/ N

Alltför ofta hör jag folk snacka om det här med livserfarenhet, och att det har med ålder att göra. Lite äldre, lite visare. Unga människor är korkade och så vidare, för gamla människor, de bär på så mycket livserfarenhet, och de levde på en tid då TV:n inte fanns. "Kan ni tänka er det, barn?". De spelade minsann aldrig datorspel och därför är de mycket visare, och så har de arbetslivserfaenhet, och så har de träffat på många människor här i livet. Gamla människor de vet allt. Lite äldre, lite bättre. Det kanske ligger en poäng i grundtanken, men någonstans går ändå gränsen för hur många undantag man kan ha innan det blir fel.

Och min fråga är nu: Om vi nu följer det argumentet, hur kommer det sig då att denna Hillevi är tant och samtidigt så jävla korkad? Hennes främsta argument är "Kvinnor föder barn, alltså är vi bättre", och det gör automatiskt män till skit. Kvinnor är de där som ammar och skriver böcker samtidigt säger hon. Män är de som är ute och super och får betalt.

För det första - kvinnor är avundsjuka på män. Varför går kvinnorna inte bara ut och super då?

För det andra - Det innebär att det enda sättet för en man att bli "bra" är att födas som kvinna. Så att han kan amma. Är det bara jag som ser problematiken i det? Det där med om man är bra som människa eller inte och förtjänar kulturpris - det avgörs minsann redan i generna.

Om vi stannar upp lite nu. Tänker tillbaka lite i tiden. 30-talet. Europa. Mustasch. Hm.

Jag minns tyvärr inte vad Hillevi heter i efternamn, men det skulle nog lika gärna kunna vara Hitler.

Wahl hette hon visst. Aja, det är säkert bara ett kodnamn.

(Dessutom så nämner hon en viss författare som endast skriver värdelösa böcker, enligt min åsikt, och för mig får hon gärna amma och skriva böcker samtidigt. Det är trots allt hennes val. På samma sätt som det är mitt att låta bli att läsa skiten. Och en sak till när vi ändå är på gång så skriver många män väldigt bra böcker. Att Hillevis problem ligger i att de är skrivna av män och inte kan se till böckernas värde på grund av det, det är något annat. Hade Martina Haags bok varit skriven av en man hade hon förkastat den och sagt "Usch, och fy". Vilket betyder att hon ger kvinnorna ett handikapp, och på så vis idiotförklarar hon alla kvinnor - och jag anar att det inte är vad hon ville åstadkomma. Lyckat Hillevi, lyckat. Applåder.)

Vännen och jag känner en man som visserligen har bott hemifrån i över tio år, men som inte behövt arbeta en dag i sitt liv. Han bor i en flådig lägenhet mitt i stan, där han visserligen städar och diskar själv, men som han knappt behövt betala en spänn för. Klarat av åtskilliga terminer vid universitetet har han också gjort, men på somrarna har han inte behövt känna den ångest som alla vi andra studenter fått känna; han har inte behövt oroa sig för sin ekonomiska situation, utan mest kunnat glida runt. Han har aldrig varit involverad i ett förhållande, men verkar heller inte ha varit olyckligt kär. Mannen i fråga är med andra ord över trettio år gammal, men har inte behövt kämpa för någonting i hela sitt liv. Kan han då anses ha samlat på sig tillräckligt med livserfarenhet för att uppnå titeln ”man”?

I ett försök att reda ut begreppet hittar jag på ett forum en person som tänkt lite samma tankar som jag. Denne målar upp ett exempel med extremiteter, där en person som mist hela sin familj, är uppvuxen i slummen och har hunnit med både företagande och universitetsstudier ställs mot en som fortfarande bor hemma och får allting skött åt sig, men som är något år äldre än den förstnämnda. Personen på forumet undrar då vem som anses ha mest livserfarenhet – den som är äldre, eller den som varit med om mest. Svaret torde vara självklart – det ingår ju i själva ordet ”erfarenhet” att man ska ha upplevt saker, varit med om en del. Problemet är att begreppet ”livserfarenhet” inte alltid behandlas på det viset.

Ofta får man som ung (inte minst som ung och engagerad) höra att man ska vänta och se, att saker och ting – perspektiv – kommer att förändras efter hand och att man så småningom kommer att inse hur det egentligen är. Och visst ligger det någonting i att ens bilder förändras. Livets erfarenheter ger en givetvis nya perspektiv, men frågan är vilka perspektiv som verkligen räknas? Kan någon som aldrig behövt kämpa för saker verkligen räknas till skaran med erfarna och visa, som ska få representera även de som kämpar varje dag? Kan de som inte behövt kämpa någonsin nå upp till statusen tillräckligt erfaren för att räknas till skaran ”vuxna”? Och om så inte är fallet – borde inte de som fötts med några miljoner på banken och fått allting serverat på silverfat omyndigförklaras, eller nåt?