Man misstar ofta denna hjärnans kunskap för erfarenhet, för fromhet. Man träffar på en person som kan mycket om kyrkohistora, eller om olika predikanters och fäders spiritualitet, eller om de teologiska diskussionerna kring Gud. Och så tänker man: den personen är kristen. Men det behöver inte vara fallet. Personen i fråga kanske bara är en om-människa.

Alla bär vi på detta om i oss. Åtminstone är det min personliga erfarenhet av mig själv, och jag antar - betyder detta att jag har en mörk människosyn? - att andra även den kan bära på en tendens till att nöja sig med om, tänkandes (!) att "nu är jag allt from, andlig, renlärig, konservativ och sant kristen". Själva den levande biten kan ju självfallet finnas med samtidigt; en person kan tänka och skriva om Gud, samtidigt som den tänker, skriver, talar och riktar sig till Gud, lever med Gud. Alltså: båda kan samexistera. Det är väl kyrkofäderna ett utmärkt exempel på, eller åtminstone en grupp av kyrkofäderna.

Teologi. Det kan säkert översättas på många sätt, vad vet jag, det brukar hur som helst översättas med läran om Gud. Som om Gud är någon man kan sätta under en lupp, dissekera, analysera, katalogisera och förklara. Hej. Jag heter Svensk Svensksson, har läst teologi i tre år, och är teolog. Ja just det. Är det så lätt? Sitt på din rumpa, läs detta och detta, sen har du förstått dig på och lärt känna Gud. Nej. Läran om Gud kan man bara "få", genom att umgås med nämnde Gud. Som någon har sagt; teologi bedrivs inte på rumpan, utan på knä. Men jag ska inte påstå det ena eller andra, jag kan inte påstå mig vara expert på något av områdena. Jag litar helt enkelt på vad fäderna säger i detta. De har gett tre män titeln "Teolog": Aposteln Johannes, Gregorios av Nazianzos samt Symeon den Nye Teologen. Jag tror emellertid det funnits fler teologer, men jag accepterar detta. Hoppas jag inte gör någon teolog där ute ledsen nu: min mening är inte denna. Men ni förstår nog. Ni har ju läst teologi.

Är det inte detta djävulen har? Teologisk kunskap? Han om någon borde väl veta att Gud är si eller så, handlar på detta eller detta sättet, att detta eller detta är den rätta tron etc; före detta ängel som han är och allt. Denna kunskap har han ju utan att den bor i hjärtat, dvs, han har ingen teologisk erfarenhet. Han är ingen Teolog. Men väl en teolog. Detta är ju egentligen allt det där om att djävulen har vetskap men inte tro.

Låt hjärnan sjunka ner i hjärtat. Vart var det jag läste det någonstans? Jag gillade det. Det var när vi - 48-klubben; fattar ni, 48?- var på väg till Iona. Den helige Columbas lilla ö, i inre Hebiderna.

Vart var jag? Man skriver om Gud, tänker kring Honom, resonerar och funderar över Honom. För er som kan detta - detta är dianoias verksamhetsfält, eller? Så länge detta tänkadet bor nere i hjärtat - återigen, ni som kan; nous? - så är allt som det sig bör. Hjärna och Hjärta. Väst och Öst. Rationalitet och Intuition (?). Påve och Patriark. Dianoia och Nous. Monism och Kollegialitet. Institution och Karismatik. Sonen och Anden. Lidande och Uppståndelse. Man och Kvinna. Och så vidare. Eller?

Nu har jag ju i alla fall fallit i om-fällan. Jag har skrivit om Gud. Nej inte ens det; utan om ett ämne, som handlar om något vilket kanske kan sägas har att göra med Gud, på ett eller annat sätt. Och detta under det att jag kritiserar "ommet"!

Det måste varit något sådant här Augustinus hade i tanken - eller, i hjärtat - när han skrev sina Bekännelser. Har ni läst dem? Inte jag, bara utdrag. Han skriver inte om Gud i den boken, i boken om sitt eget liv, boken som behandlar han hur han blev kristen. Nej. Han skriver till Gud - allt är som en lång bön till Gud. Augustinus ber till Gud, tackar Honom, tillber Honom, ber om Hans hjälp, ber om Hans förlåtelse; och i detta bor om. Här har hjärnan hittat hem till hjärtat.

Gud. Tack för att jag har en hjärna. Tack för att alla vi har hjärnor. Så att vi kan tänka. Undersöka. Minnas. Fundera. Se. Lukta. Känna. Höra. Smaka. Lära känna varandra. Tack för att vi alla på samma gång har ett hjärta, i vilket du bor. Tack för att våran hjärna kan flytta ner dit och bo granne med Dig. Tack för att Du hjälper oss med detta. Tack för att Du givit oss folk som lyckats med detta, till vår uppmuntran. Förlåt oss då vi försöker göra tvärtom, d.v.s., när vi försöker slita loss våra hjärtan och implantera dem i hjärnan. Hjälp oss istället genom Din Son Jesus Kristus att göra det på Ditt sätt, i Din helige Ande, Sanningens Ande, Livgivaren, som med Dig, Fader, och Din lika evige Son tillbedes och äras, nu och alltid och i evigheters evigheter. Amen.

Allt ska räddas. Allt finns med i Guds frälsningsplan, i den gudomliga räddningsaktionen. Även hjärnan. Alla ska mé!

Salige Augustinus, biskop av Hippo.

Kanske det passar att jag citerar Augustinus Bekännelser här. Hoppas ni ursäktar att utdragen är på engelska:

"You called me; you cried aloud to me; you broke my barrier of deafness. You shone upon me; your radiance enveloped me; you put my blindness to flight. You shed your fragrance about me; I drew breath and now I gasp for your sweet odour. I tasted you, and now I hunger and thirst for you. You touched me, and I am inflamed with love of your peace."

"But we, O Lord, are your little flock. Keep us as your own. Spread your wings and let us shelter beneath them. Let us glory in you alone. If we are loved or feared by others, let it be for your sake..."

" My love of you, O Lord, is not some vague feeling: it is positive and certain. Your word struck into my heart and from that moment I loved you. Besides this, all about me, heaven and earth and all that they contain proclaim that I should love you, and their message never ceases to sound in the ears of all mankind, so that there is no excuse for any not to love you. But, more than all this, you will show pity on those whom you pity; you will show mercy where you are merciful; for if it were not for your mercy, heaven and earth would cry your praises to deaf ears."

"You made us for yourself and our hearts find no peace until they rest in you."

Det här inlägget kommer istället försöka bemöta den andra delen av ovanstående påstående, nämligen att treenighetsläran grundar sig på grekisk filosofi. Det är märkligt hur snabbt en del tankar kan få fäste i den kristna bloggosfären; det räcker med att några högljudda debattörer monotont upprepar mantrat att treenighetsläran har rötter i grekisk filosofi för att det ska bli till någon sorts truism som upprepas av fler och fler utan att någon verkar bemöda sig med att undersöka hur det faktiskt ligger till. Vilken filosofi bygger läran då på? Är det platonsk, stoisk, epikureisk, pytagoreisk, kynisk, skeptisk eller peripatetisk filosofi vi talar om, och på vilket sätt är filosofin i så fall kopplad till treenighetsläran? Det får vi aldrig veta.

Jag kommer här försöka visa att det faktiskt är det motsatta förhållandet som råder; treenighetsläran bygger inte alls på den grekiska filosofin utan var snarare, åtminstone delvis, en respons mot den, baserad på den judiska monoteistiska gudssynen. Den sena platonska filosofin, som var dominerande under tiden för treenighetsdogmens formulering, är ganska abstrakt, så jag ber i förväg om ursäkt för eventuellt krångliga formuleringar och ordval.

Det mest karakteristiska draget i platonsk filosofi är tanken på en idévärld, i vilken Idéerna, (eller Formerna), vilka utgör den sanna kunskapens källa, har en oberoende existens. I den senare platonismen (dvs det som brukar refereras till som medelplatonism och nyplatonism) placerades dessa Former i det gudomliga sinnet. Denna tanke, att Formerna utgör planen i Skaparens sinne, går tillbaka till åtminstone det första århundradet f.kr., och vi finner den bl.a. i den alexandrinske judiske filosofen och exegeten Filons skrifter. Filon var starkt påverkad av medelplatonismen och senare i denna tradition utvecklas tanken vidare. I Albinus filosofi från det andra århundradet e.kr. görs en skillnad mellan det gudomliga sinne i vilket Formerna existerar och det sinne som skapar världen. Slutligen, i Plotinus (som brukar ses som nyplatonismens grundare och som levde under 200-talet e.kr) ses detta gudomliga sinne, vilket är identiskt med Formerna, som utgående från Den Ende – den transcendenta källan till Varat, som är bortom form och tanke.

Här har vi ett klart exempel på hierarkisk subordination, dvs tanken på en serie av nivåer av gudomlig existens som utgår från den första principen, vilken återkommer om och om igen i senare platonsk filosofi. Den implicita idén om att produkten alltid är underlägsen producenten är fundamental. Vi kan se subordinationstanken även i utvecklingen av det komplexa Logos-begreppet inom grekisk filosofi. Från Plotinus och framåt kom Logos ofta att känneteckna en makt som representerar eller uttrycker en högre princip från en lägre existensnivå.

Ett utmärkande drag i platonismen under det andra och tredje århundradet e.kr. samt i senare hednisk nyplatonism, är tanken på en hierarki av gudomligheter. I Albinus, som vi såg, finns två stycken: det kontemplativa och transcendenta gudomliga sinnet samt det aktiva sinnet som skapar och upprätthåller kosmos. Senare, i Plotinus (och även i Numenius) är det tre: Den Ende (källan till Varat), det kontemplativa sinnet (där de platonska idéerna existerar) samt universums intelligenta själ. Denna distinktion mellan det kontemplativa och det aktiva sinnet var ett försök att förena Aristoteles kontemplativa gud (som vi möter i hans Metafysik) och den aktiva guden i Platons Timaeus.

En del tidiga kristna teologer försökte underordna Logos (som av dem identifierades med Sonen) under Fadern och ibland även den helige Ande under Sonen på exakt samma sätt som de hedniska platonikerna ordnade in sina principer under varandra. De såg personerna i treenigheten som arrangerade i samma nedstigande ordning som den sena platonismens gudomligeter. I hur stor utsträckning detta skedde berodde på hur nära respektive teolog stod den grekiska filosofin. En av de kyrkofäder som var mest påverkad av nyplatonism var Origines. Han hade troligen studerat under samma filosofiske läromästare som Plotinus, nämligen Ammonius Saccas, och har också en teologi som är slående lik Plotinus’. Fadern motsvarar den transcendente Ende, Logos-Sonen (som Origines ser som väsentligt lägre stående än Fadern) motsvarar det gudomliga sinnet och den helige Ande befinner sig ytterligare längre ned i hierarkin. Med detta i åtanke är det inte förvånande att upptäcka att arianismen, när den kommer i fokus under det fjärde århundradet e.kr., visar stora likheter med den samtidiga nyplatonismen (i synnerhet en av de ledande arianska teologerna, Eunomius, var starkt påverkad av nyplatonskt tänkande).

Det subordinationistiska tänkandet genererade en stark motreaktion inom kyrkan som i den sk monarkianismen snart kantrade över i det andra diket. Anhängare till monarkianismen vägrade att göra skillnad mellan personerna i Guddomen överhuvudtaget, utan såg dem stället som faser i ett enda gudomligt liv, vilket expanderade in i världen och sedan drog sig tillbaka in i sig självt. Monarkianismen var dock minst lika påverkad av grekisk filosofi som subordinationismen, men filosofin här var stoicism snarare än platonism. I stoicismen finns nämligen tanken av en Gud som expanderar in i världen och drar sig tillbaka in i sig själv i eviga cykler.

Inget av dessa sätt att tänka runt treenigheten med hjälp av kontemporärt filosofiskt tankegods vann den kristna kyrkans godkännande. Den ståndpunkt som slutligen accepterades, och som delvis var en reaktion mot både platonskt och stoiskt inflytande, formulerades framförallt av kyrkofadern Athanasius och antogs vid kyrkomötena i Nicaea och Konstantinopel (år 325 resp. 381 e.kr.). Två saker är här viktiga att notera:

1. För det första avfärdades det hedniska antagandet att det kan finnas grader av gudomlighet; dvs att det är möjligt att vara mer eller mindre Gud. Det senare var ett naturligt antagande för en grekisk filosof som var van att använda ordet theos i väldigt vid och lös mening, där ingen skarp gräns drogs mellan det gudomliga och det som utgår från det gudomliga. Sådana tankar var dock oacceptabla för någon som tillhörde den judisk-kristna traditionen. Även om en kristen använde det grekiska ordet theos om Gud, var det alltid i den exklusiva mening som den judiska monoteistiska traditionen gör gällande, nämligen att endast en Gud finns och att en skarp gräns råder mellan Honom och Hans skapelse.

2. För det andra förnekades det grundläggande antagandet inom grekisk filosofi att produkt alltid är underlägsen producenten.

Alltså: Kyrkan lyckades, när den formulerade den niceno-konstantinopolitanska trosbekännelsen (i min mening med den helige Andes hjälp), befria den kristna läran från heretiska uppfattningar om Guds natur som kan härledas från samtidiga filosofiska antaganden, genom att formulera den lära om treenigheten som den sedan bevarat genom historien. Det är också denna lära som den absoluta majoriteten av alla kristna genom historien menat bäst utrycker och belyser sanningen i Nya Testamentets skrifter och den tidiga kristna traditionen.

Una substantia, tres personae - en substans, tre personer - som Tertullianus uttryckte det. Eller ännu enklare: tre personer i en levande Gud.

Detta visar med all tydlighet att den tidiga kyrkan inte på något sätt var odelat positiv till hednisk filosofi. Det var snarare så att vissa kyrkofäder och kristna ledare såg filosofin som ett verktyg som ibland kunde användas för att kommunicera evangeliet till omvärlden. Filosofin ansågs inte nödvändigtvis ha ett egenvärde, och när man ansåg att filosofiskt tankegods hotade den sanna evangeliska läran valde man helt enkelt att kasta ut det. Den grundläggande lojaliteten hos kyrkofäderna är därför glasklar: den är till evangeliet och Guds uppenbarelse i Jesus Kristus; inte till Platon, Aristoteles eller någon annan grekisk filosof.

Huvudsaklig källa (för del 3):

Armstrong, A. H., and R. A. Markus. Christian Faith and Greek Philosophy. London: Darton, Longman & Todd, 1960.

Rekommenderad läsning:

Algra, Keimpe, Jonathan Barnes, Jaap Mansfield, and Malcolm Schofield, eds. The Cambridge History of Hellenistic Philosophy. Cambridge: Cambridge University Press, 2005.

Armstrong, A. Hilary. "The Self-Definition of Christianity in Relation to Later Platonism." In Jewish and Christian Self-Definition, vol. 1, edited by E. P. Sanders, 74-99. London: SCM, 1980.

Kristendomen uppstod ju inte i ett vakuum, utan finner sina rötter i en specifik geografisk och kulturell kontext. Denna kontext utgörs naturligtvis först och främst av det judiska folket, den judiska tron och den judiska kulturen. Jesus var jude, alla hans lärjungar var judar och den nya rörelse av troende som växte fram som så småningom skulle komma att kallas kristendom erkände en tro på Israels Gud som stod i direkt kontinuitet med det judiska fromhetslivet och de hebreiska skrifterna.

Men inte heller den judiska tron runt Jesu tid existerade i ett vakuum. Sedan den makedonske kungen Alexander den Stores erövringar på 300-talet f.kr. hade den sk hellenistiska (från Hellas = Grekland) kulturen brett ut sig över hela den då kända världen och låg som en fernissa över alla andra folks kulturer och traditioner. Interaktion mellan hellenistisk filosofi/kultur och inhemsk sådan var oundviklig i de områden som Alexander erövrat, och som nu till stor del förvaltades av olika imperium som leddes av ättlingar till hans generaler. De två viktigaste hellenistiska rikena (innan de kuvades av romarna under det första århundradet f.kr.) var det seleukidiska riket med bas i Syrien och det ptolemaiska riket i Egypten.

Det judiska folket och den judiska tron var inte undantagna påverkan av hellenistisk kultur, inte ens i det heliga landet. Tidigare skarpa distinktioner mellan diasporajudendom och sk palestinsk judendom kan inte upprätthållas i ljuset av modern forskning. Karaktärsdrag som tidigare ansetts typiska för palestinsk judendom står att finna även i diasporan och hellenistiskt inflytande kan vice versa även hittas bland de palestinska judarna. (Jag gillar egentligen inte det anakronistiska begreppet Palestina som syftande på det heliga landet under antikens tid, eftersom det skapades av romarna först under senantiken och i syfte att skymfa judarna – Palestina betyder nämligen filistéernas land. Hursomhelst är begreppet vedertaget inom akademiska kretsar, och trots denna reservation använder jag det därför här). Ibland hävdas det även att Mackabéerupproret 167 f.kr. gjorde upp med och drev ut det hellenistiska inflytandet ur den nya självständiga judiska stat som bildades då, men inte heller detta stämmer. Mackabéerupproret drev ut en förtryckande regim och etablerade ett självständigt judiskt styre, men det finns starka bevis på fortsatt hellenistiskt inflytande över kulturen i det påföljande hasmoneiska riket, även om de klaraste exemplen på hellenistisk judisk litteratur och kultur står att finna i diasporan (och då inte minst Alexandria, som hyste en betydande judisk kommunitet). Jag poängterar detta eftersom kontrasten mellan judiskt och hellenistiskt tänkande ibland målats upp som så skarp att man fått intrycket att judar och greker under antikens tid inte skulle ha levt i samma universum. Så var det naturligtvis inte.

Det var in i detta kulturella och filosofiska klimat som kristenomen föddes, och när den kristna skaran började utvidgas till att omfatta människor av icke-judisk bakgrund så blev hellenismen en viktig faktor som kom att påverka den kristna kommuniteten. Debatten runt det grekiska inflytandet över kristen teologi började tidigt och har fortsatt i historien genom reformationerna in i modern tid. Bland de mest extrema positionerna ryms å ena sidan tanken att allt som överhuvudtaget luktar grekiskt per definition är demoniskt och å andra sidan åsikten att de goda elementen i grekisk filosofi är fullt kompatibla med och till och med kan berika den kristna tron. Redan under det andra århundradet e.kr. finner vi dessa positioner representerade i den kristna kyrkan (med tex Tertullianus som representerande den första linjen och tex Justinus Martyren den andra).

Traditionellt sett har den andra linjen, dvs den som är positiv mot grekisk filosofi, med rätta bekymrat framförallt protestantisk kristendom mest. Som exempel kan nämnas att det var det tydliga inkorporerandet av aristotelisk filosofi in i kristen teologi som fick Luther att reagera mot transubstantiationsläran. Det var inte realpresensen eller den bokstavliga tolkningen av Jesu ord ”detta är min kropp” som Luther vände sig mot, utan försöket att förklara eukaristins mysterium utifrån en tydligt hedniskt filosofisk verklighetsuppfattning.

Kortfattat så menade Aristoteles att Formerna, vilka Platon hade placerat i en separat existerande idévärld, var närvarande i själva tingen. Ett ting bestod alltså dels av en inre substans, Formen, som kallades substantia, och dels av yttre attribut, accidentia. När aristotelisk filosofi började bli populär under högmedeltiden kom man så småningom att använda denna verklighetsuppfattning till att förklara mystiken runt eukaristin. Man sade att det som skedde när prästen uttalade orden hoc est corpus ("detta är min kropp" – för övrigt från vilket vårt ”hokus pokus” kommer) så skedde en förvandling av brödets och vinets inre substans - det byttes ut till Jesu kropp och blod - medan de yttre attributen fortfarande var bröd och vin (därför såg det fortfarande ut och smakade likadant). Eftersom substansen utgör ett tings sanna väsen kunde man hävda att brödet och vinet i absolut bokstavlig bemärkelse verkligen var Kristi kropp och blod, och samtidigt ge en förklaring till hur det kunde vara så.

Jag tror att skepsisen mot grekisk filosofi i kristen teologi är berättigad, och även att sådan filosofi faktiskt har gjort en hel del skada under historien. Mitt eget forskningsarbete, tex, går delvis ut på att utforska den sk ersättningsteologins filosofiska rötter (dvs tanken att den kristna kyrkan har ersatt judarna som Guds utvalda folk), och jag är personligt övertygad om att mycket grekiskt tänkande står att finna där. Det finns även andra teologiska områden, bl.a. sådana som berör gudsuppfattning och soteriologi, som i min mening påverkats negativt av grekisk filosofi (åtminstone inom delar av den universella kyrkan), men jag ska inte gå in på allt detta i detalj.

Jag tror däremot också att det grekiska inflytandet över kristen teologi ofta har överdrivits. Ibland har det framställts som att särskilt kyrkofäderna hade en uttrycklig agenda att sammanfoga kristendom med grekisk filosofi så mycket det bara gick. Så var det knappast. Inte ens de kyrkofäder som var mest positiva till grekisk filosofi, var detta odelat. Justinus Martyren, tex, som såg sig själv som en filosof och kristendomen som en filosofi, och som troligen var mer positiv till grekisk filosofi än någon annan tidig kyrkofader, var även kritisk till den. Han kritiserade både Platon och stoikerna, och den romersk/grekiska religionen såg han som inspirerad av demoner. Justinus var inte intresserad av någon religionssynkretism och såg inget egenvärde i grekisk filosofi. Hans intresse låg endast i att predika och försvara evangelium, men han använde grekisk filosofi som ett redskap i detta syfte.

I det polyteistiska klimat präglat av den grekisk-romerska pantheon som rådde under kristendomens framväxt, stod de kristna för en tro som avvek enormt mycket från det som populärt ansågs vara sund religion. I detta sken framstod kristendomen mer som en filosofi än en religion, och det var också inom filosofin som kristna apologeter därför sökte sina bundsförvanter. En mäktig sådan fann man tidigt i Platon. Det fanns mycket i Platons tankegångar som kristna kände igen sig i och kunde identifiera sig med. Den implicita monoteism man kan finna i Platons idé om Det Högsta Goda, den skarpa skillnaden mellan det gudomliga och det materiella (som kontrast till romersk/grekisk panteism), idén om själens odödlighet mm var tankar som tangerade den kristna begreppsvärlden. Eftersom Platon var mycket respekterad i den antika världen, blev det naturligt för kristna apologeter att hänvisa till honom för att styrka rationaliteten i sin egen tro. Syftet var dock alltid att försvara och proklamera evangeliet, inte att försöka hitta en minsta gemensamma nämnare med hednisk filosofi. Detta syns tydligt eftersom samme apologet i ena ögonblicket kan använda Platons argument i försvar för sin egen tro, bara för att i nästa, i kraftiga ordalag, kritisera samme filosof. Om syftet skulle ha varit att smickra in sig hos platonska filosofer, hade man knappast gått så tillväga.

Grekisk filosofi var alltså, för de tidiga kristna apologeterna och kyrkofäderna, ett instrument som användes vid behov för att uppnå vissa specifika apologetiska och polemiska syften. Det påverkade definitivt den kristna teologin, men kanske inte i den utsträckning som ibland har hävdats. I nästa inlägg kommer jag resonera lite runt hur det grekiska inflytandet över kristen teologi bäst bör förstås.

Rekommenderad läsning om judendom och hellenism:

Barclay, John M. G. Jews in the Mediterranean Diaspora: From Alexander to Trajan (323 BCE - 117 CE). Edinburgh: T&T Clark, 1996.

Collins, John J. Between Athens and Jerusalem: Jewish Identity in the Hellenistic Diaspora. 2 ed. Grand Rapids, MI: Eerdmans, 2000.

Gruen, Erich S. Diaspora: Jews Amidst Greeks and Romans. Cambridge, MA: Harvard University Press, 2002.

Ett av de mest njutningsfyllda sätten att ta till sig årtusenden av erfarenheter och kunskaper levereras av Newmaninstitutet. Gå på deras föreläsningar!

En aptitretare: den skumma varelsen "människan", "Människan, vem är hon - en kurs i filosofisk antropologi". "Kursen behandlar frågor angående människans väsen och förmågor: Vad utmärker den mänskliga personen i motsats till exempelvis djuren? Hur är den mänskliga medvetenheten om sig själv beskaffad? Har människan en fri vilja? Hur förhåller sig människan som person till sin egen kroppslighet i rum och tid? Hur är de mellanmänskliga relationerna beskaffade? Hur fungerar människan i sin sociala och kulturskapande egenart?".
 
Man kan bara sitta och lyssna på föreläsningarna, utan att tentera etc - det gjorde jag under några år, och dessa föreläsningar var mitt sätt att upprätthålla någon form av intellekt.

Om man sen råkar vara en smula religiöst lagd, vilket kan hända den bästa ;-), så finns det en intressant kurs om de tidiga och stora tänkarna, "Kyrkofäderna och den tidiga kyrkan". Tidningen Dagen presenterade den 11/1 en lista av kyrkofäder från olika traditioner under rubriken "Hängivna lärare" - vill du veta mer, så vet du nu hur, eller hur?
 
Hu, tänk om man skulle börja tro att det finns mer omkring oss än det vetenskapen hittills identifierat - tänk om det mesta finns kvar att upptäcka! Jobbigt?

Tyvärr för stockholmare, så har Newmaninstitutet snart flyttat allt roligt närmare Uppsala universitet, som liksom många andra lärosäten grundades av katolska kyrkan: (ännu en cirkel är sluten, känns lite smyghistoriskt). Det påstås att det finns ett universitet i Lund, som ju katolikerna åxå grundade.

Skynda att anmäla dig - tåget går nu!

Hur skall man, i fall av motsägelser, avgöra vilka profeter, helgon och genier som är värda att lyssna på? Såvida man själv inte är vare sig profet, helgon eller geni - utan snarare una tabula rasa med längtan att lära, är detta en rimlig och svårlöslig fågeställning som gärna leder till skepticism.

Skall man följa sin intuition eller kanske bara lyssna när de är överens?

Andra bloggar om:
epistemologi, skepticism, mentorskap

I min andliga praxis använder jag en bok med utdrag från kyrkofädernas skrifter. Författaren för dagen var Clemens av Alexandria. Texten handlade om det goda samtalet; något dyrbart och för mig sällsynt. Jag behöver bli bättre på att diskutera ödmjukt och lyssnade. Clemens skriver bl.a. att: "I samtal får vi inte ge efter för begäret att föraktfullt avbryta den andre; sådant avslöjar vår brist på omdöme."

Jag önskar mig att bli en mästare i konsten att praktisera medvetenheten av att inte känna till ett spörsmåls lösning. För visst är det ofta så att man argumenterar för sin ståndpunkt eller sitt utgångsläge utan att faktiskt veta att man har rätt? Felet i detta är naturligtvis att om jag är tillräckligt envis, tillräckligt retorisk och tillräckligt oförmögen att betänka min samtalspartners tankar finns risken att vi aldrig rör oss närmare sanningen.

Clemens skriver vidare at: "Allt vi säger borde befordra stillhet". Mina diskussioner, särskilt dem inom familjen, leder ofta till en otrevlig ton; vi blir sura, trötta och ibland sårade.

Jag har också något av "en sjuklig lust att diskutera och strida om ord" som Paulus skriver i 1 Tim 6:4. Detta ligger ju alltid nära till hands i filosofiska frågor.

Allt detta har sitt ursprung i egocentricitet (något som jag ser prägla den här bloggen; Orden ”jag”, ”mig”, ”min” och ”mina” förekommer sexton gånger bara i detta inlägg) och i den närliggande synden fåfänga.

Jag tillrättavisas åter av Paulus: "Var inte självupptagna och stolta. Var i stället ödmjuka och sätt andra högre än er själva." (Fil 2:3)

I går kväll trimmade jag mitt skägg till nära nog stubb vilket jag upplevde som ett radikalt grepp. Syftet är att jag vill låta det växa ut jämnare.

Jag har tidigare börjat med att odla mustash, fortsatt med en "soul patch" för att sedan lägga till ett kort getskägg och därefter polisonger. Nu vill jag få stråna att växa jämt i hela ansiktet.

De flesta män får skägg automatiskt om de inte gör någonting åt det, ett snyggt skägg kräver dock åtskilligt mycket mer omsorg än ett renrakat ansikte.

Hos judiska och indiska män har långt och välvårdat skägg varit ett tecken på värdighet och visdom men i fascismens ideologi stod skägget för slapphet medan det renrakade ansiktet symboliserade civilisationen och kejsarmakten.

George W Bush rakar sig till skillnad från Fidel Castro och befrielseteologerna. Romerska män gick skägglösa för att markera sig mot de skäggiga grekerna. Det ortodoxa prästerskapet har alltid burit långa skägg medan den romerske påven saknat skägg sedan 1700-talet.

En meningslös diskussion kallas ibland "tvist om påvens skägg"; bakgrunden skall ha varit en teologisk debatt gällande om en sedan länge avliden påve hade skägg eller inte.

Ett närliggande ämne är debatten om kommunitetsledaren, teologen och pingstpastorn Peter Halldorfs skägg (se bilden). Halldorf har i sitt närmande till ökenfäderna och den koptiska kyrkan skaffat sig ett skägg som enligt min mening pryder honom förträffligt.

Andra beklagar sig över att skägget sätter fokus på Halldorf som person snarare än på budskapet.

I sommar kommer vi som ännu inte hunnit odla egna helskägg att delges massproducerade Halldorfskägg. Läs: "Halldorfs skägg till alla".

Andra bloggar om: skägg, kultur, Peter Halldorf, kyrka.

Se vidare: beards.org och skäggombudsmannens blogg.

Under de närmaste dagarna har flera artiklar publicerats i den kristna dagstidningen Dagen där bl.a. treenigheten debatterats. Startskottet var att en religiös grupp med kristna förtecken gick ut och kritiserade tron på att Jesus är Gud. Det var med anledning av detta som vi kom att samtala om ämnet.

Treenigheten innebär som bekant att det som den kristna kyrkan kallar Gud är en person och samtidigt tre personer; Fadern, Sonen (Jesus Kristus) och Anden, där de tre personerna inte alls är varandra men alla var och en fullständigt är hela gudomen.

Någon vid matbordet ville göra gällande att det var legitimt att med grund i t.ex. det att Jesus lär sina lärjungar att tillbe fadern i hans namn fråga sig om det är tillåtet att tillbe Sonen såsom kyrkan gör. Jag har själv funderat över detta när jag började intressera mig för trosfrågor men därifrån till att tillsammans med likasinnade officiellt förneka Jesu gudomlighet är ett långt steg. Så långt att den som av någon anledning hamnar där inte längre kan sägas tillhöra den kristna kyrkan.

Den "Messianska föreningen Shalom", som startade debatten, vill inte häller kalla sig kristna. De ser Jesus som den klassiskt judiske messias, en människa, och vill att de som tar emot hans budskap skall ansluta sig till den judiska livsstilen.

För mig känns detta så oerhört främmande, så svårt att förstå. Hur kommer det sig att personer som tillhör den kristna gemenskapen väljer en sådan väg, för även om vi ofta inte kan stå till svars för vad vi tror finns valmöjligheter på olika steg i en tankemässig utveckling. Jag vet att tron på Jesus som en enbart mänsklig messias är jämngammal med kyrkan men varför dyker den upp så här nu? För mig är treenigheten, och framför allt personen Jesus Kristus; som både är fullheten av den obegränsade, ofattbara gudomen och samtidigt är en helt vanlig människa, någonting underbart - en källa till glädje, vördnad och intellektuell stimulans. Inkarnationen; Guds förkropsligande, är centrum för min tillbedjan; både genom min ständiga förundran över Jesus och genom nattvardens under där vi får hopsmälta med Gud genom att dela Kristi kropp och blod.

Någon påpekade att treenigheten inte går att förstå; "Hur kan tre vara en?", "Hur kan Gud ha en son?" o.s.v. och undrade hur man kan sägas tro något som man inte förstår; vet man då vad man tror? Jag tror det handlar om vördnad och kapitulation; Gud är så annorlunda, större - vi kan inte förstå, men vi kan lita på, Gud. Jag tror att även om det är oerhört intressant att fundera över Guds natur och treenighetens mysterium så kan vi inte förstå det; det ligger på en annan nivå. Vad vi kan göra är att lita på Gud, att tro.

Vi kan inte förstå men tro att Gud varken är tre eller en person och vi vet att begreppet "person" och treenighetsläran är liknelser för någonting större.

Sätt dig gärna in i den aktuella debatten, läs vidare för länkar till inläggen och annat...

Ur och om debatten i Dagen:

• Dagen berättar att en pingstpastor fått lämna sin tjänst som församlingsföreståndare efterssom han inte längre bekänner treenigheten. Hans åsikter gör det omöjligt för honom att vara pingstpastor enligt församlingskonsulten Kent Cramnell. Läs: "Pastor slutar – delar inte synen på treenigheten"
• Stefan Ketriel Blad, teologie doktor och företrädare för Messianska föreningen Shalom, rubbar vardagen genom att bl.a. argumentera emot treenigheten. Läs "Kyrkan har inte monopol på de judiska Skrifterna"
• Göran Lennartsson, teologidoktorand i vid Lunds universitet, specialiserad på judendomens historia och Nya Testamentet, och lärare i Nya Testamentet vid pingstförsamlingarnas teologiska seminarium i Uppsala, svarar på Ketrel Blads text. Läs: "Paulus bekänner Jesus som Herren Gud"
• Olof Djurfeldt, kolumnist och tidigare chefredaktör för den kristna dagstidningen Dagen, tar upp ämnet och betonar vikten av Jesu gudomlighet. Läs: I treenige Gudens namn.
• Peter Halldorf, (som jag hejar på) teolog och pastor verksam vid kommuniteten på Nya Slottet, Bjärka Säby, skriver hårt för det han ser av Bibelns, kyrkofädernas och den universella kyrkans tro; Jesus som Gud.
  Läs: "En Gud fast ändå tre – hur går det ihop egentligen?" och "Sorg när gammal irrlära går igen".
• Lars Einarsson svarar Halldorf. Läs: "Allvarligt att Halldorf okritiskt godkänner doktriner."
• Per Hammarström svarar Halldorf med att kritiserar "kyrkofäderna" och förespråkar återupplivande av kristendomens judiska ursprung utan att ifrågasätta Kristi gudomlighet. Läs: "Dags att syna kyrkofädernas antisemitism?" och "Kyrkofädernas antisemitism kan inte tänkas bort".
• Jonas Lundström kommenterar debatten på sin blogg.
• Stefan Green, teologidoktorand vid Åbo Akademi och lärare i Gamla Testamentet vid pingstförsamlingarnas teologiska seminarium i Uppsala och vid Örebro teologiska högskola, gör tre inlägg i debatten på sin blogg. Läs: "Treenigheten och Matt 28:19", "Treenigheten och 1 Joh 5:7-8" och "Treenigheten och 1 Kor 12:4-6"

"Messiansk", judaiserande, argumentation (mot treenigheten) från Shaloms hemsida:

• "Är treenighetsläran biblisk" 7 stycken pdf-filer
• "En gudomlig messias" artikel
• "Den Judiske messias" artikel

Kristna uppslagsverk om kyrkans tro:

• Treeningheten från Katolik.nu
• Treeningheten ur Illustrerat Bibellexikon (band 3, 1976) http://trinitystudy.com/articles_s/Illustrerat.htm
• Treenigheten ur Uppslagsbok Till Bibeln (1987) http://trinitystudy.com/articles_s/Treenighet.htm

Tre artiklar om treenigheten av karmelitfadern Reinhard Körner: Livet i treenigheten (1), (2) och (3).

Andra bloggar om: Gud, treenigheten, teologi