruskigt jobbigt att bygga björn då det inte finns någon gravitation som gör jobbet åt honom.

Boken är som sagt mycket trevlig och det är nutida (svensk) historia. Det kommer förhoppningsvis att bli allmänbildning att kunna delar om Fuglesangs resa och man kan hoppas att det inspirerar fler till att hålla på med vetenskap.

Problem med boken finns och framförallt är det alla detaljer om rymdfärjan och rymdstationen. Det finns en beskrivning längst bak, men den är rörig. Sedan, om jag ska vara helt ärlig, trodde jag det var lite coolare att vara i rymden (men det är nog snarare bra att jag tas ned på jorden igen).

Jag tycker man kan springa till biblioteket och låna boken. Den är nog inget jag kommer att läsa två gånger, men däremot är jag glad att ha läst den och fått en trevlig och nyanserad bild av att vara i rymden.

Vetenskapsmännen, ingenjörerna (akademikerna i allmänhet) blir mer anonyma i mediebilden. Stora grupperingar av blygsamma forskare som jobbar tillsammans i team är inga självklara intervjupersoner. Intressanta fotomöjligheter saknas ju också (proteinslingor och kretskort är usla fotomodeller). Och faktiskt verkar heller inte deras ämnen intressera mediakonsumenterna. Givetvis är Nobel fortfarande en god bastion för vetenskapens hyllning men för de flesta i Sverige (och resten av världen för all del) så är det nog mest en spännande raritet där gamla gubbar får presenter av festens egentliga huvudpersoner: Kungafamiljen.

Var det då bättre förr? Nja. Skvaller är kul. Men är det då så att vi har förändrat våra önskemål? Är det vanligt byskvaller i den globala byn som får oss att intressera oss får Paris Hiltonar och Linda Rosingar? Istället för dagens Gustav DeLaValler och LM Ericssonar. Eller har företagen tagit över dessa roller som bärare av forskningsframtagna nymodigheter.  De som vill nå kändisskap nu för tiden söker en annan plattform än tidigare. Vetenskap tar alldeles för lång tid och garanterar dessutom inget (Ja, mer än chansen att förbättra världen - och det är ju inte riktigt nog längre).

Så tack Fuglesang för att du for till rymden och sa "Fina fisken" så att hela världen hörde det.

 
Fisk i rymd är bättre är dokubröst

Som ni ser på bilden så slås den mot den nya sortens terroism mördarkrabbor som har invaderat usas kuster.