zu einer Zeit, in der man in der Gesellschaft von 'Wohlstandsmief' sprach und über Handlungen und Zusammenhänge nachdachte, war es an höherer Stelle genau zu überlegen was zu tun ist. Soviel zur Vorstellung.

In der Zeit der biometrischen Pässe, Datenspeicherung und elektrischen Dosenöffner scheint diese Laune wie verflogen. Der theoretische Aufstand wird zwar massenhaft propagiert, zumal einschlägige Medien der Gesellschaft das Wort in den Mund legen, dennoch ist das fundierte Wissen, über die Zusammenhänge von einer immer größer werdenden Menge an Funktionen und Möglichkeiten, die das tägliche Leben vereinfachen und verschönern sollen, bei einer Vielzahl nicht angekommen, bzw. nicht vorhanden.

Zwar wird im Volksmund die Datenspeicherung als Sicherheitsmaßnahme allgemein akzeptiert, der Hintergrund und die damit verbundenen Gefahren jedoch nicht bedacht. Auch das Interesse am Vorgehen der Aktion, der Möglichkeiten, die aufgeboten werden, erfahren absolute Ignoranz. Soviel sollte als Beispiel genügen um die Interessenlosigkeit des Volkes aufzuzeigen.

Inspiriert hat mich ein Interview mit Juli Zeh, welches ich las und mich sofort mit der Handlungsweise identifizieren konnte. Vielleicht braucht die Generation ein Zugpferd, einen der sagt was geht und wie es geht...

Nach den grundsätzlichen Tiraden - ich habe über die Jahre gelernt, dass Gespräche über das Ergebnis im Vorfeld nutzlos sind - brachen wir ein Gespräch an. Thema: Telekommunikationsunternehmen. Schon im ersten Satz konnte man ihre Position erkennen. Ansätze wie 'Abzocke' und 'Frechheit' lassen mich auf die Informationsquellen schließen. Boulevardmedien. Kurz, einfach und mundfertig. Aus ihrem Mund schossen verbitterte Sätze, die man auch oft in Verbindung mit anderen Themen zu Ohren bekommt. Auch wenn sie sich ihres miesen Informationsstandes bewusst war, der Schuldige war leicht auszumachen. Zum Glück gab es da den Bekannten, der sich Ahnungsvoll um die Einrichtung der komplexen Maschinen bemüht.Sodass Telefon und Internet bereit standen.

Auch ohne Brillen war ersichtlich, dass längst nicht mehr meine Haare der Grund meines Besuchs waren. So zärtlich und harmonische sie anfing, so schnell und aggresiv wurde sie. Passend zum Gemüt.

Ich versuchte kurz die Situation zu erklären, benutzte absichtlich keine Wörter wie 'Monopol' und 'Provider', um lange Erklärungen zu vermeiden. Auch den Unterschied zwischen einem Anschluss und einer Dienstleistung ließ ich kurzerhand verschmelzen. Doch die Ahnungslosigkeit über die Zustände auf dem Telekommunikationsmarkt hinderten sie nicht am donnern. Das Gespräch war festgefahren. Schon mit meiner Erklärung über die Besitzer der Netze und die damit verbundenen Schwierigkeiten bemerkte ich, dass sowohl der ältere Herr zu meiner Linken, als auch die sich unter dem Haartrockner befindliche Dame zu meiner Linken, längst Zuhörer unseres Gespräches waren. Für eine ausführliche Erklärung waren meine Haare nicht mehr lang genug. Dennoch wollte ich unsere Unterhaltung nicht einfach abbrechen und redete über meine letzte Erfahrungen mit einem dieser Unternehmen. Die Lage entspannte sich und sie frage, ob sie noch föhnen solle. Ich beließ es beim schneiden, dachte an die Tiraden und bezahlte schmunzelnd.

Das Thema meines nächsten Besuches wusste ich. 'Deutschland sucht den Superstar'.

David Luna vom Baruch College und Torsten Ringberg / Laura A. Peracchio (University of Wisconsin-Milwaukee) haben in einer im Journal of Consumer Research veröffentlichten Studie die Veränderung kulturspezifischer Wahrnehmungsrahmen bei zweisprachigen Frauen (Spanisch/Englisch) untersucht:

"Language can be a cue that activates different culture-specific frames," the researchers said in a study published in the Journal of Consumer Research.

While frame-shifting has been studied before, they said this research found that people who are bicultural switched frames more quickly and easily than people who are bilingual but living in one culture. (via Reuters)

In einer Vorstudie wurde hierbei quantitativ die sprachlich beeinflusste Assoziation der Begriffspaare "Feminine/Self Sufficient" bzw. "Feminino/Auto-Sufficiente" untersucht, bevor anschließend in unterschiedlichen Interviewsituationen qualitativ die Wahrnehmung von Werbespots und Plakaten auf Englisch und Spanisch ermittelt wurde.

Obwohl traditionelle Sterotypen eher das Bild einer starken Englisch-sprachigen Frau und einer dem Machismo unterliegenden Latina zeichneten, habe sich die Selbstwahrnehmung zweisprachiger Hispanics in letzter Zeit weitgehend gewandelt. So beurteilten die Probandinnen z.B. die Erscheinung von Frauen in einem Werbespot, der einmal in englischer, einmal in spanischer Sprache gezeigt wurde, beeindruckend unterschiedlich: während auf Spanisch die Assoziation einer selbstbewussten, starken und risikofreudigen Frau geweckt wurde, rief Englisch eher das Bild einer abhängigen, einsamen Frau hervor.

Neben der angewandten Forschungsmethodik fand ich auch die Konsequenzen für das interkulturelle Management sehr interessant:

From a managerial perspective, marketers interested in the bicultural market should be aware that ad interpretation can differ, depending on the language of the ad and the linguistic context in which it is placed (e.g., whether it is placed in a magazine mostly in English or mostly in Spanish). In general, marketers would benefit from matching the positioning of their brands (using self- and other-attributes) to the language in which customers view or read the ads. For example, a company targeting the Hispanic female market that wants its brand to be associated with independence and strength may consider conveying their message (in print or TV ads, etc.) in the Spanish language and/or in situations in which bilingual women converse and socialize in Spanish. (Luna et al. 2008: One Individual, Two Identities: Frame Switching among Biculturals)

Die Studie selbst ist sehr lesenswert und ich möchte sie allen IKK-interessierten sehr ans Herz legen. (Meldet euch bei mir, falls ihr keinen Zugriff auf das Journal of Consumer Research habt!)

-r-

Wenn also die Frage erhoben wird, was man denn als zur Religion gehörig eigentlich glauben muß, so handelt es sich dabei nicht darum, die Natur einer Sache in der Art zu erforschen, wie es von denen geschieht, welche die Griechen Physiker1 nennen. Auch braucht man darob nicht in Furcht zu sein, wenn vielleicht ein Christ von der Kraft und der Zahl der Elemente nichts weiß oder von der Bewegung, der Ordnung und Verfinsterung der Gestirne oder von der Gestalt des Himmelsgewölbes oder von den Klassen und der Natur der Lebewesen, der Gewächse, der Steine, der Quellen, Flüsse und Gebirge oder von der Größe der örtlichen und zeitlichen Räume oder von den Anzeichen klimatischer Vorgänge oder von all den tausenderlei Dingen, die jene Gelehrten wirklich entdeckten oder wenigstens entdeckt zu haben glauben. [Über diesen Mangel braucht man nicht in Furcht zu sein] denn diese Weisen haben auch noch nicht alles herausgebracht und sind doch so ausgezeichnet an Geist, so unermüdlich im Forschungseifer, so überreich versehen mit der hiezu nötigen Zeit; und während sie das eine mit der Schärfe des menschlichen Verstandes zu erforschen und das andere durch geschichtliche Untersuchung festzustellen suchen, gehört selbst von den Kenntnissen, mit deren Erfindung sie sich rühmen, weit mehr ins Reich der bloßen Annahme als des wirklichen Wissens. Für den Christen ist es genug, wenn er den Grund alles Geschaffenen, sei es im Himmel oder auf der Erde, sei es Sichtbares oder Unsichtbares, in gläubiger Gesinnung nirgends anderswo sieht als in der Güte des Schöpfers, welcher der eine und wahre Gott ist, und wenn er glaubt, daß es keine Wesenheit gibt, die er [Gott] nicht entweder selbst ist oder die nicht von ihm stammt und daß er eine Dreiheit ist, nämlich der Vater, der vom Vater gezeugte Sohn und der Heilige Geist, der von dem nämlichen Vater hervorgeht, aber ein und derselbe Geist mit dem Vater und dem Sohn ist. Quelle

Der christliche Glaube und die katholische Lehre gibt eine Struktur vor, in die sich naturwissenschaftliche Erkenntnisse einpassen können. Man hat nicht ein Chaos von einzelnen Mosaiksteinchen, die sich beliebig kombinieren lassen und je nach Zusammensetzung ein völlig anderes Gesamtbild geben, sondern man hat die Struktur schon und kann den einzelnen Mosaiksteinchen ihren Platz besser zuweisen.

Darüber hinaus sind auch fehlerhafte oder gar nicht dazugehörige Mosaiksteine leichter zu erkennen und auszusondern.

Und so schön es auch ist, sich an den gefundenen Mosaiksteinchen und ihrem funkeln zu erfreuen -- wirklich notwendig sind sie nicht, denn das Bild, das sie ergeben, steht ja schon fest.

UCSD hat ein bekanntes Department für Kognitionswissenschaften, die auch ein eigenes E-Learning-Portal mit vielen interessanten Beispielen haben. Der eigentliche Kursinhalt kann nicht angeguckt werden, aaber die Links zu den Kursen geben einen guten Eindruck, wie viel Information hier zusammengestellt und sehr schön presentiert wurde. (Die Plattform kenne ich nicht - sieht selbstgestrickt aus).

Das Ganze ist ein gutes Beispiel, wie ein Modulbaukasten von Lerneinheiten über das Internet angeboten werden kann - auch für Externe.

Titta gärna in på min hemsida så kan du läsa lite mer kring tankar och vägar att arbeta vidare med det du kanske börjat bekanta dig med på min blogg.

Kolla gärna på den senaste länken till You Tube, en länk till en video som Ben Kingsley, ni vet han som spelade Gandhi i storfilmen med samma namn, gjort kring den buddhistiske munken Thich Nhat Hanhs arbete med att stoppa kriget i Vietnam.

© Kjell Flodgren

plt84 skriver videre:
B) Om dokumentationen
Du insisterer gang på gang at dine udsagn skal vurderes ud fra dine præmisser, f.eks. dokumentation for ’guds’ eksistens. Skyldes det, at du har øvet dig på en bestemt remse og bliver forvirret, når du bliver præsenteret for andre tankerækker? Forårsaget af de 276.000 google hits på ALLE ordene ”atheists god santa claus”, blev jeg unægtelig mistænksom. (Har en ateist-prædikant igangsat en kampagne, fordi han/hun opdagede, at den videnskabelige metode var en blokering for hans/hendes korstog? Og hans/hendes pavloske hunde klappede i poterne og monomant adlød ordren?).
Det ville være utilstedeligt om jeg fulgte dine præmisser, for din foreslåede metode er ikke videnskabelig. Nu forsøger jeg at gengive, hvad jeg skrev i # 311, i en enklere form. Da du bestemt ikke er ubegavet, tror jeg du kender metoden og ved, at det er den der skal bruges, men for en sikkerhed skyld:
De forskellige grene af naturvidenskaben har forskellige metoder (induktive og deduktive) til at sikre gyldig viden. Fælles for dem alle er dog kravene til indsamling, observation, eksperiment, lovmæssigheder og deraf afledte empiriske konsekvenser og ikke-empiriske konsekvenser (konsistens, sammenhæng). Teorien testes via dens forudsigelser, nye som kendte. Hvis pålidelige og gentagne forsøg stemmer overens med forudsigelse…verificeret. I modsat fald ….falsificeret. Begge dele skal afprøves (til stede – ikke til stede).

Videnskaben kan af den grund slet ikke tage stilling til ’guds’ eksistens, idet kravene for bedømmelse ikke er tilvejebragt. Skulle man følge omtalte ateists metode kunne man i humoristisk form uddrage følgende:
Den troende: Gud har skabt naturvidenskaben, fordi han/hun/den/det er sådant et gavmildt væsen.
Ateisten: Gu har han ej.
Den troende: Bevis det.
Ateisten: Ææææh, øv, det kan jeg ikke. Du er tarvelig.
Den troende: Ha. Hvad sagde jeg. Gud har skabt naturvidenskaben, fordi etc.

Og så kender jeg ikke noget til at troende gør krav på at få ’guds’ hjælp eller at ’gud’ har lovet de troende hjælp i alle tilfælde. Men bibelstærk er jeg ikke – der står sikkert begge dele.

C) Om IQ og livskvalitet
Jeg har tjekket senest tilgængelige undersøgelser, idet denne ikke er ’farvet’ af at være bestillingsarbejde fra en af fløjene og seneste IQ parametre er medtaget (Wechler 1997, WAIS III) og det er korrekt at ikke-troende har lidt højere IQ end troende. Imidlertid kan jeg også konstatere, at
1) agnostikere og ateister er slået sammen
2) krydstabulering mellem ’faderens uddannelse/erhverv’ og den testede persons IQ giver det mest signifikante udfald. Det tyder på at arv/miljø er langt vigtigere end tro/ikke-tro og den konsistente og disciplinerede træning ændrer fokus og prioritering hos personen (selv om det heller ikke det er helt sikkert).
De er imidlertid langt fra det mest interessante:
* De TROENDE har en LANDT HØJERE LIVSKVALITET og ET MEGET BEDRE LIV end ateisterne.
Hovsa! Er det ikke det tilværelsen går ud på? Det gode liv?
Tilskrevet stærke familiebånd, sociale netværk, sunde adfærdsvaner og personlig sammenhængskraft (self-coherence) har de troende markant højere livskvalitet, hvilket giver udslag i lavere selvmordrate, lavere brug og misbrug af alkohol og narkotika, bedre kostvaner, lavere skilsmisserate, højere ægteskabelig lykke, overordnet større tilfredshed, højere overordnet velbefindende og bedre overvindelse af mentale sygdomme og negative livsoplevelser.
For at forebygge misforståelser. Det er sandsynligvis ikke religionen i sig selv, der medfører ovenstående karakteristika. Det er den afledte adfærd.
(Red.: Vær at bemærke er desuden, at IQ alene er et dårligt sandhedsvidne om intelligens).

Kilder:
• Emmons, Crumpler: Religion and Spirituality? International Journal for the Psychology of Religion 1999.
• George, Larson, Koenig, McCulloch, Oxford University Press, 2000
• Emmons, Piedmont 1999: The Psychology of Ultimate Concerns, Guilford Press, N.Y.

Det kan derfor undre, at et ellers begavet menneske som dig – i indlæg efter indlæg efter indlæg – har så travlt med at jagte religion og dermed troende. I et anliggende, der er personligt og individulelt. Og en intimidering af deres privatliv.

Når ateister tilsyneladende tilbyder et ’dårligere liv’.
Med en medfølgende eksplosion i højere sociale omkostninger.
Få noget mere konstruktivt at bruge tiden til." -citat slut.

Jeg må sige, at jeg er rørende enig med plt84...

Kilde: Den frygtelige sandhed, som så åbenbart ikke er helt så frygtelig alligevel.

Det er også almindelig viden indenfor både psykologisk og ergoterapeutisk forskning, at spiritualitet og søgen efter mening med livet er en central del af menneskelig livsværdi. Nu vi snakker SOC (Sense of Coherence):

Tjek blot Canadian Model of Occupational Therapy, (Elisabeth Townsend, et al.): Nordsiden
Man kan også tjekke Model of Human Occupation (Kielhofner, et al.).
Og svensk forskning understøtter også dette bl.a. i forskning omkring value dimensions (Dennis Persson et al.).
Mere om CMOP og spirituality.

Regan Clark: Religiosness, Sprituality and IQ: Are they linked?
"Researchers have consistently linked religious beliefs and behavior to mental and physical health and personal well-being. Emmons (1999b), for example, found that religiosity is an important predictor of existential well-being, happiness, and general life satisfaction. Gartner (1991) showed that “the religiously faithful have lower suicide rates, lower drug use and abuse, less juvenile delinquency, lower divorce rates, higher marital happiness, better overall well-being, and better recovery from mental illness” (cited in Karren et al., 2002, p. 458). Religious belief correlates with received social support, healthy behaviors, and an increased sense of self-coherence and meaning in life (George, Larson, Koenig, & McCullough, 2000).

Emmons (1999b) argued, “Religions, as authoritative faith traditions, are systems of information that provide individuals with knowledge and resources for living a life of purpose and direction” (p. 879). Additionally, religion and spiritual beliefs contribute to the ability to cope effectively with illness, disability, and negative life events (Pargament, 1997), as does prayer (Poloma & Pendleton, 1989). A study of the religiosity and well-being of patients in a geriatric clinic found that those who were not religiously active had much higher rates of alcohol and tobacco use, depression, anxiety, and cancer than those who were very religiously active, who subsequently enjoyed “better overall physical and mental health” (Karren et al., 2002, p. 444). Religious and spiritual beliefs also contribute to health by positively imposing norms on sexual, diet, and health-care behaviors (Levin & Vanderpool, 1992). Religious and spiritual beliefs are also important in organizing human perceptions and cognitions. Emmons (1999b) noted that a spiritual sense is fundamental to “self-concept, identity, and relationship to God and others” (p. 875).

Her er et glimrende eksempel på en fundamentalistisk ateists fallacy, citat Ateo:
"Er dette så et bevis for, at der er en sammenhæng mellem intelligens og religiøsitet? Er det mere logisk at være kristen? Er religion det naturlige valg for en intelligent person med kendskab til, hvordan verden er skruet sammen? Ikke ifølge konklusionerne fra mange undersøgelser af sammhængen mellem religiøsitet og IQ. Der er bred enighed: Jo mere intelligente folk er, jo mindre sandsynlighed er der for at de er religiøse."

Der lyves, manipuleres, fyldes op med usagligt uvidenskabeligt manipulerede budskaber, som passer den fundamentalistiske ateists syge teorier. At man forsøger, at underbygge dem med videnskabelig dokumentation gør ikke disse udgydelser mere rigtige. Specielt når man i den grad misbruger konklusionerne fra den videnskabelige dokumentation, som der henvises til. Således taler den fundamentalistiske ateist i sit eget blogindlæg om, at ateister er mere intelligente end religiøse. Det er simpelthen uværdigt.... uvederhæftigt, utidigt og videnskabeligt uredeligt.

En fejlopfattelse, som indenfor de sidste år er blevet tilbagevist, er, at hjernen stopper med at danne nerveceller, når den i teenageårene (den s.k. udviklingsfase eller kritiske fase) er færdigudviklet. Det passer ikke. Man har indenfor de senere år kunnet konstatere, at hjernen bliver ved med at danne nye nerveceller hele livet igennem. Særligt at der kan opstå nye hjerneceller i specielle dele af hjernen, eksempelvis i hippocampusområdet. Det er ikke en helt tilfældig del af hjernen. Hippocampusområdet er det center, der er helt essentielt for overførsel af hukommelsesindhold fra korttidshukommelsen til langtidshukommelsen - også betegnet indlæringsevnen. At netop hippocampus kan danne nye celler kan derfor potentielt komme til at betyde, at vi må revurdere vores opfattelse af evnen til at indlære, ligesom det modsiger dogmet om at den voksne hjerne ikke danner nye celler efter den er færdigudviklet i 20-årsalderen. Nydannelsen af hjerneceller sker kun helt specifikke steder. Eksempelvis omkring det punkt, hvor hjernen og rygraden mødes. Men disse nye celler kan til gengæld finde vej gennem hjernen godt hjulpet på vej af cirkulationen af væske i hjernen (CSV, cerebrospinalvæske). Dermed antages, at de faktisk kan vandre gennem det meste af hjernen for at sætte sig fast forskellige steder som nye hjerneceller.

Et andet eksempel er hjernens manglende evne til at forandre sig livet igennem. Nye fund godtgør, at hjernens celler er i stand til at danne nye forbindelser, selvom udviklingen skulle være gået i stå. Hidtil har man ment, at når hjernen ikke danner helt nye celler, så dannes der heller ikke helt nye synapser mellem cellerne (når man eksempelvis lærte noget "nyt", så skete dette enten ved at allerede eksisterende forbindelser blev styrket eller ved at de blev svækket i sidste instans døde helt bort). Nu har man imidlertid påvist, at i hvert fald en væsentlig type af synapser kan dannes senere i livet. Nemlig i det område af hjernen, som kaldes primær synskortex er den del af hjernen, som tager sig af synsindtryk, og det er vel at bemærke et af de områder i hjernen, som man før var mest overbevist om havde en altoverskyggende "kritisk periode" (altså i udviklingsstadiet under barndoms- og ungdomsårene).

Det er sådan, at en hjernecelle groft sagt har to typper forbindelser. Et axon, som er cellens output, og en række forgreninger (dendritter) der sørger for at den modtager input. Mellem hjernecellerne findes kort sagt en masse synapser (forbindelser), som via transmittorsubstanser skaber forbindelse mellem nervecellerne, og på den måde kan lave om på hjernen. Det er i dendritterne, man har påvist forandringer. De kan vokse eller skrumpe, samt danne helt nye forgreninger, som tillader cellen at hente input fra celler, den ikke tidligere har været forbundet med. Hjernen ændrer således hele tiden struktur efter, hvad vi lærer og tænker (de enkelte nerveceller ændrer struktur). Det, at nervecellerne på den måde kan lave om på hinandens 'skelet', svarer lidt til, at jeg brækker en arm, for at give den en ny struktur, og på den måde ophøjer en anden form for funktion. Altså kan man eksempelvis med medicin, kognitiv træning eller psykoanalytisk psykoterapi gå ind og stimulere til, at hjernen laver om på nogle synaptiske mønstre (det gør den bl.a. ved at ændre udformningen af nervecellerne) og derved afstedkomme, at et bestemt tankemønster bliver ændret eller brudt. At dendritterne kan forandre sig, selv efter den kritiske udviklingsfase betyder med andre ord, at selvom den kritiske fase har en praktisk betydning for, hvornår man skal modtage indlæring og stimulation, så er hjernen efter den kritiske fase langt fra fuldstændig færdigprogrammeret.

Vi må derfor til at revidere vores syn på hjernens vækst, og evne til at danne forbindelser. Ser man billedet på makroniveau udvikles hjernen hurtigt til sin voksne størrelse, og tidligere observationer af, at den ikke voldsomt efter dette tidspunkt, er også korrekte. Ser man derimod på mikro- og mesoniveau sker der alligevel en masse forandringer med nydannelse af både hjerneceller og forbindelser, og vi kan sikkert forvente, at man vil gøre endnu flere opdagelser i stil med de ovennævnte i de følgende år. Man taler derfor om "hjernens plasticitet" i erkendelse af, at hjernen kan forandre sig hele livet igennem.

Et sidste eksempel og et eksempel på en sådan plasticitet er, at hvor man tidligere har antaget, at folk med hjerneskader efter eksempelvis apopleksi, var 'tabt' for samfundet, er man kommet fremt til, at man ved at danne nye mønstre i hjernen kan danne nye strategier for problemløsning. Dermed kan folk med hjerneskader for en stor del lære at klare sig bedre, ved simpelthen at benytte nogle andre strategier, end tidligere antaget. Det arbejder man bl.a. med på Center For Hjerneskade ved Københavns Universitet.

Der er altså ikke længere nogen neurologisk grund til at tro, at hjernen ikke sagtens kan lære, udvikle sig og drage nytte af at blive stimuleret - selvom man er over 20 år gammel - eller selv om man har pådraget sig en skade.... Derfor må man ude i befolkningen også til at revurdere den opfattelse, man har af folk med hjerneskader, ligesom man generelt må revurdere noget af den 'absolutte' sandhedsværdi, som man tillægger sin samtids videnskabelige forskningsresultater. Hvem ved. Måske noget af det jeg har skrevet her vil være at betragte som det rene nonsens om 25 år, fordi man til den tid har udviklet metoder til at måle præcist, hvad der sker i hjernen......

Et andet dogme, som befolkningen godt kunne være foruden, er det med, at IQ-testen er et 'absolut' udtryk for intelligens. IQ-testen måler kun en del af intelligensen. Naturvidenskabsmænd har ofte en høj IQ-score, fordi en høj IQ-score er nødvendigt for at blive en god naturvidenskabsmand. Men andre professioner har brug for en anden type af høj intelligens, som IQ-tests ikke viser. Det betyder IKKE, at naturvidenskabsmanden er klogere end et andet menneske, blot at naturvidenskabsmanden har gode forudsætninger for at tænke på en bestemt måde. Gode naturvidenskabsmænd er eksempelvis ofte elendige politikere. Indenfor moderne videnskab arbejder man i øjeblikket med hele 9 forskellige former for intelligens. Man har altså aflivet fordommen om, at IQ-tests alene kan vise et billede af intelligens.

Om hukommelsen: Hukommelsen
Intelligensen
Seneste nyt fra hjerneforskningen

Jag har i mitt liv och i mitt arbete som psykolog noterat denna ”vårdslösa trafik” utanför mig själv men även inom mig själv. Många gånger har jag , när jag känt att färden börjat bli farlig och okonstruktiv, försökt förändra i positiv riktning med vid ett antal tillfällen har det ändå inte lyckats mig att styra allting rätt. Varför?

Vad kan jag som "fattig syndig människa" göra i det stora hela frågar man sig kanske? Man kanske är på väg att resignera. Inte vet jag men kanske kan man på ett trovärdigt sätt säga "så och det är nog bara", sant på sitt sätt. Jag är ju bara en liten del av helheten och det är man ju medveten om.

Själv brukar jag gilla att ta del av positiva idéer. Tror att man ska akta sig för att hamna som efterföljare av personer och ismer. Detta får dock inte hindra mig från att lyssna in de positiva som presenteras av andra.

Tänker just nu på hur det slumpmässiga mötet med den vietnamesiske Buddhistiske munken Thich Nhat Hanh och hans tankar idéer och erfarenheter, satte fart på mitt eget tänkande och experimenterande. Han noterade bland annat att människor som lever på denna jord per definition är ”medvetslösa”, lite fritt tolkat från min sida.

Förhoppningsvis kan vi alla stanna till en stund och reflektera kring vad han menade.” Den enda tillgängliga stunden för levande är nuet” påstår han kavat. Då blev ju livet plötsligen en fråga om jag är här eller inte.

Han går vidare och säger. Om du inte praktiserar vad han kallar för mindfulness, närvaro i stunden, så är du inte här och inte heller vid medvetande, du är ”medvetslös”. För oss har begreppet medvetslös hitintills reserverats för att förstå att en person icke är kontaktbar efter en farlig olycka eller så.

Om man inte är närvarande i det liv som endast finns tillgängligt i ögonblicket, vid medvetande, så måste man ju sluta sig till att man per definition är ”medvetslös”. En verkligt obehaglig tanke med tanke på den intensiva ”trafiken”.

Om man inbjuder sig att vara närvarande, vid medvetande, i stunden så inbjuder man sig ju att varsebli det som händer inom och utom mig själv. Jag får på detta sättet den information, eller beslutsunderlag som man tex kallar det i företagsvärlden, som gör det möjligt för mig att tolka det som sker och ta ut en riktning som är konstruktiv för mig själv som individ och även som samhälls- och världsmedborgare.

Ett liv i närvaro skulle kunna beskrivas som ett liv i omsorg om sig själv och andra i världen och om världen som helhet. Det finns väl ingen som når dit kanske någon invänder! Mitt bidrag har väl ingen alls betydelse i det stora hela!? Men tänk om....tänk om du och jag startade eller fördjupade våra försök på området...vad skulle kunna hända......? Lite ljusare och lite kallare känns luften från det på glänt öppna fönstret. Morgonen har vaknat. Jag hör dörrar slå igen och öppnas. ......tänk om..........?

© Kjell Flodgren

Här i västerlandet verkar det finnas få erfarenheter av att låta saker göras men många erfarenheter av att göra med mer eller mindre överhettat sinne. Att göra med överhettat sinne är tex när man pressar sig eller tvingar fram något. Det handlar om en raslöshet driven av många olika möjliga orsaker. Det handlar i alla fall inte om lugnt agerande.

Inte för att jag själv varit i Asien men visst verkar det som om, eller åtminstone verkade det som om, att folk i den delen av världen ser/såg på livet på ett lite annnorlunda sätt. I dessa kulturer skulle det säker "ringa andra klockor" om man började prata om att låta något göras. Associationerna skulle säkert vandra iväg i riktning mot funderingar kring hur man förhåller sig till sig själv.

Att låta göras är för mig att inbjuda sig att låta det som behöver göras göras på ett sådant sätt som känns så behagligt som möjligt. Gamla orspråk har en tendens att poppa upp i mitt sinne, så även nu: " Fort och illa kan ingen gilla, sakta och väl slår ingen ihjäl".

Är det ackumulerad livskunskap eller bara skräp som vi finner i ordspråken? Det som poppar upp inte bara en gång utan många gånger, kanske bara i olika tappningar, anar jag att , åtminstone för min del, har något viktigt att säga oss.

På senare år har tex det engelska begreppet mindfulness börjat poppa upp i terapibraschen. Mindfulness kan man ju översätta som övande av närvaro i nuet oavsett vad man gör eller inte gör. Närvarocentrerat arbete...ja det har ju också funnits länge inom terapibranschen.

Ja då är väl allting gott och väl, det gamla fruktbara kommer tillbaka i annan tappning beskrivet med andra ord eller?

Nja, kanske men kanske inte. Kan hända att vi tappar bort något av substansen eftersom vi måste påminna oss? Kanske vi inte var i kontakt med substansen men trodde vi var det? Kanske är det orsaken till att vi behöver påminna oss eller?

Vem har förresten inte i något sammanhang tagit till sig ideér som gjort att man i vänskapskretsen kanske börjat framstå som en "plastjesus" och hur bra är det? Ja men det är väl bra att sprida kunskap och ideér, kanske någon säger? Javisst är det bra med en början åtminstone och vem vet egentligen någonting på ett säkert och varaktigt sätt? Vem har denna varaktiga djupgående kunskapen?

Finns medvetenheten om att det finns en yta och ett djup i alla begrepp och i allt görande så har man ju en konstruktiv utgångspunkt för utveckling. Hur ska jag sedan utveckla mig eller ska jag låta mig utvecklas och vad är skillnaden?

Att utveckla mig genom att göra det har jag ju prövat, som tex genom studier och träning i att bygga hus etc, men hur gör jag för att låta mig utvecklas?

Hur gör jag för att inte göra?

Hur gör man för att låta någonting göras?

För många år sedan fick jag en till sysnes paradoxal uppgift på en pedagogikkurs. Jag fick uppdraget att föreläsa på temat "Föreläs inte". Hur skulle du ha löst frågan? Hur skulle du ha gjort eller låtit uppgiften göras?

© Kjell Flodgren

Jag skulle alltså på ett utvärderingssamtal på hjälpmedeltjosanklockan 14:30 i tisdags, för att snacka om hur det funkar med min Handi (ett kognitivt hjälpmedel, kolla gewa.se) och även kika på en sån där "Time Timer" som man SER tiden som man har till godo, för att Handin inte är så smart att använda för mig på det viset.

För det första svartnar displayen när den inte står i laddaren om den är på så man ser ju inte prickarna, för det andra räknar Handin den visuella tiden i prickar och varje prick är en kvart. Men hips vips kan det ju ha gått 12 minuter på en kvart och man tror att man har jättemycket tid kvar för att pricken inte försvinner förrän efter alla 15 minuter har gått. Det här är ett extra stort aber när jag tror att jag har en halvtimme på mig och inser att det bara är fråga om en kvart.
Den sista pricken kan räknas ned i 5 minutrar. Det borde vara så även för den första (översta) pricken.

Detaljberättelse: För det första var det så att jag inte visste vart jag skulle eftersom jag var tvungen att åka buss dit. För det andra har jag en bussturlista (så pinsamheterna lade sig på hög kan man väl säga?)! Man måste veta vad busshållplatserna heter tydligen! Jag visste ju ungefär hur jag kommer dit med bil, för då kan jag snurra runt tills jag hittar, men inte med buss. Och inte visste jag vad området eller vägen hette, dit jag skulle. Jag såg inga bilder framför mig, bara själva huset jag skulle till.

Jag var tvungen att ringa en kompis som förstår sig på stadsdelar och väderstreck och bussturlistor och fråga henne om hjälp med vart jag skulle. Hon kunde hjälpa mig till den punkten att hon började prata om såna saker som; "då kan du byta buss där eller där och då har du flera alternativ och bla bla bla". Då vart det stopp för mig och hon fick ge upp detaljplaneringen. Men jag kom i alla fall, med hennes hjälp; Plan B, fram till att om jag bytte i stan skulle jag bara komma försent fem minuter. Annars måste jag vara på bussresande fot i nästan två timmar - på en bilresa som skulle ha vart klar på en minut :-) Jag ringde min arbetsterapeuts telesvar och berättade att jag skulle bli sen för säkerhets skull. Förklarade läget liksom... hahahahahahaha Jag lät antagligen som att jag höll på att hänga mig eller nåt.

Då ringde dottern hem som tur var, och jag frågade hur hon skulle åka, och hon sa att det finns på internet. Jag skulle reseplanera på bussbolagets hemsida, sa hon.
Å herregud! Snacka om skräckslagen jag blev. Visst vet ni vilken datorstyrd person jag är va? Jag var tvungen att sätta igång datorn och hoppas att jag inte skulle glömma av att jag inte hade tid med något annat än att kolla den där bussresan. Men först ställde jag om handin en kvart fram för jag skulle egentligen duscha nu..och ställde en äggklocka också.

Jag blev så stressad av att jag satt vid datorn när jag borde gå och duscha att jag tryckte fel hela tiden, jag läste men såg inget, om ni fattar? och jag vet inte hur många felkopior jag skrev ut, på den halvtimme jag satt där, men så till sist hade jag fattat att jag kunde byta buss på ett ställe som man tydligen kunde gå över gatan bara och då skulle jag inte komma försent heller.

Jag skulle åka 12.56, klockan var nu halv elva. När jag var på väg in i duschen ringde min arbetsterapeut och jag bara tjoade rätt ut inna jag slängde på luren i örat på henne (hon är van..) att jag skulle duscha nu, men att jag skulle hinna och förmodligen komma i tid och allt!

När jag väntade på bussen som aldrig kom, trodde jag att jag missat den och höll på att bryta ihop men då visade det sig att 12:56 inte är fyra minuter i tolv. Det är fyra minuter i ETT!

Jaha. På hedeer och samvete; om jag inte tagit mina 72 mg concerta den morgonen skulle jag ha fått ett tuppjuck som hette duga. Vansinnig!

Nu blev jag bara så där lite ledsen, och fattade att det här var ett verk av det där tidsuppfattningsspöket som bor i min hjärna och gick hem och fikade innan jag gick tillbaka till busshållplatsen.

Ja ungefär så var det, och sen kom jag fram efter ännu mera tjorv och de var sååååå glada för min skull att jag kom i tid! Och sen hade vi jättebråttom för jag måste passa en buss tillbaka hem. De vart superstressade av mig, det kan jag lova ;-) Men de är bra som fan att ha och göra med, pedagogiska och blir aldrig irriterade.

De hade kommit fram till att jag skulle ansöka om den nya sortens Handi, den som har både telefon med sms-funktion och kamera. De tillrådde det renta. Mest på grund av mina problem med färdvag och så är det ju det här med att jag släpar omkring på massor av grejer som ska hjälpa mig att minnas och hitta.

Jag har ju redan den gamla Handi II och har fått va på flera utvärderingsmöten om den. För mig fungerar den toppen. Förutom en del buggar i programmet så har det inte vart några större svårigheter. Men jag har inte vetat hur jag skulle använda den fullt ut som vägfinnare, tex men egentligen spelar det ingen roll för jag har ju kommit på hur jag ska använda den eftersom.

Och ja, jag vet hur man ställer om den så jag kan använda den som en ipaq, men varför då? Jag har en ny sony erksson med massor av finesser och den har alla de där grejkerna en ipaq har och lite mer (jag har ju radion tex och en 3.2 megapixelkamera, men den programvaran tar för lång tid att hålla på att tjorva med för någon som har så pass stora problem som jag har med de här grejorna. Och displayen är stor men inte stor nog. + att den är ännu en grej att söka efter.

Men än har jag inte den nya. Och för tillfället är min plan att jag ska jag ta en massa foton på mina färdvägar så jag vet vilka busskurer jag ska ta bussen från och till, det är också nåt jag missar jämt och jag ska skanna av busstidtabellerna för de olika hålltiderna och lägga in dem i album på Handin för displayen är så pass stor att man ser tiderna tydligt.

...allvarligt talat.. det är väl ingen som ens orkar läsa sig igenom alla de här precisa tjorvigheterna som är rätt svåråterberättade - så det gör inget om jag inte korrekturläser det här innan jag postar iväg det va? Nu ska jag se på tv och somna i soffan för en gångs skull känner jag.

tjohej

Vi har en temakväll på gång som kommer att handla om kognitiva hjälpmedel. Vi har inte satt datum ännu. Kognitiva hjälpmedel gör livet enklare för dem av oss som har stora problem med till exempel tid och planering, hitta dit vi ska, arbetsminne etc. Många av de här hjälpmedlen kan man ha rätt till att få ut på remiss från sin läkare om man har diagnos eller riktigt stora problem med specifika kognitiva funktioner.

Vem som helst kan ju gå in på en vanlig butik och hitta massor av produkter som handlar om just de kognitiva svårigheterna. Äggklockan tex, är ett sådant. Hur många har inte en sån? Men hjälpmedel kostar ofta kolossalt mycket pengar och det är inte alltid att man hittar rätt hjälpmedel, sånt som fungerar för en själv. Man kanske måste få hjälp med det. T.ex av en arbetsterapeut eller någon på hjälpmedelcentralen.

Det finns fler sätt att ta reda på vad som faktiskt finns där ute i hjälpmedelsdjungel. Ta hjälp av internet. Trollreda resurscenter tex, är ett sånt ställe. Man kan få reda på vart man kan hitta olika saker där, hur de ser ut och liknande.

Det finns såklart ställen man kan beställa prylar som inte hjälpmedelscentralen har och som man måste betala själv. En svensk sajt finns här - Coolstuff.se  Det fanns en del roliga väckarklockor där, sen om de fungerar så bra vet inte jag. Ett flygande alarm för att få stopp på "snozmissbruket" hittade jag där. De har en massa väldigt onödiga grejer där också, det är alltså inte en hjälpmedelssida.

Eller varför inte kolla in den engelskspråkiga sajten ThinkGeek för den som gillar PRYLAR som man tänkt till lite mera om  Smarta, tokroliga och självfallet nördiga. Den där mojutten som ser ut som ett ståltrådsnystan fanns också där. Harry heter den. (En sån borde man väl kunna tillverka själv eller?)

Kognition
Kognition handlar om de processer som sker i hjärnan då vi tar emot, bearbetar och
förmedlar information. Ordet kognition syftar på förmågan att minnas, orientera sig
i tid och rum, problemlösningsförmåga, numerisk förmåga, språklig förmåga med mera.
(Texten är kopierad från Gewas hemsida där tex Handin finns.)

Jag har många blogginlägg på gång men det är nog så med bloggandet som alla processer som handlar om mognad. Ibland kan det ju förståss vara bra att uttrycka det "omogna", att invitera sig att lätta på den inre stressnivån, för att få syn på frågeställningen och dess komplexitet.

Ganska många gånger är det nog så bra att vänta på att allting faller på sin plats utan att man kanske visste hur det kunde ske just på detta viset. Vänta på ja! Inte utan stödjande åtgärder!

Jag flaggade för en blogg om existentiell grundning för ett tag sedan och nog kanske det har en hel del att göra med smältning av intryck.

Att smälta maten ger näring upptagbar för kroppen.

Att smälta "den psykologiska maten" är ju att inbjuda sig att smälta ner alla upplevelser som vi haft och har till vad man skulle kunna kalla för mening, för psyket och oss människor upptagbar näring.

Om jag som människa inbjuder mig att vila i nuet dyker det ju ofta upp utmaningar hela tiden i form av symptom i kroppen, relationsproblem och psykologiska problem.

Om vilan i nuet är angelägen för att livet ska kunna levas på ett bra sätt så blir det ju angeläget att hitta de redskap som hjälper fram denna vila, som en konstruktiv bas för levande.

Vila är det samma som låg inre stressnivå!

Den existentiella grunden/grundningen är oftast inte given utan den byggs.

Hur känns tanken att den existentiella grundningen har att göra med att inbjuda sig att acceptera att jag är född och att jag kommer att dö och dessemellan är uppdraget att göra livet så bra som möjligt i varje stund?

Jämför hur livet gestaltar sig om man hela tiden fastnar i fokus på det egna lidandet alternativt på att inbjuda sig till konstruktiva perspektiv som hjälper fram positiv förändring. Ja kanske det säger du men hur ska jag bli av med den enorma smärta eller problem som jag brottas med?

Kanske har vårt fokus landat på frågor som handlar om var Gud finns eller var universum slutar etc? Frågor som vi inte utifrån existerande kunskapsnivå kan ana att vi kommer att kunna besvara måste vi istället arbeta på att förhålla oss till på det bästa möjliga sättet.

Lätt att säga, skaffa nya perspektiv och lära sig förhålla sig till, hör jag någon tänka eller kanske till och med uttrycka rakt ut i luften! Ja visst är det det!

Har jag någonting "på fötterna" som gör att jag kan säga så?

Som psykolog, speciellt inom kroppssjukvården, har jag ofta positionen att kopplas in efter att läkare och andra somatiker försökt hjälpa. Som psykolog har man alltid ett speciellt problem att hantera och det är just att hjälpa den hjälpsökande till ett vidare perspektiv på den egna problematiken, så att det som bör göras kan göras på konstruktivast möjliga sätt, oavsett vad.

Jag då?

Ska jag fastna i den position av hopplöshet som gjorde att psykiatrikern, i Roy Anderssons nya film "Du levande", hamnade i en position av betungande lyssnande på människors livsöden som ledde honom till att bara skriva ut "piller"?

Svaret låter ju givet men är långt ifrån givet eftersom den psykiatrikerns fälla kan bli eller vara min fälla och även läsarens fälla.

Att inbjuda sig existentiell grundning/balans är för mig att inbjuda mig att göra varje stund meningsfull trots motgångar och problem, privat och under arbetet.

Det brukar "poppa upp" ordspråk ur mitt huvud varav det tyska ordspråket "Övning gör mästaren/mästarinnan" är en av favoriterna."Det är bättre att förekomma än förekommas" är en annan favorit. Visst ringer det en klocka inom dig som läser när jag citerar dessa gamla ordspråk.

Kanske kan en del i detta projekt, den existentiella balanseringens projekt, inbjudas genom att vi arbetar med kroppslig, psykisk och relationsmässig grundning/balans. Läs gärna tidigare inlägg om detta men mer om de steg som kan tas i denna riktning kommer framgent.

PS Kolla gärna länkarna, bl.a zenmästaren Thich Nhat Hanhs och Prem Rawats inlägg kring närvaro i nuet, på engelska kallat för mindfulness.

© Kjell Flodgren

Träffade N idag, först lunch på Espressohouse och sedan kaffe på Stories i Skrapan. Gillar deras upplägg med ett stort bord i mitten där man inte känner sig konstig om man sitter ensam med en kaffe och en bok. De har dessutom grymt god chai latte där, ingen syrup eller annat sliskigt tjafs som de har på Espresshouse (den är odrickbar!) utan helt enkelt chaite, hett vatten och ångad mjölk. Så äkta det går att få den på ett café i Stockholm (men jag föredrar självklart ändå min egen med chai masala och Assam-te).

N och jag diskuterade min presentation jag ska hålla på intervjun på Resebolaget. Det känns lite bättre nu, kom på en bra idé som jag ska spinna vidare på. Platsen jag ska presentera var inte svår att välja, det blir min älskade Ö förstås. Puckat att inte ta ett ställe man vet så mycket om, dessutom kan jag Resebolagets välkomstmötestal där nästan utantill.

Sen blev det lite jobbsnack med förstås. Lite skitsnack men mest kreativt, det är skönt att vi fortfarande kan hjälpa varandra på samma sätt som när vi gick i skolan. Vi är nog ett bra team vi två, trots allt, även om vi båda är envisa som satan när vi så vill.

Nu har jag tagit mig igenom den första föreläsningen i personlighetspsykologi och nu väntar en god middag framför TV:n och sedan ev. en dejt med S.

Seine Analysen zeigen auf, dass es Menschen sehr große Schwierigkeiten bereitet, selbst verhältnismäßig einfache rückgekoppelte (technische, biologische, politische, soziale) dynamische Systeme gemäß grober Zielvorgaben zu steuern. Dabei identifiziert er folgende Fehlerquellen:

• Ziele werden nicht konkretisiert,
• kontradiktorische Teilziele werden nicht als kontradiktorisch erkannt,
• es werden keine klaren Handlungsschwerpunkte gesbildet,
• die notwendige Modellbildung erfolgt gar nicht oder unzureichend,
• Informationen werden nur unzureichend oder gar nicht gesammelt,
• falsche Auffassungen werden über die Gestalt von Zeitverläufen gebildet,
• es wird falsch oder gar nicht geplant,
• Fehler werden nicht korrigiert.

Er argumentiert plausibel, dass diese Feherquellen auf intrinsische Defizite der menschlichen Kognition zurückzuführen sind, aber durch Erfahrung und Training verbessert werden können. Zum Ende des Buchs bricht er eine Lanze für Computersimulationen, bei denen Manager, Politiker, Entwicklungshelfer, ... (analog zu Flugpersonal, Astronauten, Kraftwerkspersonal, ...) in relativ kurzer Zeit risikolos Erfahrung mit der Steuerung komplexer Systeme sammeln könnten.

Für 9,80 EUR gibt es das Buch inzwischen als rororo-Taschenbuch und es ist eine anregende Wochenendlektüre.

Für unsere Forschung im Bereich strategisches IT-Management sehe ich interessante Anknüpfungspunkte. Die uns vorliegenden Berichte aus der Praxis deuten darauf hin, dass auch dort aufgrund der Komplexität und Dynamik des zu steuernden Systems von Systemen (Anwendungen, Projekte, Organisationseinheiten, ...) ähnlicheProbleme beim nachhaltigen Management auftreten.

Bislang existieren im Enterprise Architecture Management nur statische Modelle , die die Struktur der Anwendungslandschaft und ihrer Beziehung zu Strukturen des Geschäfts abbilden. Spannend wäre eine Erweiterung hin zu dynamischen Modellen, die Aspekte der Evolution der Anwendungslandschaft und der Geschäftsstrukturen beschreiben ("Managed Evolution"). Diese Modelle könnten dann auch die Grundlage für Simulationen und "What-if"-Analysen sein, und vielleicht auch eines Tages für Schulungen eingesetzt werden.

Indre oprør:
Lad mig komme med et eksempel. Jeg mødte engang Pia K. i Magasin. Jeg havde den største lyst til, at gå hen til hende og fortælle hende hvilken led kælling hun er. Det, der holdt mig tilbage, var alene visheden om, at hvis jeg gjorde det, ville jeg være lige så indskrænket og afstumpet, som det jeg foragter så meget ved hende. Jeg ville alene med min handling retfærdiggøre hendes kamp imod, hvad hun anser for at være afstumpede mennesker. På præcis samme måde refærdiggør næsten alle herinde med deres accept af urmagerens handling, at den slags kan ske igen. At man ikke kan se det afstumpede i sig selv, viser bare at cortex ikke fungerer optimalt i forhold til at lægge en dæmper på de megalomane, neurotiske følelser, som har sit udspring i den manglende evne til at dæmpe de instinktive signaler fra det limbiske system.

Fred med sig selv:
Man kan altså sagtens have følelser, som bygger på rene rå instinkter; men samtidig have en tilpas velfungerende cortex til, at man ikke ønsker at lade disse følelser komme til udtryk i handling, endsige ord. I reptilhjernen, som er en del af det limbiske system, gemmer alle vores stærkeste urinstinkter sig. Det være sig sex, had, kærlighed, foragt, aggresivitet, angst, osv. osv... Hjernen er bygget således, at cortex lægger en dæmper på de følelser, som er så stærke, at de ville komme i konflikt med de love og regler, som eksisterer i samfundet / populationen.

Hvor civiliserede er vi egentlig?
Men for at vende tilbage til sagens kerne, så burde det, at vi ikke længere i samme grad ser op til dem, som ukritisk fører reptilhjernens drifter ud i livet, netop være et udtryk for at vores samfund har udviklet sig. Spørgsmålet er så, om det virkelig også forholder sig sådan. Jeg mener desværre, at der er lang vej igen. Et eksempel, som det her med urmagerens selvtægt, viser, at vi måske endda bevæger os i den forkerte retning. For øjeblikket synes jeg, at samfundet og det enkelte menneske bliver mere og mere råt, afstumpet og stenalderagtigt, drevet af sine mest basale drifter. Det er fand'me uhyggeligt. Roald Als har virkelig ramt plet, når han tegner Anders Fogh som en hulemand.

Obs.: At jeg bruger Pia K. som et eksempel her, vil måske støde mange af dem, som sympatiserer med hende; men jeg er ikke ude i et politisk ærinde. Jeg bruger hende som eksempel, fordi det rent faktisk skete i virkeligheden. Ej heller synes jeg, at det er selvmodsigende at skrive mine tanker omkring denne begivenhed ned. Jeg demonstrerer jo netop forskellen og er derfor også med på, at jeg ved at nævne forskellen med et eksempel gør mig til offer for, at folk måske vil sige, at jeg selv sviner andre til i fuld offentlighed. Det er dog ikke intentionen.

http://www.hjernesange.dk/hjernemad/hjernedannelse/hjernecentre2.html