Det verkar regna en hel del i Dalsland (bilden är från utflykten i somras)

Dalslands landskapsblomma är förgätmigej, vilket gör ett lite rörande intryck, eftersom landskapet sannolikt är ett av Sveriges mer förglömliga (när jag och min bror för några år sedan tävlade om vem som kunde rita in flest svenska landskap på rätt ställe på kartan lyckades jag pricka alla utom just Dalsland).

Prins Eugen lär ha påstått att Dalsland var "ett Sverige i miniatyr". Jag har lite svårt att förstå hur målarprinsen tänkte -- jag skulle kanske snarare kalla landskapet för "ett Västergötland i miniatyr -- with a slice of Värmland on the top".

Lokalpatriotiska förmågor har spunnit vidare på Eugens resonemang och pekar på att Dalsland har ett "fjäll" -- Kroppefjäll, hela 240 meter över havet (besökande samer blir säkert stumma av beundran). Landskapet äger inte bara ett fjäll i dockskåpsstorlek, utan även ett stationshus för dvärgar, som bloggens minnesgoda läsare kanske erinrar sig. Däremot har man en rätt imponerande slussanläggning -- Håverudsakvedukten, som kan slussa Loffe Carlsson och andra som uppehåller sig i Göta Kanal från en vattennivå till en annan.

Kanske är det i ett försök att tuffa till sig som detta något mjäkiga landskap har valt korpen till landskapsdjur -- "Quoth the raven -- Mellerud!". Gothstämningen tätnar ännu mer när man ser ortsnamn som "Skräcklan".

Tilltuffningsfestivalen fortsätter med själva landskapsvapnet, en mäkta muskulös och knallröd tjur. Helhetsintrycket förtas dock något av att tjuren envisas med att spreta lite effeminerat med ena frambenet.

Tidiga heraldiker tycks dessutom ha haft vissa problem med att skilja på tjurar och foxterriers (och varför -- frågar man sig -- verkar svansen bestå av en jättelik orkidé?).

Jag vet inte. Det är nästan så att jag börjar tvivla på att det är särskilt hårda bud i Mellerud (även om en kommunslogan som låter som titeln på en Manhattandeckare naturligtvis ger pluspoäng i sig).

Här poserar jag med Sola i Karlstad -- en av de få servitriser som fullgjort sitt uppdrag med sådan entusiasm att hon har blivit odödliggjord i brons. Bilden är från i somras. Jag noterar att jag -- som så ofta -- har på mig den ultimata sextiotalisttshirten: svart, urtvättad och ironisk (i detta fall dessutom dubbelironisk eftersom jag bär den delvis som ett självreferentiellt statement om min sextiotaliststatus -- det är som kinesiska askar av ironi, med en liten skrumpen själsskrutt längst in).

Värmland verkar vimla av små putslustiga monument över bygdens storheter, gärna föreställande Ferlin -- från den fula plåtnissen som dansar på bordet i Karlstad till Filipstads staty av skalden som sitter slött hopsjunken på en parkbänk.

Men på stora torget i Karlstad har man istället valt ett mera högstämt ämne och rest det sannolikt mest krigiska fredsmonument jag sett -- Fredens Gudinna formligen stampar skiten ur Krigsgudens monstruösa och missbildade huvud samtidigt som hon i vredesmod knäcker hans svärd. Vi vänner av anspänt alliterativa anslag läser även inskriptionen på skulpturens sockel med visst välbehag:

Landskapet lider ingen brist på skalder att hylla -- Ferlin, Fröding, Geijer, Lagerlöf, för att nu bara ta ett axplock ur högen. En mera skaldfattig trakt hade sannolikt gjort ett stort nummer av att Esaias Tegnér föddes i Kyrkerud, men Värmland verkar knappt bry sig. Under mitt besök köpte jag ET:s Smärre Dikter i fuktfläckad förstaupplaga för en femtiolapp.

Inte så dyrt för ett centralt verk inom den svenska litteraturen från 1828 i tidsypiskt band ...

Förutom att vara Ferlins födelseort kan Filipstad även stoltsera med att det är staden där steampunkgiganten John Ericsson såg dagens ljus -- han som uppfann propellern och möjligen avgjorde amerikanska inbördeskriget genom att konstruera nästanubåten Monitor som sköt sydstatarnas stålklädda monster Merrimac i sank.

Landskapets heraldiska djur är en något spretvingad och lipande örn:

Ibland verkar den så uppfylld av värmländskt vimmelkantig levnadsyra att den börjar do the funky chicken ...

... vilket på något sätt känns kongenialt i sammanhanget ...

Den östgötska drakgripen närmast dryper av hårdrockestetik -- tillochmed Gene Simmons skulle nog vända på klacken om han stötte på den i en mörk gränd. Även de omgivande liljorna ser av någon anledning mera ut som kaststjärnor.

Ursprungligen var gripen en om möjligt ännu mer respektinjagande fullblodsdrake, men genom korsbefruktning med de kringliggande landskapens ymnigt förekommande gripar fick den efter ett tag sitt nuvarande hybridutseende.

Under medeltiden var Östergötland ett av de politiskt centrala landskapen. Femtiotusen fornlämningar kan inte ha fel. Härifrån kom även riksbyggaren Birger Jarl som med omilda nypor föste ihop svear och götar och gav upphov till det band av mellanmjölkspimplande lagomfanatiker som vi i dagligt tal kallar "svenskar".

I mitten av artonhundratalet hittades för övrigt Birger Jarls -- eller möjligen någon av hans söners -- hattask utanför Harz i Tyskland där en bondfamilj med smak för det extravaganta använde den som kaffeburk (allt om denna sällsamma upptäckt kan ni läsa här).

Det kanske förvånar en del att tidningen Östgötacorrespondenten en gång i tiden var den mest brutalt bildstormande, vildögda och radikala organet i landet, men så var det -- den grundades nämligen av en viss Henrik Bernhard Palmær (1801 - 1854) som var fylld till brädden av en ganska osvensk blandning av kvickhet och koleriskhet. Han är bland annat fader till nedanstående epigram:

En sann kristen gläder sig då han ser feta präster, ty denna syn är honom en borgen för sanningen av Sankt Johannes´ utsaga, att ordet vart kött.

Han är lycklig den hovmannen, som en gång, då högtsalig Hennes Maj:t Drottning Hedvig Elisabet Charlotta föll omkull i Hagaparken, fick skåda hela Holstein och en del av Gottorp därtill.

Man vill veta att, i händelse av krig med Ryssland, skall i Haparanda förläggas en frikår, bestående av Sveriges unga och krigslystna poeter, väpnade en och var med sina av mordiskhet blixtrande verser.

Palmær var en svuren fiende till nationalchauvinistiska götiska brösttoner och religiöst hyckleri, och -- följaktligen -- en svuren fiende till Esaias Tegner, som han bland annat förärade en recension som enligt någon finsmakare var "det giftigaste, vår polemiska litteratur har att uppvisa". Hans tankar kring svensksvärmerierna finns sammanfattade i det här lilla aktstycket:

Nyligen hände, att två stycken svenskande svenskar på svenska
tävelsvenskade om, vem som var svenskast av dem.
Se svensknamniga voro de ock: Svenskander och Svenskbom;
så! till svenska en var hade hopsvenskat sitt namn.
Nu med grammatisk svenskhet och översvenska varandra
började de, och snart blev det ett bålsvenskt alarm:
"Svenskare är jag än svensk." - "Men jag är däremot svenskast."
"Jag svenskastare är." - "Svenskastarastast är jag."
Kort sagt, komparativiskt och superlativiskt de skreko;
Positivus svensk glömde de slutligen bort.

Det finns även skäl att misstänka att Palmær var något av en svuren fiende mot sig själv. Som han uttryckte det: "Sarkastiska anmärkningar äro de säkraste medlet att roa för ögonblicket och förvärva ovänner för livstiden". Tyvärr kom denne kvickhetens mästare heller aldrig att bli särskilt stilbildande för svensk journalistik ...

Visa lite toga, grabbar

Jag längtar hem sen åtta långa år.
I själva sömnen har jag längtan känt.
Jag längtar hem. Jag längtar, var jag går
-- men ej till människor! Jag längtar marken,
Jag längtar stenarna, där barn jag lekt.

De här stenarna som Heidenstam trånar så förtvivlat efter befinner sig i Närke. Närmare bestämt inom gångavstånd från Olshammars herrgård. Det var där det unga skaldefröet lekte barn. (Heidenstam är verkligen något av en bra-dålig poet -- "jag längtar stenarna" är ju catchy, men det här "där barn jag lekt" har alltid skorrat i mina öron -- fast å andra sidan "Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar" är ju en snärtig sak.)

Stenarna i fråga kan möjligen ha bestått av lanskapsmineralet dolomitmarmor. Det ska jag låta vara osagt. Och landskapssvampen höjer sig som bekant över Örebros stadssilhuett.

Själva landskapsvapnet består av pilar och blommor. Make love -- or war. Närke kan inte riktigt bestämma sig. Det verkar överhuvudtaget vara ett något veligt landskap. Är de svear eller götar? Fågel eller fisk? De vilda Tivedenskogarna bildade en gång i tiden en buffertzon mellan arvfienderna Svealand och Götaland. Men mark bröts och odlades upp, och hux flux hade det blivit Närke av alltsammans, istället för den urskog som tidigare härskat oinskränkt.

Här kryper som skygg för himmelens ljus
den stolta tallen till markens grus.
Se bergen, de stå ej med tinnar, som vitna
i evig snö, men låga och grå;
de stå som trasmän med slitna
och färglöst blacknade kappor på.
Och valde vi språkets mörkaste ord,
de voro ej mörka, ej tunga nog
att måla i dikt den fosterjord,
som evigt predikar sitt kalla: försaka,
hur bonden biter sin svarta kaka
och stenarna rassla under hans plog.
Hur låg, hur grå, hur glädjetom
står trakten runt min stig!
Min födelsebygd, du hälsar mig
i trasor och fattigdom.

( Heidenstam får förnyat förtroende trots allt -- trots att han gick på Hitlers femtioårsfest.)

Det mest anmärkningsvärda med Närke är väl själva landskapsnamnet. Det har ingen ändelse på "land" eller "län" -- det är tillochmed "botten"-löst. Förklaringen står att finna just i att det rör sig om en gammal gränstrakt -- "Närke" betyder "Gränslandet vid sjön När".

Här förväntade man sig fordom inte att finna ens dysterkvistiga odalmän som bet i svart bröd utan på sin höjd fredlösa som lyckats göra sig så till den grad impopulära att de blivit "var mans niding" och irrade kring i urskogen med vild blick. Rymlingar från Kumlabunkern upprätthåller numera denna vackra tradition.

Fabeldjurstorkan är äntligen över -- för nu kommer vi till Sörmland, som har en nära släkting till den gamla stockholmska bombkastargripen på sin sköld.

Detta beror sannolikt på att gränsen mellan Uppland och Sörmland skär rakt genom staden. Historiskt sett går den mitt i Gamla stan. Vänner av fornt och fint kan veta att de går in i ett nytt landskap när de passerar Västerlånggatan 27, med sin inmurade gamla gränssten som talar om att man tagit klivet över i "Sudermannaland". Den nuvarande landskapsgränsen som går vid Slussen är en nymodighet från sextonhundratalet som vi bara har att ignorera.

Men invånarna South of Folkungagatan behöver inte bry sina hippa frisyrer -- de bor under alla omständigheter i Sörmland.

Och den något buttre giganten Ivar Lo befann sig i den avundsvärda situationen att han kunde flytta från statarstugan till Söders höjder utan att lämna det landskap som sett honom födas.

Kungsörs Thor Modéen däremot hamnade i uppländsk exil, eftersom han (om jag minns rätt) bodde på något nordligare breddgrader i Stockholm. Kanske rentav i Vasastadens Sibirien.

Gripen är en skön förening av lejon och något slags rovfågel, och den anses symbolisera snabbhet och styrka, säger Wikipedia. Den torde också vara en gudagåva till alla de vapensköldsskapare som inte kan rita en vettig älg eller en ren ens om deras liv beror på det (se tidigare inlägg för exempel). Griparna kan se ut lite hur som helst. I Östergötland har de till exempel drakvingar --

Enligt den antike historikern Herodotos -- vars pålitlighet inte står Wikipedia långt efter -- förekom gripar i fritt tillstånd på de skytiska stäpperna under hans livstid, men numera är det mera sällsynt att de låter sig fångas av naturfotografernas kameror.

Nu utmärker sig ju inte berggrunden i området för någon översvallande vulkanisk aktivitet -- den består mest av sedimentära gråvackor och lerskiffrar. Däremot ska det villigt medges att leptitformationens bergarter har deformerats kraftigt i samband med den svekofenniska orogenesen. Vad det nu kan betyda -- men det står så i Wikipedias artikel.

Var var jag nånstans? Jo just det -- vulkanerna syftar nog snarare på landskapets mineralrikedomar. Västmanland ligger nämligen i hjärtat av Bergslagen, denna utsökt luddigt definierade region. Ofta består B av norra och Västra Västmanland, det rumpigare Dalarna och en smatt av Värmland. Men lika gärna kan folk tydligen få för sig att dra in Närke och Östergötland (!) inom Bergslagens gummibandslika gränser.

Vid närmare eftertanke kanske inte Västmanland alls ligger i hjärtat av Bergslagen utan snarare i knäskålen av Bergslagen. Det är som sagt lite svårt att avgöra.

Apropå inget särskilt -- det här artar sig till en av de mest stringenta landskapsvapentexterna hittills -- kom jag just på en bra turistslogan:

BLI BERGTAGEN I BERGSLAGEN

Den erbjuds kostnadsfritt till alla de turistbyråer i trakterna som fruktlöst kämpar med att kläcka en ny bra klisterdekal inför sommaren 2008.

Även Västmanland kunde behöva ett handtag med marknadsföringen -- det är nämligen ett häpnadsväckande identitetslöst landskap, trots (eller på grund av) att det ligger inklämt mellan flera av landets mest profilstarka varumärken: Dalarna, Uppland, Värmland -- och de inte fullt lika profilstarka Närke och Sörmland. I den del av Västmanland som gränsar mot Dalarna bor det EPA-masar, den del som vätter mot Värmland inhyser Gösta Berlings fattiga kusiner. I ren desperation försökte någon på Wikipedia just kidnappa Thor Modeen och göra honom till västmanlänning -- han kommer från Kungsör som gränsar till Västmanland -- men sörmländska elitstyrkor ryckte genast ut och undsatte den nödställda muntergöken.

Möjligen är regionens mest namnkunniga son Hallstahammars Elof Lars Tore Skogman, upphovsman till tusentals klämmiga bitar med titlar som Rökt gök med lök, Knäpp i skallen, Han vänder ut och in på käringen sin, Vår vänliga vardag, Låt innerlighet gå till ytterlighet ... the list goes on. Inte lika fullt så känd är hans hurtfriskt hatiska produktion -- melodier som Den kungliga svenska avundsjukan och Fult å' va gla':

Sjunger du uppå gatan som i Italien man gör
Haffas du av polisen som talar om att du stör.

Du måste fatta,
får inte skratta,
det är ej bra --
Du vet väl om att ida'
så är det fult att va' gla'.

För att inte tala om sången med den snärtiga titeln Den som inte har nåt värdefullt att säga säger det gärna i en insändarspalt:

Den som inte har nåt värdefullt att säga säger det gärna i en insändarspalt
Här slår man och fröken Tåfis och Gubben Dassberg får yttra sig
Där får dom chansen att spy och spotta
och kasta dynga på dig och mig.

Jag misstänker för övrigt starkt att Thore skrivit sin egen Wikipediaartikel. Jag har svårt att tro att någon annan kan ha formulerat meningar som:

1979 hamnade han i operettens förtrollade värld och spelade Sigismund i Vita Hästen på Säffleoperan.

... Eller att någon annan än han själv frivilligt skulle använda ordet "musiprett".

Andra famösa västmanlänningar är Lars Gustafsson och Köpings apotekare Carl Wilhelm Scheele, som upptäckte syret men aldrig får äran av sin upptäckt eftersom han levde och verkade i en bortglömd liten avkrok i utkanten av Europa som heter -- just det -- Västmanland.

Nu har vi nått Mälarlandskapen och här lägger noterar vi något ganska anmärkningsvärt. Namnen på Uppland och kringliggande landskap -- Södermanland och Västmanland -- pekar alla mot ett centrum som inte existerar.

Lösningen på denna geografiska gåta är Svearikets kärnländer Attundaland, Tiundaland och Fjädrundaland (som ibland kallas Fjärdhundraland). Denna svearnas urgamla maktbas -- med det religiösa centrumet Gamla Uppsala och Mora Stenar där konungarna kröntes -- försvann som i ett trollslag under andra halvan av tolvhundratalet.

Fredrik Lindström och hans bror Henrik framför i boken Svitjods undergång och Sveriges födelse teorin att den lede östgöten Birger Jarl avskaffade de uppländska folklanden för att underlätta enandet av svear och götar.

Det låter troligt -- något bestickande skäl måste man ju ha haft för att stycka upp och döpa om den mest namnkunniga delen av gamla Svitjod så där hux flux.

Svearna var tydligen måttligt entusiastiska över sammanslagningen med de götar som de tidigare i historien hade bekrigat friskt -- enligt en teori handlar t ex det i dagarna bioaktuella sjuhundratalseposet Beowulf om sammandrabbningar mellan goa götiska gôbbar och svear (enligt en annan teori är Beowulfgoterna istället danska jutar och enligt en tredje är de gotlänningar -- det var mycket gothare i omlopp under folkvandringstiden -- men alla är rörande överens om att det är svearna som de krigar mot).

För att ytterligare försvaga svearnas motstånd utsattes de gamla kärnländerna också för nukleär fission -- det särskilt bångstyriga Fjädrundaland klövs i princip på mitten, så att ena halvan kom att ligga i Uppland och andra i Västmanland. Detta kan man faktiskt skönja spår av fortfarande. Som Fredrik Lindström påpekar finns det en dialektgräns som inte alls följer landskapsgränsen -- för ett öst-västmanländskt öra låter den uppländska som Owe Thörnqvist talar och sjunger i Auktionsrock -- "Första! Andra! Tridje! Går bort för tri å sjuttifäm!" -- synnerligen välbekant (Auktionsrock innehåller dessutom den bästa summering jag någonsin hört av femtiotalets lantliga nöjesliv: "Me he så va're slut på själva lösöresauktion / och etterpå så blir de kaffe dän på brygghusbron / Och sen, då börjar själva dansen klockan sju ikväll, / med attraktioner, varma korvar, läskedryck å cykelställ")

Missnöjet med Birger Jarls reform fortsatte pysa i århundraden -- och än idag finns samhället Fjärdhundra strax norr om Enköping.

Ja -- som ni märker har jag mindre och mindre att säga om själva landskapsvapnen. Det kan i o f s ha att göra med att det inte har varit några vanskapta heraldiska djur på ett tag.

Upplands riksäpple är ju en ganska uppenbar symbol som säger "Kungen bor här". Roligare är i så fall det gamla stockholmska stadsvapnet där en sinister grip har fått tag i riksregalien och bär kring den som om den vore en klotbomb.

Tyvärr gjorde Stockholm om sitt vapen 1968, så att det numera snarare ser ut som ett varumärke för en måttligt ambitiös makarontillverkare.

Är man i Knivsta kommun så kan man för övrigt glädja sig åt att man befinner sig på gränsen mellan Attundaland och Tiundaland, alldeles i närheten av platsen där Mora Sten låg -- den runprydda tingsten där svearna valde sin konung.

Det stora blocket -- själva Mora Sten -- försvann någon gång efter att Kristian I hade låtit kröna sig på det -- märkligt nog i samma veva som Gustav Vasa hittade på att landet skulle bli ett arvrike och symbolen för konungaval kunde ge allmogen olämpliga associationer.

Men några av de små stenarna som låg kring själva blocket hittades långt senare inmurade i lokala väggar -- och än idag förvaras de på platsen i ett litet hus som byggts särskilt för ändamålet. Dit kan vi fjärdhundringar i förskingringen vallfärda för att bittert begråta svearnas svunna storhet och Birger Jarls svarta svek.

För 362 miljoner år sedan var det inte roligt att vara mas och kulla -- eller ens någon av de dinosaurier som väntade på att människor i toppiga huvudbonader skulle ta landskapet i besiktning.

En ganska rejäl stenbumling hade nämligen sugits ur sin bana i Oortmolnet bortom Pluto och tumlade handlöst mot Jorden, där den ramlade ner med ett brak så genljudande att Tunguskaexplosionen framstår som en halvkvävd nysning.

Nedslagshålet bildade Europas största meteorkrater, som vi i vardagslag brukar kalla för Siljansringen:

En sådan här krater kallas tydligen för ett "Astroblem", vilket jag tycker låter lite blekt -- som något man kan behandla med Clearasil. Om jag minns rätt är Siljansringen inte bara Europas största krater utan placerar sig även på en hedrande sjundeplats globalt. (Med tanke på det ovanstående kan man ju tycka att landskapsmineralet borde vara Kryptonit, men nu är det tyvärr porfyr istället.)

Men som titeln på inlägget antyder var det landskapsvapnet det skulle handla om. Jag kan bara inte låta bli att använda ordet "Oortmolnet" så snart jag får tillfälle. Dessutom känns det inte som om Dalarnas vapen kommer att sporra mig till några stordåd. Vapnet består just av vapen, närmare bestämt korslagda pilar som låter antyda att de oväldiga och väldiga männen från Dalom kommer att tåga mot Stockholm med hötjugor i händerna (som statister i någon Frankensteinfilm) så fort de är det minsta missnöjda med något. Tre gånger marscherade de bara under Gustav Vasas regeringstid. (Kronan över pilarna är väl gissningsvis en finkänslig liten påminnelse om vilka det var som satte G. Eriksson på tronen till att börja med.)

En del av dalkarlarnas klagomål verkar i retrospekt vara av mindre världsomvälvande art. När dalkalarna marscherade mot Gustav Vasa andra gången 1527 - 28 hade de fem punkter på sitt program. Särskilt nummer fyra och fem tycker jag vittnar om en viss stingslighet:

4) att de många främmande sätt med uthackade och brokiga kläder, som då nyss i konungens hof uppkomne voro, skulle afläggas, och

5) att alla de som åto kött fredagen eller lördagen skulle brännas eller eljest aflifvas.

Att riskera liv och lem för fashion statements och dietfrågor verkar onekligen en smula överilat (därmed inte sagt att inte dalkarlarna hade åtskilliga legitima skäl att vara sura på den alltmer tandlösa gottegrisen på tronen). Gustav Vasa gick för övrigt inte med på något av dessa krav. Angående den fjärde punkten sade han istället, med karakteristiskt målande och märgfull formuleringskonst:

»att han icke ville blifva mästrad
af dem, på hvad sätt han klädde sitt hoffolk, sina
drabanter och andra. Han måste rätta sig efter andra
potentater, kejsare, konungar och furstar, efter som
vi svenskar icke vore mer getter eller svin än de.»

Allt enligt Carl Georg Starbäck. Dalarnas eget mode kan förövrigt förefalla en utomstående betraktare både brokot, krokot och tokot (som Lasse Lucidor kanske skulle ha uttryckt sig).

Jag vet inte om det är den rika tillgången på mandom, mod och mulna masar som har gjort att Dalarna fått det maskulina namnet "Dalecarlia" på latin (och därigenom också på engelska). Det är kanske inte helt uteslutet.

... är en älg mot en fond av blåa prickar av oklar symbolisk halt. Som alla heraldiska älgar förekommer den i mer eller mindre naturtrogna versioner, såväl som brutal mördarälg med mycket låg panna ...

... som mera bambiliknande, trippande hjortdjursvarelse ...

Men det symboldjur som framförallt gjort landskapet bekant är inte älgen, utan den halmbock som varje år sätts upp på torget i Gävle, bara för att eldas upp av lokala Herostratosimitatörer ...

Det latinska namnet på Gävle är för övrigt Gevalia -- vilket även fått bli namnet på ett lokalt kafferosteri. Under sextiotalet använde Gevalia ständigt hälsingestintan Lill-Babs i sina reklamfilmer. Vi minns särskilt en där hon lyckas sexualisera kaffetåren på ett närmast unikt sätt.

Kören: Kan ni känna doften!

Lill-Babs: Arooomen! (Hon smuttar på sin kopp och blickar sedan våpigt rakt in kameran) Aj! Det är lite hett!

u. s. w.

Att gå över Gävleån efter sexpots på det här sättet vittnar defintivt om bristande lokalpatriotism, med tanke på att Gästrikland själv har producerat två framstående sångfåglar: Gävles Birgit "Rock-Olga" Magnusson -- vår ledande kvinnliga rockpionjär under femtiotalet -- samt en av de bästa sångerskor vi någonsin haft här i landet: Anita Lindblom, bördig från Hille.

Till skillnad från Lill-Babs har de båda två behållit hörbara spår av sin ursprungliga dialekt -- åtminstone när de talar (Rock-Olgas autograf fick jag i handen i samband med ett exklusivt gig i Slottskogskolonin i Majorna häromåret). Anita Lindblom sitter dessvärre sedan många år i Frankrike och bedriver en rättsprocess mot en flyttfirma -- men eftersom det hela sker i byråkratins hemland förväntas den inte vara klar förrän i juni 2031. En stor förlust för oss som gärna vill höra hennes underbart modulerade kontraalt framföra någon av de gamla klassikerna -- som t ex Beatle-Bossa (kongenialt nog till melodin Girl from Ipanema):

Jag vill ha en Beatle i julklapp
oh yeah, ge mig en Beatle i julklapp
Det finns ej nåt jag hellre önskar mig, säg.

Paul är så söt så jag svimmar
John kan jag höra i timmar
George, jag mitt hjärta vill ge dig,
Men den raraste är nog ändå
lilla Ringo -- han kan jag väl få?

Geten är för övrigt inte bara demonisk så det förslår utan förefaller även ha direkt suspekta politiska värderingar:

Den finns även i en något mindre utmanande pose, med intressanta, taxonomiskt nyskapande horn:

... och i varianter som helt lagt ner den milt mefistofeliska vanan att balansera på bakbenen:

(Det här sista exemplaret förefaller överhuvudtaget vara mer domesticerat än nöden kräver ...)

Gustaf G påpekade i en tidigare kommentartråd att alla smålänningar på film pratar något slags rådbråkad växjödialekt. På samma sätt kan man konstatera att "svensk landsbygd" i äldre svensk film häpnadsväckande ofta är synonym med Hälsingland -- tingeltangliga brudkronor, idogt inande nyckelharpor, näcken som felar omänskligt i forsen, ärbara ungmör som blir förförda "ute på tunet" av en tattarsvart och fattig Folke Sundquist med halm i håret trots att de är trolovade med den demoniske "Handlarns Per" -- allt detta utspelar sig helst mot fond av Hälsinglands lite lagom norrlandsvilda och skogiga landskap.

Delsbostintan i kort-kort, eller oftare i lång-långt, verkar ha blivit själva sinnebilden för den svenska lantlollan av anno dazumal. Fråga mig inte varför ...

Den första man undrar när man ser ser Härjedalens landskapsvapen är kanske vad föremålet i mitten ska föreställa. Är det en mp3-spelare? Något slags udda ugn? Ett mystiskt föremål som tidigare ansågs oundgängligt vid järnförädling?

Ingetdera, visar det sig -- det är helt enkelt en hammare sedd rakt uppifrån. Lite grann som en sån där trickbild som tråkiga veckotidningar brukar ha på sin pysselsida. "Ha -- nu gick ni allt bet! Det var såklart ett ark flygpostpapper sett från sidan!" Ovanligt innovativt för att vara ett landskapsvapen, måste det medges.

Härjedalen är kanske inte mest känt för vad som finns där, utan för vad som saknas: det är det enda landskapet i Sverige som inte har en enda stad. Istället har man Sveg, som känns som ett slags byhålornas big apple -- en disproportionerligt stor anhopning av busstorg, hyreshus och pizzerior som ändå envetet framhärdar med att inte vara en stad.

Sala är en stad (och var det redan innan vi stal Härjedalen av norrmännen) och där finns två pizzerior (eller fanns i alla fall sist jag kontrollräknade). Sveg har inte stadsrätigheter men däremot fyrtiotre pizzerior. Eller elva. Eller i alla fall tillräckligt många för att en förbipasserande forskningsresande ska höja en smula menande på vänster ögonbryn.

Dessutom äger orten en kyrka med ett intressant stycke sovjetisk arbetarkonst utanför, som synes ovan.

Men Härjedalens kanske vackraste klenod finns inte i Sveg. Sanningen att säga finns det inte ens i Härjedalen, utan i Jamtli i Jämtland -- symptomatiskt nog, frestas man att tillägga. Jag talar om Sveriges egen Bayeuxtapet, den s k Överhogdalstapeten, upptäckt 1910 i Överhogdal.

Överhogdalstapeten är faktiskt hundra år äldre än sin yngre kusin i Bayeux -- mer än tusen år gammal, vilket är en tämligen aktningsvärd ålder för en textilie. Den borde vara riksbekant och allmänt begapad, men det är något med svenskarna och deras förhållande -- eller snarare brist på förhållande -- till den egna historien. Ofta verkar vårt kollektiva förflutna upplevas som aningen genant och irrelevant. Bonnigt. På gränsen till agrart. Eller nåt. Jag fick själv inte reda på denna fantastiska vävs existens förrän för något år sedan, och då förbluffades jag vederbörligen över att den inte var mer omtalad.

Okej -- visserligen är det inte en lång Illustrerade Klassiker-serie som avhandlar Slaget vid Hastings, som Bayeuxtapeten. Det verkar snarare röra sig om en dunkel skildring av något slags vikingatida kongress för lamadjur. Men ändå. Se och förundras.

"Sundsvall brinn! Sundsvall brinn! Jamtland! Jamtland! Jamt och stendut!" skanderas det på stora torget i Östersund under en årligen återkommande militant manifestation mot Medelpad. Det hela avrundas med ett brandtal av Jämtlands president. Under många år innehade Yngve Gamlin med en närmast Kekkonensk orubblighet detta ämbete, som numera bekläds av spexatleten Ewert Ljusberg. Jag har själv deltagit i demonstrationerna under en omtöcknad vistelse på Storsjöyran i medio av nittiotalet.

Jämtarna känner sig tydligen inte så särdeles svenska. Landskapet har också växlat fram och tillbaka mellan Norge och Sverige under historiens lopp, vilket sannolikt givit regionens invånare en behaglig känsla av självstyre -- varken Haakon och Olav eller Karl och Gustav har lyckats få någon riktig ordning på de bångstyriga undersåtarna som dessutom ibland kunnat spela ut Kristiania mot Stockholm på ett förtjänstfullt sätt.

Jämtlands landskapssymbol -- ännu en ren -- verkar däremot ha en del problem. Den är ansatt från två håll. Hmmm. Tycker vi oss ana en viss symbolik? Renen attackeras av en jakthund och en falk -- dresserade att lyda husbondens minsta vink, liksom fogden och länsman. I framställningen här ovan bär den sitt olycksöde med ett imponerande jämnmod och har tillochmed sinnesnärvaro nog att inta en dekorativ pose.

Annat som landskapet är känt för:

Storsjöodjuret -- förtjänstfullt besjunget av Sven Arefeldt, som redan har figurerat i kommentarerna till inlägget om Medelpad.

Petterson Bergers Frösöblomster, inklusive monsterhiten Intåg i sommarhagen som vi gärna nynnar i duschen.

Det gyllengula messmör som smörjer oss sörlänningar tillverkas i Östersund. Denna produkt har för länge sedan gjort processen kort med undermåliga konkurrenter som t ex Riddarmessmör från Töreboda (trots att det senare i reklamen uppges vara "Ett välkommet dyrtidspålägg").

Nedre Norrlands Producentförening (eller Milko heter de kanske nuförtiden) framställer också en del högklassig merchandise -- den röda manchesterkepsen med texten "Fjällbrynt" på verkar tyvärr ha försvunnit ur sortimentet. Medlemmar av fjällbryntklubben får hålla till godo med axelremsväskor som denna:

Senare tillägg: Jo -- visst fan är det en älg, som den alerta läsekretsen påpekar. Jag lät mig luras av det något svårdefinierade hjortdjur som Wikipedia hade på sin variant av vapenskölden (det mittersta exemplet ovan). Men när man tittar på den översta vapenskölden är det ju inte så mycket att diskutera. Mina vidare efterforskningar har i o f s lett mig till en del andra aningen udda jämtska älgar. Älgar som är nästan ännu mer omöjliga att igenkänna som skogens konung än Wikivarianten (och verkar angripas av rävar och fladdermöss):

Älgar som borde se över sitt kaloriintag:

Älgar utan en gnutta självbevarelsedrift i kroppen, som angrips av hundar och falkar som verkar nästan lika letargiska:

Samt min nya favorit -- älgen med långbennos:

Namnet Medelpad är en sammansättning från fornsvenskans Medhal -- "i mitten" -- och Pad -- "vattenväg". Landskapet gör skäl för sitt namn -- det innehåller Sveriges geografiska mittpunkt Flataklacken (465 m över havet) samt en del vatten. Även i övrigt gör Medelpad ett ganska medelmåttigt intryck -- landskapsvapnet är t ex mäkta mediokert, ett antal vågor i olika färger av oklar symbolisk halt.

Ursprungligen pryddes vapnet av en något festligare svart bäver, men av någon anledning råkade den i onåd och försvann i de stiliserade vågorna. Möjligen är den en anfader till den svarta bävern i Härnösands stadsvapen.

Ironiskt nog ligger Härnösand i Ångermanland, till skillnad från alla de orter jag drog upp i min förra artikel. Det verkar som om systemet har kommit i otakt på något sätt. Otakt är världens lön.

Det mest extrema med landskapet är att de har granen som landskapsblomma. Sånt ger ju lite välbehövlig, råbarkad cred åt en i övrigt aningen anonym region.

Landskapsgrundämnet är väte, och kommunaltjänstemän från Medelpad och Ångermanland har med jämna mellanrum sammankomster i en särskild kolväteförening. Det där sista var en ren lögn, född i en mild förtvivlan över att jag inte kommer på något roligt att säga om Medelpad. Fyll gärna på med egna spännande iakttagelser om landskapet because I have nothing to work with here -- nothing! som Krusty the Clown skulle uttrycka saken.

"Man behöver aldrig ångra att bo i Ångermanland", kvad skalden Thore Skogman på sin tid i ett försök att lugna de delar av allmänheten som tyckte att landskapets namn verkade en aning olycksbådande.

Lokala ortsnamn som Kräkånger och Njutånger skapar också intressanta associationer. De stackars Kräkångersborna lyckades efter enträgna böner få byta namn på orten till Lövsele år 1951. I samma veva ändrade man även det om möjligt ännu mer suggestiva Kräkångersnoret till det för finsmakaren definitivt underlägsna Södra Lövsele. Etymologin visar att byn inte är bakfyllans stamort på jorden. Så här ska namnet uttydas:

• Kräk = Djur, kan även komma från "krik(e)" (=böjoning, krok, (skarp) vinkel)
• Ånger = (eller anger) betyder vik
• Nor = Utskjutande udde i hav/sjö

Allt enligt Wikipedia. De här namnbytena verkar med förlov sagt en smula knapsu. Inte har Västerbottningarna bytt namn på sitt Mensträsk. Nej -- stolt förkunnar de att orten är "En pärla i Västerbottens inland".

Bloggens alerta läsare har redan påtalat det märkliga i att Ångermanland har tre laxar i sitt vapen trots att bygdens landskapsfisk är sik. Snikna sörlänningar -- närmare bestämt Hallänningarna -- har istället gamat åt sig den prestigestinna laxen, och för att lägga lök på landskapsinsigniet har de den både som landskapsfisk och landskapsdjur.

Och detta trots att Ångermanland stoltserade med sina laxar redan 1712 (se bildbevis ovan) även om de till följd av missväxt och vansinniga krigarkungar var en smula magra och misslynta på den tiden.

Ångermanlänningarna får trösta sig med att deras landskapsgrundämne är kol -- basen för alla jordiska livsformer, inklusive hallänningar.

Tillägg: Efter febrila studier -- d v s någon minuts innantilläsning -- kan jag konstatera att Kräkånger ligger i Västerbotten, och inte alls borde ha behandlats i samband med Ångermanland. Dammit. Men eftersom jag är en arrogant sälle från Mälardalslandskapen kan jag ju ta mig vilka friheter jag vill med Norrlands geografi. Det är min hävdvunna rätt.

Men Njutånger ligger i alla fall i Ångermanland. Dessutom upptäckte jag nyss att det ligger mellan Mjuggsjön och Njutångersfjärden, vilket känns aningen existentiellt.

Västerbottens ren är en symbol med anor -- vid Gustav Vasas begravning fick den representera "allt land land väster om bottenviken" enligt Wikipedia. Stjärnorna tillkom på 1590-talet av för mig obekant anledning. Ett av de pampigare vapnen är det i alla fall -- eller jag kanske borde tala i imperfekt. För det må vara att scooterförarna kör med berusningen i kroppen ut på renbeteslandet -- men renen själv hon verkar inte heller fullt nykter numera. Nog synes det som om hon har smakat av starkvarorna:

Den bristande koordinationen i benrörelserna är definitivt ett nytt påfund. Men vad jag verkligen undrar över är huruvida renen alltid har lipat på det där sättet. I det äldre exemplet ovan ser det ut som om hon har en gul tunga -- eller är det bara spetsen på den sexuddiga stjärnan bakom?

I länsvapnet gapar renen bara lite slött -- eller också har tungan blivit vit. Djuret kan ha slickat på en lyktstolpe. Även den lappländske vilden ser ovanligt tam, otränad och soffpotatisk ut. Och som en teaser trailer för coming attractions får vi en första glimt av Ångermanlands tre fiskar.

Västerbottens landskapsäpple (jag vet -- the fun never stops) är Transparante Blanche. Övriga attribut orkar jag inte lista, utan hänvisar istället till Wikipedia.

Annars är landskapet väl mest riksbekant för sin västerbottensost. Som så många innovationer -- linoleum, pennicilin -- skapades den mer eller mindre av misstag. Ulrika Eleonora Lindström försökte år 1872 göra västgötaost, men blev plötsligt distraherad av älgskog -- ursäkta, älskog ska det tydligen vara -- med påföljd att massan kom att hettas upp flera gånger, och den karakteristiska, grynpipiga osten såg dagens ljus. Allt enligt sanningsvittnet Wikipedia.

Förr i världen tillverkades osten med varierande framgång lite varstans i landet, men sedan fick mejeriet i Burträsk ensamrätt på varumärket, efter att ostministeriet (eller vad nu den berörda myndigheten kan ha hetat) insåg att det bara var i Västerbotten som ett samlag hade exakt rätt längd för att ge upphov till önskat resultat. Föreställer jag mig gärna.

Tillägg: Mysteriet med den lipande renen lämnar mig ingen ro. Antingen det -- or I really should get out more.

Här ser vi en äldre framställning där det uppenbarligen sticker ut något under mulen. Det kan vara en tunga. Det kan vara en åkersork. Det kan vara en Maurice Chevalier-betonad underläpp. Materialet är otillräckligt för ett slutgiltigt avgörande.

Mina forskningar ledde mig också till den behornade tax som vissa rebelliska element på länsstyrelsen tycks favorisera som landskapsdjur:

Ännu senare tillägg: Mysteriet får nu anses vara löst med hänvisning till Umeås stadsvapen:

Herregud vad de lipar ...

Från Den lappländske vildmannen kan steget synas långt till Norrbottens landskapsvapen, som mest ser ut som något slags misslyckat försök att formge en ny bregottförpackning. Detta har sina historiska skäl -- det är det yngsta av landskapsvapnen, och skapades inte förrän 1995. Det verkar inte ens symbolisera något särskilt -- utom möjligen designkonstens förfall ...

Styvmoderligt behandlad har denna landsända alltid blivit av landets södra delar, men under de senaste årtiondena har det generöst haglat utmärkelser över Norrbotten. De har fått sin egen landskapsinsekt, praktsammetslöparen,

sin egen landskapsmossa, den universellt omtyckta gul parasollmossa,

sin egen svamp (stenmurkla) , sitt eget mineral (gabbro) osv. osv.

Är det bara jag som tycker att det här med landskapstillbehör har börjat gå lite överstyr? Jag kan gå med på landskapsblomma (även om jag tycker att Medelpad kunde fått något lite festligare än en gran), och jag kan motvilligt acceptera landskapsdjur -- men landskapsmossa? Vad blir nästa steg? Landskapsbakterie? Västerbotten kan tjinga tuberkeln. Uppland får syfilisspiroketen. Om Norrbottnens sedvanliga tur håller i sig så kommer de att få kolibakterien.

De kan i alla fall trösta sig med att de har ett rätt stiligt länsvapen:

(Fast även här finns det rensmör i glädjebägaren -- vapnet är hopsatt av Lapplands och Västerbottens, liksom för att understryka Norrbottens underordnade status ...)

Tillägg: Efter lite vidare studier framgår det att det finns en symbolik i bregottskylten -- de fyra blåa linjerna föreställer enligt Riksheraldikern (en myndighetsperson jag tills helt nyss var lyckligt omedveten om att han fanns):

"[...] de fyra kraftfulla älvarna och älvdalarna Torne, Kalix, Lule och Pite."

Ett smärre problem i sammanhanget är väl att det bara verkar vara tre blå linjer i vapnet. Det förefaller som om Norrbottningarna har blivit blåsta -- igen. "Vi hade beställt fyra älvar, men det är bara tre på det här vapnet -- eller tre och en liten smatt, kanske. Det verkar något eljest ..." Riksheraldikern (tryggt förskansad bakom Stockholms tullar): "Var glada att ni fick så många."

En PDF som grundligt beskriver arbetet med landskapsvapnet kan den verklige finsmakaren ladda ner här.

Det finns en anledning till att jag börjar mina sköldstudier i norr -- Lapplands aningen kissnödiga och lätt trippande vildman hör till de mer anslående regionala symbolerna:

Fast nuförtiden är han förstås ofta rätt tilltråkad och står med båda fötterna stadigt på jorden:

Dessutom har han gått och blivit röd. Först var han svart, sedan blev han hudfärgad (som i det första exemplet) och1949 antog han denna aningen olycksbådande faluröda lyster, som möjligen avser att spegla regionens politiska preferenser.

I det finska Lappland bor vildmannens bror, som verkar vara av mera konservativ läggning och fortfarande är skär:

Den finske vilden förefaller ruva över någon gammal oförrätt. Kanske undrar han varför han och brodern är de sämst påklädda landskapssymbolerna när de tvingas bo i det bistraste klimatet. Jag klandrar honom inte för hans mörka uppsyn. Men till skillnad från broderns budgetbetonade björklövskrud har den finske vildmannen i alla fall en rejäl, militärgrön blöja för att skyla de ädlare delarna. Även hans knölpåk verkar mera gedigen än den svenska varianten, vilket inte förvånar mig det minsta.

Enligt Wikipedia är vildmännens klubbor av guld. Det verkar inte särskilt norrländskt tycker jag -- snarare lite knapsu.