Det som våra politiker försöker kämpa fram med larviga "Ja till Europa"-motton finns naturligt hos en del av den äldre befolkningen - Spännande tanke när det finns vissa bruna krafter som önskar ha höga murar till vårt land, och pekar på en svunnen tid av nationalstolthet. För dessa invandrade damer som under 50 års tid hjälpt till att bygga upp vårt land, är den svenska stoltheten just att vi efter kriget tog emot dem, och deras goda arbete, precis som vi gör nu med andra krigsflyende människor.

Tänk vilka fantastiska kunskaper och berättelser våra barn och barnbarn kommer kunna föra vidare när dessa flyktingar och invandrare sitter på ålderdomshemmet och berättar om sina liv, sina kärlekshistorier, sina krig över en kopp kaffe, och vi hör hur Sverige återigen vuxit bortom Bosporen - fast i kulturellt samförstånd, samtidigt som världen krympt till ett kaffebord med en lycklig och livsmätt 90-åring som dess kejsare och sagoberättare... Det är globalisering!!

Varför han en gång släpptes förstår jag inte, han är en av de värsta brottslingarna i modern tid, och borde ha spenderat de senaste 60 åren bakom galler. Det är en skam att han släpptes, och att han kunde leva ostört fram till 1962. En mörk jävla skamfläck, som inte kommer att tvättas bort från lakanet om vi får fast honom (förutsatt att han lever), men som åtminstone kommer att blekna lite, tillräckligt mycket för att den fortfarande ska vara synligt för blotta ögat, så att man var dag påminns om vad som skett i det förgångna.

Just i denna reseberättelse kommer jag att lägga tyngdpunkten kring död och despotism. När jag menar att det var en underbar resa menar jag de delar av resan där vi fick umgås utan barn/ungdomar och vackra vyerna i Prag samt god mat och dryck och naturligtvis alla trevliga människor som vi träffade under resans gång.

 Det jag nu kommer att berätta är den delen vår allas historia som visar på det onda och avskyvärda i människan. Jag ville se och känna för att på så sätt kunna förmedla till eleverna om hur det kan upplevas att vara förtryckt. Många gånger under detta var det tungt och jag kände gråten ligga nära till hands och som jag ser det är det bästa botemedlet mot förtryck och galenskap är att vi synliggör det hemska och därför har jag då valt att ta med dessa bitar av vår resa som även blev en inre resa.

Det är inte svårt att söka uttryck för tjeckernas stillsamma ilska över hur de har blivit förtryckta i omgångar av olika ideologier. Mina tankar går till Jan Palach studenten vid karlsuniveristetet i Prag som tände eld på sig själv vid Vaclavplatsen i en protest mot den sovjetledda invationen och ockupation när Pragvåren krossades. Palach begravning blev en stor demonstration av förtrycket från kommunisterna och en månad senare hände det igen. En annan ung man Jan Zajic tände eld på sig själv på samma plats och i samma syfte.

 En dag när jag och mannen skulle gå till en guidebyrå gick vi på en ganska för att vara Prag tråkig gata. Jag upptäckte ett ställe där det stod kommunism på dörren och trodde att det var det kommunistiska museet som låg där . Medan jag stod och tittade in kom en bil farande med några grabbar i och de skrek något i stil med: ”Kommunistike svinsky” (Min egen tolkning var kommunistiska svin) Lite svårt att komma ihåg och jag hoppade till, väl framme vid guidebyrån som för övrigt är skandinavisk pratade jag med en tjeckisk tjej och berättade vad som hade hänt. Hon log lite och sa att det inte var något Museum utan en gata som heter De politiska fångarnas gata och under kommunist tiden hölls de politiska fångarna inspärrade där och nu idag har det kommunistiska partiet som inte alls är stort sin partilokal på just denna gata.  

(Detta symboliserar hur människorna kände sig under förtrycket och här är minnesstenen)

Sista dagen åkte vi en guidad tur till Theresienstadt eller Terezín som stället heter på tjeckiska. Det första stoppet var vid den lilla fästningen Terezín som byggdes i slutet av slutet av 1700-talet som en del av ett befästningssystem. Namnet Teresín kom efter kejsarinnan Maria Teresia. Fästningen började redan från början att användas som fängelse och där satte även gärningsmännen efter attentaten på Franz Ferdinand.  Efter att delar av Tjeckien hade blivit ockuperat av nazismen fylldes så småningom alla tillängliga fängelser och 1940 blev Lilla fästningen ett Gestapo fängelse.

(Ingången till fästningen. Jag ryste när jag gick in här...)

De första fångarna kom hit i juni 1940 och under kriget har cirka 32 000 anhållna, varav 5 000 kvinnor passerat där.  Den lilla fästningen var ett transitläger och fungerade som en mellanstation och fångarna fraktades sedan vidare till koncentrationsläger i Tyskland och Polen där 8000 dog. I den lilla fästningen Terezín dog 2500 fångar pga tortyr, dåliga förhållanden och sjukdomar. I slutet av kriget kom en tyfusepedemi ut i det överfulla fängelset och man vidtog inga åtgärder. Fångvaktarna flydde den 5 maj 1945 och då sattes en hjälpaktion in. Fängelset fick vara i karantän i tre månader och man lyckades få stopp på tyfusen.

( Porten med inskriften "Arbeit macht frei" Inskriften var karaktärisk för de flesta koncentrationsläger, men inte typisk för gestapo fängelser. Porten leder in till den första gården.)

( Det här är en masscell från den fjärde gården som började att byggas 1943 eftersom den gamla fängelset var alldeles för litet. På den fjärde gården levde 3000 fångar i misär och i en sådan masscell inhyste 400-600 fångar året runt.)

På initiativ av de förra fångarna och det efterlevande bestämde regeringen 1947 att inrätta Minnesmärket Terezín vars uppgift var att påminna om förintelsens följder för frihet, demokrati och mänskliga rättigheter.

Bara en liten bit från den lilla fästningen Terezín ligger Gettot Terezín. Den lokala befolkningen i staden tvångsförflyttades 1942 och nu blev det en stad bakom galler. Staden fick en framträdande roll vid genomförandet av den nazistiska ideologin ”Den slutgiltiga lösningen av den judiska frågan.” Avsikten var i början att gettot i Terezín skulle vara ett uppsamlings- och ett genomgångsläger för judar från de tjeckiska länderna, men efter tiden kom även andra dit. Gettot tjänade tre syften: 1. genomgångsläger 2. utrotningsläger eftersom nästan en femtedel av alla fångar dog här, 3. propagandaläger.

(En del av den järnväg som byggdes under åren 1942-43 från järnvägsstationen Bohusovice till Terezín. den gjorde transporterna snabbare och effektivare)

(En plats vid floden Ohré- här strödde judiska ungdomar ut aska från 22 000 människor från döda fångar på order av nazistiska SS soldater.)

Den nazistiska propagandaapparaten försökte ge en bild av Terezíngettot som ett ”självförvaltande judisk territorium”. Med olika metoder försökte nazisterna dölja den verkliga avsikten med Terezíngettot som var att uppnå ”den slutliga lösningen av den judiska frågan”. Fram till den 20 april 1945 deporterades det till Terezín närmare 140 000 personer män, kvinnor och barn. Under krigets sista dagar kom ytterligare 13 000 fångar från de övergivna koncentrationslägren i Polen och Tyskland. De flesta av dessa var svårt sjuka eller på gränsen till utmattning. Många var redan döda, när de kom till Terezín och andra dog strax efter ankomsten. De förde med sig en tyfusepedemi som krävde många offer efter befrielsen.

Av de 87 000 fångar som fördes bort med transporter till främst Auschwitz-Birkenau överlevde färre än 4000.  

Vi får inte glömma det som har hänt...

Grynet - som inte är rädd för rosa - praoar hos Rikard Palm på SVT. Bilden härifrån. 

På feminetik pågår just nu en debatt om färgen rosa. Signaturen lynx berättar bland annat att:

Det är förresten märkvärdig att ens ha rosa till sin hanhund, t.ex. på koppel, kläder och tillbehör, jag har haft något enstaka rosa någon gång. Vissa tycker synd om honom, förnedrande på något sätt, han är ju en pojkhund. En del skojar lite och säger att hundar kan väl vara bögar också förstås och det är inget fel med det.

Blir hanhundar i rosa mobbade av sina hundkompisar? Eller är det bara människor som mår dåligt av att inte kunna skilja pojkar och flickor åt? Bilden härifrån.

Diskussionen startade med att Petter Lundgren skrev en artikel i tidningen Aftonbladet - Leve det rosa! - om en lågstatusfärg och den urbana medelklassens identitetsprojekt.

Det är en bra och intressant artikel. Petter Lundgren hänvisar till en föreläsning av Fanny Ambjörnsson - som hölls under Centrum för barnkulturforsknings fria föreläsningar på Stockholms universitet, på temat barn och konsumtion.

Hennes föreläsning går att läsa som ett paper i pdf-format - Den rosa overallen.

Fanny Ambjörnsson skriver där bland annat att:

När föräldrarna säger sig försöka undvika rosa på flickor för att rosa både könsbestämmer och förpassar flickor till en gammeldags och förtryckande passivitet, undviks rosa på pojkar för att de inte ska framstå som flickor.

-

Trots att flertalet föräldrar i mitt material motiverar sin skepsis till rosa med feministiska argument (som att det är förtryckande och fastlåsande för flickor), blir det ändå flickorna som i slutändan ska åtgärdas. Det är det kvinnligt kodade som måste kläs om i blått, medan det blåa framstår som mindre markerat, degraderande och besmittat (jfr. Sparke, 1995).

Det faktum att det upplevs som just degraderande och förlöjligande att klä en pojke i rosa antyder dessutom något ytterligare. Man kan nämligen anta att det inte enbart är rädslan att pojken ska framstå som en flicka som ligger bakom dylika känslor. Snarare antyder själva flickigheten även ett möjligt avvikande sexuellt begär - att sonen helt enkelt skulle kunna vara eller bli bög (se t.ex. Segal, 1990, Connell, 1996). Så berättar exempelvis Susanne om en vän vars femårige son är galen i kvinnokläder. "Han snor gästers högklackade skor i entrén och vill gärna gå i mammas klänningar och det går inte över", berättar hon. "Så de har gått till PBU och psykolog och allt. Pappan säger direkt: 'han är bög, han är bög, vi måste stävja det. Gå in och ändra medan det är tid'."

Men det är inte enbart föreställningar om sexualitet som, genom nyckelsymbolen rosa, vävs in i föräldrarnas förståelser av genus. Här artikuleras även andra maktordningar i samhället, som kan knytas till klass, etnicitet och möjligen ålder. För medan en av de första 7 orsaker föräldrarna angav till sin skepsis mot rosa var dess associationer till förtryck och begränsning, hänvisade man också så gott som alltid till personligt tycke och smak. Mattias säger, i ett tidigare citat, att han och Stina gillar mer stilrent och enkelt, och därför väljer bort rosa. På liknande sätt förklarar flertalet föräldrar att de själva inte klär sig i rosa och spetsar och därför inte heller vill klä sina döttrar så - att de helt enkelt inte gillar när det blir "för mycket".

I Att bli respektabel (1999) diskuterar Beverly Skeggs kopplingarna mellan klass och femininitet. Med utgångspunkt i Bourdieu visar Skeggs hur hänvisning till smak och stil är en central aspekt av hur klass urskiljs och upprätthålls. De engelska arbetarklasskvinnor Skeggs undersökte upplevde hur deras val av kläder, smink och färger ständigt utsattes för bedömning utifrån - hur de, genom att välja vissa kläder framför andra kodades som vulgära, överdrivna och arbetarklass (jfr. Walkerdine, 1997, Ambjörnsson, 2004).

Den jämställdhetsmodell föräldrarna jag intervjuat anammar rymmer alltså inte enbart information om synen på genus och relationen mellan "manligt" och "kvinnligt". Den är också en sorts identitetspolitisk markering. Att sätta en knallrosa overall på en flicka riskerar således inte enbart att fungera begränsande vad gäller kön, utan även vad gäller klass, etnicitet, plats och tid. Att välja bort rosa blir därför också ett sätt att visa att man är en viss sorts modern, urban, svensk, medelklass.

Petter Lundgren avslutar sin artikel med: Själv kommer jag hädanefter att klä mig själv och mina två pojkar enbart i rosa. Rosa for president!

I Historien om rosa och blått skriver Gerda Christenson:

Den 29 mars 1914, kunde oroliga mammor läsa i den amerikanska tidningen The Sunday Sentinel, om hur de skulle klä sina barn enligt könens olika färgkod:
"Om du vill ha färgmarkering på den lilles klädesplagg, så använd rosa för pojken och blå för flickan, om du vill vara traditionell."

Rosa är alltså inte så självklart för flickor - historiskt sett. Det var ljusblått för flickor och rosa för pojkar - enligt den relaterade artikeln.

~

Amalia Lindegren, Lillans frukost 1866.

Flicka klädd i blått och gräddvitt.

Gerda Christenson letade efter bilder på pojkar och flickor från förr - och hittade mycket riktigt många ljusblå flickor - däremot hade hon svårare att finna de rosa pojkarna.

Fångmarkörer som användes i de tyska koncentrationslägrena. I den femte kolonnen från vänster finns markörerna för de homosexuella. Läs mer på Wikipedia - där bilden är lånad. Jag antar att bilden gulnat något av ålder - annars ser den rosa markören mer sandfärgad än rosa ut i detta exempel.

Wikipedia skriver om färgen rosa att:

Prior to WWII, pink was historically a male colour as an offshoot of red, and pink was chosen not because it meant the wearer was feminine, but because they liked other men.

Endast manliga homosexuella märktes ut. Annars hade färgen rosa varit malplacé. Kvinnliga homosexuella brukar inte föredra män. Wikipedia skriver vidare att det inte verkar som som lesbiska kvinnor stigmatiserats för sin läggning - endast en lesbisk kvinna bar en särskild markör - men hennes största "brott" var att hon var judinna.

Frågan är varför och när rosa blev en flickfärg. Enligt Christenson verkar detta ha skett på 1950-talet. Men varför? Har det med nazisternas markörer att göra? Är det inte en lite långsökt tanke?

Skjorta från Crombie £69.95

För cirka tio år sedan började det bli populärt bland yngre män att klä sig i rosa skjorta. De gjorde det inte i någon slags protest. Merparten av de rosa männen var varken uttalade feminister eller uttalat homosexuella. Bland dessa män var dessutom färgen en högstatusmarkör - till skillnad från den lågstatusmarkör färgen verkar ha bland flickor och till viss del kvinnor.

Mens Pink Herringbone Handmade Shirt från Jermyn Shirts $146.25

Ekonomitidningar verkar också föredra den rosa färgen. Jag har inte analyserat vad detta kan bero på. Dagens Industri är en av dessa tidningar.

Skulle rosa ha fått en statushöjande effekt i och med att bratsmännen klädde sig i rosa för tio år sedan?

Nej - ekonomitidningarna har varit rosa längre än så.

I Thailand har färgen inte reclaimats. Onödigt otrevliga poliser får bära klarrosa armbindlar med den tecknade figuren Hello Kitty på.

- Jag valde den här symbolen för att den är rosa och lätt att se. Det här är tänkt att förstärka deras (polisernas) skuldkänslor, förklarar polisen Pongpat Chayaphan.

Nyheten kommer från TT-AFP och stod i DN:s nätupplaga i augusti 2007.

Det står om den i BBC News nätupplaga också.

The New York Times skriver:

Ten of the armbands have been prepared, but so far none have actually been issued, according to an officer who declined to give his name while discussing this sensitive topic.

"After this policy came out, the police are scared," the officer said. "It will be very embarrassing to walk around with Hello Kitty on your arm." It is a step down from the Crime Suppression Division's official motto: "When you have no one to turn to, come to us."

Flicksymboler är inget för stora tuffa poliser. Uppenbarligen något mycket pinsamt. Värre än kroppslig bestraffning kanske?