Precis det här behöver jag ibland: en lagom dum komedi. Och gärna med Steve Carell i huvudrollen. Han har förvisso en del mindre lyckade filmer på sitt CV, men han halvt om halvt stal showen från Jim Carrey i Bruce Almighty och utmanade definitivt Will Ferrell i Anchorman, och han var bra på alldeles egen hand i 40-Year Old Virgin.

Get Smart är mer eller mindre skräddarsydd för Carell, känns det som, och utnyttjar hans talang för deadpan och fumlighet. Filmen bygger på en tv-serie från 60-talet som Mel Brooks låg bakom och som jag inte sett mer än några enstaka avsnitt av. Det är enkelt och simpelt en agentparodi: Carell spelar Maxwell Smart, en analytiker inom spionorganisationen Control, som bli befordrad till agent efter att organisationens högkvarter attackerats av skurkorganisationen Kaos. Sen är det upp till Smart att tillsammans med Agent 99 (Anne Hathaway) sätta stopp för Kaos ondskefulla planer.

Det är rätt roligt. Det är slapstick blandat med replikskiften som...

- How do I know you're not Control?
- If I were Control, you'd already be dead.
- If you were Control, you'd already be dead.
- Neither of us is dead, so I am obviously not from Control.

...och det roar åtminstone mig. Det är också den sortens högkoncept-komedi där en del av budgeten lagts på att få actionscenerna att se relativt trovärdiga ut, så det är bra driv även på den fronten i några sekvenser. Carell är självklart den komiska motorn med småroliga insatser även från bland andra Alan Arkin . Anne Hathaway glimrar väl inte när det gäller komiken men har huvudsakligen också rollen som straight guy.

Att filmen är nästan två timmar lång gör att det på sina håll blir aningen glest mellan skratten, men bortsett från det är det en trivsam historia. Inte på riktigt samma nivå som Zoolander eller Anchorman, men ett dugligt val när man bara vill ha kul en stund. Och det vill man ju ibland.

Andra bloggar om film, get smart, steve carell, anne hathaway

Fördelen med att dröja med att se en film är att alla andra redan tagit hand om själva diskussionen så man kan glida in på banan och välja position. Argumenten är redan framtagna. Vad gäller Juno har vi redan hunnit hela varvet runt från glödande beröm till backlash till anti-backlash.

Jag har ingenting nytt att tillföra i sammanhanget. Jag placerar mig i det förmodligen ganska breda segment som tycker att det är en sevärd liten film när den väl lägger sin tillkämpat hippa ton och beräknande indie-sensibilitet (och repliker som "Silencio, old man") åt sidan och låter karaktärernas ironiska fasader rämna.

För i början är Juno ganska påfrestande. En trovärdig skildring av tonårsgraviditeter är det knappast, och jag har väldigt svårt att köpa den svårartat lillgamla karaktären Juno under första halvan av filmen. Visst är replikerna vassa och roliga, men herregud, sådär pratar ju ingen! Vilket förvisso är helt irrelevant kritik när det gäller en fiktion. Men ändå.

Sedan händer någonting, och det är Diablo Codys stora förtjänst att hon lyckas få detta att växa fram ur den ovan beskrivna inledningen. Vanessa bryter sig ur rollen som stiff neurotisk yuppiebrud och Juno själv klarar inte längre att agera oberörd av allt som försiggår och känslorna kommer upp till ytan och it gets messy. Till sist kommer filmens hjärta fram och alltihopa blir smått rörande och väldigt svårt att tycka illa om.

Andra bloggar om film, filmrecension, juno

Det finns filmer man gillar väldigt mycket trots att de inte nödvändigtvis är särskilt bra. För min del är Back to School från 1986 en sådan. (Sen kan man för all del diskutera vad som är en ”bra film”. Jag hamnade en gång i en diskussion där min motpart hävdade att en film man tycker om per definition är bra. Jag håller väl inte riktigt med om den saken, eftersom jag menar att man kan uppskatta vissa saker samtidigt som man är medveten om deras tillkortakommanden – kalla det ”guilty pleasures” eller vad du vill – men den debatten kan vi ta nån annan gång. Det är juli, för katten.)

Back to School lär inte vinna några priser för anslående foto, briljant klippning eller originalitet. Ändå gillar jag den av flera anledningar. En av medförfattarna är Harold Ramis, mer känd för sådant som Ghostbusters och Måndag hela veckan, vilket jag inbillar mig är en bidragande faktor till att filmen funkar så bra som fantasi: medelålders miljonär enrollerar sig på universitetet och lever loppan.

Dessutom är rollistan full av trevliga namn. M. Emmet Walsh spelar simlagets tränare, en ung Robert Downey Jr spelar radikal student (”Fotboll är en kryptofascistisk metafor för kärnvapenkrig”), Sam Kinison en mycket obalanserad lärare och Burt Young (Paulie i Rocky-filmerna) spelar Rodneys primitiva chaufför Lou. Dessutom är det rätt skojigt att Kurt Vonnegut gör ett inhopp som sig själv.

Men framför allt har ju den här filmen Rodney Dangerfield och hans oneliners. Dangerfield är komikern som utstrålade allmänt misslyckande och vars stående gag var att han inte fick någon respekt. Hans filmkarriär var väl i ärlighetens namn måttligt intressant – hans mest minnesvärda insats är förmodligen den som Mallorys pappa i den sjuka sitcomscenen i Natural Born Killers (fullkomligt briljant casting om ni frågar mig) – men i Back to School funkar han väldigt bra. I varje fall om man gillar halvtjocka farbröder som droppar deadpanrepliker. Och det gör man ju.

Egentligen är väl Back to School en ganska genomsnittlig collegekomedi, men de här olika begåvningarna tillsammans gör att den trots allt blir lite mer än så. Dessutom tycker jag Roger Ebert var något på spåren när han recenserade filmen och i den såg Dangerfield som ett slags arvtagare till W.C. Fields och Groucho Marx – en komiker som skämtar för att hålla förtvivlan stången. Det finns nåt mer under ytan här än bara happy fun.

Andra bloggar om film, filmtips, filmrecension, back to school, rodney dangerfield

Om en rollfigur i en komedi plötsligt känns som att han är filmens "comic relief" - då är det inte någon särskilt bra komedi. Men så är det faktiskt med Run Fatboy Run, som jag såg enbart för att den har Simon Pegg i huvudrollen, och han var rolig i både Shaun of the Dead och Hot Fuzz. Men den här gången handlar det inte om något samarbete mellan radartrion Pegg/Frost/Wright, utan om en betydligt slappare historia regisserad av David "Ross i Vänner" Schwimmer. Att Pegg varit inblandad i manuset hjälper tyvärr inte.

Det handlar om Dennis som överger sin gravid flickvän Libby (Thandie Newton) vid altaret men som fortfarande går och trånar efter henne. Nu har Libby träffat en ny kille i form av den framgångsrike amerikanen Whit (Hank Azaria). Och eftersom Whit springer maraton för välgörenhet inser slapphögen Dennis att ett maratonlopp är rätt sätt att vinna Libby tillbaka.

Det här är med andra ord precis som vilken romantisk komedi som helst, fast lite dummare, lite segare och lite sämre tajmat. Det blir aldrig särskilt roligt. Bäst är faktiskt ståuppkomikern Dylan Moran i en liten biroll som Libbys kusin.

Och reflektionen om "comic relief" dyker upp i min skalle mot slutet av filmen när Dennis hyresvärd - han är tjock! han har ett långt konstigt namn! han är från Pakistan! han är en klassisk komedifigur! - kommer lubbande och ser tokig ut för att inte slutet ska bli för sockersött.

Andra bloggar om film, filmrecension, dvd, run fatboy run, simon pegg, david schwimmer

Kenneth Branaghs karriär som regissör är en ganska ojämn historia som blandar väl ansedda Shakespearefilmatiseringar (som Henry V eller Mycket väsen för ingenting) med fiaskon som Mary Shelley's Frankenstein.

Allmänt bortglömd i all anspråkslöshet är dock en av pärlorna på hans meritlista, en svartvit komedi betitlad In the Bleak Midwinter (eller A Midwinter's Tale om man väljer den amerikanska titeln) från 1995.

Det här är en underhållande historia om ett hastigt sammansatt teatersällskap som ger sig på att sätta upp Hamlet (vad annars?) kring jul i en dragig gammal kyrka ute på den brittiska landsbygden. Primus motor är den arbetslöse skådespelaren Joe och de aktörer och medarbetare han får tag på är inte direkt a-listan. Naturligtvis blommar konflikter och egenheter i den excentriska ensemblen samtidigt som premiärkvällen obönhörligen närmar sig.

Det vore fel att påstå att det här är en direkt originell film - vi känner igen åtskilliga av inslagen från andra showbusiness-berättelser. Däremot är det en väldigt rolig liten sak som driver med hela den märkliga teatervärlden och de människor som befolkar den på ett mycket kärleksfullt sätt. Det är lite kulturfars över det hela. "Spinal Tap for the Shakespeare set", som någon recensent tydligen uttryckte sig enligt trailern.

Ensemblen består huvudsakligen av brittiska skådisar som man kanske känner igen men inte vet namnet på. Undantagen är framför allt Joan Collins och Jennifer Saunders som dyker upp mot slutet. Samtliga gör dock ett utmärkt jobb.

Och nej, den finns förstås inte på dvd. Har du tur dyker den kanske upp i tv endera året, sannolikt halv tre på natten.

Andra bloggar om film, filmtips, komedi, kenneth branagh, in the bleak midwinter

Säg Kate Beckinsale och åtminstone jag tänker i första hand på halvdan skräckaction som Underworld, riktigt usel skräckaction som Van Helsing eller allmänt utskällda Pearl Harbor. Så nej, hon är inte någon av mina favoritskådespelerskor, men i ärlighetens namn har hon ju mer än bara högbudgeterat skrot på meritlistan.

Väldigt bra på alla upptänkliga sätt är till exempel en liten BBC-producerad film från 1995 i regi av John Schlesinger med just Beckinsale i huvudrollen: Nya vindar över Cold Comfort Farm.

Det här är en trivsamt grotesk komedi som utspelas i början av 1930-talet och kretsar kring unga societetsflickan Flora som blivit föräldralös och skickas iväg till sina släktingar på landsbygden. Släktingarna visar sig dock vara allt annat än de sofistikerade storstadsmänniskor Flora är van vid: Cold Comfort Farm är en gudsförgäten plats i allmänt förfall, och släktingarna är lika tokiga som de är skitiga. Flora låter sig dock inte lamslås av misären. Tvärtom: på ett mycket brittiskt sätt tar hon itu med att få fason på gården och dess invånare.

Det känns stundtals lite som parodi på romantiska kostymdramer, men står samtidigt väldigt stadigt på egna ben. Man kan glädjas åt ett skojigt manus och skruvade karaktärer, samt inte minst väldigt underhållande insatser från skådisar som Stephen Fry, Rufus Sewell, Ian McKellen, Eileen Atkins och den alltid magnifika Joanna Lumley. Och Kate Beckinsale passar faktiskt alldeles utmärkt som den sprudlande Flora - en nyttig påminnelse om att hon kan mer än bara slåss med varulvar.

Jag skulle just börja gnälla om att filmen inte finns utgiven på dvd i Sverige när jag upptäckte att Atlantic Film släpper den i slutet av maj. Hipp hurra! Den kommer att hamna i min hylla.

Andra bloggar om film, filmrecension, kate beckinsale, cold comfort farm,

Vad sägs om en satirisk komedi om en girig tv-predikant som tillsammans med hela sin församling blir tagen gisslan mitt under pågående direktsändning av en bunt Arkansas-hillbillies som vill ha pengarna tillbaka?

Tänkte väl att det skulle smaka.

Pass the Ammo från 1988 är en sån där film som väldigt få verkar ha hört talas om, men som faktiskt är en alldeles utmärkt och underhållande sak som skulle förtjäna lite mer uppskattning.

Rollistan rymmer en handfull bekantingar. En förhållandevis ungdomlig Bill Paxton spelar huvudrollen som Jesse, Linda Kozlowski gör en av sina få roller utanför Crocodile Dundee-universum som hans flickvän, muskelknutten Brian Thompson spelar muskelknutte och Annie Potts gör den semihysteriska predikanthustrun Darla.

Men framför allt är det här en film som tillhör Tim Curry, som tar en av de relativt få chanser han fått att glänsa efter Rocky Horror Picture Show - det känns som han annars mestadels spelat små biroller i halvdassiga rysare och parodier. Tillsammans med Potts bildar han ett skenheligt och grällt predikantpar som påminner väldigt mycket om Jim och Tammy Faye Bakker - som ju var i högsta grad aktuella mot slutet av 1980-talet på grund av såväl otrohetsaffärer som ekonomiska oegentligheter.

Det är ingen komplicerad film, men den är väldigt underhållande. Driften med slipprig tv-religion är ganska grov men också ganska pricksäker - åtminstone utifrån 80-talet - och jag vill nog hävda att den fortfarande har en viss relevans. Alla är rätt bra men Tim Curry allra bäst: han blåser på för fullt som karismatiskt hänryckt predikant, utåt försäljaraktigt uppriktig men bakom kulisserna skamlöst cynisk.

Tyvärr har Pass the Ammo - eller Frälsning i direktsändning, som den hette när den visades i svensk tv senast - aldrig kommit ut på dvd. Det är väldigt synd. I väntan på att det ska hända (och jag håller inte direkt andan) kan den som vill leta upp den gamla amerikanska vhs-utgåvan som fortfarande verkar cirkulera på marknaden.

Eller åtminstone kolla in trailern.

Andra bloggar om film, satir, pass the ammo, tim curry, bill paxton

1976 befann sig den brittiske TV-profilen Tony Wilson på Sex Pistols första framträdande i Manchester. Visserligen fanns bara en handfull personer i publiken men Wilson blev så inspirerad av vad han såg och hörde att han bestämde sig för att hjälpa den nya musikvågen på traven. Livemusikklubben Factory blev skivbolaget Factory och Wilson gav ut Joy Division och Happy Mondays samtidigt som ravekulturen såg dagens ljus på hans klubb Hacienda.

Om allt detta handlar Michael Winterbottoms 24 Hour Party People, som låter Wilson (spelad av Steve Coogan) bli en självmedveten ciceron genom sitt liv. Det är gryniga bilder, skakig handkamera och ironiska sidokommentarer till publiken medan vi bjuds på en tur genom lite sex, en hel del knark och massor av rock’n’roll.

Bitvis är det riktigt kul. Även om sanningshalten kanske kan betvivlas finns det gott om underhållande episoder, och Winterbottom har ett drivet berättande även om det emellanåt blir en överdos av skakiga bilder. Men det finns förstås en poäng med den röriga, nerviga stilen: det är stundtals nästan lika knarkat som Shaun Ryder.

För den som är genuint intresserad av den här musiken och epoken är förmodligen filmen extra intressant. Annars ter det sig som en förvisso underhållande utflykt på rock’n’roll-territoriet som egentligen inte ger så många insikter.

TV-tips: Visas i SVT2 torsdag 17/1 (ikväll!) kl 22:25.

Andra bloggar om film, recension, 24 hour party people, steve coogan

Osäker självstympare möter distanserat dominant advokat och inleder ett sadomasochistiskt färgat förhållande. Låter som ett tungsint bisarrt drama – men visar sig vara en i slutänden mycket ömsint och humoristisk kärlekshistoria.

Maggie Gyllenhaal och James Spader är båda storartade i den här egensinniga och stämningsfulla berättelsen. Gyllenhaal spelar Lee, en ung kvinna som just skrivits ut från mentalsjukhuset, lever ett överbeskyddat liv hos sin mor (pappan är alkis och huvudsakligen frånvarande) och skär sig själv med skalpell. Hon söker jobb som sekreterare på Edward Greys (Spader) märkligt dystra advokatfirma och blir mot alla odds anställd. Edward visar sig vara en på sitt sätt lika udda fågel, en kontrollfreak som deppar över sin exfru och tycks ägna sig mer åt att sköta sina orkidéer och göra situps än uträtta något egentligt arbete. Han ger Lee en form av uppmärksamhet hon aldrig tidigare fått, uppmuntrar henne utan att patronisera henne, men visar sig också ha en böjelse för fysisk bestraffning när Lee gör misstag.

Det kan säkert hända att en och annan uppfattar somligt i den här filmen som kvinnoförnedrande. I så fall tror jag man har missat poängen. Edward utsätter Lee för rituella bestraffningar och genom deras märkliga förhållande utvecklas hon från en ynklig varelse till en målmedveten och fungerande kvinna – men i lika hög grad fungerar Lee som en frigörande faktor för den låste och olycklige Edward. Hon kan äntligen sätta sitt lidande i relation till kärlek och omtanke och erbjuder samtidigt honom en möjlighet att bli kvitt skulden över sina böjelser. De är helt enkelt gjorda för varann.

Kanske inte allas uppfattning om ett sunt förhållande, men det här är en film som inte sticker under stol med att maktspel av ett eller annat slag förekommer i de flesta former av mänskliga relationer. Spelet mellan Lee och Edward är bara mer explicit och rituellt – och fullbordas av en av de varmaste och mest sensuella kärleksscenerna på film på senare år.

Steven Shainberg har gjort en snygg, atmosfärisk och stilsäker film, och har därtill lyckats göra den smakfull – den som sitter och hoppas på frosseri i snaskigt kinkysex och naket blir förmodligen besviken. Det svackar till en aning mot slutet och bihandlingen om pojkvännen Peter känns en aning ofullgången, men trots det är Secretary en engagerande och ofta rolig kärlekshistoria, och en tilltalande avig sådan dessutom.

TV-tips: Visas i SVT2 torsdag 10/2 kl 22:25 och i SVT1 lördag 12/2 kl 23:45.

Fler bloggar om film, secretary, maggie gyllenhaal, james spader, filmtips

Jag hade glömt bort hur idiotiskt rolig Weekend at Bernie's (eller Länge leve Bernie, som den heter på svenska) faktiskt var tills jag såg om den på TV häromkvällen.

Bratpackaren Andrew McCarthy plus nån annan snubbe spelar två kontorsslavar på ett försäkringsbolag som blir bjudna till sin korrupta chef Bernies sommarställe över helgen. När de väl kommer dit visar sig deras värd vara död, mördad av sina maffiakontakter. Och av diverse anledningar som är för dumma för att redovisa gäller det för de två att försöka övertyga omgivningen om att Bernie fortfarande lever och mår bra. Vilket huvudsakligen innebär att släpa omkring med liket i den ena klantiga situationen efter den andra.

Föga överraskande var kritikerna måttligt roade. Den stående invändningen var att man inte kan bygga en hel film på ett enda gag, som kanske inte är så himla roligt ens från början. Och visst, för det mesta räcker inte ett gag för att bära en hel film, men i den här idiotpärlan spelar det ingen roll. Bernie's försöker inte ens vara sofistikerad. (Jag tvivlar till och med på att den ens försöker vara en bra film.) Vad åtminstone somliga recensenter verkade missa var att det här är ren slapstick, och att sådant som trovärdighet därmed är ganska oväsentligt och att eventuell plot enbart är till för att generera absurda situationer och tillfällen att slå folk i skallen och dratta på ändan. Torftigt? Ja, inte är det någon föda för hjärnan i alla fall. Smaklöst? Jo, för all del. Roligt? Ja, väldigt.

Weekend at Bernie's kom 1989, det vill säga fem år innan bröderna Farrelly inledde sin karriär med Dum & Dummare. Jag vill minnas att den fick ett ganska snålt mottagande också - för att inte tala om den ännu roligare Kingpin två år senare. Numera är de lite av ett alibi för folk som egentligen vill skylta med lite mer sofistikerad tittning men som gillar lite idiothumor ibland (folk som jag själv, med andra ord - och ja, jag gillar bröderna Farrelly). Den här rullen känns lite som samma andas barn, om än utan den underliggande värme som präglar många av brödernas filmer.

Fotnot: Den enda av de medverkande som egentligen är värd att minnas är killen som spelar Bernie själv. Vem är det, kan man undra. Det visar sig att han heter Terry Kiser och utbildade sig på Actor's Studio i New York - ni vet, metodskådespeleriets mecka. Bernies och en roll i Fredag den 13:e del 7 är nog det mest välkända han gjort, vid sidan av mängder av gästroller i TV (inklusive en episod av WKRP in Cincinatti, om nu någon mer än jag kommer ihåg den serien). Fast nu verkar han ha gått i pension - hans senaste credit på IMDb är från 2001 och Terry fyller 70 bast om två år så han kan väl vara värd att softa nu.

Fotnot 2: Regissören heter Ted Kotcheff. Ted vem, undrar man. Det visar sig att det var han som regisserade Firtst Blood. Numera är han exekutiv producent för Law & Order: SVU. Där ser man.

Läs även andra bloggares åsikter om film, slapstick, weekend at bernie's