Om man inte är beredd att avsäga sig all kontakt med den moderna världen, måste man konsumera. Samhället är liksom uppbyggt så. Och det skapar slitningar inom medvetna välvilliga själar, som inte vill konsumera men som tvingas göra det för att överleva och leva ett någorlunda samtidsanpassat liv. Men det är förstås skillnad på nödvändig konsumtion och överdådskonsumtion. Problemet ligger i det senare. Det är det som sliter på jordens resurser och förslavar människor i tillväxtens namn. Det är det som ska ”forma våra identiteter och avgöra vilka vi är, eller kanske snarare, hur mycket vi är värda i den här världen. Shopping har blivit en livsstil och ett normalt sätt att förhålla sig till livet. Konsumtionen är vad som knyter ihop och strukturerar våra liv.

Vi är många som finner den kapitalistiska konsumtionshetsen motbjudande och helst vill slippa den helt. Men det är svårt, om inte omöjligt, att undkomma. Vad gör väl en Ingen reklam, tack-lapp på dörren när reklambladen ligger inbladade i dagstidningen, de fyller ens mailbox eller kommer som sms?

Varje dag dimper det ner ett gäng ”oslagbara erbjudande” i brevlådan riktat direkt till mig. När jag öppnar – enbart för att separera papperna från den omslutande plasten – faller alltid en pappershög ut på minst 10 blad med skrikande erbjudanden: 30% rabatt! 50% rabatt! 70% rabatt! Snabblån! Autogiro! Premie! Bäddset! Chokladkaka!

Man tackar. Konsumtionssamhället stannar inte utanför dörren. Det finns tillgängligt hela tiden överallt och ger oss möjligheten att shoppa över våra tillgångar, både miljömässigt och ekonomiskt. Klimathotet har aldrig varit så klart akut och det sista vi behöver är att köpa mer saker. Men lik förbannat kommer årets julhandel slå rekord mot förra årets julhandel, som slog rekord mot förrförra årets julhandel och så vidare… Och folk kommer att ha skuldsatt sig upp över öronen för att lyckas med det. De flesta förstår att det är knas, men än så länge leder Profittänket.

Något som illustrerar ambivalensen är Svenska Dagbladets helgbilaga Magasinet, där den lama ledaren om köphets i sista stycket vill uppmana alla att stanna upp en stund och tänka på Jesusbarnet (!) och ”varför vi egentligen firar jul”. Det ironiska är bara att resten av Magasinet uteslutande ägnas åt hysterisk prylpornografi: sida upp och sida ner med ett frossande i dyra inredningsgrejer som ingen jävel behöver och som bara de rikaste har råd med.

Ställningen konsumtionshets – konsumtionskritik: 1-0.
Och förresten, vad har Jesusbarnet med något att göra? Den store guden heter Mammon och är en mycket hetare trend idag än den där originalguden. (Kristendom är SÅ förra säsongen.)

Starkare röster hördes i helgen då det var Internationella klimatdagen. I Stockholm löpte ett peppat demonstrationståg genom de stråk där det behövdes som mest – de största shoppingdistrikten och de tätast trafikerade innerstadsgatorna – med rungande ramsor om att sluta konsumera och börja demonstrera. Men stadsjeeparna vevade upp sina rutor och julshopparna gled stilla förbi. Några fotade förstrött demonstrationståget med sin mobilkamera, som om det var självaste Macy’s julparad som passerade.

Men den kapitalistiska organisationen Svenskt näringsliv verkar rädda att konsumtionsmotståndet vinner för mycket mark. Deras nya julkampanj består av ett antal texter som i sagoform raljerar över konsumtionskritik och anställningsskydd. På en helsida i Dagens Nyheter berättas Sagan om gumman som hade för lite om en kärring som lyssnat för mycket på arga kulturtanter och minskat på shoppingen. Till följd får hon en skittrist jul, och den fattiga u-landsarbetaren mister sitt jobb. Se där, en sedelärande nyliberal sanning med morgonkaffet.

Man undrar stilla om det finns andra sätt som gumman kunde få en trevlig jul på och ytterligare andra sätt för henne att stödja och stärka världens fattiga? Jag är säker på att den lilla gumman har saker så hon klarar sig. Nej, inte i denna fantasiskapelse från Svenskt näringsliv. Ty i deras sagovärld är västvärldens lyxkonsumtion universallösningen på allt från personlig lycka till solidaritet med tredje världen och den slutgiltiga boten för världens fattigdom och miljöförstöring (fråga mig inte hur, men de får ihop det på något sätt.)
Det verkar inte finnas någon gräns för dessa penninggalningar. För dem kommer det aldrig finnas någon tillräcklighet i producera-konsumera-maximera-karusellen. Men faktum är att vi har inga mer materiella behov att fylla. Det är nogshoppat nu. Vi måste ge oss, om inte för Jesusbarnet, så för Jorden. Eller bara för att störa Svenskt näringsliv.

Katarina Wikström

I media om jul: SVD1, DN1, DN2, DN3, AB1, SVD2, AB2, AB3
Bloggat om jul: Alliansfritt Sverige, Utsikt från höjden,
Statsministerns julbudskap och Svenssons reaktion på det.
Jul i Betlehem
Andra bloggar om: Jul, Julkommers, Shopping, Religion, Jesus, Julfirande, Julhandel, Svenskt Näringsliv, Politik, Samhälle

Igår visades några gamla filmklipp hämtade ur SF-s filmarkiv om hur det var förr här i Stockholm runt jul. Hur man köade framför Systemet för att fylla spritskåpen hemma, hur man har gått runt på Julmarknaden på Stortorget i Gamla Stan för att kunna lägga presenter under granen, hur man stressade runt i affärerna på Drottninggatan. Det var härliga svart-vita filmsnuttar från 30-40 talet. Med de där speciella ryckiga rörelser som är så specifika för gamla stumfilmer. Några bilder var väl från 60-talet också..

Det var bara en sak jag saknade på de bilderna. En enda liten känsla som inte var med.. Känslan av snö, känslan av vinter. Inte var det snö då heller. Suprise….Bar mark precis som nu.

Det förvånar mig förstås för att det handlade om just att det var snörikare förr. Undrar om dem som valde filmsnuttarna vad dem såg, eller var de bara sönderstressade av sina jobb och missade den lilla biten?

Utsläppsrätter. Vad är det för nåt? Jag får inte riktigt grepp om det? Om jag nu betalar rätten att släppa ut avgaser, är det ok då? På vilket sätt blir det då mindre utsläpp, eller handlar det om att vi betalar för vårt samvete. Och vart tar DE pengarna vägen?

På ena sidan uppmanas vi att inte resa långväga, medan på andra sidan översvämmas vi av reklam som aldrig förr.

På ena sidan upprörs svenskarna hur folk utnyttjas av klädindustrin i Asiens fabriker, men dagen efter handlar man vidare hos H&M. Man är bara glad att kunna köpa nåt billigt, och H&M ökar sin omsättning ytterligare ...

På ena sidan ska man inte konsumera så mycket, men på andra sidan lägger ner varje svensk 7000 kr enbart på julpresenter. Varje svensk - 9 och en halvmiljon människor. Hur mycket av de här presenterna behövs det verkligen?

Människorna är bekväma. Jag är bekväm. De flesta är bekväma och är ovilliga att släppa de bekvämligheter man har uppnått.

Människan är också en problemlösare. Det är nog därför vi är här. Att hitta lösningar på de problem som med jämna mellanrum dyker upp i våra liv.

Snart är det jul. Oavsett vad vi tror på, eller vilka traditioner vi upprätthåller, är en sak klar: det känns som mycket länge sedan ”den tiden då julen fortfarande firades till minne av Kristi födelse”. Citatet är från sagan om Karl Bertil Jonsson som SVT visar på julafton.

För barnet från Betlehem är sedan länge undanskuffat av Mammon. Julhandeln väntas slå nya rekord. I år beräknar Handelns Utredningsinstitut (HUI) att det kommer julhandlas för 62 miljarder kronor.

Kapitalismens konsumtionshysteri är förvisso avskyvärd. Inte bara för att resursslöseriet mer än någonsin hotar möjligheterna att rädda vår planet. Utan också för att det ställer frågor om vilket sorts samhälle vi vill ha. Ett där de som har jobb drivs allt hårdare för att nå lyckan i form av en ännu häftigare mobiltelefon? Eller ett där vi har tid med varandra, tid att själva göra saker, tid att vara aktiva och skapande?

HUI har också kommit fram till hur mycket vi julhandlar för per person: 6 800 kr. Även dessa siffror är chockerande. En familj på fyra personer skulle alltså julhandla för ca 27 000! Det är nog väldigt många av oss som inte riktigt känner igen oss i denna statistik. För även om många luras att handla för mer än de har råd, så vet vi att de flesta inte har dessa möjligheter. Tillgångarna är mycket ojämnt fördelade.

Och det har länge blivit värre, vilket vi socialister påpekat. Nu får vi det bekräftat igen: Institutet för Näringslivsforskning höll nyligen ett seminarium på temat ”De rika drar ifrån”. Nationalekonomerna Waldenström och Roine har gjort en kartläggning av den svenska förmögenhetskoncentrationens utveckling under de senaste 130 åren. Enligt studien minskade denna under större delen av 1900-talet. Men kring 1980 vände det, och klyftorna ökade igen.

Dessa uppgifter är dock inte nya. Det som skiljer från till exempel uppgifter från SCB är att klyftorna är mycket större än vad man trott. SCB:s statistik har nämligen bortsett från de mycket stora tillgångar som de rika har utomlands. Om man räknar in ägandet utomlands, säger den rikaste procenten av befolkningen 32 procent av all förmögenhet. Om man dessutom räknar in de svenskar som bor utomlands, som IKEA-Kamprad, visar det sig att en procent äger nästan 40 procent!

I andra ändan av pyramiden befinner sig de 30 procent av svenskarna som inte har någon förmögenhet alls eller som har nettoskulder. Och om man bortser från bostaden har 80 procent inga reserver alls.

För Timbrohögern eller Stefan Fölster på Svenskt Näringsliv är denna utveckling inte något som rubbar deras världsbild. De menar fortfarande att huvudproblemet är de höga skatterna som gör att låginkomsttagare inte kan spara mer. Så många företagare som möjligt, är i korthet deras svar. Att de flesta inte kan bli kapitalister, och att detta inte på något sätt ingriper i de vansinniga jätteförmögenheternas koncentration till några få, bekymrar knappast högern.

Eftersom socialdemokratins ledning suttit i regeringsställning under större delen av perioden efter 1980 står den i praktiken svarslös. Man skyller på borgarna eller på globaliseringen. LO, som mer har låtit sig ledas av socialdemokratins ledning än av de egna medlemmarnas behov, har inte heller kunnat motverka utvecklingen. Vänsterpartiet har genom sin funktion som stödparti medverkat till privatiseringar och nedskärningar av offentlig verksamhet, och därmed också bidragit till den negativa utvecklingen.

Att utjämna förmögenhetsskillnader är inte längre möjligt genom samarbete med storkapitalet. Den perioden är sedan länge förbi. Det är bara de krafter som vågar driva en politik för konfrontation med kapitalet som kan bidra till detta. Det handlar om kamp för kraftigt skärpta skatter på förmögenheter och skyhöga löner, demokratisk kontroll över finansväsendet och förstatligande av storbanker och storföretag. En sådan politik kräver framför allt en enorm aktivering av det stora folkflertal som varit förlorare sedan 1980-talet.

I det korta perspektivet fram till jul får vi kanske önska oss en hel massa Karl Bertil Jonsson som fortsätter Robin Hoods ädla värv.

Intressant?
Borgarmedia: E24, DN1, SVD1, SVD2, SVD3, SVD4, DN2
Andra bloggar om: Shopping, Julhandel, Stefan Fölster, Karl Bertil Jonsson, Robin Hood, Moderaterna, Socialdemokraterna, Borgarregeringen, Alliansen, Regeringen, Svenskt Näringsliv, Timbro, Timbrohögern, Förmögenhet, Klasskillnader, Politik, Samhälle

Ha en bra eftermiddag nu, själv ska jag jobba till runt sexton innan jag får bege mig till gymmet. Blir nog bröst och biceps idag. Tror jag.
kram