Wanja, en guling.

Facket misslyckas med att dra till sej ungdomar, läste jag i DN idag. Vad kan det bero på? DN säger det, och ändå inte. Unga har inte råd och ser inte vad facket skulle kunna göra för dom. Och det är inte bara en fråga om informering - det är en fråga om vad LO befattar sej med, vad fackets roll är. Förbundens ledningar är noga med att påpeka sitt samarbete med näringslivet och tar få riktiga politiska konflikter. Istället reducerar dom sin roll till att påpeka skamfläckar på arbetsplatserna som kan snyggas till för en rimlig kostnad av arbetsköparen. Dom går öppet ut med att dom finns där bara för att trygga våra rättigheter.

Men kära LO, vad är anledningen till att unga ska gå med i facket och engagera sej om er enda uppgift är att se till att lagar efterföljs? Det borde rimligtvis vara rättsväsendets uppgift. I och med den nya och växande gruppen anställda i visstids- prov- och timanställningar (liksom svartjobb) så har näringslivet hittat ett billigt sätt att fylla luckor i produktionen. De stora fackförbunden är helt tagna på sängen, det finns inget sätt för dom att ha kontroll över dom nya arbetsförhållandena med samma medel. Och eftersom LO och andra vägrar tänka om och organisera dessa osäkert anställda, studenterna och inte minst dom papperslösa (illegala invandrare m.fl.) har dom förlorar spelet och skapat ett 2/3-delars samhälle. Om facket vägrar ta strid för förändrad lagstiftning så har det spelat ut sin roll och kommer att fortsätta minska i inflytande.

Det dom stora fackförbunden skulle behöva göra är att organisera alla grupperna i dom nya anställningsförhållandena och även dom papperslösa. Alla dessa grupper är livsviktiga för ekonomin och får betala kostnaderna för arbetsköparna när fackets medlemmar ska ha mer.

Invandringspolitiken ÄR felaktig - det skapar en klass av löneslavar utan rättigheter och med oacceptabla löner, en exploatering som är samhällsnödvändig men som kan försiggå på grund av dubbelmoral och ignorans. Tiotusentals människor berövas ett värdigt liv och en framtid. Rasism och diskriminering är frågor som facket också borde ta upp som konkreta ekonomiska frågor - dom ska inte få splittra oss, spela ut oss mot varandra och pressa våra löner bara på grund av hudfärg eller kön! Och slutligen är studie- och arbetslöshetspolitiken en ren bidragspolitik till utsugningsföretag.

Genom att pressa ersättningarna och strypa billigt bostadsbyggande sparar man inte bara in på en växande grupp svaga, man polariserar dessutom bostadsmarknaden ännu mer, vilket gynnar dom rika och missgynnar dom fattiga. Arbetsköparna kan köpa sin arbetskraft billigare än någonsin, för du är tvingad att ta i stort sett vilket (i realiteten ofta vilka) jobb som helst. Det sägs att i ett liberalt samhälle så finns det oändligt många potentiella jobb. Jajamen, det gäller bara att hitta dom, det kallas entrepenörskap! Man kan få jobba som springpojke, levande reklampelare, budbärare, mattskakare, ja vad som helst. Bara ersättningsnivåerna pressas så det blir tillräckligt billigt att anställa dej. Resten av lönen kan ju staten få skjuta till, så att vi alla får betala för att lönerna inte är tillräckligt höga att leva på!

Och jag glömde det viktigaste: dom papperslösa är en politisk kraft att räkna med! Det handlar om tiotusentals som inget hellre vill än att hjälpa till i den svenska lönekampen om vi bara visar dom lite solidaritet! Samma sak gäller oss unga - ni har fått se Osynliga Partiet, ni har sett upproren i Paris, ni har sett år av socialistiska ansträngningar - men ni har verkligen bara sett början! För vad är några tusental autonoma i jämförelse med över en miljon svenska unga!

Petter skriver om samma sak, Ilse-Marie förklarar alliansens tillbakagång med deras aktivitet istället för deras inaktivitet. Omsorgaren skriver jävligt bra. Marcusen berättar om kaos och liberalism i friskolevärlden. Syrran reder äntligen ut USA-hatet som aldrig funnits där, men jag tror att tanken behövs reproduceras ett antal gånger till. Slutstadium dissar moral runt knullkompisar (dah?).

Wanja, en guling.

Facket misslyckas med att dra till sej ungdomar, läste jag i DN idag. Vad kan det bero på? DN säger det, och ändå inte. Unga har inte råd och ser inte vad facket skulle kunna göra för dom. Och det är inte bara en fråga om informering - det är en fråga om vad LO befattar sej med, vad fackets roll är. Förbundens ledningar är noga med att påpeka sitt samarbete med näringslivet och tar få riktiga politiska konflikter. Istället reducerar dom sin roll till att påpeka skamfläckar på arbetsplatserna som kan snyggas till för en rimlig kostnad av arbetsköparen. Dom går öppet ut med att dom finns där bara för att trygga våra rättigheter.

Men kära LO, vad är anledningen till att unga ska gå med i facket och engagera sej om er enda uppgift är att se till att lagar efterföljs? Det borde rimligtvis vara rättsväsendets uppgift. I och med den nya och växande gruppen anställda i visstids- prov- och timanställningar (liksom svartjobb) så har näringslivet hittat ett billigt sätt att fylla luckor i produktionen. De stora fackförbunden är helt tagna på sängen, det finns inget sätt för dom att ha kontroll över dom nya arbetsförhållandena med samma medel. Och eftersom LO och andra vägrar tänka om och organisera dessa osäkert anställda, studenterna och inte minst dom papperslösa (illegala invandrare m.fl.) har dom förlorar spelet och skapat ett 2/3-delars samhälle. Om facket vägrar ta strid för förändrad lagstiftning så har det spelat ut sin roll och kommer att fortsätta minska i inflytande.

Det dom stora fackförbunden skulle behöva göra är att organisera alla grupperna i dom nya anställningsförhållandena och även dom papperslösa. Alla dessa grupper är livsviktiga för ekonomin och får betala kostnaderna för arbetsköparna när fackets medlemmar ska ha mer.

Invandringspolitiken ÄR felaktig - det skapar en klass av löneslavar utan rättigheter och med oacceptabla löner, en exploatering som är samhällsnödvändig men som kan försiggå på grund av dubbelmoral och ignorans. Tiotusentals människor berövas ett värdigt liv och en framtid. Rasism och diskriminering är frågor som facket också borde ta upp som konkreta ekonomiska frågor - dom ska inte få splittra oss, spela ut oss mot varandra och pressa våra löner bara på grund av hudfärg eller kön! Och slutligen är studie- och arbetslöshetspolitiken en ren bidragspolitik till utsugningsföretag.

Genom att pressa ersättningarna och strypa billigt bostadsbyggande sparar man inte bara in på en växande grupp svaga, man polariserar dessutom bostadsmarknaden ännu mer, vilket gynnar dom rika och missgynnar dom fattiga. Arbetsköparna kan köpa sin arbetskraft billigare än någonsin, för du är tvingad att ta i stort sett vilket (i realiteten ofta vilka) jobb som helst. Det sägs att i ett liberalt samhälle så finns det oändligt många potentiella jobb. Jajamen, det gäller bara att hitta dom, det kallas entrepenörskap! Man kan få jobba som springpojke, levande reklampelare, budbärare, mattskakare, ja vad som helst. Bara ersättningsnivåerna pressas så det blir tillräckligt billigt att anställa dej. Resten av lönen kan ju staten få skjuta till, så att vi alla får betala för att lönerna inte är tillräckligt höga att leva på!

Och jag glömde det viktigaste: dom papperslösa är en politisk kraft att räkna med! Det handlar om tiotusentals som inget hellre vill än att hjälpa till i den svenska lönekampen om vi bara visar dom lite solidaritet! Samma sak gäller oss unga - ni har fått se Osynliga Partiet, ni har sett upproren i Paris, ni har sett år av socialistiska ansträngningar - men ni har verkligen bara sett början! För vad är några tusental autonoma i jämförelse med över en miljon svenska unga!

Petter skriver om samma sak, Ilse-Marie förklarar alliansens tillbakagång med deras aktivitet istället för deras inaktivitet. Omsorgaren skriver jävligt bra. Marcusen berättar om kaos och liberalism i friskolevärlden. Syrran reder äntligen ut USA-hatet som aldrig funnits där, men jag tror att tanken behövs reproduceras ett antal gånger till. Slutstadium dissar moral runt knullkompisar (dah?).

Säkert är att samhället i högre och högre grad kommer att få förlita sej på ett nätverk av experter: det finns så mycket infrastruktur och så mycket att veta i vårt samhälle att vissa människor måste ägna hela sina liv i en speciell gren av produktionen, direkt eller indirekt. Det går inte att ha en vision för samhället som inte tar med expertkunskaper i planen. Problemet är bara att dagens bild av vetenskap, expertis och deras roll i samhället är så sammankopplade med den funktion dom för tillfället utövar att forskare kan framstå som direkta representanter för klassamhället.

Vilken funktion utövar då experterna i dagens samhälle? För det första så är det inte bara en yrkesroll som alla kan inta; arbetsdelningen i vårt samhälle är sån att vissa personer är experter, livet ut och som livsstil. Dom får då självklart mer tid att ägna sej helt åt hållfasthetslära, kemi, statistik eller vad dom nu gör. Men dom får också vissa intressen som springer ur deras yrkesroll. Akademiker har helt klart högstatusyrken; lönen är (i slutändan) hög, respekten är stor, de utför en uppgift som ofta faktiskt innefattar storskalig planering av produktion och därmed i viss grad av autonomi i arbetet (gäller särskilt för forskning). Det påverkar deras självkänsla och deras intressen - akademiker biter ifrån och kan hävda sej med sitt språk, sin respekt och sin lön. Det är fullkomligt naturligt för intellektuella att hävda sin egen betydelse, trots att samhället skulle haverera även utan t.ex. textilarbetarna.

Men jag tycker inte att intellektuellas roll i klasskampen är så enkel som att dom hävdar sina intressen på dom "vanliga" arbetarnas bekostnad. Det gäller för många grupper idag (som jag redan skrivit om), inte minst den breda gruppen män!

Men män har precis som akademiker i grunden samma situation som andra arbetare. Dom har inte kontroll över sitt arbete och sin arbetsplats (i själva verket så styrs forskare och den akademiska miljön allt mer), annars skulle det inte läggas så stora insatser på att utveckla t.ex. massförstörelsevapen. Det är inget fundamentalt som hindrar tänkande människor från att inse sina gemensamma intressen trots olika hög lön och status. Och intellektuella har mycket att bidra med i en revolutionär rörelse - det är framför allt inte dom intellektuella som utgör socialismens demokratiska problem, det är deltagandet av hela samhället i att forma socialismen. Precis som tryckare, förare, sömmerskor eller lärare har bidragit till den revolutionära rörelsen så har också intellektuella bidragit. Marx och Engels lämnade värdefulla bidrag; men egentligen inte mycket större än dom spanienfrivilliga som dog i kampen för ett frihetligt socialistiskt Katalonien. En varning är att för att överbrygga den här klyftan mellan arbetare och akademiker så måste allas lika inflytande tas på allvar. Det krävs en stark, självständig (och kanske ibland arbetarseparatistisk) rörelse för att integrera intellektuella i en social rörelse. Och det är säkert så att intellektuella inte naturligt har samma bestämdhet och styrka i sitt engagemang som t.ex. dom papperslösa, helt enkelt på grund av sin motivation. En stark arbetarrörelse katalyserar däremot, som vi vet av erfarenhet från 30-talet, en stark kulturell och intellektuell utveckling och ett värdefullt intellektuellt engagemang i klasskampen.

Kanske är det bästa sättet att idag förstå konflikten mellan arbete och kapital att tänka sej konflikten inom sej. Varje företag är underkastat konflikten i form av arbetsköpare som tvingas och drivs av kapitalets intressen och arbetssäljare som drivs av arbetets intressen, det självständiga kreativa arbetet. Den konflikten finns även inom dej, du säljer ditt levande arbete för din överlevnad samtidigt som du drivs av en egen drift att göra något meningsfullt, ta egna initiativ. Även i experterna finns denna konflikt, i kanske lika hög grad som i "vanliga" arbetare.

Akuhujan tar upp maktstrukturerna runt ofrivilliga graviditeter,  Trotten om Karl Roves avgång. Ilse-Marie om föraktet för svaghet - framtidens melodi.  Se även Postverket, en underbar sida för postisar. Petter lämnar sitt bidrag till karensdebatten.

Säkert är att samhället i högre och högre grad kommer att få förlita sej på ett nätverk av experter: det finns så mycket infrastruktur och så mycket att veta i vårt samhälle att vissa människor måste ägna hela sina liv i en speciell gren av produktionen, direkt eller indirekt. Det går inte att ha en vision för samhället som inte tar med expertkunskaper i planen. Problemet är bara att dagens bild av vetenskap, expertis och deras roll i samhället är så sammankopplade med den funktion dom för tillfället utövar att forskare kan framstå som direkta representanter för klassamhället.

Vilken funktion utövar då experterna i dagens samhälle? För det första så är det inte bara en yrkesroll som alla kan inta; arbetsdelningen i vårt samhälle är sån att vissa personer är experter, livet ut och som livsstil. Dom får då självklart mer tid att ägna sej helt åt hållfasthetslära, kemi, statistik eller vad dom nu gör. Men dom får också vissa intressen som springer ur deras yrkesroll. Akademiker har helt klart högstatusyrken; lönen är (i slutändan) hög, respekten är stor, de utför en uppgift som ofta faktiskt innefattar storskalig planering av produktion och därmed i viss grad av autonomi i arbetet (gäller särskilt för forskning). Det påverkar deras självkänsla och deras intressen - akademiker biter ifrån och kan hävda sej med sitt språk, sin respekt och sin lön. Det är fullkomligt naturligt för intellektuella att hävda sin egen betydelse, trots att samhället skulle haverera även utan t.ex. textilarbetarna.

Men jag tycker inte att intellektuellas roll i klasskampen är så enkel som att dom hävdar sina intressen på dom "vanliga" arbetarnas bekostnad. Det gäller för många grupper idag (som jag redan skrivit om), inte minst den breda gruppen män!

Men män har precis som akademiker i grunden samma situation som andra arbetare. Dom har inte kontroll över sitt arbete och sin arbetsplats (i själva verket så styrs forskare och den akademiska miljön allt mer), annars skulle det inte läggas så stora insatser på att utveckla t.ex. massförstörelsevapen. Det är inget fundamentalt som hindrar tänkande människor från att inse sina gemensamma intressen trots olika hög lön och status. Och intellektuella har mycket att bidra med i en revolutionär rörelse - det är framför allt inte dom intellektuella som utgör socialismens demokratiska problem, det är deltagandet av hela samhället i att forma socialismen. Precis som tryckare, förare, sömmerskor eller lärare har bidragit till den revolutionära rörelsen så har också intellektuella bidragit. Marx och Engels lämnade värdefulla bidrag; men egentligen inte mycket större än dom spanienfrivilliga som dog i kampen för ett frihetligt socialistiskt Katalonien. En varning är att för att överbrygga den här klyftan mellan arbetare och akademiker så måste allas lika inflytande tas på allvar. Det krävs en stark, självständig (och kanske ibland arbetarseparatistisk) rörelse för att integrera intellektuella i en social rörelse. Och det är säkert så att intellektuella inte naturligt har samma bestämdhet och styrka i sitt engagemang som t.ex. dom papperslösa, helt enkelt på grund av sin motivation. En stark arbetarrörelse katalyserar däremot, som vi vet av erfarenhet från 30-talet, en stark kulturell och intellektuell utveckling och ett värdefullt intellektuellt engagemang i klasskampen.

Kanske är det bästa sättet att idag förstå konflikten mellan arbete och kapital att tänka sej konflikten inom sej. Varje företag är underkastat konflikten i form av arbetsköpare som tvingas och drivs av kapitalets intressen och arbetssäljare som drivs av arbetets intressen, det självständiga kreativa arbetet. Den konflikten finns även inom dej, du säljer ditt levande arbete för din överlevnad samtidigt som du drivs av en egen drift att göra något meningsfullt, ta egna initiativ. Även i experterna finns denna konflikt, i kanske lika hög grad som i "vanliga" arbetare.

Akuhujan tar upp maktstrukturerna runt ofrivilliga graviditeter,  Trotten om Karl Roves avgång. Ilse-Marie om föraktet för svaghet - framtidens melodi.  Se även Postverket, en underbar sida för postisar. Petter lämnar sitt bidrag till karensdebatten.