Att läsa Nya Testamentet och de ortodoxa helgonens liv -- särskilt de som levt nära vår egen tid -- är det bästa sättet att lära känna den Ortodoxa tron och se vad den innebär.

Helgonens liv vederlägger alla förnuftets verklighetsfrånvända avgudadyrkare som vill reducera Gud och Kristus till några trevliga harmlösa åsikter som man utan större inlevelse kan hysa och tycka...

Det är också genom helgonens liv man märker den största faktiska skillnaden mellan Ortodoxa kyrkan och Romersk-katolska kyrkan när det gäller deras ethos, visserligen beundrar jag Franciskus, Ignatius de Loyola, Teresa de Jesús, Josemaría Escrivá m.fl., men deras ethos skiljer sig markant från Ortodoxa kyrkans helgon... Ingen kan förneka att dessa var stora och beundransvärda personligheter, men deras ethos är ganska främmande för Ortodoxa kyrkan (fast jag kan drista mig till att säga att Josemaría Escrivá har ett ganska ortodoxt ethos om man bortser från betonandet av satisfikationsläran i fromheten liksom även vördnaden för Josef Marias make och andra tydligt västkyrkliga fromhetsformer).

Den som vill lära känna Ortodoxa kyrkan bör läsa Nya Testamentet och lära känna hennes helgon. En del ortodoxa helgons liv finns även tillgängliga på svenska:

Pavel Florenskij, Jordens Salt.

Arkimandrit Sophrony, Den helige Starets Siluan.

Valentine Zander, Serafim av Sarov.

Tänk vad skilsmässor det skulle bli om inte Viagra fanns ;) men det är klart alla tillhör ju inte katolicismen, suck!

Jag är även glad att jag är svensk när jag läser om att lärare får aga barnen i Iran. Tänk om man skulle flyttat dit och behöva acceptera att något slog mitt barn? Nu går nog de flesta inflyttade i Internationella skolor, men jag tror att det är nyttigt att tänka till ibland.
Vi är ett litet land som de flesta i världen inte ens vet om att det finns. Trots det så tycker många här hemma att just vårt sätt att tänka och vara är det enda rätta. För oss ja, men troligen inte för merparten av mänskligheten.

Dansband, ja just nu är jag inne i en period när jag orkar med musik igen :) Jag går här hemma och dansar och småsvänger till Lasse Stefanz, detta goa dansband. De spelar låtar som gör att jag känner ett behov av att röra mig.
Men jag får röra mig försiktigt för min jäkla rygg är inte bra än. Iliacaleden, är det som krampar har optopedläkaren berättat. Jag har fått en injektion i leden tidigare och i förra veckan var jag hos honom för injektion nummer 2.
Tyvärr så fick jag den på fel sida!
Jo det är faktiskt sant, jag fick den i vänster nedre ryggled, istället för höger. Men jag skyller inte på doktorn för det är så att jag har besvär från båda sidorna, men det är på höger som "hugger" till så kraftigt så jag låser mig ibland. Han ringde igår och nu har jag ny tid på fredag. Får väl rita ett kryss innan jag åker dit då :)
Jag fick nya Lasse Stefanz CD:n av A i veckan så nu spelas vissa låtar flera gånger på rad ex.vis "En runda i baren" där han sjunger duett med Plura från Eldkvarn. Topplistorna leder de redan och Allsång på Skansen ska de vara med i. Det har onekligen blivit rumsrent med dansband numera ;)
Men jag spelar på en ganska låg nivå, för jag vet ju inte vad grannen tycker.
Det är något som vi alla borde tänka lite mer på nu i sommartid när dörrar och balkonger står vidöppna. För som vi alla vet så gillar vi inte samma musik, alla här i Sverige.

Andra bloggar intressant om: Plura, En runda i baren, iliacaleden, cortison, smärta, Kvinnotankar, ortopedi, sjukvård, svensk, Sverige, impotens, Viagra, katolicism

Nu och då stöter jag på frikyrkliga som samtidigt känner väldigt varmt för kristendomens judiska arv och är fientliga mot katolicismen. Det som särskilt förundrar mig är att en av de främsta kritiska punkterna då ofta gäller den katolska gudstjänsten. Inte något särskilt moment i den, utan just det faktum att det är en liturgisk gudstjänst.

Den stora gåtan för mig är hur personer som resonerar i dessa termer – dvs. som samtidigt gillar judendomen och ogillar liturgi – läser Gamla testamentet. I det gamla Israel var gudstjänsten oerhört liturgisk, och de instruktioner som Gud gav prästerna kring hur, var och när de till exempel skulle stänka offerblodet kunde vara minutiösa (se t.ex. 3 Mos 16). Den judiska gudstjänsten var då och är än idag en mycket liturgisk gudstjänst.

Men hör inte det till det gamla förbundet? Jo, det är ju ett möjligt argument – om man betonar skillnaden mellan det gamla och det nya förbundet. Men inte ens då tror jag att det är ett särskilt bra argument. Ingenstans i Jesu undervisning finns det något tecken på att han reviderar formen för gudstjänsten, dvs. att man har en ”helig ordning”, en liturgi. Inte heller verkar den första församlingen ha tolkat det så, eftersom de fortsatte att gå till templet (Apg. 2). Det som hände var att liturgin förändrades på grund av det nya som Kristus bringat. Offrandet upphörde till exempel, då inget ytterligare offer behövdes efter Kristi fullkomliga offer. Men Guds pedagogik ändrades inte: han sa aldrig till människan att sluta fira gudstjänst med hela kroppen.

Oftast åsyftas med liturgi att församlingen gör vissa saker tillsammans, och att detta görande inte bara handlar om att man sjunger eller ber tillsammans, utan att man också gör vissa rörelser och riter, som att ta nattvarden, göra korstecken, eller knäfalla. Kanske är man också kritisk mot sådant som ikoner och rökelse.

Men vilka teologiska skäl finns det för att vara kritisk mot en gudstjänst som innefattar människans fem sinnen: lukt (rökelse), syn (ikoner, symboler av olika slag), smak (brödet och vinet i nattvarden), känsel (smörjelsen med olja) och hörsel (predikan och textläsning). Är inte hela människan skapad till att tillbe Gud? Och omvänt: kan inte Gud beröra människan genom alla hennes sinnen? Utifrån vilken logik ges ett av människans sinnen (läs: hörseln) prioritet? Varför kan inte en bild av Kristus bygga upp lika väl som en text om Honom? Både målaren och predikanten söker ju att med hjälp av sina gåvor ”måla Kristus,” som de gamla predikanterna brukade säga.

I Uppenbarelseboken ser vi kontinuiteten mellan det gamla Israel och det himmelska Jerusalem som en dag ska komma ner från himlen och göra hela världen till gudstjänst. Då kommer den gudstjänst som pågår i himlen uppfylla hela världen. När Johannes blickar in i himlen ser han en gudstjänst. Han ser Gud på sin tron, omgiven av tjugofyra äldste i vita kläder med kransar av guld på huvudet (Upp 4:4) Det är dessa tjugofyra äldste som de tjugofyra prästerliga avdelningar för temepeltjänsten varit en spegel av (1 Krön 24:7–19). Runt tronen står fyra varelser som oavbrutet sjunger sitt ”helig, helig, helig”. Här finns en kontinuitet: Templets liturgi instiftades via Mose genom gudomliga instruktioner, och är en spegel av den liturgi som ständigt pågår i himlen.

I ljuset av detta blir en kritik av liturgi i sig så obegriplig för mig. Visst finns det många liturgiska praktiker i olika sammanhang man kan vara kritisk mot, men det kan knappast vara rimligt att vara kritisk mot liturgi som sådan. Särskilt inte om man vill vara trogen det judiska arvet.

Joel Halldorf
Joel bloggar på resande.blogspot.com

I protestantiska länder har man predikat och lärt ut att människan är fullkomligt förtappad och fördärvad och därför inte alls kan bidra till sin egen fullkomning (antingen p.g.a. dubbel predestination eller p.g.a. den trälbundna viljan), så har folket fått lära sig att de kan inte kreativt och spontant medverka eller samverka (synergi) på något sätt för att uppnå fullkomlighet, utan det är "nåden allena" (eller i det sekulariserade paradigmet "staten allena"), som fullkomnar människan, och därför gör inte protestantiska länder revolution.

I ortodoxa och katolska länder däremot har man haft helgon och en spiritualitet som framhävt människan såsom fritt delaktig i sin egen fullkomning, istället för att vara ett fullkomligt fördärvat objekt underkastat nåden (eller i våra dagar staten), är hon ett fritt och kreativt subjekt som hängivet samverkar med nåden till sin egen fullkomning.

Visserligen är marxismen väldigt kalvinistisk i sin predestinationslära ("det historiskt ofrånkomliga"), men ryska revolutionen stred mot marxismens teori, liksom även kinesiska revolutionen, varför Lenin och Mao var tvungna att tillföra ett mer klassiskt kristet element till marxismen i form av människans spontana medverkan ("det spontana i klasskampen" som KFML(r) talade om) till den dialektiska utvecklingen, eller enligt leninismen att människan kan påverka utvecklingen. Lenin är egentligen ganska lik Paulus i sin eskatologi ("redan nu, men ännu inte"), eftersom man håller fast vid det historiskt ofrånkomliga, men likväl hävdar att människan fritt kan påverka och samverka med det historiskt ofrånkomliga (synergism).

"Respect, protect, love and serve life, every human life".

Så mycket visdom i så få ord.