Man passerar ett smalt utrymme i disken, och inser att man måste hålla center bättre, för att passera snabbare. Ju rakare rygg man har, desto bättre kontrollerar man allt.

Man går in i rummet, samtidigt som man noterar hur många människor man har bakom sig, framför sig och observerar ifall någon mer äntrar utrymmet.

Man tänker snabbt, för varje gång man kommer på det påminner man sig om att tänka ännu snabbare.

Man gör sitt bästa för att samarbeta med resten, bjuder in dem att arbeta med en, men man har full koll på vad man själv gör.

Man är ständigt betraktad och tillåter sig själv att vara det.

Man går aldrig tomhänt och står aldrig med händerna i fickorna eller armarna i kors.

Man är explosiv och alltid redo. När impulsen kommer dyker man ner och möter den, snarare än överraskas av den och hoppar upp.

Blir med dagen varmare i kläderna, passerar fortare, ler större och har full koll på allt. Effektiviteten flödar. Tid, rum, prestation och uttryck.

Servitrisyrket är som en dans.

Vi hade 10 min i taget. När gongen löd hittade vi ett slut, så började något nytt. Föreställningen var 30 min lång. I publiksamtalet efteråt kände jag att jag inte hade något att tillföra, jag hade inte presterat något på scenen. Det jobbiga är ändå när folk tackar en för föreställningen, de gav sin tid men jag gav dem intemig själv. De andra jag var med presterade bra och de visste vad de gjorde så de tyckte mycket om det iallafall.

Men nu dygnet efteråt har jag haft en riktigt kass känsla för att jag kände att jag sög, jag gav inte tillräckligt och kunde inte få mitt sinne att hänga med på scenen.

En klok människa sa till mig att jag måste börja tycka om det jag gör, att börja älska mina handlingar, för att kunna respektera dem, men också ha förståelse för en själv.

Men mest troligen har jag skapat det här helt själv. Det har varit ett par alldeles för bra månader och jag skapade detta misslyckande för att skapa en balans i min vardag igen. Det är inte inspirerande att sväva bland moln, men också så måste elden brinna, av att vilja utvecklas, arbeta och kämpa vidare.

Alla konstnärer har en självdestruktiv sida som måste näras. Det är synd att den ska vara så påtaglig ibland.

Nu ska jag försöka ta mig ur den här satans känslan. Det handlar bara om att fortsätta jobba på improvisationer, bli mer sårbar, riva bort barriärerna som hindrar en från impulserna och flödet i kroppen.

Men viktigast av allt, lära mig att förlåta mig själv.

Jag brukar inte ofta få beröm för min dans. Inte alls ofta. Jag brukar inte utmärka mig eller göra så mycket väsen av mig. Jag har kanske gjort något jag helt och hållet skapat själv en gång tidigare, dansmässigt. Då var det rätt mediokert.

Men så på fan, där står det en ring runt mig efter mitt framträdande och berömmer mig. Folk kramar mig hårt, ser mig till och med i ögonen och berättar om hur mycket de tyckte om mitt solo, att de inte kunde förstå att det var jag som utförde det. De står och ler, och jag vet inte vad jag ska säga, mina knän skakar och jag är nog röd som ett as i ansiktet.  Sådant händer inte mig. Eller har det precis gjort det?

Det har det tydligen. Det var mitt solo, det som jag hatar, som jag har slitit med, som jag bara ville få gjort så jag kunde knöckla ihop det och kasta bort det.

Men nej, det här är alltså processen. Man sliter ihjäl sig, tar sig ut på känslomässiga bergochdalbanor, grinar, tappar perspektiv, tar sig själv på alldeles för stort allvar, försöker ständigt vidga sin horisont, bli större, starkare och bättre än man nånsin kunnat bli, för att visa det allra bästa av sig själv, de där 6 minuterna med allas ögon på en. När man sedan hör applåderna blir man översköljd av en övertygelse: Det var fanimej värt det. Än en gång.

Adrenalin är bästa botemedlet mot skador. Jag kände inte ett skit halva torsdagen. Men sen släppte spänningarna och nu gör det ont som fan igen. Det resulterar i att mitt humör är kasst, men egentligen, är jag extremt bitterljuv och lycklig.

Men det gick ändå bra, man måste ju visa det någon gång. Jag är nöjd, och feedbacken var inte så omtumlande, små detaljer och typ höja rösten när jag pratar. Jag måste bara orka repa det här solot om och om igen fram tills torsdag. Andas, en dag i taget.

Mitt sinne har börjat sväva iväg till Stockholm, till sommaren, till vänner som tar studenten i år och till en geniun känsla av frihet. Det är så lite kvar! Solovisning, städning och auditionvecka för dem som söker in till skolan.

Sen, den 30 maj ska jag göra ett högt glädjeskutt!

Men jag är rädd för att tappa, för att stoppa maskineriet i sommar. Dans är en boll som rullar, stoppar man den är man inte i rörelse längre.

GOOD You have so impressive presence!

Perfect clown inside

Born with the clownery! Your presence is cute! I love it.

Ylihieno kam osäädon

I didnt find it interesting

Pelleh nenä ehtä hieman kulunut elementti. Hauska Idea

Beautiful!

Hauska! (Trevlig/rolig/skojig)

Hauska

llmeikäs (uttrycksfull)

Hauskoja tapahtumna

Kiva, toimun idea Toimi hyvä!

Hyvä idea, hyvä teteutus, Tää oli hauska klovni. Hyvä pöstuminen.

KIVA!

Good, clear idea and performance

Hausea idea ja toteutus

nerokas idea hahmolla elis enemmän voinut nyös kestäa

OK

Naurehava!

Ilmeikäs

tenchins clown

ILMEIKÄS

Kommentarerna värmer en massa, det var en snäll publik. Jag såg den inspelade versionen av solot och det var också utvecklande. Det är en väldigt bra idé det här med feedback-häfte.

Jag vill lära mig mer nu! När jag gick hem kände jag mig väldigt säker, om någon anfaller har den otur ikväll, för den möter en graderad aikidoka! Haha.

Jag och Helena var tvugna att fira det hela med en öl eller två. Så vi gick till Tirri-Pubi och pratade (den enda puben i stan). Det är väl inte en stor grej att bli graderad, snarare är det väldigt kul att ha uppnått ett personligt mål. Det kom en finsk man i medelåldern fram till oss, ni förstår att Tirri-Pubi är lite speciellt. Det är som att komma in i en film när man äntrar stället. Det är mörkt, med mörkröda gardiner. I ett hörn finns kareokemaskinen. Baren är hög och det står en tjej där. I lokalen finns det ett antal finska män i medelåldern sitande för sig själva.

Han som kom fram till oss hetter Kalle K. Han försäkrade oss om att han var en enda Kalle K i stan. Han var  60 år och Helena skötte snacket för han kunde inte ett ord utländska. Han berättade att sedan hans fru för två år sedan hade sex med sin kusin har han hängt ganska mycket på Tirri-pubi. Han pekade på sin Nike-tröja och sa att han var aktiv, spelade fotboll och squash och en massa annat. När Helena frågade honom när han gjorde det seanst muttrade han något ohörbart till svar. Han har flygcertifikat och ägde en golvfirma. Han har varit i Moskva, Singapore, Sverige och Norge. Han började gråta en skvätt också. Människor är bara människor överallt.  Man vill  vara öppen för alla, men man håller sig på sin vakt, man vet inte vilka avsikter de har. Ikväll behövde han någon som lyssnade helt enkelt.

Åter till arbetet. Vi har inga schemalagda dagar utan jobbar med solona. Jag har nog blivit vän med solot nu. Vi ska använda ett objekt, jag använder ett rött garnnystan (den röda tråden!) i mitt. Problemet är att objektet är mycket ofurutsägbart, det är liksom ett poröst material. Så det måste rullas ihop rätt, inte för hårt eller för löst. Mina rörelser måste anpassas efter hur jag ska kunna använda nystanet rätt. Jag är lite överraskad över hur svårt det faktiskt är att använda ett objekt, framställa och använda det på ett bra sätt. Men också att objektet kan tala för sig själv, det har en stark symbolik. Det behöver inte pratas lika mycket verbalt.

Imorgon är det Aikido-gradering, så jag ska plugga termer ikväll. Aihamni, katatedori, iriminage. Den första vuxengraderingen heter sjätte kyu. Efter 2:a eller 3:e kyu får man använda den blåsvarta byxkjolen. Man har alltså inga bälten i Aikido. Man går neråt till 1:a kyu, sen går man över till dan, 1 dan, 2 dan osv. Den högsta danet en kvinna någonsin uppnått är 5 dan tror jag. Mycket intressant!

Igår fick vi 20 min var att visa vårt solo för en av våra huvudläraren, den som vi har i impro och new dance i. Hon tyckte om mitt rörelsematerial, och att solot är komplett, jag måste bara sätta ihop de lösa delarna och jobba med några enstaka saker. Innan jag skulle visa solot skämdes jag och hatade det.

Det är lustigt, för jag är aldrig nöjd med mina produkter och prestationer, de är aldrig bra nog. Det är rätt bra, för hade jag gjort saker jag hade varit nöjd med hade dansen bara varit en hobby. Men jag strävar alltid högre, större, starkare och bättre. Det lustiga är att när Katariina sa att mit solo är bra, och att det duger, då tror jag på det. Det är sorgligt att jag faktiskt nu tycker om det litegrann när andra säger att det är bra.

Antagligen beror det på att man sjunkit för djupt in i processen, man har inget perspektiv över hur det ser ut. Man lever endast i detaljerna. Dessutom kanske det är skittråkigt att utföra en rörelse hundra gånger om, men när man visar det första gången för en publik har de aldrig sett det förut, de njuter av det de ser i närvaron.

Det sa Nicola idag på eftermiddagen. Jag tror det värmde alla i klassen, plus några treor som var med på lektionen. Det är intressant hur fort renodlad modern teknik kommer tillbaka till kroppen, hur snabbt jag känner igen mönster och gamla övningar. Magmusklerna och utåtvridningen måste bara vakna lite så går det på automatik.

Jag tackar Sthlms Estetiska varje dag för den grundliga tekniken jag fick där, jag ser hur vissa i klassen kämpar för att hitta svaren på deras tekniksa frågor: Hur mycket kan man sträcka? vad är en bra point? Hur känns en riktig contraction?

Vi får ofta mycket beröm från alla gästlärare. Jag tror att det beror på att vi kommer till lektionen rätt avspända, ödmjuka och fokuserade. Vi ställer oss inte framför spegeln och krampar ihop centret, utan vi betraktar nyfiket först och sen gör vårt bästa. Vi utgår från en avspänd och alert kropp. Dessutom är lektionerna med Nicola två timmar istället för tre, som de oftast är både förmiddag och eftermiddag, så energin räcker från början till slut. Annars brukar jag se på klockan och räkna ut min dagsform och energi för att få den att räcka alla timmar. Å andra sidan blir nu en 2-timmarslektion lätt som en plätt.

Respekten för Graham är tillbaka. Glöm vad jag sa igår. Martha Graham hittade saker som man gör med sin kropp, som ingen annan har gjort tidigare. Inte konstigt att man kan uppfatta stilen som lite väl lyrisk och konstlad, när estetiken såg ut helt annorlunda på den tiden. Hon fick nog kämpa en jävla massa ändå, med eller utan lyrik.

Det är idag som vi förväntar oss så mycket abstrakt och komplicerat hela tiden.

Förresten, idag på min Aikidolektion fick jag veta att vi har bältestest nästa vecka. Jag måste lära mig alla japanska termer innan dess så man vet vad man ska utföra för mästaren. Aikido har alltid varit min fritidssysselsättning. Om jag inte har något dansrelaterat att göra på tisdagar och torsdagar går jag på lektionen. Jag är den enda utlänningen och icke-finsktalande människan i gruppen, men den snälla läraren Jari brukar översätta på engelska för mig. Det är intressant hur lite han brukar behöva berätta, rörelserna talar för sig själva. Men nu jävlar, nu ska Basic course examineras. Spännande!

Våran klass hade veckan innan haft clownworkshop med Pierre Seraphin. Så här ser han ut.

Det var en galet kul och utmanande workshop. Pierre hittade en clown i oss alla i klassen och beskrev den för oss. Sedan fick vi skapa ett clownsolo på 2 min, som dök upp mellan alla uppträdanden. Det blev 15 clownsolon där var och en i min klass visade upp våran egen clown.

Pierre berättade för mig att min clown är väldigt känslomässig. Den skrattar och gråter samtidigt. Den ber också till högre makter för att klara sig på scenen. Den är väldigt söt och levande.

Mitt solo bestod av att jag blygt klev in med en fjärrkontroll i handen. Så zappade jag runt med fjärrkontrollen och låtsades att publiken var en stor tv-skärm. Clowner är rätt dumma förstår du. Solot slutar med att jag råkar slå på en skräckfilm och kan inte stänga av den, så jag försöker gå ut samtidigt somjag försöker trycka på off-knappen. Så här ser min clown ut. Jag döpte den till Russian Rocket.

Dessutom hade vår teatergrupp Outokumpu International Theater premiär för vår lilla pjäs Näsan skriven av Nikolaj Gogol. Det är en absurd fysisk teater-pjäs med massor av rekvisita och starka karaktärer. Vi är sex skådespelare och vår regissör heter Reeta Tuoresmäki. Publiken gilalde den, det hände så mycket och var helt galet, samtidigt levererat med en stor portion humor. Här är bilden från uppträdandet, med mig, Maria Elste, Antti Marjakangas, Janick Detcheverry och Olle Söderström:

De jättefina fotona är tagna av Jari Turpeinen.

Nu ska jag in i danssalen igen och jobba med solot. Det går inte bra just nu.

Mitt bästa sätt att skapa bra dans på, är en grupp av människor, gärna folk ur olika konstarter. Tillsammans skapar man en föreställning, ger plats åt alla och jobbar ihop. På så sätt tillfredställs alla publikens sinnen, man utvecklas väldigt mycket som människa och bygger relationer med människor. Allas viljor skapar gruppdynamik och föreställningen blir precis så dynamisk som jag skulle vilja se den. Det finns utrymme för allas styrkor.

Här är en bra grupp.

I samband med Kevätkumpu-festivalen i stan ordnade vi en föreställning där tre dansare från andra årskursen improviserade tillsammans med tre ljustekniker, alla tre från Tyskland.

Det resulterade i en intressant kombination, där ljuset ibland dominerade händelser, ledde in till situationer, ibland avbröt, skapade nya scener, samtidigt som skuggor skapades.

The Meeting Point är ett nätverk av regelbundna gränsöverskridande föreställningar byggda på instant composition. Nätverket försöker hålla kontakten med varandra och utbyta varandras erfarenheter. Det grundades 2004.

Detta nätverk finns i Amsterdam, Berlin, Barcelona, Helsingfors och Outokumpu. Eftersom detta sker på olika ställen efter olika förutsättningar har vi valti Outokumpu att det alltid är minst två konstformer som möts. Dessutom är det multikulturella grupper som skapas, och vi blandar gärna erfarna improvisatörer med oerfarna.

Vi har ikväll gjort vår tredje förestälning. Efter varje föreställning möts vi, publik och artister och diskuterar företällningen tillsammans. I publiken brukar det inte sitta andra än de övriga eleverna i Outokumpu dansutbildning, men det gör inget, för det brukar ske intressanta diskussioner. Det är en kvalitativ publik.

Oftast brukar dansarna vara rätt vana vid att improvisera runt rörelser, men alla musiker, målare och ljustekniker vi gitills använta har aldrig improviserat tidigare. De har oftast varit överväldigade över hur intressant och svårt de fann det vara, men de har också sagt att de tar sin konstart till en annan dimension genom att improvisera.

Min egna faschination av OMP är skillnaden mellan att improvisera i studio, och sedan lägga till en publik. Att hitta den känslomässiga skillanden mellan dessa två situationer, och sedan arbeta med dessa impulser är ett intressant arbete. Till exempel kanske man i studion tänker på att man fryser lite, eller men känner hur byxorna idag skaver i midjan. Men under föreställningen sysslar man med rörelsen, och förhåller sig till publiken. På så sätt försvinner alla dessa praktiska tankar, och man är fri till att röra sig fritt. Men man rör sig i samma kropp i studion som på föreställningen, men det känns inte alltid så.