Idag var en av de där dagarna när man känner sig hopplöst klädd när man kliver in på en affär och märker att man blir ignorerad av personalen för att de tar för givet att man inte har pengar. Alternativet är att de säger "Har du verkligen pengar på kortet?" när deras kortavläsare strular och de inte har koll på att det faktiskt är rätt förolämpande att säga en sådan sak, oavsett vem de tror de talar till. Jag är inte klädd som en hjärndöd bimbo för att jag har en POÄNG med att inte vara sådan. Men det tänker jag inte ens försöka mig på att förklara för människor utan koll på annat än ytlighet och pengar.

Idag har jag även funderat på att släppa taget om all min vilja att komma framåt och istället se vad som händer.
För i större perspektiv är jag inte Lena. Jag föddes in i kroppen. Jag är Lena. Själen har varit densamma och min egen sedan tusentals år. Det gäller bara att minnas det ibland, så kan man stå över saker mycket lättare. Men nej, människor håller hårt hårt fast i allt de tror på, håller hårt i det som de tror ger dem framgång - Det är när jag upptäcker att jag agerat lite likadant som jag skäms över mig själv men släpper skulden lika snabbt: Den tjänar mig inte. Den hedrar mig inte. Gå vidare istället och lär dig.

Och egentligen är jag rätt nyfiken på vad som händer. Är inte ni?

Note to self: Och som kortet sade. Var modig. Kasta dig rakt ut igen. Du tycker det är lite läskigt nu, men sen kommer du tänka att det egentligen var rätt spännande och att du faktiskt vågade. Och bejbi. Det är så många där ute som inte vågar. Igelkottarna har ständigt förökning i leden. 'Av ständig rädsla för stort och smått' vettu.

*Kontroll är en illusion. Hade jag insett det för några månader sen hade jag kunnat vara en mkt lyckligare människa. Det är helt enkelt inte möjligt att ha koll på allt och alla. Men man kan ha koll på vad man tänker och hur man väljer att reagera på saker.

** Gnäll är både överskattat och underskattat. Underskattat för att man "vill inte gnälla utan tycker man kan ta lite skit, för så farligt är det ändå inte".
Överskattat för att om man går för långt och bara gnäller så är det till slut ingen som lyssnar på en när man säger nått vettigt.
Lite som att ropa varg. Lite som att alltid agera själviskt och för egen vinnings skull och sedan när man verkligen vill göra en god gärning helt utan tanke på egen vinning så undrar folk vad man har för baktanke med att bara hjälpa till. Försöker man förstöra något, är man svartsjuk eller avundsjuk? A k a "Att gräva sin egen grav". Jag har människor i min omgivning som ständigt gräver sin egen grav och sen gnäller när förväntad feed back uteblir. Överskattat gnäll då rå.

Men de andra som läser, de andra: har de en betydelse? Skriver man inte för att bli älskad på något sätt av någon enda, än att bli hatad av många. Egentligen lever jag på den tunna tråd som är andras kommentarer om det skrivna, det jag själv knattrar fram med otåliga fingrar på tangenterna, det som föds i mig måste ut dit, utanför. Det var så någon sa. Att det är viktigt att det kommer ut.
"Du måste förstå" skrev hon via en annan människa "att det man känner när man lever, allt det där som man gör en sådan stor sak av; allt det förlorar betydelse när man dör. Det enda som spelade någon roll var kärleken jag delade ut i livet, hur den spreds som ringarna på vattnet du alltid stannar till för att betrakta. Du måste förstå att inget annat spelar någon roll, än det som du gör av kärlek" och jag sparade lappen med de orden mellan sidorna på gömda böcker innan det föll i glömska och glömdes bort i många år