Nästa isande insikt är att Bloggvärdes mer eller mindre ur tomma luften materialiserade uppgifter sannolikt är ungefär lika pålitliga som börsanalytikernas orakelutlåtanden brukar vara: "Boo.com är värt tre miljarder dollar" -- "Fermentas framtidsutsikter är strålande -- företaget förfogar över betydande fasta tillgångar i form av tre agarplattor och en imaginär doktorshatt" -- "konjunkturläget har varit lite småskakigt senaste halvåret -- bästa rådet till småspararna just nu är att ha is i magen och inte göra något överilat, som att försöka rädda vad som räddas kan" -- "en tulpanlök är i dagsläget värd en kvarn, en välmående kviga och en smärre krogrörelse i Delftområdet" -- u s w.

Boström upplyser mig vidare om att Blondinbellas blogg bara är värd åttatusen kronor mer än min, och hon har ju faktiskt fått detta fantasikapital att ge avkastning genom att skriva välvilligt om olika produkter mot en smärre avgift. Jag kanske skulle börja ta betalt för mina extatiska utgjutelser över filmaffischer från Ghana eller historiska deckare. (Jag läser faktiskt ännu en bra historisk deckare just nu -- Tom Bradbys The White Russian , där kriminalaren Sandro Ruszky försöker lösa ett mordfall i Petrograd 1917, samtidigt som hungerkravaller och upplopp utbryter. Mycket välresearchat och stämningsfullt. Det blir fjorton och femtio, tack. Corgi Books kan föra över beloppet till mitt schweiziska bankkonto -- alternativt sticka in pengarna bakom fjärde handdukshållaren från dörren sett på centralstationens herrtoalett.)

Jag vill be om ursäkt å mitt spamfilters vägnar -- av en ren slump tittade jag igenom den senaste tidens spamfångst, och upptäckte till min fasa tre genuina kommentarer från P och Martin R -- gamla bekanta, vars IP-nummer borde vara höjda över varje misstanke.

Talet om artificiell intelligens verkar lite överilat med tanke på att filtret samtidigt som det fångade in dessa svenskspråkiga och helt begripliga kommentarer släppte igenom bidrag som innehöll

A) Trettio länkar till cybercasinon per inlägg

B) konkretistiska kortpoem på engelska, franska eller italienska.

Jag börjar tro på det som signaturen Nisse sa i en kommentar för ett tag sedan: att spammarna medvetet försöker slamma igen spamfiltren genom att använda så många olika glosor och vändningar att allt till sist fastnar -- eller släpps igenom.

Det känns som om vi är där snart -- jag har redan varit med om att Yahoo förpassar viktiga jobbmail till spampålen utan synbar anledning ...

Hädanefter får jag tydligen gå igenom spammen personligen och försöka skilja agnarna från Olegs Ukranian Mail Order Brides ...

Något mera meningsfull känns väl bloggen för dem som -- i likhet med mig -- stör sig på "malplacerade" citationstecken.

Men favoriten är nog ändå Apostrophe Abuse. Nu är det alltså bevisat: inte ens anglofonerna själva begriper sig på sina genitivapostrofer. Inte undra på att svenska näringsidkare som Mariás Pizzeria vid Mariaplan har problem ...

Efter ett snabbt studium av dagens söktermer inser jag att talet om svenskarnas bristande nyfikenhet verkar vara en smula överdrivet. Allmänheten brinner av iver att få veta allt om filmen Knasballar, häxors sexualitet, och siffran tres betydelse för Gregor Samsa.

Min egen nyfikenhet stimuleras i motsvarande mån -- vem är det som blir kittlad i skogen? Vad är det Jane begynner? Och -- allvarligt talat -- vad är självkännedom?

... blev det alldeles nyss iochmed att Gustaf Eriksson -- kongenialt nog -- kommenterade Dalarnas landskapsvapen. 3000 kommentarer på 212 inlägg får sägas vara ganska fantastisk utdelning. Så sent som i går natt låg jag och tittade på äldre inlägg och fascinerades av hur många tankeväckande, välinformerade och roliga kommentarer jag får. Gång på gång stötte jag på saker som jag undrade varför jag inte hade kommenterat. Sannolikt har just de kommentarerna helt enkelt kommit i skymundan av senare diskussioner och inlägg, eller också har jag just då varit upptagen av något annat än internet (hur osannolikt det än kan verka). Jag vill alltså ta tillfället i akt att tacka för allt begåvat och tänkvärt som ni skriver utan att få någon respons från mig. Tack!

Sedan får jag ett mail där en mig närstående källa säger åt mig att bildgoogla på Tom of Finland. Jag förstår inte varför, men följer rådet och får se följande anslående anblick:

Omgiven av en imponerande snårskog av finska Ållongrenar finner jag en bild på mig och min mamma -- den kommer dessutom på tredje plats bland 177 000 träffar. Först adelsvapnet och nu detta. Vad är det Google försöker antyda, egentligen? Jag är ju inte gay -- "Not that there's anything wrong with that!" (som de utropar i halv panik i Seinfeld)

(Det är värt att notera att även silvermedaljen i Tom of Finland-rallyt vanns av denna blogg. Varför skriver jag så mycket om Tom of Finland? Hmm -- "Methinks the lady doth protest to much", som de säger i i det där Seinfeldavsnittet där George Costanza hugger ihjäl Polonius bakom ett draperi efter en tokrolig förväxling. Uff. Jag ska nog sjunka tillbaka ner i feberdimmorna nu ...)

Jag har nämligen äntligen hittat Wordpress verktyg för att visa de senaste kommentarerna, något jag länge bittert avundats Malte Persson för. Det fanns under en rubrik med det inte helt självklara namnet "Widgets" -- i mina öron låter det snarare som en TV-serie från 1957 om en ung yrhätta med ankelsockor. Möjligen spelad av en purung Sally Field eller Tuesday Weld.

Och medan jag ändå höll på passade jag på att jazza upp bloggrullen med lite nya länkar. Och slängde in lågt räknat tjugotre andra widgets som gör sajten närmast absurt dynamisk, interaktiv och användarvänlig.

När jag loggade in på bloggen höll jag på att få hjärtslag när jag såg besöksstatistiken. Så här såg kurvan ut:

Den halvdöda kålmask som är tabellen över besöksfrekvensen gjorde plötsligt ståndskall med en mycket styv och energisk svans. Mysteriet fick sin lösning när jag upptäckte att att en för mig okänd sajt som heter Buzz hade länkat till min text om Kukident. Plötsligt surfade ansenliga delar av det underhållningstörstande svenska folket in på bloggen och läste om Kukident innan de -- förmodar jag -- hastade vidare till något "knäppt klipp" där ett par kattungar beter sig på det mest förryckta sätt. Innan dagen var över hade det hunnit bli osannolika 5397 klick.

Som om inte denna triumf skulle räcka skrev Anna Hallberg en artikel i DN igår där hon räknade upp intressanta författare. Sist i listan dök -- synnerligen otippat -- mitt namn upp:

Vad tycker till exempel så intressanta författare som Mirja Unge, Lotta Lotass, Peter Törnqvist, Lars Jakobsson, Ninni Holmqvist, Daniel Sjölin, Andrzej Tichý, Sarah Stridsberg, Jerker Virdborg, Maria Zennström, Peter Fröberg Idling, Gertrud Hellbrand, Jonas Hassen Khemiri, David Nessle om det litterära dagsläget? Tell me.

Jag dammade genast av mitt malätna storhetsvansinne och anställde en slav som skulle sitta på min triumfvagn och viska "Your hair looks great!" -- men sedan infann sig eftertankens kranka blekhet.

Jag är lika obenägen att skåda given pegas i munnen som någon annan, men det verkar lite osannolikt att Anna Hallberg skulle betrakta mig som den unga litteraturens banerförare par préférence. Det verkar betydligt troligare att hon tänkte på min bror Frans Daniel Nessle, som gav ut en roman på Bonniers häromåret. Själv är jag ju bara ett anspråkslöst arbetsbi i kitschkulturens kupa som har gett ut ett antal seriealbum, publicerat några science fiction-noveller och klämt ur mig en deckare -- inte riktigt den typen av bedrifter som meriterar ett omnämnande i samma andetag som Jonas Hassen Khemiri.

Motvilligt tog jag alltså av mig den Ekelöfska kapsylbasker jag just hade ifört mig och fäste den istället på min brors änne. Samtidigt som jag en smula bistert undrade om det här händer många litterära syskonpar. Om det ofta hände Charlotte Brontë att det kom fram folk och sa "Den där Wuthering Heights var helgrym! Heathcliff -- wow, vilken kille!" Varpå hon, artigt men en smula stelt, svarade: "Öh, nej, du tänker på min syster Emily".

Det började bli uppenbart att hybrisfestivalen höll på att spåra ur. Som tur var talade de tydligen om Kapten Stofil i kulturkvarten i P1 kvällen innan (det vill säga i torsdags). Det kan jag i alla fall ta åt mig äran för.

(Senare tillägg: Ja, nu har jag lyssnat på kulturkvarten och min skadskjutna självöverskattning börjar hämta sig hjälpligt. Jesper Huor pratade om Kapten Stofil och det kärleksfulla förhållandet till stölder/samplingar/referenser. Själv hade han rakt av samplat ett kommentarsvar från just denna blogg (nämligen detta) i sitt radioföredrag. Slaven på min triumfvagn börjar vakna till liv igen och viskar: "Ärligt talat -- du ser inte ut att vara en dag över fyrtiotre!")

men min lust att bära tagelskjorta och gissla mig själv skoningslöst för min försumlighet förflyktigades som en tunn blå rök när jag fick min första mobilräkning. Varje jpeg-bild jag laddade upp med min James Bond-telefon kostade ungefär som en etsning av Rembrandt, och en timmes slösurfande hade kunnat undergräva Filippinernas statsfinanser. Nu undergrävde den istället mina, tills skräcken för att hamna på helgeandshuset fick mig att tvärsluta.

Men nu har jag istället skaffat en annan sorts trådlöst bredband som inte kostar något extra på kvällar och helger. Däremot är det nästan lika absurt dyrt som mobilen under dagtid, med påföljd att jag inte kan blogga och idiotsurfa under arbetstid -- en ganska bra lösning om man som jag är lite lätt obsessive compulsive i sitt förhållande till det stora, brusande informationshavet.

Den här bloggen visar visar oroväckande tendenser till att nästan bara handla om varför jag så sällan uppdaterar den -- iochförsig ett närmast outsinligt ämne. Läsekretsen väntar i andlös spänning: "Varför har han inte uppdaterat nu? Har han ont i halsen? Har han milda utbrändhetssymptom? Har han vrickat foten? Eller har han rentav skaffat sig ett liv?"

Låt oss konstatera att jag inte har vrickat foten. De övriga förklaringarna har i någon mån spelat in. I övrigt har jag ägnat de här inte-internetiga nätspänningslösa månaderna åt att lyssna på fågelsången och läsa in mig på svensk medeltidshistoria -- framförallt ett antal feta volymer av Dick Harrison.

Bland annat har jag lärt mig vad de tre kronorna i vårt riksvapen symboliserar -- det är de tre riken som trettonhundratalskungen Magnus Eriksson var obegripligt nöjd över att han hade slagit under sig: Sverige, Norge och -- något otippat -- Skåne.

Lejonen kom inte in i vapnet förrän på fjortonhundratalet. Egendomligt nog representerar de också Norge -- det var Karl Knutsson Bonde som i våldsam hast satte dit dem på vapenskölden när han var kung över Norge i ungefär fem minuter (han marscherade till Nidaros med ett rejält uppbåd väpnade knektar och frågade befolkningen därstädes om de inte tyckte att han var deras kung. Efter att ha sneglat på skogen av hillebarder bakom den företagsamma regenten sa norrmännen förstås ja, varefter Karl K. B. drog sig tillbaka och började skissa på ett nytt riksvapen. Bläcket hade knappt torkat förrän den danske kungen dök upp med ännu fler hillebarder och frågade om det inte händelsevis var han som var kung över Norge. Ur norska hjärtans djup hördes ett samfällt enkelt "öh,visst", och den svenske kungen var ett lydrike fattigare. Men självfallet vägrade Karl Knutson att ta bort lejonen ur riksvapnet, och räknade sig intill sin död som Norges rättmätige regent.)

Innan den här medeltidsfestivalen utbröt upplevde jag allt innan Gustaf Vasa som ett vagt töcken där man kunde urskilja en och annan skuggestalt som muttrade om "Minnens i Håtunaleken?" eller "Tingsfrid och kvinnofrid". Nu har jag i alla fall någotsånär klar sikt bort till skarven mellan elva- och tolvhundratal. Och bortom den verkar källorna nästan uteslutande bestå av Snorre Sturlasons bästa vandringssägner, samt vad Saxo Grammaticus av misstag råkade skriva om Sverige i sin danska historia. (Även för tolvhundratalet är källmaterialet tämligen påvert.)

Det hade aldrig hänt om de hade haft Internet. Då hade Birger Jarl kunnat ursäkta sig för att han inte uppdaterat på länge, eftersom han varit upptagen av att slå ner ett uppror i Fjärdhundraland och blivit tvungen att halshugga ett gäng herremän efter drabbningen vid Herrevadsbro. Men nu är han tillbaka i borgen och kan börja berätta varenda detalj om sin vardag: "Beghynthee i arla morghonwääkten med att en tallrik utw Muehsli intaagha och ägnade swdan fohrmiddagen åt en lwten Sjopphe-runda. Inhandlade tre alnar vadmal. Till lunch blew det Hwitfisk och rovor. Magnus Ladulås vägrade att forthääre swn portion hwilket blw opprhinnelswn till ett tröttande meningsutbyte. Slog pilthen i järn thills han åtmwnstone smakar på rovorna." Och så vidare.

Det är min förhoppning att jag ska kunna vara framtidens forskare lite mera behjälplig med just den typen av upplysningar frånochmed nu ...

(Jag förstår om läsekretsen är lite skeptisk till mina försäkringar om att jag kommer att höra av mig oftare -- det skriver jag med skrämmande regelbundenhet, har jag lagt märke till. Låt oss i alla fall konstatera att jag inte längre har något giltigt skäl att tiga -- wty jag nuumwr förfoghar över en wpkoppeling som icke hotar att sluka hwar daler i skattekistan av Swears och Gothers skattepeng.)

För drygt femton år sedan skrev jag fortfarande på en mekanisk skrivmaskin -- en apparat som numera känns obetydligt mer aktuell än fonografrullar eller höga torn för semaforering utplacerade med lagoma intervaller på den franska landsbygden.

För tio år sedan gjorde jag fortfarande blandkassetter -- när jag inte åderlät mig själv eller ägnade de långa vinterkvällarna åt att bygga flaskskepp.

Nu sitter jag istället här och updaterar bloggen med hjälp av en WAP-telefon. Hur mycket mera James Bond kan man bli? Det gör alltid ett synnerligen kosmopolitiskt intryck på Carl Bildts blogg när han befinner sig på ett utrikesministermöte och sitter och slöbloggar på laptopen samtidigt som den lettiske utrikesministern fåfängt försöker påkalla hans uppmärksamhet från podiet.

Och nu har även jag möjlighet att ignorera den lettiske utrikesministern -- eller i alla fall att blogga från ett batyskop i djupet av marianergraven, en varmluftsballong som förs av nyckfulla vindar mot en okänd polynesisk ö eller -- som i just det här fallet -- från en enrumslägenhet på Hisingen.

Jag har nämligen flyttat; det är därför bloggen har lämnats vind för våg de senaste veckorna -- i så hög grad att man kan misstänka att mina trogna läsare börjar bli halvt nonexistenta vid det här laget.

WAP-bloggandet har nackdelen att varenda megabyte kostar som en enkel biljett till Säffle, så innan jag skaffar bredband kommer jag att väga mina ord på guldvåg (se den nyklassicistiska stringensen ovan). Kommentarer i realtid är i princip uteslutna, och okynnesbloggande kommer raskt att leda till finansiell ruin, vilket förhoppningsvis hjälper till att hålla mina talträngda fingrar i schack.

Men nu måste jag tyvärr sluta. Slovenien har yrkat på en interpellation, och jag vet inte riktigt vad det betyder ...

För er kalenderbitare därute kan jag tala om att jag har presterat 106 inlägg sedan starten, ungefär två i veckan alltså, och ni i läsekretsen har bidragit med 1271 kommentarer -- tio stycken per inlägg i snitt, vilket jag tycker är smått fantastiskt.

För att motbevisa tesen att alla kråkor är svarta behöver man bara hitta en vit kråka, sa den tvivlande psykologen William James i slutet av artonhundratalet apropå spiritism -- han hittade sin vita kråka i form av trancemediet mrs Piper, som fick honom att tro på kontakt med de dödas andar.

För mig fungerar bloggen på lite samma sätt -- inte så till vida att jag får kontakt med de dödas andar, utan mera med i högsta grad levande läsare. För att motbevisa tesen att ens text inte fungerar räcker det med en läsare som påstår att den gör det.

Ni kroppslösa, svävande andar ute i de avlägsna cyberymderna som skriver vänliga saker om mina inlägg stillar alltså de tvivel man då och då hemsöks av när man -- som jag -- sysslar med text (och text och bild, som jag ägnar mig åt när jag tecknar serier). Det är ett ganska ensligt värv -- jag och min stillsamt pulserande bildskärm utgör ofta en närmast skrämmande stor del av världen. Man kan ofta bli sittande och fundera på om ens tankegångar når fram, om ens skämt är roliga, om ens utgjutelser överhuvudtaget går att läsa. Lite uppskattning och nya infallsvinklar uträttar underverk. Tack ska ni ha.

Finns det någon förening för Icke-anonyma Internetmissbrukare (II)? I så fall misstänker jag att jag är redo för att börja med de tolv stegen när som helst:

1. Jag erkänner att jag är maktlös inför bloggandet -- att mitt liv har blivit ohanterligt.
2. Jag har kommit att tro att en arbetsdisciplin, större än mig själv, kan hjälpa mig att återfå mitt förstånd.
3. Jag ska hädanefter upphöra med att svara på alla kommentarer i realtid, på det att distinktionen mellan att blogga och att chatta må upprätthållas.

... Och så vidare. Just nu har jag så mycket jobb hängande över mig att jag inte kan låta mig lockas av fala cyber-sirener. Så inom den närmaste framtiden kommer jag alltså -- förhoppningsvis -- avhålla mig från att kommentera allt som skrivs här på bloggen. Fast jag tror i alla fall att jag har återfått tillräckligt av min självdisciplin för att kunna posta nya inlägg. Och kanske komma med något litet kommentarsvar. Bara ett litet. Snälla. Det är ju trots allt lördag -- kom igen -- jag måste väl få fira lite ... pust ... flås ...

Och sen vaknar jag i rännstenen igen ...

(Ja, jag tänkte göra en mycket selektiv liten presskrönika kring ett antal kändisbloggar som jag har snavat över i natt -- om det inte framgått redan.)

Häromdagen pratades det i kommentarerna om att vi alla har en liten Comic Book Guy inom oss, och för en timme sedan -- när jag satt fördjupad i William Shatners blogg -- började jag undra om inte CBG hade kapat min hjärna helt.

Kapten Kirks webbdagbok-- som genom ett märkligt förbiseende faktiskt inte heter "Captains Starblog" utan "Bills Space" -- var för övrigt måttligt upphetsande läsning. Med någon månads lucka verkar det komma ett nytt korthugget, storvulet och profetiskt utlåtande från Shatner. Exempel:

On Star Trek's 40th
Posted by: BillShatner on Tuesday, September 12, 2006 - 06:43 PM
	Forty years of age, as far as I'm concerned, is still a child.
STAR TREK is in its infancy-wait until we really get going. My Best, Bill

Den besvikelse detta gav upphov till lättade dock något vid anblicken av de oräknerliga foton på sig själv som Shatner har livat upp sin sajt med (se smakprov ovan). Oavsett hur man scrollar så har man minst tre i blickfånget hela tiden.

Men det verkar överhuvudtaget som om många kändisar är lite dåliga på att uppdatera. Jag började läsa Barbra Streisands blogg men kom av mig en smula när jag några rader in i texten snubblade över meningen: "2003 has been such a tumultous year already." Gillian Andersson har tigit sedan i Augusti, då hon fyllde år. MC Hammer skriver visserligen kontinuerligt, men det verkar inte som om han får ur sig så mycket substansiellt. Och det ständiga upprepandet av ordet "Hammertime" börjar kännas lite monomant efter ett tag ... Många s k kändisbloggar verkar dessutom vara illa dold reklam -- så t ex Pamela Andersons blogg.

Nej, tacka vet jag Jackie Chan, som verkar uppdatera snart sagt varje dag, och skriver långa drapor på sin högst personliga engelska -- och arma Asia Carrera, vars självutlämnande dagbok -- full av bilder på faderlösa spädbarn, gulliga kattungar och Asias stjärt -- är närmast hjärtskärande läsning.

Bland annat har jag skaffat en s k "avatar" -- ett otydbart litet frimärke som sitter invid miná kommentarer. Det föreställer Ganesha, för den som undrar. Meddelas endast på detta sätt.

Dessutom upptäckte jag att man kan lägga in en egen bild i rubriken, och valde en målning av Caspar David Friedrich -- MANN UND FRAU, DEN MOND BETRACHTEND, från 1824.

Jag tyckte det passade bra -- Friedrich är liksom mig bildkonstnär, heter David i förnamn, och är född den femte september i Sverige (eller rättare sagt svenska Pommern i hans fall, men varför hänga upp sig på detaljer).

Den här höjningen av den visuella profilen har jag gjort för att dra till mig den attraktiva "unga vuxna"-publiken (Vad säger jag -- jag menar den enda publiken värd namnet: landet sönderfaller som bekant i två delar -- de "unga vuxna" som annonsörerna, pressen, de kommersiella programmakarna och bisarrt nog även Christina Jutterström smörar besinningslöst för -- och sedan ett gäng vålnader med rullator som kan försöka få tiden att gå genom att se något enstaka Café Norrköping-artat program och läsa Kvällsstunden).

Nästa steg i bloggens utveckling blir att gradvis förenkla alla texter till "Totte har en hink"-nivå och uteslutande skriva om Nintendospel.

En blogg utan kommentarfunktion känns ju onekligen som ett "Porträtt av autisten som ung man".

Med andra ord är det hög tid att tillföra bloggen den här andra ingrediensen som jag har hört så mycket talas om -- d v s "innehåll". Vad nu det kommer att innebära ...