En sak jag dock exkluderat helt är mina känslor. Sen jag startade bloggen har jag fan i mig inte skrivit ett enda inlägg som går i djupare på vad jag känner eller ens hur det gör för mig i mitt liv, även om det är något som jag finner högst intressant. Detta beror nog på att jag tänker att folk inte är intresserade av det, vilket ju är ganska dumt i och med att folk som läser ju antagligen är intresserade av mitt liv. Jag brukar ju själv tycka de är intressant när mina favoritbloggare skriver om hur de mår, i och med att man skapar en mer personlig relation med dem. Dessutom så är ju de flesta av mina läsare på ett eller annat sätt vänner med mig, vilket ju automatiskt gör att de bör vara intresserade.

En blogg är dels ett medie där man för ut värderingar och budskap, men det är även en plats där man kan avreagera sig, reflektera över och informera om saker utan att för den skull kräva en respons från någon. Eftersom jag märker hur mina resonemang kring saker och ting utvecklas när jag skriver om dem så bör ju även detta gälla mina känslor, och därför skulle jag kanske kunna komma till rätta med eller i alla fall komma till insikt om diverse problem jag har om jag skriver om dem.

Det handlar nog mest om min egen tabu. Jag tycker det är läskigt med människor som blir för personliga i sina bloggar, men det är ju egentligen bara om de uteslutande skriver om sina känslor och radar upp i detalj vad de gjort under dagen. Det är ju inte alls onajs med bloggare som någon gång då och då tar upp hur de mår eller vad de ägnar sina dagar åt. Dessutom är det bara töntar som tabubelägger saker och ting, eftersom de måste skapa riktlinjer för sig själva. Jag borde kunna hantera livet på ett bättre sätt.

Så jag funderar på att lägga in någon form av kategori som rör den typen av saker också. Det är ju trots allt för mig bloggandet skall vara givande i första hand. Eller så gör skiter jag i det, eftersom känslor trots allt är för töntar och bör förnekas in i det sista.

Höhöhöhöhöhöhö, känslor och deppighet är ju synonymt, som vi alla vet. Därav en deppbild som ser naturligt kontrastuppdragen ut.

Jag hade bara varit 5-10 minuter i gymmet när jag ser den där karln i kanske 40-50 årsåldern som jag lagt märke till flera gånger när jag tränat i gymmet och inte gått gruppträningar som bodypumpen etc och tyckt att han varit obehaglig på nåt vis. Det har känts som att han har följt efter mig runt maskinerna. Men jag slog bort det då för jag tänkte att det kanske är en nybörjare som kollar lite hur andra gör eller att jag kanske är överkänslig. Herregud nog måste väl människor kunna envisas med att träna i maskinen bredvid mig eller mittemot mig utan att de följer efter mig? tänkte jag.

Den här gången hade jag bättre koll mellan seten eller vad det heter, betraktade honom när han planlöst stegade runt och upptäckte att han närmade sig mig nu igen. Han satte sig i en maskin här och där, lyfte kanske 5 gånger i varje med rätt så låga vikter (jättekonstigt, med så låga vikter borde man satsa på fler repetitioner för uthållighet, eller?) och så gick han runt lite till. Men jag lovar, det gick inte att ta miste på att han siktade in sig på MIG, för han började "vänta" på sin tur i den maskin jag befann mig för tillfället efter en stund även om han inte alltid tog över den om jag flyttade mig till andra änden av lokalen sen. Och det fastän det fanns EN TILL LIKADAN bredvid. Hahaha, vilket tragiskt pucko.

Han visade faktiskt upp ett underligt beteende men det var inte nytt, för senast samma dag hade jag berättat för en väninna om den där konstiga karln när vi började diskutera gymetikett i allmänhet. Han dök upp redan de första veckorna när jag började träna i somras. Jag gav honom genast en diagnos: Stalker. (I hans fall är det absolut en stigmatiserande diagnos. En stämpel som han kommer att få svårt att borsta av sig. ;-) )

Han förföljde mig runt så gott han kunde. Jag körde mitt pass som jag bestämt och hade ju världens bästa pepp med mig (pumpmusiken jag berättade om i förra inlägget) och struntade i honom även om jag märkte hur han höll på. Ett par gånger tror jag att ett par andra män som också tränade i samma hall tittade undrande på honom, men eftersom all sån här stalking gränsar mellan subtil och uppenbar så bestämde jag mig för att inte ryta till, förrän rätt tillfälle dök upp.  Jag skulle precis till att pumpa upp gluteus och han stod och väntade på grabben som låg bredvid  i baksida lår och tog sen maskinen. Jag stod stilla och väntade på att han skulle lägga sig, då skulle han inte kunna glo på min arbetande rumpa.

Han blev tvungen att lägga sig i maskinen till sist och köra baksida lår,  jag KAN vänta såna här gånger... Varje gång han slutade efter 4-5 gånger med 15 kilo!!? ställde han sig upp, den idioten och jag stannade av i min rörelse och stod och stirrade rakt fram, väntade och drack lite vatten. Han lade sig igen och jag körde vidare. Etc. Det blev hans längsta pass den dagen. Han bara måste ha förstått tyckte jag och gick vidare.

När jag skulle köra magen mot slutet insåg jag att han inte givit upp utan var ännu mer övertygad om att han var i sin fulla rätt att förfölja mig runt. Men när jag valde att lägga mig på en bräda för att köra mage det sista jag jorde så blev jag fan förbannad. Det finns 5, 6 stycken såna svängda magbänkar och jag lade mig i den yttersta. Han kom från andra hållet. där alla de andra bänkarna stod med en meters mellanrum typ, och gick rakt mot mig, jag upptäckte honom någon meter ifrån mig, han såg mig i ögonen och jag SÅG att han SÅG mig i ögonen. Han hade bestämt sig för något och han var på väg och lade sig på bänken NÄRMAST mig.

När jag blir arg gör jag ofta en av två saker, jag drar för att jag inser att jag har med någon att göra som bråkar för bråkandets skull och dessutm är en "jag har alltid rätt:are"  eller så tar jag konflikten direkt och ser till att lösa den snabbt. Jag är inte konfliktbenägen så det stör även om jag sällan är skraj för dem, däremot är jag konfliktbegåvad och väljer mina fajter om det går. Jag valde att dra. På stubberten. Han lade sig och medan han gjorde det så travade jag därifrån till ett ställe dit han inte kunde komma ifall han inte skulle tränga sig in mellan några andra karlar som stretchade efter passet och som jag valde att köra ett slags mini-corepass bredvid.

Han vet det såklart inte, men att jag valde att gå berodde enbart på att det bara var vi två där. En sån där människa måste förintas inför en publik, en lynchmobb helst. Därför väntar jag och ser om det händer igen. Jag är inhuman när jag avrättar en människa publikt men det kan inte hjälpas, för den där måst vara van vid att kunna stalka kvinnor ostraffat som han beter sig. Och det kan jag tyvärr inte gå med på.

Efter passet gick jag till receptionen och upplyste dem om att de hade en stalker i gymmet som förföljer kvinnor, eller i varje fall den här kvinnan. De hade inte fått några klagomål på honom tidigare men de visste direkt vem jag menade... han brukade stå och titta på besökarna när de kom emellanåt från gymplanet.  I alla fall,  jag sa att nu har jag berättat och upplyste dem om att jag kommer att säga ifrån på en gång nästa gång det händer så de vet att det inte är en enstaka händelse. De skulle hålla ögonen på honom.

Han har årskort och har rätt att vistas i gymmet.

Men det har jag också. Och jag, jag TRÄNAR där. Så jag vinner!

----------------------------------------------------------
Läs även andra bloggares åsikter om stalker, styrketräning, årskort på gym, förfölja kvinnor på gym, lynchmobb, konflikthantering

Lillebror fortsätter med: "Speglar finns på andra ställen i huset också", storasyster skriker: "sluta", samtidigt som lillebror ropar: "Mamma säg till henne!"

Allt är tyst och det är endast hårfönen som hörs, lillebror fick "låna" toaletten på ett villkor: toalettbesöket skall högst ta tre minuter.

Det är helt otroligt för en av dem räknas numera som vuxen, medan den andre är snart sjutton.

Jag behövde aldrig ingripa och de klarade av konflikten själv utan min inblandning och nu hör jag att de pratar i normal ton med varandra. Lillebror höll löftet om tre minuter och storasyster "lånade ut" toaletten.

Konflikthantering i vardagslivet, båda tog och gav.....

Ugroove! vänder sig till små och medelstora organisationer som konkurrerar med innovation och flexibilitet, som drivs av tydliga värderingar och vill vara ledande inom sin bransch.

Ugroove! vill att människor ska följa sin längtan utan att tappa bort sig själva.

Ugroove! drivs av Anders Lindgren. Han är konstnär, pedagog och certifierad handledare i utbildningsprogrammet Radical collaboration. Anders har gjort sin konstnärliga utbildning på Konsthögskolan vid Umeå universitet. I sitt konstnärskap arbetar han med en social och relationsinriktad konst. Under åren har han allt mer kommit att arbeta med hur människor samarbetar, vad som utvecklar goda samarbeten. Han har genom utbildningsprogrammet Radical collaboration utvecklat sina kompetens inom konflikthantering, samarbete och problemlösning.

Det fanns två stolar, en blå och en rosa, och eftersom det var den rosa som var en tripp-trapp var det den dottern alltid satt i. Den andra var en reserv. Jag hade målat den (den var rosa när vi inköpte den på rea; det sålde väl inge vidare om bara flickföräldrar vågade köpa dem, antar jag). Så det fanns en liten ekorre som tittade fram runt ett hörn och lite annat sånt. Det var, helt enkelt den BÄSTA stolen.

Nu finns det ju två olika regler: Den ena är att gäster ska behandlas extra väl. De ska få ta först. De ska få sitta i fina stolen. Den andra regeln är att barn ska få ha sina saker, sina rutiner. Sin stol.

Båda barnen ville sitta i samma stol. Och det gick inte, av praktiska skäl. Andra mamman beredde sig att kliva in och med domarutslag avgöra striden. Men jag fick henne att avvakta:

Nu vill båda sitta där, i den rosa stolen? Och det finns bara en. Hur tycker NI vi ska lösa det här?

Det ena barnet lyste genast upp:

"Vi kan låssas att den andra stolen är rosa!" sa barnet och klättrade nöjd över i den nyss klarblå möbeln. Barnen fortsatte med det de hållit på med. Men andra mamman påminner mig ibland om den här händelsen. Ingen hade förberett henne på att så små barn faktiskt kan lösa det mesta själv, om man bara ger dem tillfälle.

 I SVD för några veckor skrevs"JEM är en av de rebellgrupper som vägrade komma till fredssamtalen om Darfur som hölls i Sirte i Libyen i november, under ledning av FN:s särskilde sändebud Jan Eliasson"

Insändaren i NWT och medborgarförslaget till Sunne kommun är är i alla fall mitt sätt som medborgare att säga Tack till er alla för att ni bidrar till att göra världen till en bättre plats för kommande generationer.

Och om jag får önska mig ytterligare en sak inför framtiden så är det att skolorna genast inför ett obligatoriskt ämne från åk 1 som heter konflikthantering.

DN: Darfurs soldater får blå baskrar

Darfurrebeller: Vi angrep oljefält

Insändare Nwt
:Plantera ett fredsträd i Sunne. Rottneros Park

Konflikter uppstår när problem som vi försöker lösa blir så allvarliga att stress övergår i "distress". Vi övergår från stress (som är något positivt och naturligt) till distress när vår självkänsla hotas (se tidigare inlägg).

Man kan vara mer eller mindre i konflikt. Det är olika vid olika tidpunkter i livet - ibland är man mer utsatt och kommer lättare i konflikt, t.ex när själkänslan samtidigt är hotad på fler sätt, både hemma, på jobbet och i politiken. Olika människor har olika lätt/svårt för att komma i konflikt.

När vi hamnar i distress och konflikt så upphör vi att lösa problem, och övergår till att försvara sin självskänsla.

Konflikt kan uppkomma när vi är fysiskt hotade - vår primitiva reflexbaserade hjärnbark tar över och förnuftet har inte längre något inflytade över våra reaktioner och beslut.

Det kan också ske när vår egen förmåga inte räcker till. Vi misslyckas och bryter ihop. Vi har hamnat i konflikt - kanske utan att någon annan människa varit involverad i händelseförloppet. Ett exempel är när man koncentrerar sig på något svårt, och man misslyckas. Då är det lätt at låta sina känslor gå ut över andra - som inte har med saken att göra.

Men ofta kommer konflikten utifrån andra människors handlingar eller ord, även om de andra människorna inte haft någon negativ avsikt, utan det är vår egen reaktion som skapat konflikten inom oss.

Sätt att reducera en konflikt
Det finns tre metoder/sätt att reducera en konflikt.

• Kombat - strid
• Konventionell - psykologisk
• Kristen - andlig

Metod
1. Kombat

Vad är problemet/vad har hänt
Förkastelse

Lösning/Vad gör man
Försvar - Självförsvar återställer självskänslan, Lita inte på någon

Metod
2. Konventionell

Vad är problemet/vad har hänt
Missförstånd

Lösning/Vad gör man
Rättvisa - samsförstånd

Metod
2. Kristen

Vad är problemet/vad har hänt
Glömska - Vi har glömt vår rätta indentitet och var vårt värde och trygghet finns

Lösning/Vad gör man
Komma ihåg var vårt värde finns - acceptera den vi är

Vad kännetecknar de tre metoderna?

Kombat: Jag är Ok, Du är inte Ok, och jag kommer försvara mina rättigheter. Lita inte på någon. Låt ingen trampa på dig. Var redo!

Konventionell: Jag är Ok, Du är Ok, och vi tillsammans kommer vi få detta att fungera. Kan vi träffas för att prata igenom situationen? Rättvisa och hederlighet! Var lugn och lita på processen.

Kristen: Jag är inte Ok, Du är inte Ok, men det är Ok. Varför glömmer jag bort vem jag verkligen är. Kom ihåg: Jag är värdefull. Var glad: det finns någon som övervunnit ondskan/världen!

Är alla metoder bra? Fungerar de?

Ja, alla fungerar, konflikten inombords reduceras - åtminstone en tid.

Men alla sätt är inte alltid bra.

Alla sätt leder inte till att man kan lösa problemen som man ursprungligen behövde jobba med.

När konflikten är reducerad kan man börja arbeta igen. (Hur man bäst gör att det blir arbetsglädje och resultat i en arbetsgrupp är något som motiverar ett eget inlägg senare).

Kombatmetoden ökar risken att man då återigen hamnar i konflikt när man tar sig an det ursprungliga problemet.

Fortsättning följer ...

Vi fastställde också kommunlistan. Här är listan på våra kommunfullmäktigekandidater.

I verksamhetsplanen säger vi att vi behöver prioritera att skapa en gruppidentitet så att vi blir en arbetsgrupp som präglas av arbetsglädje.

Arbetsglädje skapas av en arbetsgemenskap som präglas av omtanke, uppskattning, skoj och humor, och där man jobbar mot resultat och där man når framgång.

Arbetsglädje hindras av kritik, kränkningar, problemfokusering och motgångar.

Före årsmötet och nomineringsstämman höll jag ett föredrag om hur man undanröjer det största hindret på väg mot arbetsglädje: Konflikter.

Föredraget är baserat mina erfarenheter som företagare, förtroendevald inom kyrka och kommun, samt en utbildning jag gick 1989 på Graduate School of Psychology, vid Fuller Seminary, Pasaden, California, USA. Professor H. Newton Malony hette kursledaren, och kursen hette "Conflict - Reduce it and live with it".

Vad är en konflikt?
Hur uppstår en konflikt? Hur kommer man ur en konflikt?

En konflikt leder till fokus på problem, kritik och motgångar. En konflikt skapar ofta en miljö med kränkningar.

En konflikt uppkommer när någon persons självskänsla hotas så allvarligt att denne måste ta till drastiska åtgärder för att skydda eller återställa sin självskänsla.

En konflikt är en känsla eller sinnesstämning inombords hos den som är hotad. Det är inte något objektivt problem mellan olika parter, även om ett sådant problem oftast är upphovet till det upplevda hotet. En konflikt är en subjektiv upplevelse hos den part som befinner sig i konflikt. Av de inblandade kan en, två eller flera vara i konflikt, men inte nödvändigtvis. Det händer att bara en part som är inblandad är i konflikt (har sin självkänsla hotad).

Självkänsla
För att gå vidare i förståelse måste vi veta mer om vad självkänsla är. Det är något vi förvärvar oss. Vi föds inte med det.

Det är kort och gott det vi tror om oss själva, oftast grundat i vad andra tycker och tror om oss.

Självkänslan grundar sig i vår identitet. Identiteten grundar sig i dels våra roller, vilka vi är, och dels vår status - vårt rykte och "namn". Roller är dels förvärvade - vi har uppnått dem genom arbete eller förtjänst, t.ex yrke, titel, jobb, examina, maktposition, hedersuppdrag. Och dels är det ärvda roller, som vi fått i egenskap att vi är något: t.ex pappa, bror, barn, make.

Alla vill ha en god självkänsla. Alla vill ha en tydlig identitet, och en roll att spela. Alla vill ha hög status och ett gott rykte.

Alla vill försvara sin självkänsla. Om något hotar vår självkänsla går vi i försvar - på ett eller annat sätt.

Problem
Problem finns där det finns människor. Problem är Ok, det är att ha olika åsikter, att ha olika personligheter, att man villl olika saker, har olika smak. Problem är inte fel. Det är när problemen (som man skall försöka lösa) blir ett hot mot någons självskänsla som en konflikt uppstår - hos en eller flera. Kommer man i konflikt så upphör man att försöka lösa problemet, då fokuserar man på att återupprätta sin självkänsla.

Därför blir ofta arbetsplatser med konflikt(-er) paralyserade, inget händer, det finns ingen energi att lösa problem och skapa resultat.

Det betyder också att om man löser problemet så är därmed inte heller konflikten löst. Den försvinner inte om problemet försvinner. Konflikten är något för sig själv och behöver reduceras i sig själv.

Problem finns, och det är Ok, men konflikter är inte Ok, och är inte något "normalt", dvs inte något som vi skall acceptera eller lärs oss leva med - vi skall i stället lära oss bete oss så att det inte uppkommer konflikter, och när de upp kommer skall vi lära oss reducera konflikten.

Hur reducerar men en konflikt?
Det får bli nästa inlägg i denna blogg...