Jag har substitut. Människor som jag kan vända mig till om det krisar. Fina människor som jag inte skulle klara mig utan. Men. Det sitter alltid så långt inne innan man tar det där steget. Att säga Hjälp mig snälla. Jag behöver dig. Det är jag för svår för. Är inte den ventilerande typen. Tycker inte om att prata i telefon och avskyr när folk hoppar på mig och frågar när jag mår. Vill bestämma själv när det ska pratas. Egentligen aldrig. Är inte den pratande typen. Tyvärr.

Det gör mig ledsen att inse att på något sätt blir det aldrig så enkelt som det var förr. När mamma och pappa fanns.

Idag har jag fortsatt att tycka att det är bläh. Vädret ackompanjerar mig med blåst, regn och grå himmel. Jag känner att jag snart har kommit till en punkt då det även för en duktig flicka som jag är dags att säga stopp. För det är så det känns. Måste komma fram till en strategi. Hur jag ska göra. Vad ska det bli av mig?

Sonen grät idag när jag hämtade honom på skolan. Det är lite jobbigt ibland med livet även för honom. Så vi struntade i tvättberget hemma och åkte iväg på en utflykt. Till Legocenter. Där satt vi i en timme. Byggde Lego tillsammans och pratade. Det blev lite bättre sen.

Imorgon är det ledigt. Den bästa dagen på hela veckan. Mysfredag. Med wienerschnitzel, ostkrokar, godis och soffläge partajar familjen Soof in helgen. I ett tempo som passar alla. Det lugna.

Jag känner klumpen i magen och mina egna hjärtslag. Hatar att vara tillbaka. Men det är ett nödvändigt ont eftersom mina svärföräldrar har en stuga ett stenkast ifrån den röda stuga som en gång var min. Min, mammas, pappas och lillasysters. Jag måste alltså dit. Måste alltså åka på grusvägen och inse att allt är på ett helt annat sätt än vad jag föreställt mig.

När jag sitter i en gunga vid det stora piratskeppet ser jag stugan och det känns som tortyr. Barnen ropar, Majken vill gunga hon med och Olle vill att jag ska titta var han hängt sina Spindelmannenglasögon. Jag försöker fokusera men vill helst bara skrika fula ord mot det faktum som gör att det bor andra människor i min stuga. Människor som jag inte ens tycker om.

Barnen rubbar mina tankar och tur är väl det. Vi måste gå tillbaka, farmor och farfar väntar. Jag lastar Majken i barnsitsen och Olle sätter sig på cykelsadeln. När jag med fast hand leder cykeln med mina darlings på kan jag inte låta bli att tänka: Tänk om... Hur skulle det ha varit? Skulle vi ha farit hem till mamma nu istället? Hon skulle ha suttit på trappen och väntat. Ställt sig upp och gett oss varsin kram. Erbjudit oss att äta, dricka eller bara vara. Havet skulle ha varit vackrare än idag. Jag skulle kunna sitta och se mina barn med sin mormor och morfar. De som längtade så oerhört efter barnbarn att skämma bort och pyssla om. Solen skulle skina på oss och penséerna skulle svämma över i den stora urnan på altanen.

Det är ju så det skulle ha varit. Men det är ju så det inte är. Det suger. Jag tycker att det suger.

Vi går förbi stugan. Olle springer med lätta steg förbi den, med siktet inställt på farmor och farfars stuga. Majken kan inte bestämma sig för om hon ska sitta i cykelsitsen eller om hon ska springa. Jag drar ner solglasögonen och hoppas innerligt att ingen stuggranne ska komma och säga hejhurärdethurmårnivisstharnidetbra? Ingen ser oss och vi passerar obemärkt. De som köpte stugan krattar frenetiskt och tittar inte upp. Skönt.

Väl framme i stugan en liten bit bort sätter jag mig på deras trapp och bannar allt som gjorde detta mot mig. Den olyckliga slumpen, ödet eller lagen om alltings jävlighet. Kalla det vad ni vill. Solen lyser hur som helst och på graven sitter det nyplanterade penséer. Citrongula.

Klockan var 04.41 den 13 april 2002 och äntligen, äntligen var han hos mig. Efter först månader av väntan, sen veckor över tiden och till sist många timmar i ett förlossningsrum såg han dagens ljus i en operationssal på Skellefteå lasarett.

Själv låg jag fastspänd, bedövad och utmattad med ett skynke framför mig. Jag kunde bara glädjas åt skriket som nådde mina öron och se leendet i den nyblivna pappans ansikte. En stor liten kille lades på mitt bröst och lyckan var total, fullständig och allt kändes bara fantastiskt. Jag hade blivit mamma och det hade blivit den finaste av bebisar - en helt ny liten Olle.

Olle föddes in i en kaotisk period i mitt liv där lycka och skratt blandades med sorg och ilska. Det var en mycket kluven period, man slets ständigt mellan olika känslor och inget känsloläge kändes helt rätt - det dåliga samvetet var över en hela tiden.

Olle gjorde dock att jag stod på benen i allt elände - det fanns inget annat alternativ. Utan Olle som orsak hade det varit enkelt att bara lägga sig ner, dra ett täcke över sig och bara försöka sova bort allt det hemska. Men - en kille på bara tre månader behöver sin mamma och det var ju rackarns tur. Det var bara att bita ihop och se till att försöka njuta av det som var bra. Att gå långa promenader med en unge som ville se allt och alla. Att sitta i soffan, amma och se Days of our lives (jag vet - helt galet). Att vakna på natten och titta på en sovande bebis i en gul pyjamas. Att se in i ett par blå små ögon och mötas av ett leende. Sånt kunde göra den sämsta av dagar till något bra.

Ibland tänker jag att allt detta kaosartade har gjort min Olle till den fantastiska lilla människa han är. Klok - ibland lite lillgammal, festlig, lugn, vetgirig, snäll, smart, rörlig, rolig, musikalisk, söt, konstnärlig och busig. Superlativen är många, men då är jag ju hans mamma också.

Idag fyller han sex år och det tänker jag fira ordentligt. En cykel i badkaret och sång till väckning. Starwarsgubbar gömda i huset och grön Yodatårta. Stora pussar och färgglada ballonger. Kalas och massor av kramar.

Det blir en bra dag idag. Det är ju Olles födelsedag.

Igår kväll gick jag en liten promenad. Ensam och med radioskval i ena örat. Jag struntade i vantarna. Tyckte att det var vår och bannade sen den åsikten. Det var kallt. Riktigt kallt.

I ena handen höll jag mobiltelefonen och zappade runt mellan olika radiokanaler. Eftersom alla envisades med att spela Anastacia, Wyclef och annat som inte passar Sooföron kunde jag inte bestämma mig för vilken kanal jag skulle vara trogen under promenadens gång.

När jag nästan gjort varvet och börjat närma mig Almgatan hamnade jag på 89,7 - Radio Skellefteå. Där spelades låten som fick mig att le, gå lite rytmiskt och tänka mycket på min stora, goa far.

Min pappa var begravningsentreprenör. Något som flera generationer i släkten C varit före honom. Döden var alltid närvarande på Bankgatan, det var ju ett levebröd och något som var ganska naturligt. Om man hela tiden konfronteras med döden, träffar på den dagligen och tvingas inse att den existerar - då blir man på ett visst sätt. Man är tvungen att lägga sorgen man hela tiden träffar på bakom sig. Man måste för att överleva själv inse att döden måste stanna på jobbet. Även om det är svårt.

Min pappa träffade på döden flera gånger i veckan. Jag kan inte säga att det gjorde honom till en dyster person. Snarare tvärtom. Jag kan inte heller säga att vi pratade så mycket om döden hemma. Visst, en del begravningar var ju jobbigare. Det var ju jobbigt att vara i tjänsten när någon som stått en nära låg i kistan framför. Såna gånger märktes det på pappa.

Något som han tog med sig hem till det rosa huset på Bankgatan var den kyrkliga musiken. Ofta kom han hem - med ett fång tulpaner i den ena handen och en kasse mat från ICA i den andra - gnolandes på en psalm. Inte på det vanliga sättet. Inte alls sakralt. Oftast i en dansbandsvariant. Klämmigt och religiöst på samma gång. Vi log oftast åt hans högljudda stämma, men nynnade glatt med i texten som vi kunde vid det här laget.

När vi satt där i kyrkan, med ett hav av blommor framför oss. Med en kista av ek som ett blickfång och som ett bevis på allt det oförklarliga. När vi satt där med alla människor bakom oss - såna som brytt sig mycket, lite eller inget alls. När kantorn började spela och människorna bakom oss tog ton. Då tittade jag och lillasyster på varann. Mitt i alla tårarna så log vi. För i våra huvuden var det dansbandsvarianten som hördes. Pappas psalm. På hans sätt.

Jag hittade den på Youtube. Med Christer och det blev ju perfekt. Kunde inte bli mer dansband. Glöm att det är nån som gjort sig rolig över texten. Koncentrera er på musican och håll med om att det är en ganska så svängig psalm.

Därför skickar jag i denna sena timme en massa cyberkramar till modiga fröken Fingerspitzengefühl. Liksom till alla ni andra som så öppet skrivit och berättat i de kommentarer jag fått efter mitt biktande. Tack tack tack.

Godnatt på er alla fina människor.

Att då berätta om långvarig cancer och tuffa behandlingar, en mamma med en otrolig kämpaglöd och livslust - det är lätt. Hur lätt som helst. Cancer är ju inte tabu, cancer är något man kan prata om. Alla kan cancer.

Men när man sen ska berätta om pappa. Då blir det jobbigt. Just för att dödsorsaken sätter en stämpel på den runde och goa mannen som var så mycket, mycket mer. Det spelar liksom ingen roll vad man säger efter att ha nämnt a-ordet. Man kan ösa superlativ, berätta om allt man tyckt varit fantastiskt med pappa. Det spelar ingen roll. Folk tror att de vet. I deras huvud vet de.

Därför lämnar jag ut mig själv. Mig själv och la famiglia. Det är orsaken till att jag skriver om detta. Att alla ska få veta. Att det var så det var och att jag är så ofantligt stolt över att vara hans dotter. Trots att jag i snart sex år har gått med skammen. Nu är det slut med det.

Idag är jag bara stolt.

Dessutom blir jag så ofantligt glad över att läsa kommentarerna ni gett mig. Tack.

När han kom hem hade han köpt tjugo tomater - kanske fler. Röda, stora, i en påse som nästan svämmade över. Mamma häpnade och undrade vad som gått fel. Vad var det som han inte hade förstått? Grejen var att han hade förstått, men han tog bara i lite extra. Så var han ju.

Detta beskriver min pappa ganska bra. För så var han. Allt eller inget. Mest allt. Det normala låg inte för honom, skulle det vara så skulle det vara mycket av allt. Kärlek, humör, presenter, skratt och tomater. Roliga historier, mat och blommor. Kramar, omtanke och upplevelser. Allt skulle vi få.

Han var den bästa av pappor och att vara utan honom känns förfärligt. Varje dag känns det förfärligt.

Vi var på fest för ett tag sen och en kommentar som jag fick där fick mig att fundera. Det har jag gjort nu och det är också därför jag skriver detta. Måste ut med saker. Få folk att fatta.

Människan som sa det han sa där på festen hade en klar bild av saker som varit. Bara av en liten kommentar förstod jag det. Det som hade hänt i mitt liv och med mina närmaste. Alla vet allt, men ingen vet det jag vet. Inget vet mer än jag och lillasyster. Men många spekulerar. Alla spekulerar och tror sig ha koll. Kan bara säga att ni vet nada. Ni har inte ens skrapat på ytan. Skulle ni skrapa skulle ni se mer än vad ni ser nu.

Det folk inte fattar är att han var så mycket mer än den stämpel som man så lätt sätter på människor som har problem. A-ordet säger direkt vad det handlar om. I alla fall om man inte vet. Parkbänk, slitna kläder och sluddrande tal.

Så var det ju inte. Inte alls.

Fint hem, eget företag och stort skratt. Så var det ju. Blommor överallt och glada miner. Tills mammas cancer och sämre tider tog över och molnet lade sig över den bästa av pappor.

Därför blev jag så glad när Marcus Birro tog bladet från munnen och visade att alkoholister är vanliga människor. Som du och som jag.

Det är omständigheter som styr våra liv och hur vi hanterar de problem som uppstår. En del tror att de skär sig lyckligare, andra stoppar all ledsenhet längst ner i magen och hoppas att den ska försvinna. En del stirrar rakt ut i luften och en del pratar ut hos människor som har det som jobb att lyssna. Vissa går igenom kriser oberörda, konstigt nog. Andra tror att de tar död på problemen genom att dricka flytande bedövning. Så är det.

Många tror att sånt inte dödar. Men det gör det. Till och med den bästa av pappor.

http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/article2093391.ab

Ikväll har jag rensat mitt samvete, lagt alla korten på bordet och samlat ihop dem igen. Börjat spela ett nytt spel med samma deltagare, men med andra spelregler.

Vänskap är aldrig lätt och kommer aldrig att bli det heller. Skitsnack, tissel och tassel främjas och gror ofta i grupper där alla inte har samma positioner. Inre kretsar och yttre. Kompisar från förr och nya bekantskaper. Gemensamma plattformer och lösare grunder. Ni fattar.

Om några är tajtare blir det lätt att den som hänger löst också blir föremål för granskning och diskussioner. Nagelfarning. Ledsna hjärtan och glada miner. Så har varit fallet i den krets av kompisar som vi umgås i. Av olika anledningar som alla har en roll i.

Nu har Soof pratat ut med människor och bestämt sig för att bli en bättre Soof. I alla fall försöka. Jag tror att allt tar en ny vändning idag och det är jag glad för.

Ni som fattar vem jag pratar om får göra det. Ni får dra era egna slutsatser och kanske diskutera i era kretsar. Ta det lugnt med skitsnacket bara.

Ni som inte fattar kan kanske på erat håll se över era egna kompisrelationer. Finns det något att ta tag i? Behöver ni rensa luften med någon? Kramas. Gör det. Det känns bättre. Promise.

I bakgrunden hördes Lugna favoriter. Om busschauffören hade en baktanke med valet av radiokanal vet jag inte - men förmodligen visste han efter otaliga skolresor vad som gav honom harmoni och ork att ratta bussen hemåt. En mycket sävlig röst pratade på och fåniga jinglar rullade. Lugna favoriter. Barnen försökte byta kanal genom att trycka på displayen ovanför deras huvuden. Tröstlöst. Herr Busschaufför hade gjort sitt val och det var bara att gilla läget.

Mitt i allt detta startade en melodislinga som fick mig att reagera. Ett långt intro och sen kom rösten. Den som fick mig att dras tillbaka till det rosa huset på Bankgatan. Där den röda Chesterfieldsoffan en gång stod och där mamma och pappa en gång fanns. Där spelades den här låten. Om pappa fick bestämma.

Nu satt jag i bussen och minnena kom till mig. Likt en våg sköljde de över mig och tog mig tillbaka. Tillbaka till tiden med pappa. Den bästa av pappor. Den runda och goa som tänkte mer på andra än sig själv. Min pappa. Min pappa som inte finns mer.

Jag satt där i sorlet och kände hur ögonen fylldes av små tårar. Tårar som jag hindrade att trilla. Det passade sig inte riktigt att börja gråta hysteriskt där i bussen mellan Jörn och Skellefteå. I bussen med alla elever och kastade mössor. De tårarna fick komma någon annan gång.

Om man lever med en konstant saknad är det stunder som denna som får en ur balans. Man vet aldrig när de kommer. Det kan vara en doft. Det kan vara en bild. Det kan vara en melodi. Man kommer ihåg och det gör ont. Så kommer det alltid att vara.

Så är det.

Så - ikväll bjuder jag på låten som förde mig tillbaka i tiden. Låten. Pappas låt.

Ikväll ska jag och fruarna E ut och äta, prataprataprata samt sjunka ner i varsin biofåtölj. Det blir gråtfilm och just nu undrar jag varför jag just satte på lite mascara. Känns lite onödigt. Men man vill ju piffa till sig när man ska ut med så fina damer.

Jag gillar verkligen gråtfilmer. Eftersom jag är av den typen som sällan bryter ihop så tror jag att min kropp behöver få släppa ur sig lite sorg i form av tårar. Det finns ju minsann lite sorg i min kropp som behöver få dunsta iväg. Så är det.

Tjing.

Det var nog någon av de sista somrarna. Vi satt där och mamma pysslade på i köket. Det gjorde hon alltid. Förberedde middagen, kokade fonder, gjorde såser och marinader. Det var hennes sätt att koppla av. Laga mat.

Vi satt där och pratade. Solade och bläddrade i en tidning. Väntade nog på lunchen. Bortskämda. Det inser jag nu. Men hon ville skämma bort oss och det fick hon. Vi klagade inte. Mammas mat var ju den bästa.

Ut kom hon. Genom den vita altandörren som alltid stod på vid gavel. Hon bar på två tallrikar. Vi åt och njöt. Det var en enkel lunch, förmodligen för att hon lade krutet på middagen.

Men det var en lunch som jag minns. Just för att det var när allt höll på att rämna. När man började förstå att allt skulle förändras. Att somrarna på trappen - med lunchen serverad - var på väg att försvinna.

Ikväll äter vi mammas mat. Det hon en gång serverade - i all hast - där på den bruna trappen. När solen sken och allt var som vanligt.

Mammas tortillas

Ta tortillas av valfritt märke. Lägg på några salamiskivor och mozzarella efter behov. Toppa med basilikablad. Vik ihop tortillan.  Stek den sen i olja - några minuter, låt den bli gyllenbrun och se till mozzarellan smält. Gör minst två/tre per person...

Servera med en rejäl klick creme fraiche och massvis av sweet chili. Doppa tortillan i detta och njut.

Det gör vi.

För min del har det varit lite hektiskt just nu. Svärmor har fyllt 70 så det krävde ju sitt. Sen uppvaktade vi mamma och min styvfar med Jill Johnson konsert i Cassels, de fyller så där halvjämt med 5:a på slutet, men det är bäst att passa på att fira och ha roligt när man kan. Brorsan och jag med respektive var också med på konserten. I tidningen stod sen att läsa att Jill har Sveriges bästa countryröst och det instämmer jag gärna i. Otrolig röst helt enkelt, verkar också vara en jordnära och trevlig tjej som både före och efter konserten gärna skakade hand och bytte ett ord med alla som ville. Synd bara att ljudet var så högt. Mamma lättade en halvmeter i stolen när musiken drog i gång. Min generation är väl mer härdad men när vi kom ut och det blev tyst kände jag att jag nästan hade ont i öronen.

Tyvärr har ännu en vän lämnat jordelivet och vårt lilla samhälle har mist en stor kulturpersonlighet. Jag vet ju att det är tidens gång och för honom var det säkert skönt att ”vandra vidare”, men vi är många som känner stor tomhet och saknad. Igår kväll var vi inbjudna till Norrbo på den årliga spelträffen och där höll vi en tyst minut och spelade sen Västerfalls Olles gånglåt med tillägnan till vår avlidne spelkompis. Det kändes fint att få hedra honom på det viset.

Under samma dag avled tre personer här och förra veckan ytterligare en, det är mycket när vi inte är så många innevånare. Tur som var så har ”byn” också fått lite tillskott på nya innevånare. Många ungdomar håller på att stadga sig, köpa hus och skaffa barn. Människor föds och människor dör – så har det ju alltid varit, men det känns annorlunda när det kommer så nära en själv.

I min boning hade vi också dramatiskt värre under gårdagens morgontimmar. Lilla fröken bushund lyckades med konststycket att äta upp nästan en hel chokladkaka med 70% mörk choklad, vilket inte alls är hälsosamt för hundar. Jag kan bara äta en liten bit i taget för det är så starkt, men hon smällde gladeligen i sig hela kakan. Via telefon till djursjukhuset fick vi beskedet att 70 g är dödligt för en 30 kg stor hund och hon väger 4,5 och hade ätit minst 80 g. Panik är bara förnamnet! Vi ordinerades att försöka få henne att kräkas med hjälp av salt eller stark senap. Men det måste lyckas på första försöket annars var även det riskfyllt för henne. Nu gick allt bra och chokladen kom ut, men usch vilken pärs! Se till att stoppa undan era chokladkakor om ni har hund säger jag bara. Vilken tur för oss som bor på vischan att det finns möjlighet att få telefonkontakt med djursjukhus. Det är långa mil annars och som regel är det ju bråttom värre när behovet uppstår.

Nu vidtar vardagens ordinarie sysslor och jag hoppas faktiskt på en lugn och ”seg” dag utan några större överraskningar så jag hinner återhämta mig från gårdagens prövningar! 

När jag ändå var lite deppig och låg så passade en armé med ”bacillusker” på att invadera min kropp och förpesta tillvaron för mig. Två veckor av hostande och darrande knän lämnar jag nu gladeligen bakom mig. Kunde inte ens åka på spelmansstämman som jag längtat så efter.

Men nog med jämmer och elände, nu gäller det att se framåt! Det är ju så härligt på våren, varje dag bjuder på nåt nytt. Än har det väl inte riktigt kommit igång, men snart så. Fåglarna kvittrar ihärdigt var dag och solen börjar kännas. Iförrgår morse fick jag nog vårkänslor antar jag, för jag drog iväg till jobbet i täckväst och kortärmad t-shirt. Tyckte det kändes lagom då, men på eftermiddagen när jag skulle hem (nyduschad) blev vårkänslorna ganska stelfrusna.

Även idag finns Kalle Oldby med som ett inslag i min morgon. Uppvaknandet var dock inte lika fridfullt som förra gången utan bestod av en ilsken telefonsignal som kallade ut husets enda tvåbenta herre till plogvända på finnmarken. Ingen tid för kurrande katter och morgonmys utan ett frenetiskt arbete tilltar för att snabbt få till nykokt kaffe och något att knapra på under arbetet gång.

Det är ju fortfarande tidigt men ändå lockar inte sängen, bättre att stanna uppe och i sakta mak börja med dagens sysslor. Och så är det ju så gott att äta frukost när man inte behöver stressa iväg till jobbet. Plockar fram äggkokaren och laddar den för idag blir det äggfrukost. Det är en sån där manick som ibland får finna sig i att ligga avglömd i skåpet i åratal och sen plötsligt får ett intensivt jobb då den återupptäcks. Rätt händig sak faktiskt, hur den förstår när äggen är färdigkokta har jag inte lyckats klura ut, men nog är det praktiskt att bara sätta i äggen, hälla över en skvätt vatten, stoppa i kontakten och när allt är klart så tutar det för fullt. Då brukar jag spritta till och undra vad som händer, för allt som oftast har jag helt glömt av att jag håller på att koka ägg. Så var det även före äggkokarens tid och då var det inget larm som slog på, tur att jag gillar hårdkokta ägg! 

Idag har jag rätt mycket att göra, ska ju åka Vasaloppet också. Sven ”Plex” Pettersson hälsar välkommen för 47 gången. Det är som en myrstack som exploderar när de ger sig iväg. Ungefär var tredje åkare åker för första gången sägs det. Två trevliga herrar som jag känner har väl precis börjat masa sig iväg, långt bak i startledet. Den ena för första gången och den andra har ett misslyckat försök bakom sig. Det dröjer nog åtskilliga timmar innan de korsar mållinjen. Hoppas de klarar sin uppsatta utmaning, det är tydligen svårvallat idag. I morgon kommer de nog veta att de lever!

Jag försöker lyssna.

Kan bara lyssna egentligen. Singellivet har jag nollnadaintet erfarenhet av - men kan ändå inte undvika att trassla in mig i resonemang. Om något som jag är fullständigt novis om.

Såklart att tårarna rinner på Söstra mi innan samtalet är över. Typiskt Soof att alltid vilja lösa, hitta en väg ut ur problemet. Men - så är jag. Kan inte bara lyssna - måste vara konstruktiv. Om du gör så här.... Kan du inte.... Jag vet, du borde... Nu måste du...

Jag måste styra upp saker. Det är ju det jag är allra bäst på. Att se vägen mot målet och hur man gör för att undvika groparna. Hitta rätt. Det är väl i och för sig det jag jobbar med också. Lösafixadona.

Men ibland går det helt enkelt inte att lösa och då borde moi bara lyssna.

Jag borde ha gjort det Lisa - jag vet att jag borde ha lyssnat.

Sorry.

Kärleken är inte helt enkel - inte ens för en ihopjävel. Det kräver sin man och sin kvinna att få allt att fungera.

Runt omkring hör man fler och fler som inte får det att funka. De tvingas ge upp livsprojektet familjen. Det är väl för att man passerat tregångertiostrecket - nu kommer väl skilsmässotiden. Det verkar så i alla fall.

För ett tag sen pratade jag med en tjej på mitt jobb om att vänner och bekanta nu gifter sig i allt större utsträckning. Jag var lätt euforisk över all den kärlek som bara pluppar upp överallt. Då tittade hon på mig och sa:

- Jaha, ni är mitt i den perioden. Vi är inne i skilsmässoperioden. Alla skiljer sig nu. Vänta ni bara - den kommer.

Positivt.

Men säkert sant. Man får väl se till att bryta trenden. Hålla ihop. Kämpa. Lösa de problem som kanske uppstår. Det är ju jag bra på. Liks.

Kärleken spirar för fullt i de lägre åldrarna. Herr Olle kilar ju stadigt med underbara fröken Milla och de väntar nu bara på ett tillfälle att få pussas. Önskemål har ju kommit från O att göra det i avskildhet - det blir ju lite pinigt annars. Vi jobbar därför hårt på att hitta ett datum som det passar att boka in pussandet på. Stackars lilla kärlekspar som har föräldrar som är så upptagna. Inte lätt att vara liten och kär.

När Olle träffade Milla i söndags överlämnade hon en liten present. Fullständigt bedårande. En liten kärlekssnäcka, en lapp och ett alldeles fantastiskt brev.

Kan det bli bättre?

Jag jobbar verkligen på det.

Barnen har en fantastisk farmor och en lovely farfar som gör allt för sina barnbarn. De offrar allt för att mina två hjärtan ska få det bra och för att fylla upp det hålet som saknaden av en mormor och morfar gör.

Det gör mig varm om hjärtat.

Sen har mina barn världens bästa Stålmormor. Min mormor. En enastående människa.

Hon är 84 år - fyller 85 i augusti. Hon tänker som en fyrtioåring. Ser till att hålla tanken ung. Hon spelar canasta en gång i veckan och åker gärna på jazzkvällar några mil bort. Rattar sin ljusgula SAAB med varsam hand och kör ogärna i mörker. Tänker sig för. Hon bakar de mest fantastiska kakorna - gärna sju sorter - och stickar myssockar till alla i släkten. Hänger med i politiken, energidebatten, skidskyttet och vad Niklas Wikegård säger i Hockeykväll. Hon leker med mina barn och de avgudar henne. Läser tidningsledare, svenska deckare, Nobelpristagare och är med i bokcirklar. Hon gör nya ord som låter helt underbara i mina öron och lyssnar gärna på ekomomidebatter i radio.

Men - det är inte allt detta som gör att hon är så fantastisk. Det är att hon finns. För mig är hon viktigviktigviktig. Hon fyller mitt hjärta med omsorg, finns till hands när allt känns konstigt. Hon ger mig styrka när jag behöver det, goda råd när jag velar eller bara en kram när jag behöver det. Hon vet vad jag varit med om och kan lyssna. På mig. Hon lyssnar på mig och jag kan prata med henne om det mesta. Jag ringer till henne när något roligt händer eller när jag behöver få lite styrka från en Stålmormor.

För det är det hon är. Det namnet hon går under. Det var söstra mi som myntade begreppet. Ingen av oss tyckte att gammelmormor var ett särskilt passande namn på en krutgumma. Därför blev det Stålmormor. Idag är vi många som kallar henne det.

Hon har en styrka som jag avundas henne. Hon har varit med om det mesta. Förlorat människor i alla de åldrar, upplevt sorg och glädje. Hon har varit svårt sjuk i omgångar. Rest sig och kommit igen. Hon har tagit kampen mot cancercellerna och vunnit dem. Alltid stridit för de svaga och sett styrkan hos varje individ. Hon har engagerat sig politiskt och kämpat. Skött fyra barn och hem, sen tagit klivet ut i yrkeslivet. Hon har levt livet.

Framförallt har hon alltid varit en mästare på att se saker positivt och det är det som har gjort henne till den hon är. Tror jag. Hon har aldrig låtit sig knäckas.

När mamma dog sa hon en sak som jag bär med mig och försöker tänka på, nämligen att det är tur att man inte vet vad morgondagen har att ge. Lev för stunden, du vet inte när det är för sent.

Hon är min förebild och otroligt viktig i mitt liv. Den som håller mig fast när det stormar. Den som gör att jag inte slits med i de farliga vågorna och börjar driva. Mitt ankare.

När mamma dog fattade jag allt och hade gjort det en längre tid. Jag visste hur det skulle sluta, frågan var bara när.

Idag är det fem år sen det tog slut. 7 februari 2003.

Vi satt där uppe på Orkidéen, andades in sjukhuslukten och försökte orka mer än vad vi egentligen gjorde. Vi satt vid sängkanten, läste tidningar och böcker. Inte ett ord fastnade för tankarna var på något helt annat håll. Varenda andetag från sängen blev uppmärksammat och eftersom jag varit med om detta bara ett halvår tidigare visste jag vad som väntade. Vilket andetag skulle bli det sista?

Vi var många där när det till slut kom. Minnesbilderna är lite vaga, men fina moster E var där. Liksom Stålmormor, mitt ankare i livet. Storkusinen var där, liksom hennes mamma. Mammas bästis B kom försent... eller? M och bebisOlle var såklart där. Fantastiska läkaren L bidrog med lugn även då. Självklart så var jag och söstra mi där. 

Vi var många där i rummet och det var lite paradoxalt eftersom mammamin var en människa som inte släppte så många in på livet. Men de viktigaste personerna var där när hon behövde det.

Man satt där, tänkte den förbjudna tanken snälla, låt det ta slut samtidigt som man skrek inombords lämna mig inte nu, du får inte lämna mig nu... hur ska jag klara mig?.

Men - slut tog det.

Vi lämnade Dödens väntrum, åkte till Byske och graven. Vi viskade till pappa att han skulle ta hand om mamma och vad vi gjorde sen kommer jag inte ihåg. Vill nog inte komma ihåg.

Vi skulle försöka fortsätta leva nu när Döden lämnat oss. Vi skulle gå vidare, nu med en kappsäck som var tung av varförvarförskitskitjagorkarintedethär. En konstig känsla lamslog mig och gör det fortfarande ibland: De är borta båda två, hur ska jag klara mig? Jag är ju fortfarande liten. Jag vill inte bli så här stor.

Men - man orkar mer än vad man tror och livet går faktiskt vidare.

Men på ett helt annat sätt.

Hon har styrt in sitt hjärta på en väg som kanske inte alltid är så lätt, men vad gör det om det är den vägen man måste gå? Ibland kanske man inte alltid får välja väg, utan det handlar snarare om att våga ta steget ut på den väg som ligger framför en.

Att våga ge sig ut på en inte alltför upptrampad stig kräver mod.

Folk pratar säger hon och ser lite bekymrad ut. Låt de prata, säger jag. Det går över. Snart är det någon annan som gör något som gör att löpelden sprids. Det du har gjort är ju bara att följa hjärtat och sen våga stå för det.

I mina ögon det bästa valet man kan göra.

En del går hela livet utan att följa sitt hjärta. Ljuger för sig själva och för de runt omkring, bara för att slippa den jobbiga stigen. Att följa hjärnan är ett enkelt och bekvämt val, men fel i det här fallet.

Fel i det långa loppet som kallas livet.

Jag gör vågen för henne ikväll och ställer mig rakryggad i hejaklacken. Så, för dig kommer här:

Man åker alltid dit.

Vi hade en fruktansvärd vinter, den 2003 - den var fruktansvärd på många sätt. Olle var åtta månader, mamma låg på Orkidén... ja, om ni varit här förut vet ni historien. Jag och M fick viruset två gånger medan den lille mannen fick det tre. En gång blev han inlagd. Några korridorer ifrån sin mormor. Jag gick i trapporna och överlade med mig själv om jag skulle våga berätta för mamma att Olle låg med dropp i samma byggnad. Jag berättade till slut. Orkade inte ljuga.

Olle lämnade dock lasarettet piggare och sen dess skyr jag caliciviruset som pesten. Direkt någon börjar prata om det får jag ont i magen, känner hur det börjar röra runt bland tarmarna. Inbillningssjuk. Såklart.

I år har jag efter tips från världens bästa frisör - som även hon är paniskt rädd för kräket - införskaffat våtservetter som desinficerar. Kan bli maniskt om man driver det till sin spets. Vilket jag inte kommer att göra.

Men, inget lösviktsgodis nu på ett tag. Säkrast så, för visst vet ni hur mycket som döljs där?

Hon låg på Orkidén, en avdelning för palliativ vård. En avdelning för de som är i livets slutskede. Så stod det på dörren, en dörr som jag öppnade dagligen under en überjävlig period i livet. En dörr som jag helst skulle ha velat sparka in, men som jag långsamt öppnade varje gång.

Jag kan knappt skriva palliativ utan att det tar ont i kroppen på mig. Ontontont. Men, jag gör det ändå - för detta är en rening och min ventil. Jag måste få ur mig det, för nu är jag redo att kasta bort allt ledsamt. Det har tagit ett tag, men nu är jag beredd.

Hon låg där, väntade på livets slut. Jag tror att hon visste det, även om hon in i det sista försökte få oss att tro att det skulle bli bra. Vi visste att det aldrig skulle bli bra. Aldrig mera bra.

Jag satt där, med en hög tidningar bredvid mig. Mamma sov mest hela tiden. Jag baddade hennes läppar och slog på SVT1, det var Antikrundan. Vi låtsades att vi inte var i dödens väntrum, utan hemma. Det var dock svårt att låtsas, för hemma luktade det inte som det gjorde på Orkidén.

Sorg och smärta.

Hemma satt det inte gröna gardiner för fönstrena och hemma fanns det absolut inte sköterskor som kom in och frågade hur man hade det.

Jag hade det gräsligt, men log ändå.

Snart är det fem år sen och det skrämmer mig. Fem år har gått fort och tittar jag på Olle som funnits i snart sex år blir det kluvet. Jag kommer inte ihåg hur livet var utan Olle. Betyder det att jag inte kommer ihåg hur livet var med mamma och pappa?

Jag skriver inte detta för att ni ska tycka synd om mig. Jag vet att det är synd om mig. Det är synd om alla som en gång suttit och väntat in döden. Det är synd om alla som en gång lämnat dödens väntrum - levande - och tvingats lämna kvar någon där.

Man blir nämligen aldrig sig själv igen.

När man kom in i hallen på Bankgatan 10 tog man av sig skorna och jackan, hängde upp den och tog sen första klivet upp i trappen. Halvvägs upp hörde man Håkan Hagegårds stämma fylla rummet och lukten av fotogen från lampan i hörnet nådde näsborrarna. När man kom till slutet på trappan tittade man automatiskt åt vänster och där satt mamma och pappa.

Båda trötta efter att återigen ha kämpat sig igenom de jobbiga veckorna före jul. I en blomsterhandlarfamilj var det en hysterisk period med julgrupper som skulle göras och transporteras runt hela kommunen. Telefoner som ringde och långa dagar. Mamma drog sitt strå till stacken genom att hålla ställningarna hemma, lugna ner pappa, göra julmat och allt annat som en vanlig familj också stressar upp sig kring.

Men, nu satt de i alla fall där. I den röda Chesterfieldgruppen, inandandes julstämningen och lugnet. Det visste man av erfarenhet. Julen infann sig inte på Bankgatan förrän julaftons morgon. Då var det lugnt och stilla.

I soffan satt mamma, hon hade dragit upp fötterna under sig. Pappa slappnade av i en av fåtöljerna. Själv så tog jag den andra fåtöljen och söstra mi kröp upp bredvid mamma i soffan. Gaston lade sig med en suck under bordet och kände även han lugnet.

Där satt vi.

Nu bor det andra människor på Bankgatan och mamma, pappa och Gaston tittar vid juletid ner på oss från ett moln i himlen. Fotogenlamporna är varsamt omhändertagna, en fick flytta till Sundsvall medan den andra bor hos mig. Håkan Hagegårds röst ger även nu en viss känsla av jul. Men som de julaftonsmornarna blir det aldrig.

I vårt vardagsrum står nu Chesterfieldgruppen. Det blev ett helt annat liv för den. Från att ha stått på samma ställe sen 1974 och använts vid mycket speciella tillfällen är den nu i händerna på barnfamilj. Den får agera trampolin, koja och nedvarvningsställe. Den slits och används.

Med kärlek.

För vissa saker ligger en varmt om hjärtat. Precis som med mina låtar så är det minnena som gör saken. Soffgruppen är ju trygghet och glada minnen. När vi satt i den var alla glada. Ingen smärta, sorg och tragedi. Bara glädje.

M propsade på att familjen Chesterfield skulle få flytta hem till oss. Jag var mycket skeptisk. En röd, svulstig skinngrupp i mitt vardagsrum kändes inte bra. Men, jag gav med mig. Nu är jag glad för att han stod på sig.

Idag läser jag att Chesterfieldsoffor är trendigt igen, på gränsen till superhett. Jag ler, för det har jag ju alltid vetat. Trygghet och glädje kan väl aldrig bli omodernt.

När jag skrev mitt första inlägg skrev jag det till min syster och en handfull människor som jag trodde skulle kika in här med jämna mellanrum. Nu har jag insett att den skaran har vuxit - i det närmaste lavinartat - och det gör mig rörd. Tänk att så många vill läsa det jag skriver.

Ibland är det ju bara strunt.

Jag är en människa som tiger. Tycker inte om att prata om problem. Jag har ett fåtal människor som jag pratar med om saker som är jobbiga. De är noga utvalda och trots det upplever nog en del av dem att de måste dra saker ur mig. Jag är nog en besvärlig människa på så vis.

Att skriva är min grej. På något sätt kan jag gömma mig bakom orden och samtidigt få skrika ut det jag känner. Som att stå på en stor scen och sjunga iförd mask. Alla ser, men de ser inte allt. Att synas, men ändå inte.

Det är därför jag blir så rörd när jag ser att så många människor hittat hit. Att jag på nåt sätt får berätta min historia utan att behöva stå för den fullt ut. För om ni träffar mig live kommer jag absolut inte att vilja diskutera det jag skrivit ansikte mot ansikte. Det blir för jobbigt.

Jag har en gång gått till en psykolog. Min barnmorska skickade mig dit och jag genomled en timme med denna främmande människa. Jag gick aldrig dit mer. Fast jag vet att jag hade behövt det.

Jag inser att jag mer och mer blir som min mamma. Hon var så här och saxofonisten har i en kommentar skrivit ordet det handlar om - integritet. Integritet är viktigt för mig och därför blir det så kluvet att jag lämnar ut mig så här till en hel massa människor som jag både känner och inte.

Förmodligen handlar det om ett behov. Behovet att få synas, i mitt fall utan att höras. Jag hatar ju att prata om mig själv, men att skriva om mig själv är numera en last.

Hoppas att ni följer med mig på den här egotrippen. Jag behöver passagerare.

Den harmoniska högtiden som vi kallar jul är nu snart över och jag är då inte den som sörjer över det. Bort med ljusen, stressen, omeletten i kylskåpet och in med våren - helst nu. Ni som känner mig vet att hösten är en usch-usch-tid, i alla fall efter att löven fallit av. Bara fullt med en massa födelsedagar som numera inte firas, fars-dagar vid en grav och som grädden på moset - vintern, kylan och familjehögtiden JULEN.

Visst, tindrande barnaögon och den befriande känslan av att konsumera gör det hela lite bättre. Godiset likaså. Glögg är ju inte heller helt fel. Jag kan alltså sträcka mig till att det är härligt att shoppa loss och trycka godis/mat/dryck helt hejdlöst. Säger det en del om ens personlighet?

Den årliga schamposhoppingen, detta år med frkn W-gård, gör också att man blir lite mer happy. Tänk att man kan bli så glad av lite hårvårdsprodukter... I år värre trängsel än vanligt, men vi två korta lyckades trycka in oss och hitta gräddfilen till kassan. En fördel med att vara kortare än genomsnittet är att man på något konstigt sätt lyckas bli osynlig i köer. Man bara glider.

Jag gläds åt att ni, mina kompisar, har hittat hit. Då vet jag ju att jag i alla fall skriver för Lisa, Anton, Elin, Miri och Erika. Det är ju inte illa att ha fem fina människor i hejaklacken.