Förstatligade banker är bra, då hamnar kontrollen över hur mycket pengar som skapas under människor som inte blir rika på att trycka nya pengar. (Vilket en bank gör när den lånar ut mer än den äger). Staten har ingen anledning att jaga högsta möjliga vinst som privata banker.

ROTFLMAO! Ehrenberg verkar inte ha tänkt på följande små detaljer:

• Statligt ägande är ingen garanti för återhållsamhet. Tvärtom har staten genom SBAB under lång tid stoltserat med att pressa räntekostnaderna för lån, vilket knappast har dämpat dagens krisfenomen. Likaså var Nordbanken ägd till 70 procent av staten och var trots det lika insyltad i 90-talskrisen som privata banker. Samma problem har noterats i USA i samband med nuvarande kris.
• Ehrenberg kanske menar att staten borde vara återhållsam med kreditgivning och säga till sina bolåneinstitut och banker att ha högre räntor än vad privata banker skulle ha. Direkt infinner sig frågan om detta är optimalt. Även om en del risker undviks, hindras också många ekonomiska projekt därigenom (jämför med Erik Hursts resonemang om faran med regleringar).
• Därtill kommer de problem som följer av att inte vara vinstdrivande. Risken är stor att banker drivs ineffektivt om inte vinstmaximering är målet, för vilket skattebetalarna får betala i Ehrenborgs system.
• Det är i grunden staten som trycker pengar, och Ehrenberg tycks inte för ett ögonblick beakta vilka incitament statliga beslutsfattare har på detta område. Varför tror han att oberoende centralbanker har etablerats? Känner han till problem med inflation och seigniorage? Och känner han till att seriösa nationalekonomer analyserar hur helt privata sedelutgivningssystem fungerar?

Om Ehrenberg vore ensam om sin hållning vore den som sagt skrattretande. Det finns dock tecken på att fler delar hans uppfattning. Från Aftonbladets webbenkät idag:

Som Bryan Caplan konstaterar:

It is not logical for people to embrace counter-productive ideas just because conditions are getting worse, but they seem to do it anyway.

Riksmötet är nu öppnat. Inte utan märkliga inslag:

En gång om året visar riksdagsledamöter och regering vördnad för kungaparet och Gud. Traditionsenligt inleds riksmötets öppnande med gudstjänst i Stockholms domkyrka, Storkyrkan.

Där möttes riksdagsledamöterna av en präst som uppmanade dem att "först söka Guds rike". Vad är detta? Är det bara jag som anser det viktigt att staten ska vara neutral i förhållande till religion, vilket utesluter kollektiva arrangemang där kristen vidskepelse förkunnas för landets folkvalda? Vore jag riksdagsledamot skulle jag definitivt bojkotta evenemanget, men att det överhuvudtaget anordnas är anmärkningsvärt och stötande.

Avfällighet, förolämpande av profeten samt spådom är brott som enligt lagförslaget obligatoriskt ska ge dödsstraff. I förslaget ... ingår även dödsstraff för internetbrott som att etablera en hemsida där man propagerar för korruption, prostitution eller sin icke-muslimska religiösa övertygelse.

Det är inte bara inom islam denna typ av grymhet återfinns. De kristna ledarna Martin Luther och John Kalvin förespråkade båda dödsstraff för hädelse. Luther undertecknade t.ex. denna text 1536:

The worldly authority is obliged to suppress and to punish public blasphemy, curse and blasphemous oath, it should as well avert and punish public wrong teaching, undue worship and heresies in their territories and among its subdue people. ... Therefore this commandment teaches us as well to avert wrong public teaching and to punish the stubborn. The text of Leviticus 24 serves the same cause: One who blasphemes the name of God shall be put to death.

Man får vara glad att dagens kristna aktivister nöjer sig med att kräva fängelsestraff.

Göran Skytte är förutsägbar, vilket i sig borde få en tidning som låter honom skriva krönikor att fundera på om han är lämplig för det uppdraget. Varannan krönika handlar om hur underbar den kristne guden är; varannan krönika handlar om hur hemskt det är att sociala normer inte bjuder människor att stigmatisera dem som inte lever som Göran tycker att man ska leva.

Idag angriper Göran journalistkåren:

Den som skulle förespråka till exempel sexuell avhållsamhet före äktenskapet och sexuell trohet inom äktenskapet löper risk att framställas som bigott och ”unken”. Medan det är ”chic” och ”kul” och ”nytt” och ”fräscht” att påstå att massgruppsex är en ny svensk trend.

Tre kommentarer:

1. Är det verkligen så att "massgruppsex" framställs som norm och trend i svenska media? Jag har sett mycket lite av den saken. Snarare tycker jag romantiska reportage om giftermål är  betydligt vanligare — t.ex. återfinns bröllopsfoton varje dag i de flesta tidningar. Och vem har skrivit att personer som lever i avhållsamhet är "bigotta" och "unkna"? Jag tror att Göran ser spöken.
2. Problemet är att Göran vill ersätta den norm han inbillar sig finns med en annan norm. Precis som katoliken Bitte vill han styra och ställa och, precis som han gör i sin artikel, nedvärdera dem som inte lever som han vill att man ska leva. Det är osmakligt. Det är inte så, vilket han vill få det till, att media och vi som förespråkar frihet att leva som man vill anser det osmakligt att de som vill leva i avhållsamhet och monogami gör det. Nej, det osmakliga består i att vilja upphöja detta sätt att leva till allmän norm.
3. Är inte Göran en cry baby? "Bu-hu, det är så hemskt att tidningar inte skriver det jag vill att de ska skriva." Ja, Göran, livet är hårt. Men torka tårarna och gå vidare nu, skulle vara mitt råd.

Och går han inte vidare frivilligt kanske han behöver en puff? Göran skriver:

Journalister fungerar som grindvakter. Vi bestämmer vilka och vad som ska släppas igenom ut till publiken – och vilka och vad som skall hållas tillbaka genom att man stänger grinden.

Just det. Var håller SvD:s grindvakt hus?

Se även vad Blogge Bloggelito har att säga om Göran.

Men detta är en religiös typ av synsätt, i det att en Sanning från ovan har uppenbarat vad som är rätt och fel, helt utan att beakta individers preferenser och utan att på ett fullödigt sätt beakta konsekvenser av alternativa handlingssätt.

Som tur är finns vetenskapliga försök att ta sig an fenomenet prostitution. Några färska resultat:

• Prostituerade i Chicago med hallickar har bättre villkor än andra prostituerade: de arbetar färre timmar, löper mindre risk att hamna i lag med organiserad brottslighet och får effektivitetslön. ("An Empirical Analysis of Street-Level Prostitution")
• Bordell- och gatubaserad prostitution i Ecuador kontrasteras, och risken för hivsmitta befinns högre i den senare typen. Forskarna finner att om målet är att minimera smitta bör insatser koncentreras mot gatuprostitution, inte mot bordellprositution. Om den senare sätts åt leder det till ökad förekomst av mer riskfylld sexhandel. ("Sex Work and Infection: What's Law Enforcement Got to Do with It?")
• Fyra typer av prostitution differentieras: eskort-, bordell-, hem- och gatubaserad. Givet ett mål om att minimera negativa externaliteter, menar forskarna att angrepssätten bör varieras mellan de fyra typerna, med legalisering och ingen särskild reglering av eskortverksamhet och med hårdast reglering av gatubaserad prostitution — för den förespråkas den svenska modellen. ("Regulating Prostitution: A Comparative Law and Economics Approach")

Men i Sverige görs inga distinktioner, inga nyanser tillåts, Sanningen ska till varje pris genomdrivas.

Se ett tidigare inlägg om professor Martha Nussbaums syn på prostitution.

Det är något äckligt med gamla människors kroppar. De är förfulade, förslappade, halvt förruttnade, befläckade, illaluktande, skrynkliga — kort sagt, hidösa. Jag vill inte se dem.

Tyvärr lyckas jag inte alltid undvika det. Jag tänker särskilt på "Liket". Det är en man i 65-årsåldern som går till det badhus jag tidigare frekventerade. Jag var nästan rädd att simma efter honom av rädsla för att svälja hans kroppsavfällningar — eller av rädsla för att han faktiskt när som helst skulle kunna avlida. Oerhört blek, spinkig, skäggig, flintskallig. Döden nästa, utan tvekan.

Se vad Gombrowicz har att säga om åldrandets tragik.

Många verkar fascineras av frimurarorden. Jag skulle aldrig få för mig att försöka bli frimurare, av flera skäl.

• Svenska frimurare måste vara kristna, och jag förkastar kristendomen. Utomlands krävs i regel bara något slags gudtro, tro på en Supreme Being eller en Great Architect of the Universe, och någon sådan tro har inte jag. (Dock finns det vissa som accepterar ateister.)
• Frimurare framhåller sig som goda genom frekvent tal om välgörenhet, och grupper som känner behov av att framhålla sig som goda är jag misstänksam mot.
• Medlemskap innefattar hemlighetsmakeri baserat på eder, löften och hot. Sådant finner jag principiellt förkastligt.
• Medlemskap innefattar också utstuderade ritualer, och sådana finner jag puerila.
• Rent allmänt tycker jag att frimurarorden, likt de flesta andra organisationer, andas kollektivism, vilket jag (rent psykologiskt) ogillar.
• Stilen är högborgerlig, och jag känner mig inte komfortabel med den.

Intressant nog ogillar Katolska kyrkan också frimurarorden:

[T]he Church’s negative judgment in regard to Masonic association remains unchanged since their principles have always been considered irreconcilable with the doctrine of the Church and therefore membership in them remains forbidden. The faithful who enroll in Masonic associations are in a state of grave sin and may not receive Holy Communion."

Nu ogillar jag förvisso Katolska kyrkan mer än frimurarorden, så de får gärna bekämpa varandra, vad mig anbelangar.