Detta blogginlägg är en artikel till SvT Opinion, som där fick rubriken Vi behöver mindre av kristen sexualmoral. Här publicerar jag den med min ursprungliga rubrik.
Artikeln publicerades i torsdags, med anledning av den debatt som hölls i SvT Debatt samma kväll. Jag var där förstås, och Charlotta Levay (kd), vars dumreaktionära artikel min artikel var ett svar på, var där också, förstås, och en drös andra illustra debattörer. Men det ska jag berätta mer om i ett kommande blogginlägg.

Nu till artikeln:

På Sidan 4: Debatt i Expressen den 4 april ondgör sig Charlotta Levay (kd) över den sexuella revolutionen. Hon hävdar att arvet från 1968 års sexuella revolution (som om allt hände just 1968...) har gjort oss alla till utbytbara ting, sexleksaker, som gör abort på löpande band och knullar oss okänsliga och kalla. Med andra ord – det var bättre förr.

Min första fråga är – hur långt bakåt i tiden ska vi gå för att hitta den optimala sexualmoralen? När var tillvaron som bäst, enligt Levay? Våldtäkt inom äktenskapet blev straffbart 1965 (vilket vi svenskar var först i världen med), så det måste väl bli tillåtet igen. Och går vi bara ytterligare lite längre bakåt i tiden så kan vi också göra preventivmedel och sexupplysning helt olagligt. Och varför inte dödsstraff på äktenskapsbrott och homosexualitet?

Min andra fråga är – hur lyckliga var vi före den sexuella revolutionen? Hur många kvinnor fick någonsin njuta det minsta av sexakten? Hur många kvinnor fick lida av skammen för att ha fött utomäktenskapliga barn, hur många illegala aborter har lett till såväl barns som mödrars död, hur många spädbarn har blivt lämnade till änglamakerskor eller utsatta i skogen? Hur många har blivit kastrerade och steriliserade för att de var ”dåligt genetiskt material”, eller bara ”översexuella”? Hur många barn har blivit brända med glödgade järn på ollon eller klitoris, för att de inte har velat sluta onanera? Hur många har smittats med syfilis och andra fruktansvärda sjukdomar, som de hade kunnat slippa med en god utbildning i sexualkunskap? Hur många har bränts på bål, stenats, korsfästs, blivit piskade, lemlästade och utstötta för att de har haft ett privatliv som brutit mot den kyrkliga moralen? Hur mycket har människor tvingats att lida alla helvetets kval för att de genom århundraden har låtit sig luras, blivit bestulna på sig själva, och tvingats att leva under kyrkligt förtryck med en repressiv sexualmoral som effektivt redskap?

Med andra ord – om det är något vi INTE behöver mer av, så är det kristen sexualmoral. Kyrkan har sedan 300-talet fördömt alla yttringar av sex som inte direkt syftar till fortplantning som sodomi, syndfulla handlingar, och detta har lett till en skamtyngd, skuldbelastad, smutsstämplad sexualsyn, som alltjämt ligger som en gammal, sliten, fuktig och illaluktande heltäckningsmatta över hela samhällsgolvet. Hur fint vi än möblerar.

Den sexuella revolutionen har inneburit enorma framsteg för alla som har tagit del av den. Det handlar framför allt om självbestämmande och egenvärde – att jag själv väljer vad jag vill göra med mitt liv, min kropp, min sexualitet. Att sexualiteten inte är en orsak till skräck och skam, men till glädje, kärlek, närhet, njutning och hälsa. Min kropp är min att bestämma över, och ingen annan ska tala om för mig vad som är rätt eller fel att göra med den.

Men vi är inte färdiga ännu. Revolutionen har bara börjat. Vi har fortfarande bara börjat skrapa på ytan av vad det innebär att återupptäcka sexualiteten, och tillfredsställelsen i ett friskt och harmoniskt sexliv. Steg för steg tar vi makten över våra egna liv igen, våra kroppar, våra känslor, våra drivkrafter och våra lustar. Vi frigör oss från ett repressivt, patriarkalt och förtryckande system i vilket vi är maktens ägodelar, med begränsad tillgång till det som ovillkorligen borde vara våra egna domäner att råda över – våra kroppar, våra själar och våra sinnen.

Detta är inte bara en utopi. Jag talar av egen och andras erfarenhet. Sedan några år tillbaka håller jag och min hustru Jennie kurser, med sex, kärlek och intimitet som fokus, och den respons vi får är fantastisk. Våra kursdeltagare vittnar om en helt ny styrka, integritet, lekfullhet, glädje, kraft och frihet – allt detta för att vi erbjuder metoder, tid, plats och rum att återerövra sexualiteten.

Sexualiteten är en av våra allra viktigaste drivkrafter, och kan vi släppa skammen och skulden, och återta makten över oss själva, så kan detta leda till fantastiska resultat.

Den sexuella revolutionen har bara börjat. Låt oss nu fortsätta.

Jag är inte drogliberal, men däremot är jag för att man värnar om missbrukare likt andra i vårt samhälle som lever i utanförskap och använder sig utav droger för att fly verkligheten. Det jag nu kommer ondgöra mig över är KDU-bloggarens åsikt kring vad man istället bör göra med drogmissbrukare av den tyngre arten.

Småländska Spörsmål skriver att "Den gamla vägen, inlåsning, är annars beprövat effektiv." vilket inte stämmer någonstans. Statistiken visar snarare på motsatsen, kära Axel. Längre strafflängd, råare straff och ditt och datt har inte minskat brottslighet. "Avskräckningsstrategin" funkar inte. Det är ett faktum.

En undersökning från organisationen Mobilisering mot narkotika påvisar att vård av drogmissbrukare är lönsamt för samhället, vilket också bloggaren Svensson påvisar i sitt inlägg.

Det är ganska logiskt, kära Axel.

Ja här kommer jag att berätta vidare om vad som händer med mig som politiker i Örebro. Vilka motioner och interperlationer som jag jobbar för just nu.

Jag kommer också att berätta om varför jag valde Kristdemokraterna som mitt politiska parti.

Motion/Interpelation

1. Egen ingång för barn till Akutmottagningen i Örebro!

Det är av största vikt att barn som behöver sjukvård konfronteras med den på bästa sätt. Det är helt förskräckligt att unga skall behöva uppleva och bli utsatta för fler traumatiska upplevelser som en Akutmottagning för vuxna kan innebära. Stämningen på mottagningen är i vissa fall och tider så utsatt så att den måste bevakas av ordningsvakter. Ska vi då behöva utsätta våra barn och unga för dessa upplevelser när de kanske redan haft och upplevt en tråkig händelse?

Diskutera med mig och läs och tänk på Barnkonventionen när du lämnar dina åsikter!

Har du fler förslag på hur vi skall arbeta för barns bästa på våra sjukhus så maila mig gärna!

Är det Personval som ska gälla vid nästa val?

Läs inlägg och bilda dig en egen uppfattning:

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_904435.svd

Aron Modig

Det handlar inte om barnafödandet, innan tiden för abort gått ut är det ett foster, inte ett barn.

Det handlar om att man, när man tvingats gå gravid tiden ut, skulle må sämre psykiskt och ha svårare att lämna allt bakom sig än om man kan göra en abort i någon av de första veckorna.
Det handlar inte om barnlösa par som inte kan få barn; det är en helt annan diskusison. Man väljer inte att behålla sitt barn för att sen lämna bort det till någon annan, tar man det stora och ganska svåra beslutet att behålla det är det för att man känner att man själv är redo att ta hand om det, inte för att man känner sig stark nog att gå igenom en livstid av ångest och undran över hur barnet mår hos sina adoptivföräldrar

Det handlar alltid om frihet att kunna välja och att inte bli utnyttjad av systemet som en maskin för barnafödande. Kvinnan är, tro det eller ej, inte på jorden för att försäkra sig om att mänskligheten överlever. Kvinnan är tro det eller ej, inte heller på jorden för att agera knulldocka åt kåta män eller redskap i diskussioner om luftslott som hysteriska kristna ibland blåser upp när det passar dem. En kvinna är inget redskap som män har för att kunna samla sperma i för att bespara sig kletet, inget man runkar inuti efter behag.

Efter mina två missfall vet jag att jag ändå skulle göra en abort om jag tyckte det var rätt för mig just då.
För det är mitt val. Alltid mitt egna val.

(På aftonbladet kvinna pågå f ö r en s k diskussion om det här mellan tre fyra personer och jag tenderar att hålla med de två tjejerna om att Zet är något...enfaldig.)