Jag tror tyvärr att det är fråga om en missriktad välvilja från det socialliberala etablissemanget som gör att de i praktiken behandlar kriminella olika i sina analyser. Kriminella och halvkriminella som råkar ha utländskt påbrå behandlas som inte ansvariga för sina handlingar. Där är reflexen att söka andra förklaringar, förklaringar som på förhand har räknat ut till exempel individuellt ansvar. Faktum är att många i mainstreammedier endast ekar vandalernas egna förklaringar om att det är ”samhällets fel” att de bränner och plundrar. Och här har sannerligen Thomas Gür svar på tal när han skriver att:

delar av majoritetssamhällets elit i den akademiska världen, politiken och medierna i Europa, också i Sverige, har länge odlat och spridit myten att rasism och diskriminering är helt avgörande egenskaper hos våra samhällen. Den myten har i sin tur gett bränsle åt en offer- och förlorarkultur bland en del yngre män med invandrarbakgrund.

De allra flesta män med invandrarbakgrund kastar inte sten på brandmän, och sätter inte innerstäder i brand för att livet inte alltid blir som de tänkt sig. De allra flesta människor oavsett var man har sitt ursprung begår inte märkliga våldshandlingar bara för att de inte får ”respekt” eller liknande. Men problemet är att stora delar av den akademiska världen och medierna i Europa gång efter annan slå fast att rasism och diskriminering är helt avgörande egenskaper hos våra samhällen. I deras ögon blir lätt stenkastning och bilbränning en ”protest” mot ”rasism” och ”diskriminering”. Och detta kan man bara hävda om man inte alls bryr sig om de personer i egenskap av individer med ett helt liv framför sig som begår dessa brottsliga handlingar. Många av dem är väldigt unga och om de åker fast så får de bära med sig sina brott mycket länge i livet vilket gör att deras känsla av utanförskap kan bli än starkare. Det blir likt en självuppfyllande profetia där invandrarfientliga krafter och det vänsterliberala etablissemanget utför en parallellrörelse i sina ritualiserade analyser. Men de har en sak gemensamt – de ser endast fiktiva kollektiv, inte personer. Och det beror på att de är del av samma kollektivistiska ideologi, en ideologi vars grundläggande byggstenar är ”klasser”, ”nationer”, och en uppsjö befolkningsklassificeringar utifrån antingen ”etnicitet” eller ”socioekonomiska” kriterier. Det duger inte i detta fall, för jag vill utkräva individuellt ansvar för dessa brott begångna av individer och inte grupper. I ett samhälle med en stark samhällelig moral och idéer om ett gemensamt bästa så skulle inte extremhögern och extremvänstern kunna föra fram sina kollektivistiska förklaringar, för vi skulle kalla saker för vad de är. Att det finns människor som har missköt sig är ingen anledning till att de som sköter sig skall straffas. Det är inte invandringen som är problemet i dag, utan just bristen på moral och tradition. Om det fanns en levande, familjecentrerad kultur i detta land skulle även invandrare kunna integreras och bli en del av Sverige. Istället väljer Sverige den sekulariserade, tokliberala vägen med ständiga attacker på allt vad tradition, tro och naturliga gemenskaper heter. Det är inte ”invandrarnas” fel. Tvärtom. Som klassisk kristdemokrat ser jag ett visst hopp för traditionalistiska ståndpunkter just bland de invandrargrupper som idag har erfarenhet av både det sekulariserade samhället och en levande tradition. Vad det handlar om är att våga se Den Andre som individ, snarare än som representant för en specifik grupp vars handlingar alltid bedöms och bemöts utifrån gruppens låga status - som vi samtidigt bidrar till att upprätthålla genom att betrakta dess medlemmar som mindre ansvariga, självständiga, kapabla och individuella.

Den Andre betraktas felaktigt som någon som bara kan reagera - medan vi agerar. Vi är ansvariga för våra handlingar - Den Andres kan alltid förklaras utifrån historiska händelser och orättvisor. Detta innebär att många välmenande ”antirasister” omyndigförklarar hela grupper av människor och det tjänar ingen på.

Schottenius är nu nere på ren personförföljelse och sätter Johan Norberg i en äkta moment 22-situation. Om han svarar på den kritik som riktas mot honom "i sak" blir han tvungen att diskutera personfrågor och då kan DN:s kulturavdelning och Maria Schottenius avfärda honom som ”rättshaverist” – damned if you do and damned if you don’t! Detta är ren maktutövningen och Schottenius & Co. står inte Machiavelli efter i sin hantering av Norberg!

En sak har Schottenius rätt i, i sin krönika – denna affär ”berättar något om DN:s position i offentligheten”. Då DN:s ”position” är så stark som den är bör detta stämma till eftertanke och ödmjukhet på redaktionen. Hur ska DN:s kulturavdelning hantera det förtroende som tiotusentals läsare dagligen ger dem?

Inte genom svepande personangrepp mot enskilda, utan genom att diskutera frågor ur olika vinklar. Nu har Malm och Jonsson fått utgjuta sig över sakernas tillstånd, som enligt dem är katastrofalt och på väg att bli sämre. När man läser Malm får man intrycket av att vi snart har anti-muslimska pogromer runt hörnet. Men så är det inte. Malm och Jonsson bygger som andra vänstermänniskor sin världsbild på att saker bara blir sämre och sämre. De riktigt knarkar dåliga nyheter på vänsterkanten – det är deras livsluft. Vad sägs om att nu släppa fram någon som inte delar denna syn på vare sig framtid eller nutid? Någon som kan balansera upp Malm och Jonssons cementerade synvinkel och kanske uppmärksamma DN:s läsare på kulturavdelningens blinda fläckar i detta avseende?

Uppdatering - läs Johan Norbergs svar här, och ytterligare bra kommentarer här och här och här och här och här. Och gör din röst hörd här.

Johan Norberg har redan tagit heder och ära av Naomi Kleins tokiga bok, så det behöver inte göras här.

Däremot måste man ta sig en funderare på varför den politiska vänstern så lätt faller för lätt konspiratoriska resonemang. En anledning kan vara att man själva har en Plan - ett politiskt program som man vill genomföra. Som man känner sig själv, känner man andra, så de ändlösa politiska misslyckandena för socialismen måste helt enkelt bero på att någon annan har lyckats genomföra sin Plan och sitt politiska program – ”kapitalisterna”.

Problemet är bara att det marknadsekonomiska systemet inte planerades fram utifrån ett politiska program. Det finns inget "Det kapitalistiska partiets manifest"! Ingen satte sig ner vid en tidpunkt och bestämde att ”nu ska vi ha kapitalism". Det är helt enkelt omöjligt för en socialist och tänka sig att den mänskliga historien inte är ett resultat av Planer och Program. Själva tanken på att mänskliga samhällen och institutioner oftast är ett resultat av ganska oförutsägbara processer som ingen en enskild person eller politiskt parti vid någon tidpunkt haft total kontroll över svär mot socialistens extrema rationalism och gränslösa planeringsoptimism. Har man en så pass rationalistisk syn på mänskligt liv som socialisterna har blir dessutom allt som inte låter sig förklaras i rationella termer, som traditioner och tro, helt värdelösa. Kunskap är endast kunskap om den är uttalad. Den kan aldrig vara ”tyst” eller inbäddad i sätt att leva och vara. Bara det som människan skapat medvetet har värde. Resten är historiskt bråte som man kan planera bort. De liberaler som inte arbetar i F. A. Hayeks tradition faller ofta offer för denna typ av resonemang och låter ofta som den värsta socialisten när de talar om tro och tradition. En de absolut bästa böcker som skrivits är Hayeks tre volymer ”Law, Legislation and Liberty – A new statement of the liberal principles of justice and political economy” som publicerades mellan 1973 och 1979. Trots sina modiga nästan 1000 sidor är den det ultimata motgiftet mot alla former av socialsim och utilitaristisk liberalism.

För spännande analys och läsning i Hayeks tradition – besök denna blogg!