Om man inte är beredd att avsäga sig all kontakt med den moderna världen, måste man konsumera. Samhället är liksom uppbyggt så. Och det skapar slitningar inom medvetna välvilliga själar, som inte vill konsumera men som tvingas göra det för att överleva och leva ett någorlunda samtidsanpassat liv. Men det är förstås skillnad på nödvändig konsumtion och överdådskonsumtion. Problemet ligger i det senare. Det är det som sliter på jordens resurser och förslavar människor i tillväxtens namn. Det är det som ska ”forma våra identiteter och avgöra vilka vi är, eller kanske snarare, hur mycket vi är värda i den här världen. Shopping har blivit en livsstil och ett normalt sätt att förhålla sig till livet. Konsumtionen är vad som knyter ihop och strukturerar våra liv.

Vi är många som finner den kapitalistiska konsumtionshetsen motbjudande och helst vill slippa den helt. Men det är svårt, om inte omöjligt, att undkomma. Vad gör väl en Ingen reklam, tack-lapp på dörren när reklambladen ligger inbladade i dagstidningen, de fyller ens mailbox eller kommer som sms?

Varje dag dimper det ner ett gäng ”oslagbara erbjudande” i brevlådan riktat direkt till mig. När jag öppnar – enbart för att separera papperna från den omslutande plasten – faller alltid en pappershög ut på minst 10 blad med skrikande erbjudanden: 30% rabatt! 50% rabatt! 70% rabatt! Snabblån! Autogiro! Premie! Bäddset! Chokladkaka!

Man tackar. Konsumtionssamhället stannar inte utanför dörren. Det finns tillgängligt hela tiden överallt och ger oss möjligheten att shoppa över våra tillgångar, både miljömässigt och ekonomiskt. Klimathotet har aldrig varit så klart akut och det sista vi behöver är att köpa mer saker. Men lik förbannat kommer årets julhandel slå rekord mot förra årets julhandel, som slog rekord mot förrförra årets julhandel och så vidare… Och folk kommer att ha skuldsatt sig upp över öronen för att lyckas med det. De flesta förstår att det är knas, men än så länge leder Profittänket.

Något som illustrerar ambivalensen är Svenska Dagbladets helgbilaga Magasinet, där den lama ledaren om köphets i sista stycket vill uppmana alla att stanna upp en stund och tänka på Jesusbarnet (!) och ”varför vi egentligen firar jul”. Det ironiska är bara att resten av Magasinet uteslutande ägnas åt hysterisk prylpornografi: sida upp och sida ner med ett frossande i dyra inredningsgrejer som ingen jävel behöver och som bara de rikaste har råd med.

Ställningen konsumtionshets – konsumtionskritik: 1-0.
Och förresten, vad har Jesusbarnet med något att göra? Den store guden heter Mammon och är en mycket hetare trend idag än den där originalguden. (Kristendom är SÅ förra säsongen.)

Starkare röster hördes i helgen då det var Internationella klimatdagen. I Stockholm löpte ett peppat demonstrationståg genom de stråk där det behövdes som mest – de största shoppingdistrikten och de tätast trafikerade innerstadsgatorna – med rungande ramsor om att sluta konsumera och börja demonstrera. Men stadsjeeparna vevade upp sina rutor och julshopparna gled stilla förbi. Några fotade förstrött demonstrationståget med sin mobilkamera, som om det var självaste Macy’s julparad som passerade.

Men den kapitalistiska organisationen Svenskt näringsliv verkar rädda att konsumtionsmotståndet vinner för mycket mark. Deras nya julkampanj består av ett antal texter som i sagoform raljerar över konsumtionskritik och anställningsskydd. På en helsida i Dagens Nyheter berättas Sagan om gumman som hade för lite om en kärring som lyssnat för mycket på arga kulturtanter och minskat på shoppingen. Till följd får hon en skittrist jul, och den fattiga u-landsarbetaren mister sitt jobb. Se där, en sedelärande nyliberal sanning med morgonkaffet.

Man undrar stilla om det finns andra sätt som gumman kunde få en trevlig jul på och ytterligare andra sätt för henne att stödja och stärka världens fattiga? Jag är säker på att den lilla gumman har saker så hon klarar sig. Nej, inte i denna fantasiskapelse från Svenskt näringsliv. Ty i deras sagovärld är västvärldens lyxkonsumtion universallösningen på allt från personlig lycka till solidaritet med tredje världen och den slutgiltiga boten för världens fattigdom och miljöförstöring (fråga mig inte hur, men de får ihop det på något sätt.)
Det verkar inte finnas någon gräns för dessa penninggalningar. För dem kommer det aldrig finnas någon tillräcklighet i producera-konsumera-maximera-karusellen. Men faktum är att vi har inga mer materiella behov att fylla. Det är nogshoppat nu. Vi måste ge oss, om inte för Jesusbarnet, så för Jorden. Eller bara för att störa Svenskt näringsliv.

Katarina Wikström

I media om jul: SVD1, DN1, DN2, DN3, AB1, SVD2, AB2, AB3
Bloggat om jul: Alliansfritt Sverige, Utsikt från höjden,
Statsministerns julbudskap och Svenssons reaktion på det.
Jul i Betlehem
Andra bloggar om: Jul, Julkommers, Shopping, Religion, Jesus, Julfirande, Julhandel, Svenskt Näringsliv, Politik, Samhälle

Det jag tycker kan vara värt att påminnas om är att kändisarna verkar vara som "vanliga människor", tro det eller ej! Både Jan Johansen och Robert Wells ska vara tomtar till och med, medan Lizette Pålsson anlitar grannen!

Ska möta upp min syster där i kaoset någonstans och sen åker vi till vår gamla moster och käkar jullunch. Vad köper man till en gammal moster som nästan är 80 år och som verkligen har allt, dessutom diabetes och inte äter godis. Funderar på fina snittblommor, det får man inte så ofta. Roligare än en julgrupp egentligen. En bukett med amaryllis och röda bär och lite glitter?

Min pappa och hans sambo, stackarna, skulle åkt till Indien i tisdags och varit borta i en månad. Så drabbades sambon av en infektion i en visdomstand och de var tvugna att ställa in resan! Snopet! Sambon opererades igår och mådde hyfsat bra nu, så de kommer hit på julafton istället. Det blir trevligt! Det blir en ganska stillsam jul i alla fall: jag och tjejerna är ensamma hemma tills maken kommer hem från jobbet tidigt på kvällen. Skönt, jag gillar stillsamma jular utan allt för mycket ståhej. Ibland drömmer jag om en riktigt stor jul med syrran, hennes ungar, hennes svärföräldrar, min pappas sambos ungar osv. Helst i min pappas fina gamla hus. Men när det kommer till kritan tror jag att det skulle vara ganska påfrestande :-D.

Du fortsätter att sörpla i dig välling så det är ju bra. Du är en hejare på att sätta dig ner från stående också. Det har du lyckats med i några veckor nu. Så fort du hör att ngn kommer innan för dörren så sträcker du upp handen för att vinka! Så sött! Tänk att man får vara så himla söt som du är.

En rolig grej hände i helgen. Jag letade febrilt efter det kollegieblock där jag hade börjat skriva på bok nr 2 men det var spårlöst borta. Låg inte där jag brukar ha mina skrivsaker. Så jag använde mig av UBS för att jag skulle hitta det. I söndags fick jag för mig att jag skulle byta tyg på kökssoffan, så vi for iväg och handlade några meter. Döm om min förvåning igår när jag lyfter på locket för att börja sätta fast tyget, då jag ser ett kollegieblock ligga där. Och det är min bok! Ha ha, tänk vad man ska behöva göra för att hitta sina saker. Men jag hade aldrig kommit på tanken att leta där, så det tackar jag för. På köpet fick vi en fräsch soffa också!

Nu ska jag passa på att torka golvet medan du sover middag så att du slipper få blöta småfotar!

Och de nya självförverkligande mor och farföräldrarna förstås.(Den lilla behornade cyniker-djävulen i mig undrar förresten över begreppet/prefixet "bonus" som används numera istället för det befläckade och aningen skamliga "styv" som man använde när jag var barn,är det puts eller älskar verkligen dagens ingifta föräldrar/barn sina ofrivilliga barn/föräldrar mer?Är ordvalet ett tvunget resultat av tron på ordets mildrande makt?Kanske de faktiskt gör det,vad vet jag...;-)).
Även om maken och jag är lyckligt lottade som slipper barnuppdelningsmoment och utan särskilt besvärande egna självhävdelsebehov stör julen mig en del sen min egen lagom dysfunktionella barndom.Då man kände sig som julrekvisita.Gör aldrig barnen till det.Fira julen på deras villkor,eller inte alls.
Ja,hursomhelst så har vi ju egogenerationen då,födda på 40-talet och framåt,de relativt nykläckta mor och farföräldrarna,dit mina egna föräldrar hör.De som är vana att få som de vill.Deras egna föräldrar blev ju självuppoffrade mor och farföräldrar av den gamla klassiska bullbakande,barnpassande och fågelholksbyggande generationen.De var inte vana att resa på weekend-kryssning med nya pojk/flickvännen,åka på tarmsköljningskurer och gå på kurser hos självförtroendecoacher a´la Mia Törnblom,framgångsteoretiker på en närmast religiöst läskig aliennivå:

(får man inte ångest av sådana här böcker om man inte redan har det så vet inte jag!)

De verkade inte ens behöva det!Min mormor var en bestämd mystant av den gamla sorten som knappt dagens barn vet vad det är.Lite rädd för vad andra tyckte visserligen,mån om anseendet,men på ett gulligt vis.Inget som störde.Hon och morfar brukade som mest gräla när han vägrade anpassa sin favoritmat(korv,stekt potatis,lättmjölk,Wasa husman och lätt&lagom) efter det faktum att han som gammal fick diabetes,och när han inte hämtade UPP glassen från frysen i källaren utan ställde sig där och åt av den i tron att hon inte anade vad han sysslade med.
Men nutidens mormor och morfar har större krav.Och det må de väl få ha då,förändring är nödvändig och oundviklig,blabla.Men ge åtminstone barnen en jul på deras villkor iår!Oavsett vilken familjekonstellation du lever i.Skit i livsstilsmagasinens ideal,gräla ut utom barnens syn och hörhåll innan jul om ni måste så allt är utrett och skit sedan i statusen.Handla på rean och dela ut julklapparna i mellandagarna eller till nyår istället.Jag lovar,det är oerhört skönt.Ta er lyxen av att ha flera julaftnar så slipper ni tjafsa om en enda kväll.

På det personliga planet är jag oerhört lycklig över att min son nu är på bättringsvägen och snart får komma hem!Jag är en ångestdrabbad mamma när sådant här inträffar,jag får gråtattacker och vill inte släppa barnet ifrån mig.Det är väl en miljöskada jag fått av att ha anhöriga som arbetar med svårt sjuka barn,som sett hur det kan vara.
Och jag har satt saxen i mitt tyg:-),ett par halvfärdiga sparkbyxor ligger och väntar på nya krafter från tröttmamma.

Ögnade genom några bloggar imorse.En påstod att julen är under attack i västvärlden för att den skulle vara "politiskt inkorrekt"(jag älskar dessa självutnämnda dissidenter som ofta säkert återfinns bland dem som ringer in till Insiders telefonsluss och luftar sina åsikter,mycket roande,nåväl) och vidare att skolor i England förbjudit julkort av miljöskäl(men naturligtvis anar folk en djupt liggande konspiration mot julen,människor älskar en god konspiration som bekant).Tomtar i Australien får inte heller säga "hohoho" längre för att det kan skrämma barnen och ge associationer till det anglosaxiska slangordet "hoe" som ju som alla under 60 någonting vet betyder "hora".Det är lite som de påstådda New World Order-symbolerna som man med lite fantasi kan hitta på amerikanska dollarsedlar om man viker dem åt höger och vänster.Kanske det är en mening med att tomten säger "HoHo"?Är han världens äldsta hallick kanske;-)?Plötsligt inser jag att julen kanske verkligen är som gjord för perfekta konspirationsteorin,omfamnad av en stor del av jordens befolkning och bedövar den också delvis under en dryg månad om året.

Jag har då aldrig märkt att julen skulle vara hotad.Affärsverksamheterna börjar sin julskyltning i god tid innan advent som alltid.Julkort köps och skickas.De ensamma är ännu ensammare än vanligt och inbetalningskorten kommer börja dimpa ner i brevlådorna i mars som alltid.Telia skickade bjällerklang som MMS till min mobil,jag godtar det så länge ingen får för sig att ha dem som ringsignaler...haha.
Den lilla djävulen i mig kanske skulle önska att julfirandet som vi är vana vid det genomgick en radikal förändring,vilket inkluderar skickandet av kort till människor man träffar varje dag och likagärna kan säga god jul till personligen.Men så är det säkert tyvärr inte.Hoppas kan man ju.

Det blev ingen hårfärgning och klipp imorse som det var tänkt,för förkylningen,influensan eller vad det nu må vara sitter kvar.Fick iallafall ny tid innan bröllopet(vad märkligt det känns att det är mitt eget).Mår verkligen kass och huvudet känns fullt med sten.Så lägligt att de tre äldsta är med min moster på Universeum.Maken städar och bygger lego med småbarnen,själv sorterar jag min vegoreceptsamling,editerar töntiga gamla blogginlägg,ammar,torkar köksskåp. Det är ändå sällan jag blir däckad av infektioner numera,kanske jag har min nässelmjölscocktail att tacka för det?

(bilden:Adorazione del Bambino av Beato Angelico)

I Stockholm har förresten en elev på Samskolan(känd friskola,jag har själv gått på Göteborgsfilialens gymnasium i ett år) terroriserat yngre tjejer upprepade gånger medan rektorn kallar det "elever som råkar i luven på varandra".Väldigt modig kille,lika modig och rakryggad rektor verkar det som.Möjligen känner han killens föräldrar.Man vill väl inbilla sig som förälder att friskolorna är tryggare,ibland är de det.Samskolan har jag däremot inte mycket gott att säga om,det fanns en snobbkultur där utan dess like där märkeskläderna och om du gått på "lilla Sam"(alltså samskolans grundskola)avgjorde din status.Efter ett år flyttade jag till fantastiska Sigrid Rudebecks gymnasium,även den en friskola.Har aldrig gått på en mer underbar skola.Lärarna hade kontakt med sina elever,rektorn fanns alltid till hands för vem som helst utom när han hade lunch.Lärarrummet var aldrig stängt utom när det var möten.Jag fick så otroligt mycket stöd där att jag köpte den sanslöst karismatiske,bildade och trevlige rektorn en fin flaska konjak via ombud på min studentdag.För faktiskt ställde han personligen upp på sina elever.Nu är han pensionerad,men jag var och besökte honom flera gånger långt efter min student.Han mindes alltid sina elever,det tyckte jag var fascinerande med tanke på att ett antal vandrat genom skolan under hans över 30 år där.

Tillsist vill jag snudda vid författarbeeferna som dragit förbi,ofta mellan någon folkkär förmåga a´la Läckberg och någon mer etablerad(och oftast mer skicklig)a´la Leif GW.Jag har väl nämnt att jag är ett GW-fan så jag är jävig.Men även om det egentligen är lite fånigt,det är ju bra om folk läser så länge det är mer än Veckans NU,så behövs det.Vore det inte roligt om även den som inte är läsvan upptäcker andra än Denise Rudberg,Liza Marklund och Camilla Läckberg på Pocket tio-i-topplistan?Vore det inte kul om fler provlyssnade på annan musik än vad som ligger på försäljningslistan?Du kan kanske till och med gilla det!

Jag har aldrig varit nån särskilt julälskande människa.

Har inga problem att föreställa mig en ensam jul i soffan med en bra film och lite nötter.

Men sedan barnen kom har jag ändå firat jul. Pyntat och fejat och rullat köttbullar och kokat knäck och sånt. Pysslat, skickat hemmagjorda julkort och påtat ihop julgransprydnader med barnen. Och gillat det. För barnen har uppskattat det.

Men i år är ingenting som förr.

Äldste sonen ska för första gången sen han var två och jag var i LA fira med sin pappa. Han har ju fått en lillebror där så det känns rätt.

Yngste sonen ska fira med sin pappa. En pappa som enligt någon schemacykel är ledig varannan jul och därmed är det hans tur. Tidigare har vi alltid firat tillsammans, även när vi inte varit ett par. För barnens skull.

Och så har vi dottern. Hon kan inte bestämma sig. Hon får välja. Känns som jag inte har så mycket att erbjuda henne. Hon och jag framför teven? Njae.

Vi är bjudna till släktingar i Dalarna. Släktingar vi aldrig träffat. Kan bli hur spännande som helst, och jag överväger det alternativet. Men nu har bump fått idéer. Idéer om en jul i Karl-Bertilanda. Bjuda in hemlösa. Sånt. Men hur gör man då? Det känns ju svårt att säga nej, att inte låta henne dela med sig av sin charm till andra när det är jul.

Men jag känner mig inte tillräckligt energisk för att själv hitta på något. Och de aktiviteter av liknande art som finns i vår stad är knappa.

Då kanske jul hos pappa närmare Stockholm är ett bättre alternativ för henne. Där borde det finnas fler sådana aktiviteter för människor som är ensamma, och människor som vill dela med sig.

Och då blir jag alldeles ensam.

Vad fan gör man då?

Andra bloggar om: jul, hemlösa, ensamhet, barn, Karl-Bertil Jonsson