Imorgon ska vi ha urnsättning. Barnen kommer inte var med för jag vet inte hur jag ska förklara att kroppen är bränd. de tror ju att pappa är i himlen och bor i ett moln. Jag har försökt förklara att det är pappas kropp som är död och att allt som var pappa, rösten, kärleken, känslorna, kramar och pussarna finns i himlen.

Om mina tankar och känslor, mitt inre barn som gurglar sig fram genom min vuxet trängda och slutna strupe. Om det som kallas den inre rösten och det sanna hjärtat, eller om själen och om det som kanske är en sanning för mig...

...och det är

att jag tror att en Evig resa

har visat sig ha ett slut.

Mitt hjärta slår så hårt.

De senaste kvällarna har jag åter suttit med saker. Och gjort mig av med mer. Nu när jag har flyttat och kommit lite på plats i min nya lägenhet kan jag ha en helt annan överblick över var jag befinner mig. Över vad jag bor i, lever i och tillåter ta plats.
På flera sätt känner jag redan mer luft, flytten reducerade massor av sådant som jag enkelt kunde ge bort.

Från och med imorgon ska jag börja ta bilder på vad jag har och på vad jag ger/gör mig av med. Tills resan är slut, tills jag är framme, tills jag andas helt oblockerad av sådant som har en tendens att damma igen sinnen.

Att skänka är att växa.

Vad är att få? Jag tror definitivt att man kan få värdefullt och få meningslöst. För många är symbolik och principer viktigare i en gåva man får, än att uppleva en gåva som man verkligen behöver. Vi är så vana vid rätt och fel presenter till rätt sammanhang, korrekta summor till redan satta målgrupper och hela tanken om att ge och få har blivit statistiskt mätbara förväntningar.

Men att få något man verkligen är i behov av, i en stund när man inte förväntar sig det, är en större gåva än någon korrekt och dyr present, tjusigt placerad vid rätt tillfälle i rätt sammanhang.

I´m back. Resan fortsätter...

Tack för er som reser med mig och för er som berättar att jag inspirerar. Tack också för kritik och tankar om det jag gör. Allt är av vikt, för allt är utveckling, om jag tillåter det. Om jag är beredd att granska mig själv med samma skärpa som jag synar mina byrålådor.

Tack.

Vi ses imorgon. =)

för att jag ska bli upplyft och känna glädje över mig själv och det jag åstadkommit. Mellan uppstigning, toalettbesök och påklädning brukar jag slå på datorn för uppvärmning. Idag var inget undantag. När jag blundat och pekat ut vad som skulle bli min skrivarutmaning under dagen satte jag mig en stund framför datorn för att kolla e-posten.

Svaret jag väntat på hade kommit, skulle det bli ett blankt nej eller ett godkännande? Lite pirrigt var det och jag ville så gärna ... ha godkänt. Kort och gott stod det; Ditt foto "Coffeebreak" är godkänd. Ingenting mer, bara en länk och tack för hjälpen.  Helt plötsligt lättade jag, inte mycket men, och kände glädjen och värmen inom mig. Det var så skönt att mitt foto klarat luppen på bildbyrån och nu finns där uppladdad och godkänd som helt okej.

Det känns så skönt, för om det är något jag är ödmjuk över så är det mitt eget fotograferande. Jag kan kritisera och berömma andra foton hur enkelt som helst, ibland måste man se och förstå dem för att tycka om bilderna och även veta det eventuella syftet med varför bilden finns där den finns, vad den symboliserar.

Nu var det frågan om en annan bedömning, om bilden höll måttet på alla sätt, bakom kulisserna skulle granskningen också klaras av.  Jag var nervös för granskningen eftersom jag inte visste hur jag skulle hitta felet om den inte blev godtagen.  Jag har alltid tilltalats av fotot och hur skulle jag se på det om de sa ett blankt nej och jag inte förstod varför?

Att få ett nej tycker inte jag är svårt och det behöver inte heller vara negativt, i vanliga fall, men nu när jag känner mig osäker på hur jag ska rätta till och korrigera eventuella fel. Jag vill förstå hur det ska se ut i alla inställningar vad gäller skärpa, över- och underexponering, har jag överarbetat fotot eller vad är fel i deras sätt att se på kompositionen?

Min egen kontroll saknas i ett sådant nej och det har jag svårt att acceptera eftersom jag inte har den rätta kompetensen för det. Det kan ju även vara inställningarna i min dator och de program jag använder som gör att jag inte ser hur bilden ser ut vid tryck eller utskrift. De tar även mot illustrationer och vektorfiler vilket gör att jag kan använda mig och skicka in mina omarbetade foton som jag jobbar med, men nu koncentrerar jag mig på rena foton.  Min egen konst får jag fortsätta att göra tavlor, vykort och annat smått och gott av för tillfället.

Utan påstötning från "min" Birgitta i Linköping hade jag aldrig tagit mig modet att skicka in något någonstans, men den sista påstötningen och adressen jag fick av henne gjorde att jag bestämde mig och så farligt var det inte. Som jag skrev till min svåger Rolf som också fotograferar: Tänk som jag och jag tog mod till mig. Det kostar inget (mer än förhoppningen) och vi kan bara få två svar nej eller ja samt svar på varför inte de godtagit fotot.

Birgitta har jobbat hårt med att leta fram adresser, komma med förslag och idéer till våra foton och inget har vi gjort, förutom beundrat hennes idoga sökande och framtagande av idéer. Vi två har gömt undan allt i bakhuvudet för att vi inte har tillräckligt med självkänsla och självsäkerhet när det gäller vår stora gemensamma passion, fotografering. Birgitta är en entreprenör och marknadsförare inte bara till sig själv och sina företag utan till alla andra hon känner också. jag har tackat Birgitta för den sista påstötningen men gör det än en gång, du gav dig inte som vanligt och tillslut bar det frukt.

I alla fall känner jag mig nöjd och belåten, det genererar inte i några pengar, ingen kanske är intresserad och jag är ju absolut inte ensam om att ha ett foto hos bildbyrån. Det är känslan av att ha kommit ut genom luppen och vara godkänd.

Det är kanske så för alla de där människorna som har sina drömmar i tävlingssåporna, de vill något från början, att komma igenom luppen och bli godkänd en första gång. Sedan försöker de en gång till och en gång, till de får vinnarinstinkten i sig och vill vinna hela programmet.

Vad vinner vi? Ja, vi  vinner självkänsla och självsäkerhet genom att klara av att bli godkända med ett foto och då försöker vi nog med ett till någon dag och klarar vi det så kanske det blir ett till. Tillslut kanske vi har varsitt eget litet galleri.

Margareta G som känner att skrivarlusten börjar komma tillbaka och spänningen inför morgondagens skrivarutmaning börjar redan kännas i knoppen och frågan vad?

Flytten är bara dagar bort. Det känns både underligt och skönt. Jag önskar så, att tiden rörde sig på alla sätt samtidigt. Som en kraft med riktning åt alla håll...

För inget går fort nog och samtidigt räcker den inte till.

Jag är inte fri än.

Det är första gången i mitt liv, som jag verkligen bygger på något som är sanning för mig. Mitt arbete, min kärlek och den älskvärda lilla familj min son och jag är...

Jag vill vara i total tacksamhet här och nu, mitt i flyttröra, pmd-kamp och cyklingsmani. Mycket ska hinnas med, men jag vill göra det med närvaro, tacksamhet och humor.

Så jag tänker verkligen försöka...

Nuet är för stort för att låta det passera med en sänkt blick och planering inför vad som komma någon gång. Nuet är för fint, för att inte uppmärksamma.
Nuet är livets ständiga gåva till mig.

Man är verkligen van att bara ta saker för givet. När man börjar tänka efter och formulera tydligt vad man anser sig behöva och inte, smyger dig den där känslan av "to much" in. Man sitter och skriver hur många handdukar man egentligen behöver, antalet pennor eller bord, och så känner man sig nästan dum. För även om jag rent insiktsmässigt vet att det dumma ligger i hur vi blint till och med shoppar handdukar efter inredningstrender så undrar den vanemönstrade delen av mig, vad jag pysslar med som sitter där och skriver upp vad jag vill äga och inte.

Jag satte mig ner och skrev upp vad jag skulle reducera och vad jag verkligen behövde och jag kom fram till att jag måste behålla; 3 tvättlappar (små handdukar), eftersom jag tvättar mig med sådana, vatten och ricinolja, en stor handduk, eftersom jag bor på stranden under sommartid och lediga stunder, en duschhandduk hemma, i lagom storlek, och en duschhandduk till min vackra älsklingsman som kommer och stannar över ibland, en liten gästhandduk för gäster att kunna torka händerna, en liten till mig att torka händerna på och två handdukar till min son. Men vad f**n rent ut sagt? Jag blev både frustrerad och... lite förtvivlad. Det var inte min tanke. Är det här motivering nog?? 10 handdukar av olika slag och tanken om att det behövs en backup också slog mig...

Och mitt i allt kände jag mig dum. Gör någon annan såhär? Tja, kanske när de skriver en shoppinglista inför nyköp eller så. Det märks verkligen hur rutinerna och tillgängligheten sätter sina spår i en. Och det gör mig förvirrad. Vaddå 10 handdukar, plus en eventuell backup för oförutsedda omständigheter? Det var inte vad jag tänkte och fast det kan låta lite "to much", så måste jag säga att så kan jag inte ha det!

Hela det här handduksreflekterandet har verkligen fått mig att inse att jag måste släppa kontrollbehovet kring saker. Kring rutinerna och de fastnitade principerna. Jag är så låst av att ha vissa förutsättningar för att klara mig enligt svenska standardmått och jag vill inte ha det som standardmått för mitt ägande. Så jag fortsätter att ställa frågor till mig själv och långsamt släppa greppet. 10-14 handukar?? No way!!

Idag är en sån dag när allt ser för mycket ut. Här hemma finns det för mycket grejer, på ICA idag kändes det som att gå i ett surrealistisk pryllager och jag fick lagom med inspiration för att ta tag i ytterliggare en låda. Den första lådan jag öppnade nu innehöll bara téer, frön, linser, bönor och gryn. Så den behövdes inte reduceras, men kunde ändå dras ifrån. Jag är nere i 27 lådor nu. Och det känns kanon. Om nu inte mamma kommer med ett 10-pack grytor eller något annat ”man måste ha” eller som ”är bra att ha”.

Jag tänker och funderar och väger mina ord, för hur ska jag förklara för min omgivning att jag inte vill få saker från dem?

Nu börjar jag se, vad det är jag strävar mot.

Jag känner lugn...
Det är inte fack att fylla, det är öppningar och möjligheter.

Det jag gör väcker känslor. Så blir det av ett par olika skäl. Och eftersom jag inte är en omedveten, naiv själ på jakt efter förståelse, utan snarare ser mig som resande och på väg mot min egna, personliga frihet, försöker jag hitta ett sätt att förhålla mig till det jag möter. Utomstående människor kan bli provocerade av mina val och det de tycker sig se. Jag skulle så gärna vilja fråga efter lite ”räkna till 10” och lite distans till fördomarna som hittar fram ur porerna.

Vi är rädda, för det som är annorlunda. Vi är rädda för de som tar mer ansvar än de behöver, eller avstår det som vi själva skulle jubla över, vi är rädda för att möta våra känslor när vi ser de som anses ha det ”bättre” än oss förvalta sina "fördelar" kasst. Instinktivt vill vi jämföra och bejaka allt från högmod, bitterhet och skadeglädje. Det är våra sätt att hantera vår känsla av misslyckande.
Och det är bedrövligt...
All den där känslomässiga stressen är bara styrd av appliccerade resonemang. Vi får lära oss om rätt och fel, svart och vitt, framgång och misslyckande, rik och fattig, vacker och ful...
Och vi går på det. Marionetterna dansar så det låter *klipp-klopp* i hela världssalen.
Tänk om vi kunde stå stilla och enas i ljudet av puls istället.

Jag hade ett samtal med en kompis som sörplade i sig en cola medan hon tittade på mig med dröjande blick och rynkade ögonbryn. Hon hade ställt några trevande, försiktiga frågor, troligen för att inte sätta i halsen när hon nu långsamt höll på att upptäcka hur kocko hennes väninna verkligen är. :)

- Men alltså... Vad är det du vill bevisa?

Jag svarade med att se förväntat tänkande ut och kunde inte göra annat än att ställa den självklara motfrågan:

- Vad menar du med att bevisa något?

- Ja, alltså meningen med det här??

- Meningen... sa jag och förstod inte riktigt vad hon ville ha svar på. Men meningen är ju att jag vill vara i en situation där jag upplever frihet och närhet till vad jag är. Det är ju därför jag gör det här. Inte för att bevisa något.

Hon hade lite svårt att acceptera mitt svar och kan fortfarande inte förstå vad jag vill bevisa. Hur jag än poängterar att hon försöker förstå något jag inte ens försöker uppnå.

Allt det här har gjort mig så otroligt medveten och seende kring människor och deras prylar. Idag satt jag på stadsbussen och bredvid mig satt tre tjejer i 17-års åldern. De var verkligen klädda i saker som dinglade runt vackra halsar som knappt syntes under sladdar och mobilband, rosa palestinasjalar och fransklädda ryska sjalar. Allt var så korrekt från topp till tå på dem och jag kände den där fräna lukten, som envisas runt sådana människor. Jag tror det är doften av längtan ut...

Ni får inte tro att jag är låst eller principiell, eller ens rädd för saker. Jag är inte heller så rädd för hur tydligt det förgör människors uttryck. Mest av allt så ser jag vad det gör med människors seende. I samma stund som vi anammar ett mode, en trend som skapats för att hålla människan rörlig i cirkeln, så iklär vi oss roller och attityder som kräver att vi ser på saker på ett visst sätt. Och det begränsar våra förmågor, vår kärleksfullhet... Och stärker våra rädslor kring att inte passa in. Vi blir upptagna med att inte känna oss utstötta istället för att öka vår egen empati och engagemang.

Finns det några som egentligen är så utstötta än de som kan vara något, först när de har fått berättat för sig hur de ska köpa och uttrycka sig?

Det är seendet jag saknar, närheten till ansvar och medkänsla. Inte personligheterna.

Varför vill jag bli av med prylar/saker/ägodelar och hur definierar jag vad jag behöver ha kvar? Hur kan jag sitta vid en dator och skriva om att jag inte vill äga saker?
Frågorna är faktiskt rätt många och trots att svaren är självklara för mig, vill omgivningen många gånger reagera med pekpinnar och triumfer som "Ska du gå barfota året om då?" eller "Måste du inte flytta ut i skogen och bo i ett träd om du inte vill vara med saker?"
Om svaren vore så enkla, så hade jag inte varit en människa som burit den här insikten och tagit ett sådant här beslut. Men jag kommer att göra mitt bästa för att ge svaren under resans gång. Både för att stärka och formulera mina beslut, men också för att inspirera; för jag har min bild klar - vi människor sitter fast.

Allt det här kommer att innebära att jag måste kompromissa. Jag måste ta mig igenom flera processer, som exempelvis att göra mig av med saker jag äger, konstruera ett nytt sätt att leva och vara rädd om min personliga utveckling på vägen. Jag vill hitta barmhärtighet och förståelse inom mig och sluta hänga upp mig på vad som förväntas av mig och de rätt och fel som finns i samhället. Jag vill sträva mot en frihet.

Vem är jag då? Är jag en bortskämd liten snutta som kan köpa mig fattigdom och barmhärtighet? Med ett trist liv som behöver en liten dal eller höjd?
Svaret på det är väldigt nej. Man skulle kanske kunna tro att jag kommer från rikedom, när man hör mig resonera om pengar och att inte vilja äga, om prylar, trender och frigörelse. Men jag kommer från en helt annan värld, som aldrig besparat mig prövningar på något plan. Jag har en väninna som brukar säga att det är mitt öde, att det ska hända mig saker hela tiden. Tyvärr saker som inte alltid är av det vackrare, lättsamma slaget. Och jag har faktiskt kapitulerat inför det nu. Mitt liv är inte enkelt och jag måste vara öppen för det. Sanningen är, att det är inget farligt. Vi vill gärna få det till att det är avgörande för allt vi ska ta oss an i livet, vi vill hämta igen förlorad tid och vi vill få kompensation för vår taskiga barndom eller orättvisa inslag i livet. För det känns lättast och skönast.
Med den här resan vill jag ta mig långt ifrån det och in i ett lugn och en tacksamhet. Jag känner mig så otroligt rik och överflödig, trots att många skulle kalla mig lusfattig, enligt svenska standardmått.

Jag är inte fattig inom mig eller som människa på den här jorden och för varje sak som lämnar mitt hem, för varje frigörelse jag gör från trender, mode, standardmått och förväntningar, ju mer växer jag. Växer ut genom bubblan som omger mig och ändrar skepnad till en fjäder, som slutligen får lyfta i vinden. Jag tänker inte sitta fast.