Nikita Fouganthine, som dödade tre människor i Åmsele i juli 1988, avtjänar som bäst ett livstids fängelsestraff. Han släpptes fri under en prövotid tidigare i år, men rymde under prövotiden och gjorde sig också skyldig till en del brott under flykten.

Det ledde till att hans villkorliga frigivning togs till ny prövning. Meningen var att han skulle släppas fri i juli, skriver HBL.fi.

Så skapar denne man nya rubriker i svensk press. Åmselemördaren behöver knappast presenteras för någon svensk över 25 år. Han har suttit över 20 år i fängelse och enligt den finska lagen ska han medges möjlighet till villkorlig frigivning och, förutsatt att han sköter denna, några månader medges permanent frigivning. Jag kommer inte närmare beröra mina åsikter kring livstidsstraffet då jag säkert får anledning att återkomma till det ämnet.

Det jag frågar mig själv är, vad får en man som endast behöver sköta sig i några månader i frihet att förstöra så för sig själv? Det finns nog bara två tänkbara skäl, kanske verkar de i symbios. Jag tänker mig närmast psykisk sjukdom och/eller en förödande institutionsskada. Valjakkala var väldigt ung när han begick brottet och svenska medier har gång på gång uppmärksammat honom. Det är tydligt, genom intervjuer och uttalanden, att han gillar att väcka uppmärksamhet i media. Han verkar ha en vilja om att utmålas som en slags samhällsfiende; något ont som alla kan ta avstånd unisont från? Kanske är det därför som han upprepade gånger förstör för sig? Jag tror att återanpassning är nyckelorden rent allmänt när det gäller att få långtidsdömda att inte återfalla i brott. Vi svenskar har ofta uppfattning att svensk kriminalvård är släpphänt men så är inte fallet. De flesta västeuropeiska länder har högre standard i sina fängelser och för många brott, som ex narkotikabrott, kortare strafftider. En person som Juha Valjakkala hade aldrig i Sverige medgetts villkorlig frigivning efter +20 år i fängelse med den misskötsamhet som Valjakkala uppvisat. Ett annat skäl kanske är att han inte ser någon framtid utanför murarna. Institutionsskador brukar visa sig på det sättet, en slags längtan tillbaka.

Det bästa vore om svenska medier valde att ignorera den uppmärksamhetstörstande mannen. Han är en förlorare och inte särskilt farlig sådan.

Det var 1988 som Juha begick morden i Svenska Åmsele.

Jag skrev förut om honom i "Livstid = 20 år" och under mitt inlägg om Florence Nightingale-syndromet finns även en del kommentarer om honom av sign "Ingemar" m fl. SvD-länken ovan ger många artiklar om Juhua, som efter namnbyte heter Nikita Joakim Foughantine.

---Läs även andra bloggares åsikter om Juha Valjakkala, lössläppt, Nikita Joakim Foughantine, trippelmördare, Åmsele

Själv undrar jag varför svenska journalister visar sådan sympati med den läkarstuderande mördaren. DN stängde dörren till bloggosfären i risk för att den läkarstuderande mördarens identitet skulle röjas.

Är detta på grund av den läkarstuderande mördarens etniska ursprung och eventuella klasstillhörighet? Frustrationer från överklassen som drabbade vanliga människor ska tolereras men inte frustrationer från arbetarklassen? Finns det möjligtvis en klassperspektiv att lägga när det gäller hänsyn till mördare?

Jag tror så. Det är lättare att angripa och skuldbelägga en obildad mördare från arbetarklassen.

Kriminologen Leif GW Persson är inte nådig i sin förutsägelse om arbetarklassens mördare:

Han kommer knappast att göra karriär inom näringslivet. Jag tror att han kommer att återvända till det vardagliga kriminella livet där man missbrukar lite, stjäl lite och åker ut och in i fängelset på kortare resor.

Tala om inskränkt mentalitet. Dessutom blir Juha Valjakkala bevakad under en tid framöver, vilket betyder att oron knappast är befogad och är portad från Sverige.

Själv tycker jag mig finna en ton av etnisk konflikt mellan Finland och Sverige. De finska mördarna är värre än värst och fortsätter sitt kriminella liv, medan de svenska är snälla och kan läsa vidare till läkare.

Och det säger jag inte för att jag hyser någon specifik vurm för batonger och hårda tag, även om jag anser att mord är och förblir ett brott som bör straffas betydligt hårdare än det gör idag. Jag ser mig snarare som relativt utilitaristisk i fråga om brott och straff, så till vida att jag anser att huvudmålet är ökad säkerhet för medborgarna. Ifall detta kan ske med hjälp av rehabilitering och återintegrering av mördaren i samhället har jag ingenting emot det, men att man har gjort ett fruktansvärt feslut i fallet Juha Valjakkala står bortom allt tvivel.

Rätten till liv och egendom är i mitt tycke de mest fundamentala mänskliga rättigheterna. Att den finska staten benådar en trippelmördare som försökte rymma för senast ett år sedan - och följdaktligen aktivt äventyrar medborgarnas säkerhet! - och samtidigt förväntar sig att den har rätt att omfördela samma medborgares pengar till allehanda mer eller mindre befogade angelägenheter (från socialförsäkringar till kultur- och glesbygdsstöd), detta övergår mitt förstånd!

En stat som inte ens försöker upprätthålla en nattväktarstat har jävlarimig inga som helst rättigheter att upprätthålla en välfärdsstat.

Skall ni stjäla våra pengar får ni åtminstone försöka ge sken av att göra det för vår trygghets skull.

Mer om våldsmonopolet.

Om Valjakkala i SvD och DN.

Niklas Elert

Läs även Germania.

Kallblodiga mord, självmordsförsök och rymningar. Jo han är säääääkert rehabiliterad och kan starta ett normalt liv ute bland folk. Nä, skulle inte tro det, men vad vet jag...

Kommer ihåg att vi var på husvagnssemester inte så långt från Åmsele precis när det där hade hänt. Stoppade av polisen blev vi, och de tittade ju givetvis in i bilen. Däremot så har jag inget minne av att de tittade i husvagnen.

Svensk polis är oerhört duktig, eller hur? En barnfamilj kan ju inte hotas och tvingas ta med efterlysta människor i en husvagn, och en person som mördat tre människor kan ju inte stänga in sig i en husvagn med ett kidnappat barn? Nu var det ju inte så, men varför kollades inte husvagnen?

Nåväl, jag är ingen expert - inbilla er inte att jag tror det! Men jag är nästan helt säker på att vi kommer att få se en massa rubriker om den här människan i framtiden.