När ungarna lämnar så måste jag hålla emot själv. Kanske ta hjälp av någon, även om det tar emot, att hjälpa mig så de inte drar iväg igen och skenar utan kontroll. Rädslan är ju att åka utanför banan och tappa kontrollen helt över ekipaget.

Liknelsen kring berg- och dalbanan är slående. Det är precis så det är nu för mig. Det är lättare att prata i liknelser än att säga rakt ut vad det är som är jobbigt.

Min berg- och dalbana står just nu still. Det vet jag att det kommer att göra till och med söndag. Sen får vi se när jag blir ensam vid rodret. Om den drar iväg eller om jag denna gång lyckas bättre än tidigare med att hålla kvar.

Ska till läkaren imorgon så vi får se vad hon säger. Min chef är tillbaka efter några månaders ledighet så på jobbfronten ser det faktiskt ljusare ut - de hade glömt att meddela min sjukskrivning till försäkringskassan och förutom att jag inte fick lön därifrån så fick jag fel lön(inte helt ovanligt). Jag försökte ringa om det förra veckan men fick inte tag på någon. Nu när chefen är back in business behövde jag inte ens lyfta luren, än mindre bekymra mig. Han ringde i vilket fall för att höra hur det var med mig och när jag nämnde strulet tog han tag i det på en gång. Han är guld. Det är så skönt att något fungerar nu iallafall.

Jag har orkat engagera mig lite mer i min trofasta rumskamrat också. Nu är vi anmälda till kursen i förberendande tävlingslydnad och på kvällspromenaden provade jag sittande apport med en pinne jag hittade för att se om han var med på noterna. Först trodde han att det var lekdags och hoppade upp lite men det tog inte många sekunder innan han satt duktigt med pinnen i munnen, utan att tugga, tills han fick losskommandot. Skönt att det verkar sitta någorlunda.

Där ute lyser solen, jag längtar, strävar dit

Själv mår jag helt ok nu. Fungerar bra när barnen är i fokus. Måste dock erkänna att jag tänker en hel del på F och jag vill så gärna träffa honom igen. Fast jag vet inte om det blir så eftersom läget är lite jobbigt av olika anledningar. Jag hoppas dock att det inte är helt över med honom. Det handlar mycket om mod och att jag skall våga mer stå för det jag känner. Att ge mig själv chansen helt enkelt.

Var hos IK på terapin igår. Tyvärr så blev det så att jag var på min vakt. Det kändes jobbigt och obehagligt det hela och jag tyckte inte riktigt att hon förstod mig. Blev nästan lite sur på henne ett tag, men det löste sig tillslut.

Ibland vet jag inte om det är det rätta för mig nu. Att gå och prata och känna sig negativ av olika anledningar varje gång jag går därifrån. Skall det vara så?

Gick på föräldrarmöte igår ensam. Det var lilltjejens klass och det hela gick väldigt bra. Lite stolt över mig själv att jag vågade och att jag även var med och diskuterade lite. Anna var barnvakt med Ellet och även det gick bra.

Jag vet precis vad det handlar om nu när barnen lämnar mig på söndag kväll. Att hitta mitt eget värde och tycka att jag är värd att kämpa för. En vecka för min skull utan att sjunka ner och nedvärdera mig så kolossalt mycket så att jag är på väg att tappa allt.

Nu onsdag och regnrusk (som vanligt känns det som) men trots det ett lugn inombords.

Usch, en tuff dag idag. Herr Ågren har varit så påtaglig under hela dagen. Låt det vända nu. Samlar kraft nu.

Ibland är det roligt att filosofera kring bilder.

Den här stenen som du ser ovangår jag ofta förbi när jag skall gå till en av byns affärer.

Den är mäktig, stabil och stark. Står där oförtrutet i regn, snö och storm. Ingenting kan rubba den. Inte särskilt vacker, men pålitlig. Finns alltid där.

Själar som stenar? Dessa egenskaper saknar jag och de letar jag hos andra hela tiden. Även om det hämmar min egen utveckling. Någon att luta mig emot, någon som ger mig trygghet. För själv klarar jag inte av det.

Kontroll. Vem kollar timmarna? Är det bara förtroende det handlar om. En fingervisning om önskad tid för de som nyttjar stället? Begränsningar och bestämmelser. Överallt.

För det är begränsat allting. Fastnar vi för länge i någonting så blir det tillslut destruktivt. Jag vet. Fråga mig inte mer, men jag vet. Kanske är begränsningar likt skylten bra för oss själar. Som en vänlig gest kanske?

Det får bli såhär just nu.

Det blir liksom en värld på bloggen och en värld som jag aldrig nämner här för att jag skäms och inte vill blotta mig för mycket. Visst, jag skriver då under lösenord, men det känns egentligen inte bra för mig. Jag vill ju kunna stå för den jag är fullt ut. Även om vissa tycker att det blir för mycket av det privata. Men det är ju mitt val.

I alla fall så gick jag igenom idag på terapin. Började gråta och intellektet fattade ingenting. Helt oväntat. Snyftande så undrade jag helt naivt när det skulle ta slut. När jag skulle slippa smärtan och må bra. Jag vet, snuskigt naivt.

Det håller inte detta. Jag håller inte ihop. Men nu är det på annat vis än tidigare. I skilsmässans nålsöga så handlade det bara om att överleva, nu tar jag vid vid det grundläggande inom mig, som jag just nu bara skriver om under lösenord. Just för att det gör så jävla ont.

Ibland önskar jag med innerlighet att vara en av de som kan koppla bort hjärtat och för det mesta leva med hjärnan. Visst, jag vet att det blir problem längre fram, men nog fan funkar de under många år under livet utan att behöva harva såsom jag upplever att jag gör nu (och har gjort under många år).

Uppriktigt så undrar jag många många gånger vad meningen är med allt detta?

Lämnade just barnen hos Anna. Stannade en stund. Hon bjöd på mat och jag hjälpte henne lite med datorn. Vi pratade en del. Kändes väldigt bra. Viktiga ord.

Hur är det att älska någon?

Här börjar jag förstå att livets dagar, veckor och år modiferar den innebörden för mig.

Jag älskar dig. Starka ord.

Olika betydelse beroende på vem du frågar. Att älska någon med hjärtat har skrämt mig tidigare. Att verkligen känna känslan och förstå innebörden. För hur känner man när man älskar någon? Går det överhuvudtaget att problematisera känslan? Kanske blir det bara fel att prata om detta med att älska någon utan att det blir floskler.

Svammel kanske du tycker. Kanske är innebörden självklar för dig och att bara försöka diskutera detta med att älska blir bara omöjligt. Jag kan ju bara prata om det, inte uppleva det. Jag tillåter mig inte det helt enkelt. Ordet älska är just bara ett ord för mig.

För mig tror jag att det här finns ett starkt skydd. Att verkligen ge sig hän känslan av att älska har alltid skrämt skiten ur mig. Men som sagt, åren gör att trycket lättar och att jag, hur konstigt än låter, kan förnimma känslan ibland. Såsom jag tror att det är dårå.

En av få gånger jag följer känslan. Att vara kvar i sängen trots plikten. Trots att jag bara kunde räkna till 4 arbetsdagar. Kraften för ytterligare en dag fanns inte där. Låg och tom.

Det dåliga samvetet kom som ett brev på posten. Somnade dock om mitt på dagen och drömde om fina saker som gjorde att jag aldrig ville vakna igen. Såg invigningen av OS. Se tidigare post. Förundrades över människosläktet.

Varit ensam hela dagen. Skönt och ändå inte. Både ock. Känner att det inte blir någonting i morgon. Tycker det är jobbigt att vänta på ord. När jag väl fick det så hade dagen gått för långt och min ovisshet hade förvandlats till negativa tankar. Jag vill inte. Det är som vanligt. Vem är jag att tro någonting? Ensam står ingjutet i pannan på mig. Vafan försöker jag för ens??

Tröstar mig själv med vin. Jag vet, inte det ultimata, men vafan... man sover gott i alla fall.... visst är jag en tragiskt jävel, men så är det i alla fall...

Min fredag. En dag i augusti 2008. Fri och glad? Lycklig och nöjd. Eller?

För ett halvår sedan så kämpade jag över mitt boende. Var skulle jag bo? Den gnagande tanken förföljde mig dagligen efter det att jag accepterat skilsmässan fullt ut. Livet var då verkligen kaosartat och jag kände så jävla mycket. För mycket. Fick ta all möjlig hjälp som bara fanns för att överleva. Många budgivningar som jag förlorade höll verkligen på att skicka mig till Andra sidan.

Idag är läget annorlunda. Boendet fixat. Jag klarade det och den femte budgivningen gav mig ett hem. Nu sitter jag där i mitt hem. Bara det gör mig positiv och glad.

Tiden läker inte alla sår, men jävligt många. Tiden är en bra terapeut. Jag hade aldrig klarat allt detta ensamt, utan alla fina själar som funnits där runtomkring mig finns för evigt i mitt hjärta.

Tiden läker många sår. Jag förändras och jag måste våga se det. För nu sitter jag i min egna lägenhet och klara av det utan problem. Jag tar hand om mina barn och klarar av det.

Nu får jag inte ge upp. Inte låta det svarta segra. Valet är hos mig nu, nu kan jag påverka min framtid. Jag har nycklarna äntligen efter detta år av gråt och jobbigheter.

Jag hoppas så att lördagen för mig ytterligare ett steg närmare det fina och positiva.

Underbart fina SMS på morgonen. Där jag får höra hur fin jag är. Tankarna far i mig och jag försöker verkligen ta till mig allt det fina jag får.

Just i sådana här situationer så känner jag faktiskt hur försiktig och rädd jag är. För relationer och för närhet. För att våga vara mig själv fullt ut inför någon. Tänk om, tänk om jag inte duger. Om bluffen blir synlig så att säga. Så konstigt känns det ibland. Inte är jag fin, snygg och spännande. Mitt hem är soptippen bland de kasserade och de som ingen vill ha. Jag vet, det är inte så och utåt så håller jag upp skenet, men inne i mig gnager självhataren ibland så hårt. Som om jag inte är värd bättre?!

Jag försöker vifta bort det och ta till mig alla orden. Jag vill ju också, men troligtvis så skrämmer jag bara bort.

Relationsskadad. Rädd för att bli sviken. Men jag vet ju att jag måste satsa för att få kärlek och närhet. Det är ju bara så.

Varför måste jag problematisera och komplicera allt hela tiden?

Bloggare som blir "tagna" ska skriva sex saker om sig själv i sin blogg och samtidigt ange reglerna. Till slut väljer bloggaren tre nya bloggare och gör en lista av deras namn... Efter att det är gjort skriver han/hon en kommentar i deras blogg för att låta dem veta att de har blivit tagna och att de ska läsa ens egen blogg för mer information.

Mina regler angående sex saker om mig är att de alla handlar om mina tankar kring varat och varför vi är på jorden. Ja, det är pretentiöst värre.

1. Vi är på jorden för att vi vill lära oss saker. Vi vill känna alla känslorna. Det finns inga tillfälligheter. Allt har en mening även om vi just i stunden inte kan se det.

2. Vi har en fri vilja. Vår livsplan skrivs innan vi går ner på jorden och följer vi inte "stolparna" vi fått så kan livet bli tungt och jobbigt. Men viljan är fri och vi skall när vi är nere på jorden själva söka oss inåt och hitta vår mening med livet.

3. Vi kan inte dö. Vårt medvetande finns alltid kvar. I olika former.

4. Vårt högsta mål är att känna oss ett med allt. Att känna kärlek till allt levande utan baktankar. Att med hjärtat och inte munnen älska allt levande. Det är målet. När vi väl har kommit dit, så behöver vi inte gå ner på jorden igen.

5. Våra tankar och val är mycket starkare än vi tror. Att lita på sig själv och se på sig själv med självaktning och kärlek gör att livet blir mycket lättare. Vi börjar alltid med oss själva. Kärlek till sig själv ger kärlek till andra. Hat och fördömanden hos sig själv ger hat och fördömanden hos andra.

6. Gud är allt. Gud är både inom och utanför oss själva. Vi är en gnista av gudskraften. Vi letar efter helhet och harmoni. Den hittas aldrig utanför sig själv, utan måste komma inifrån. Att leta kunskap och lära sig en massa är bra, men de sista bitarna kan bara du hitta själv. Ingen annan.

Jag tar själv tre personer som jag skickar uppmaningen vidare till:

Rexxie
Bimbo Boy
FruHattIgen

Jo, det är ju så att jag oftast passerar som normal. Ibland glömmer jag bort att jag har  funktionshinder och lite andra störningar. Det är större risk att det blir så när de yttre omständigheterna glänser lite för mycket. Jag lurar folk genom mitt utseende, beteende och sporadiska överprestationer. Bakom den där ytan kan det vara svårt att ana de mindre bra begåvningarna. Det är väldigt svårt att se H E L A mig . Jag har svårt för det själv också ibland.

Man lyckas hålla masken utåt och spelar med i spelet. Man anstränger sig för att passa in och bli godtagbar inom de ramar som man så gärna vill vara en del av.... Det blir nästan som att leva i en dagdröm när man  lyckas förmedla en bild av sig själv som överensstämmer med omgivningens förväntningar. Det är detta som är så farligt, både för mig själv och för de som jag möter.

Det har hänt att  jag vaknat upp från  föreställningarna och insett att jag krupit för långt från mig själv. Jag har gått vilse och måste tvinga mig tillbaka till det jag verkligen är. Det har funnits föreställningar som varat i flera år, men det har också funnits små korta gästspel i en verklighet som inte varit min egen. Men jag har deltagit under deras speciella villkor och därmed lyckats skilja mig ytterligare en bit från mig själv . Varför?

Förmodligen har de där föreställnigarna gett mig en plats i tillvaron. Jag har varit en del i ett större sammanhang. Jag har blivit accepterad för den roll jag antagit i skådespelet, jag uppfyllde en lucka i deras tillvaro och publiken jublade över min insatts. Medan  rollen som mig själv fortsatte vara obemannad.

Jag valde själv att anta fel skepnad och det kan ingen annan lastas för. Snarare har det funnits en del folk som är berättigade en ursäkt . Det var jag som inte kunde acceptera mig själv och genom att vara någon annan förskjöts även verkligheten för andra.

Jag har jobbat mycket med att acceptera HELA bilden av mig själv och varje morgon försöker jag ikläda mig rollen som mig själv och fortsätta där jag avslutade igår.

Välkommen

till  en

non-stop-performance

som

Mig Själv

Obs! Entré endast tillåten efter enträgen inventering i kulisserna

Nu när jag är ensam och kan bestämma själv över mitt hem så har jag skapat ett eget mammaskåp i bokhyllan. Det ser ut så här just nu och jag tittar på min älskade mor många gånger under dagen.

Den doften har jag inte känt på många år. Men nu när jag har flyttat till eget så har den kommit. Första gången blev jag nästan chockad och stirrade omkring överallt efter mor, men nu förstår jag bättre. Det är hennes sätt att visa att hon vakar över mig och finns nära mig nu när jag är ensam.

Ibland kan jag sakna min mor så att det gör fysiskt ont. Jag tänker på vad hon skulle tycka om en massa saker. Jag tänker på vad hon skulle tycka om mig, sin son, och de val jag gjort. Jag tänker ofta på mina barn och vad de missat genom att aldrig fått träffa min mor. För mig var hon speciell och jag saknar henne oerhört.

Hon finns här hos mig nu. Jag känner det. Doften av mamma (som jag inte känt på många år) har återkommit. Hon är med mig i mitt hus. När jag sitter och skriver detta så ramlar en sak ner från min bokhylla som normalt sätt aldrig skulle kunna falla ner. Hon är här och det gör min inre kamp mot acceptans av mig själv lättare.

Min älskade mor! Som jag fysiskt bara fick träffa i 15 år, men som nu visar så klart att hon är här. Hon vet att jag saknar henne oerhört. Att jag tänker på henne dagligen och att hon finns med mig i mitt hjärta jämt.

Om hon kan läsa detta på något sätt så finns det några ord som jag verkligen menar med mitt hjärta:

Jag älskar dig, mamma!

Med rubriken Avtryckslös så funderar han på vad han åstadkommer i livet för att det skall ge avtryck efter det att man lämnat jorden. Han skriver bland annat om sig själv:

Det kan ju få en att fundera lite över vad man själv åstadkommer. Jag menar, vem, förutom de närmast sörjande, kommer ens 1 år efter min död att säga "han var ju bra på att diska", "golvet blev allt bra rent när han skurat" eller "Den killen kunde verkligen hitta grejer när man tappat bort dem"?

Min egen reflexion när jag läser hans text blir ju direkt för vem och varför? Vad spelar det för roll när man själv gått vidare mot nya äventyr? Jag känner inga behov alls av att göra avtryck för människor därute. De viktiga för mig är de avtryck jag gör hos min familj och att de skall kunna se tillbaka på mig som en som försökte och ville väl. Något annat bryr jag mig inte om helt enkelt.

Höga mål i livet är för mig att vara en bra far, att se barnen växa upp som trygga medborgare och att de klarar sig i livet, även efter det att jag kastat in handduken. För mig är det högst av allt och några andra avtryck blir för mig då helt ointressant. Men som sagt jag är ingen "konstnärssjäl" och kanske är mina preferenser då helt annorlunda?

Min tro är ju också den att vi går vidare till nya liv och utmaningar. Vårt medvetande kan inte dö och kanske gör det mig lugnare i detta med att göra avtryck som andra människor skall minnas? Jag får ju alltid en chans till... (;-)

Tystnad just genom att alla förväntar sig att apan alltid skall höra av sig. Vad är det för balans? Jag hör alltid av mig, men när hör du av dig?? Irriterad som fan...

Satan, vad jag längtar efter en lina som finns där hela tiden och där jag kan blogga fullt ut. Där jag kan få skriva av mig och förklara varför.

Led och så förbannat trött på allt. Vill liksom inte mer.

En bira till, tack!

Gud vad nöjd jag är nurå. Får man vara det? Fan, att må bra är ju en känsla som jag knappt kan stava till. Får man?

Sitter och gosar med Maxi. En underbar katt som bara är så lojal. Alltid. Men det klart när ersätts katten av någonting annat? Jag längtar redan... jag har blivit så besviken på vissa relationer och jag vill knappt prata om eländet. Låt det bara passera, som en vind där jag inget känner.

Jag mår bra. Jag sitter ju med tärningarna i handen. Ingenting händer utan mitt medgivande i framtiden. Tala om full hand.

Puss på er alla söta gurkor därute!

För en månad sedan så flyttade jag. Fort går tiden. Ibland undrar jag om det finns olika klockor för olika själar? En månad har svept förbi och jag har knappt landat.

Men det klart, tänker jag på hur jag mådde just då, i flytten, så har det hänt en del positiva saker. Tacksamheten är stark i mig.

Direkt efter flytten så försvann en del av min ångest och oro. Inte allt, men en del som sagt. Sen tillkommer det ju annat. Mest praktiska saker och en oro för att jag inte skall räcka till. Men det är liksom på ett annat plan, det handlar inte om direkt överlevnad utan om sådant jag kan börja bearbeta när jag är trygg och vet att livet inte är slut.

Så visst förändras jag till det bättre. Det känner jag. Inre och yttre. Visserligen så visar vågen fler kilo, men det beror ju på att jag mår bättre. Detta med vikten är något som får komma efter sommaren. Så känner jag idag.

Jag vet inte vilket slags ego som växer inom mig, men jag känner ju att detta är mitt och att jag mer och mer får en trygghet i boendet. Så otroligt viktigt för mig för att kunna komma vidare med andra saker.

En månad. Tänk vad tiden går. Hur ser det ut om ytterligare en månad? Min känsla är ju att det är ännu bättre och att jag mer och mer vågar hitta den Jerry jag sökt så länge efter. Men jag är försiktig numera, vis av tidigare bakslag. Fast idag är det en stor skillnad:

Jag är skild, singel och jag har min egen lägenhet. Jag kan inte hänga upp mig på andra längre. Jag kan inte låta bli att leva. För vill jag någonting i livet så är verktygen inom mig, inte utanför som jag hela tiden inbillat mig tidigare. Eller bedragit mig med att tro tidigare. Det kanske är de rätta orden.

En månad. Av mitt nya liv.